Alla inlägg under oktober 2018

Av Viveka Ramstedt - 30 oktober 2018 17:47

Den här veckan bor Nelly och jag i Guns och Görans hus, för att passa Castor medan de är på äventyrsresa. Det innebär att trädgårdsarbetet får stå på lite vänt en vecka, och gör också hundpromenaderna lite besvärligare, eftersom jag måste välja ställen där man inte riskerar att möta så mycket folk och hundar. Normalt kopplar vi upp hundarna vid alla möten, även om båda är totalsnälla mot både människor och hundar. Problemet är snarare det motsatta, eftersom båda gärna vill hälsa, intensivt och länge, och av naturliga skäl är inte alla vi möter så roade av det.

Just nu är det dessutom bökigare än vanligt, eftersom Nelly är i höglöp för tillfället. I vanliga fall brukar jag koppla Castor först, eftersom han är större och mera påträngande, men möter vi en hanhund nu, är det ju Nelly som först och främst behöver säkras. Dessutom är det ju älgjakt, vilket utesluter en del av de mer perifera skogsrundorna, som jag annars brukar åka till, när jag har båda hundarna. Men fortfarande finns det rätt många ställen som är "säkra" ur båda aspekterna. De flesta av dem är ridstigar, som jag lärde känna under min aktiva hästtid, vilket förstås gör att risken att möta hästar på dem ät jämförelsevis stor.

Mycket riktigt har vi sammanlagt under veckan bara mött två hundar och tre promenerande människor, men sex hästar. Ryttarna är dock ett betydligt mindre problem än andra möten, eftersom båda hundarna tycker att hästar är stora och läskiga, och därför signalerar i god tid att något är på gång. De är uppenbarligen helt nöjda med att sitta stilla bredvid mig, medan de hästarna passerar, och gör inga som helst försök till närmanden. Förmodligen tror de till och med att jag "beskyddar" dem mot de farliga monstren.

Det blir också lite bökigt vid sängdags, åtminstone första natten, eftersom båda hundarna är vana vid att ligga i sängen, och Castor dessutom, (med viss rätt) anser att det är "hans" säng. Sängen, som egentligen är Görans, är lyckligtvis rätt stor, så vi löser det med Nelly vid huvudändan och Castor vid fotändan.

 

Även vid matdags är det lite strul, eftersom Castor slukar sin mat på tre röda sekunder, medan Nelly äter väldigt långsamt, och dessutom är kräsen, (just nu dessutom kinkigare än vanligt eftersom hon löper). Det löser jag genom att ge dem mat i varsin ända av köket och sedan parkera mig själv med kaffekopp och dagstidning mittemellan. Sedan får Castor vackert vänta, tills Nelly antingen har tömt sin skål, eller lämnat den för gott. Efter det tillbringar han ungefär tio minuter med att slicka hennes tomma skål, eftersom han uppenbarligen är övertygad om att hennes mat är godare än hans. (I viss mån har han rätt, eftersom jag förgyller maten för båda med varsin bulle djupfryst kyckling, som tinats upp i en halvdeciliter vatten, och sedan blandats upp med torrfodret. Eftersom storleken på Nellys portioner är bara drygt hälften av hans, blir förstås andelen av godsaker större i hennes).

 

I gengäld blir morgon-, eftermiddags- och kvällsrundorna betydligt enklare; bara att öppna köksdörren och släppa ut hundarna - åtminstone i teorin... Nellys "mentala koppel" innebär nämligen att hon absolut inte kan tänka sig att gå ut, om inte jag följer med. Så morgon och kväll traskar vi ceremoniellt två varv runt huset tillsammans, på en kort men numera väl etablerad runda. Och på eftermiddagarna räfsar jag löv, eftersom jag gärna vill ha något att pyssla med själv medan hundarna är ute. Det är förstås inte rätt tid att göra det, eftersom många av löven fortfarande sitter kvar på träden, och de gräs- och grusytor jag omsorgsfullt räfsar rena, kommer att vara täckta av ett nytt lövlager efter nästa höststorm. Ändå känns jobbet inte helt bortkastat, för de löv som väl har hamnat i kompostgropen, blir ju kvar där, även om det blåser. Framför allt bidrar det förstås till att lindra min trädgårdsabstinens, för jag är bara inte van att sitta inne hela dagarna.

