Hösten är definitivt på gång, och om man ska sammanfatta den här extremsommaren, tycks det mesta trots allt ha överlevt torkan. En del träd och buskar har fällt bladen i förtid, men om de klarat sig eller inte lär inte visa sig säkert förrän till våren. Att döma av knoppsättningen kommer det också att bli en fantastisk rhododendronblomning nästa år. Fast det är egentligen ett varningstecken. När växter tror att de håller på att dö, svarar de med att sätta blomknopp för att bilda frö och föröka sig. Förhoppningsvis har de dock missbedömt läget den här gången; de ser åtminstone inte direkt döende ut just nu.

Den främsta anledningen till att så pass mycket tycks ha överlevt är förstås att jag har vattnat som en galning ända fram till bevattningsförbudet i början av augusti, och sedan började det ju faktiskt att regna ett par dagar senare. Men en bidragande orsak är nog också att hela den nedre, norra delen av parken är formad som en skål. Terrängen sluttar nedåt från alla vägkanter, så allt regnvatten som faktiskt kommer rinner inåt mot dammen, och tröskeln vid utloppet håller grundvattennivån någorlunda uppe, även om vägkroppen i princip fungerar som utlopp för grundvattnet n i sluttningen mot Fritidsvägen.

Efter att ha fått nästan alla nya rhododendron på plats, kunde jag äntligen koncentrera mig på att göra klart gränspartiet mot Puttens för den blivande taxushäcken. Jordfickan mellan berget och stenmuren visade sig vara oväntat djup, så de kommer nog att klara sig bra. Och genom att trixa lite med de kvarvarande bitarna av armeringsnät, lyckades jag utvidga hundgården ända ut till tomtgränserna i norr och öster, vilket gör den betydligt mera användbar, eftersom jag nu får hela bakre verandan och växthusdörren innanför stängslet.

Egentligen behövs hundgården inte längre, eftersom Nellie numera håller sig fint i närheten, när jag jobbar ute. Men det är skönt att ha en helt säker plats, där man bara kan öppna dörren och släppa ut henne, t.ex när hon löper, eller om jag skulle bli krasslig. Och framför allt vill jag inte att hon ska jaga grannens katt.

Resten av veckan ägnades mest åt perenner. Normalt brukar jag helst invänta höstrean, men eftersom jag har flera nyanlagda planteringsytor som ser väldigt kala ut just nu, bestämde jag mig för att slanta upp lite extra pengar, för en gångs skull. Alla plantskolorna verkar ladda upp med nya växter, inför "Stora Planteringsdagen", som inträffar första lördagen i september. Samtidigt säljer de ut en del av det gamla sortimentet till halva priset, så jag hade faktiskt lite tur, när jag shoppade runt lite på flera ställen i stan. Ändå gjorde jag säkert av med en dryg tusenlapp på ett par timmar, trots de nedsatta priserna. Det jag valde att satsa på var Astilbe, vit Höstanemon, den blå nävan Rozanne, Alunrot och Kantnepeta.

Astilben, som jag köpte flera krukor av i olika färger på Lyckas, ska få fylla ut tomrummen mellan de små rhododendronen på Västra platån. Den vita höstanemonen Honorine Joubert har jag försökt med flera gånger tidigare, men den tenderar att gå ut hos mig. Den ska planteras på våren, för att få en bättre chans att rota sig innan vintern, så jag planerar att låta den blomma i kruka utomhus i höst, och sedan övervintra den i växthuset. Fungerar det inte den här gången heller, ger jag nog upp. Även Alunrot tycks vara tveksamt härdig, men tills vidare får den ändå agera marktäckare i entrélandet, där det numera är alldeles för mycket öppen jord.

Den blå nävan Rozanne, som har blivit extremt populär på kort tid, (och med all rätt, för den är helt fantastisk), växer däremot våldsamt hos flera grannar, så den borde gå bra hos mig också. Den fungerar bäst när den får stöd av andra växter, så min strategi är att stoppa ner den här och var i de redan etablerade mattorna av blodnäva. Kantnepeta har jag hittills ingen egen erfarenhet av, men Staffan och Miriam har en jättefin häck av den, och nu tänker jag prova den utmed stödmuren i mitt entréland. Men det behövs ganska många plantor där, så jag experimenterade lite med den, genom att slakta ett par av krukorna och göra sticklingar av dem i stället. Det är ganska många löpmeter kant att ta hand om, och på det här viset räcker plantorna lite längre.

Dessutom hade jag de två små japanska lönnarna från förra impulsköprundan att ta hand om. Seiryu hamnade nu i centrum av entrélandet, där det plötsligt var väldigt gott om plats efter att alla mina små rhododendron fått flytta ut, och Emerald Lace satte jag bakom rhododendronraden på västra platån. Båda har finflikiga blad och ska enligt etiketterna kunna bli 2.5 meter höga. Förhoppningsvis har de också vacker höstfärg.