 

Vädret har successivt blivit kallare under veckan, och rapporterna varnade för snö och halka till helgen. Någon snö blev det dock inte här, och det var skönt, eftersom jag fortfarande har sommardäck på bilen. Dags att ringa och boka tid på måndag, även om rapporterna nu talar om en ny varmfront västerifrån.

ANNONS
Av Viveka Ramstedt - 22 oktober 2018 13:36

För någon månad sedan kom en ny lista i tidningen, med förslag på nya "Invasiva växter", som EU eller någon annan europeisk organisation ansåg att man inte borde ha i sin trädgård. Den här gången var den ganska förvånande. Med på listan fanns nämligen älskade trädgårdsväxter som syren, alpgullregn, häggmispel, kaprifol, lupin, gullris, sibirisk nunneört, sibirisk vallmo, flocknäva, klockhyacint, blåstjärna, vintergäck, scilla och påsklilja.

 

Jag har en viss förståelse när det gäller syren, som verkligen kan bre ut sig med sina rotskott, och även kaprifol, som jag just nu håller på att bekämpa på två ställen i mitt woodland. Och gullregn sprider sig förstås rätt mycket genom frön, men jag har aldrig märkt att häggmispel har samma tendens, trots att jag har planterat ett halvdussin i mina buskskärmar.

 

Vad örterna på listan beträffar, så är Lupin och Gullris definitivt invasiva. Ett fält med blommande gullris på högsommaren är visserligen vackert, men samtidigt lite deprimerande, eftersom det är ett säkert tecken på upphörd hävd. Även lupinerna, som säkert ursprungligen planterats som prydnad längs vägkanterna, är vackra när de blommar, men förfärligt skräpiga efteråt. Men båda arterna kräver ordentlig matjord och förökar sig bara genom frö. Så båda borde vara lätta att hålla efter genom den minimala skötselåtgärden av slåtter årligen i rätt tid.


Men alla vårblommorna, som livar upp de flesta trädgårdar och parker under en kort men intensiv tid. Hör de verkligen hemma på en sådan här lista? Visserligen bildar de så småningom blommande mattor, (om inte rådjuren äter upp dem, vilket brukar ske åtminstone med scillan hos mig). Men ganska kort efter blomningen vissnar bladen ner och försvinner bland gräs och örter, vad skulle de egentligen konkurrera ut? Definitivt inte träd och buskar, som verkar totalt oberörda av mattorna av lökväxter och vintergäck under våren.

 

Detsamma gäller för övrigt alla marktäckare, som t.ex flocknävan, som ju också fanns med på listan. Visst, själva definitionen på en marktäckare är att den ska vara tillräckligt starkväxande för att konkurrera ut ett antal ogräs som man inte vill ha. Som nässlor, maskros, kirskål, fjälltolta, snårvinda och annat elände, som jag gärna skulle vilja bli av med. Men jag har aldrig kunnat se att marktäckarna haft den minsta negativa inverkan på de buskar som de växer under och omkring. Inte heller högvuxna perenner, som valeriana eller liljor, låter sig stoppas det minsta av marktäckarna. Så länge de inte har hela rotmassan i exakt samma skikt, tycks de samsas fint.

 

Jag är på det hela taget ganska liberal till vad som väljer att växa i mitt woodland. Allt som är friskt och livskraftigt, någorlunda dekorativt eller har någon form av positiv funktion inom helheten, är i allmänhet välkommet. Det finns dock undantag, även för mig. Tre gånger under min trädgårdsaktiva period har jag gjort allvarliga försök att helt göra mig av med någon växt, som helt enkelt tar för stor plats. Gifter, som t.ex Roundup, kan man förstås inte använda, så det handlar antingen om att täcka hela växtlokalen med svart markväv under en längre period, eller att försöka tråka ut växten ifråga genom att konsekvent ta bort alla rotbitar eller gröna växtdelar, så fort de visar sig. Vilket innebär hårt arbete med flåhacka och grep, och stort tålamod och ihärdighet, eftersom utrotningsprojekten oftast tar flera år.

 

Det tog t.ex tre år att bli av med en snårvinda, som invaderat Rosengården, och innebar att ungefär två tredjedelar av jorden fick grävas upp och sållas, buskar och perenner flyttas till och från temporära växtplatser, och alla de plattsatta gångarna lyftas upp och läggas om, eftersom snårvindans rötter gärna kilar in sig i millimeterstora springor mellan eller under stenar.


Ett annat projekt gällde fjälltolta, som jag var dum nog att plantera i mitt woodland på 70-talet, trots fars varningar, och som sedan spreds till olika delar av området med jord som grävdes upp och flyttades till nya platser, när vi anlade bäcken och den övre dammen. Även detta projekt är nu inne på sitt tredje år, och jag jagar fortfarande de långa vita rötterna och de karakteristiska ljusgröna bladen, så snart de visar sig på vårarna.


Och just nu handlar det alltså om kaprifol, som har invaderat två områden; rhododendrondalen och gränsen mot Amandas tomt, och som redan har tagit kål på ett antal stora rhododendron och flera andra buskar eller mindre träd, genom att slingra sig upp i kronorna och därmed skugga bort ljuset för den stackars värdväxten. Även här har jag mig själv att skylla, för jag planterade själv kaprifolen på sjuttiotalet på båda ställena. Jag hade ett starkt minne av de stora blommande buskage jag sett i Bohuslän, och en naiv vision av romantiska, doftande rankor hängande ner från trädgrenarna. Men kaprifol passar nog bäst i Bohusläns öppna, karga och soliga terräng. I skogsmark som min hör den definitivt inte hemma, och den har redan tagit död på alltför mycket.


Större delen av veckan har alltså ägnats åt kaprifolen, som har tjugo meter långa rankor både på marken och högt uppe i kronorna på de stackars småträd som råkat hamna i vägen, och lika långa rötter under mark. Lyckligtvis är rotsystemet ganska ytligt, och både rankorna och rötterna är väldigt sega, så om man bara hittar rätt punkt att dra i, får man ofta med sig stora sjok av rankor. Sedan är det bara att nysta upp dem, och köra iväg dem till det blivande höstbålet. Hittills har det blivit ett tjugotal fulla skottkärror, och arbetet är långt ifrån slut.


Det fick emellertid avbrytas tillfälligt på fredagen, för då åkte Gun och Göran till Kroatien, och Nelly och jag fick som vanligt flytta ner till deras hus, för att passa Castor. Samtidigt lär det bli mitt jobb att stå till tjänst med fågelutfodringen också, förmodligen på båda matställena.

ANNONS
Av Viveka Ramstedt - 15 oktober 2018 17:07

Älgjakten började 8.10, så nu blir det att vara lite försiktig på hundrundorna, i varje fall under den första veckan, då jägarna lär vara extra skjutglada. Det gör att vi får hålla oss borta från de vanliga ställena, i varje fall de platser där det står älgtorn. Helt säkra är egentligen bara Svärds Skog, Stadsskogen och Hjortmarka, och även ridvägen vid Nygård, fast där riskerar man förstås att möta hästar istället. (Båda hundarna uppför sig dock väl mot hästar, som de uppenbarligen tycker är stora och läskiga, och detsamma gäller förstås älgar. Det är dock inte älgarna vi oroar oss för).

 

Med gräsklippningen äntligen avklarad, kunde jag återgå till att fixa planteringsgropar för de sista rhododendronen, vilket jag gärna ville ha klart innan vintern. Det är ganska jobbigt att få till hål som är stora nog i skogsterräng, för där finns många trädrötter, stubbar och stenar att ta hänsyn till. Jordlagret är också generellt ganska tunt, men eftersom jag har lagrat höstlöv systematiskt i några större fördjupningar, fick jag till tre ganska rejäla gropar. I den sista gropen stötte jag dock på ett ganska vanligt problem, en riktigt stor sten halvvägs ner, som dessutom var inkilad av flera andra, mindre stenar. Det tog en hel dag att frilägga och få loss den, och sedan vidtog det större problemet att få upp den ur gropen. Den var egentligen lite för stor och tung för mig att hantera ens med spettet, och eftersom jag visste att Niklas och Katrin skulle komma till helgen, kunde jag förstås ha väntat på dem för att få hjälp. Det går alltid mycket enklare nät man är två, och Niklas som ju är betydligt starkare än jag hade säkert fått upp den på en halvtimme. Men jag är nu en gång rätt enveten och dessutom gillar jag att avsluta projekt. Så efter ytterligare en dags fåfänga försök hade jag åstadkommit en sorts "uppfartsramp" på ena sidan av gropen, och efter en natts vila lyckades jag slutligen baxa upp stenen.

 

(Och det var tur för mig, för när det kom till kritan försvann hela gänget, inklusive Emilie och Lennart H, redan vid middagstid på lördagen. Emilie och Katrin är medlemmar i någon mystisk fyrklubb, och nu skulle allihop upp till Vinga fyr, för att övernatta. I ritualen ingår tydligen att man ska ligga på rygg med fötterna mot fyren och titta uppåt mot det roterande skenet, så det var ju tur att de hade tur med vädret. Förhoppningsvis fick de också sova inomhus).

 

Hur som helst, stenen kom upp, och tillsammans med resten av stenarna från groparna fick den bilda stödmur kring den nya planteringsgropen vid bäcken, för att ytterligare öka jorddjupet. Samtidigt fick ett par av de gamla rhododendronen utmed bäcken lite extra jord runt rötterna.

 

Efter det gick det fort att fylla igen groparna, och redan samma dag var de tre sista rhododendronen på plats, två av de mest storvuxna närmast bergskanten, och den tredje, en röd yakusimanumhybrid, som inte ens kom från Glendoicklistan utan var ett av mina oplanerade impulsköp, närmast bäcken.

Jag firade genom att gå in på nätet och smygtitta på den nya beställningslistan. (Hittills har jag dock lyckats behärska mig).

 

Helgen användes i övrigt åt att dra upp kaprifol med rötterna i gränsen mot Amandas tomt, med Nelly som entusiastisk deltagare. (Hon älskar att vara i vägen när jag jobbar, och lägger sig gärna precis där jag behöver ha fritt svängrum för jobbet). Jag brukar hitta på sysslor så långt från vägen som möjligt under weekenden, eftersom Nelly gärna vill springa fram och hälsa på alla som passerar där. Det är fler än vanligt på weekenden, och alla gillar inte heller uppvaktningen. Dessutom löper hon för tillfället; ännu en anledning att hålla henne undan från sällskapslivet.

 

Brittsommaren har fortsatt med flera varma och soliga dagar, och det börjar bli riktigt grant ute nu, med stora färgklickar av rött och gult här och var i buskagen. Det började med Kastsuran, som får en läcker ljusgul färg, tyvärr inte är särskilt långvarig, eftersom de fäller bladen först av alla. Sedan kommer Svartaronia i lysande orange, och ungefär samtidigt börjar rönnarna få sin höstfärg. Först ut är som vanligt pärlrönnen, som är mindre än den vanliga, och har vita bär istället för röda. Höstfärgen är dock kraftigt röd. Mina tre Ginnalarönnar vid Norra Portalen är lite senare och börjar lite försiktigt i gult, men blir så småningom väldigt livligt orange och behåller bladen länge. Både magnoliorna och Stephanandran har också fått sin gula höstfärg vid det här laget.

 

Lönnarna börjar skifta färg lite senare, och eftersom jag både har vanlig svensk lönn och kanadensisk sockerlönn, och dessutom samlar lite på olika sorter av japanska lönnar, blir det stor variation både tidsmässigt och i färgerna, från ljusgult, över knallgult och orange till intensivt rött.

Färgspelet förstärks under kvällstid av två buskage som råkar stå rakt under varsin gatlykta; en grupp Svartaronia vid Östra Portalen och några japanska lönnar vid den Västra. Båda partierna lyser som eldsvådor tvärs över hela parken.

 

Lönnarna är ju vackra året om, genom sitt dekorativa växtsätt. Svartaronia är däremot ganska anonym, under större delen av året. Den har obetydliga vita blommor, och får rikligt med svarta bär, som är ätliga, men så pass sura att till och med fåglarna oftast ratar dem. Men höstfärgen kompenserar för detta med råge. Buskarna vid vändplatsen har på åtta år vuxit sig så stora att de numera nästan helt döljer det fula elskåp som de ursprungligen planterades för att just dölja. I år blev jag faktiskt tvungen att beskära dem ganska rejält, eftersom de hängde ner över hela skåpet och dessutom skickade grenar långt ut på vägbanan. Elverket måste ju faktiskt åtminstone kunna hitta sitt skåp, om det skulle inträffa något problem med elförsörjningen, (vilket dock inte hänt hittills). Men höstfärgen ursäktar som sagt allting annat i beteendet.

 

 


Av Viveka Ramstedt - 8 oktober 2018 16:36

Ett par regniga dagar i början av veckan ägnades åt att skola delar av årets frösådd. Det blev i vanlig ordning för mycket av somliga sorter, (särskilt primulor och höstanemon från egna frön), och inget resultat alls av flera, lite kinkigare sorter. Men även några av fröerna från Trädgårdsamatörerna gav hygglig avkastning, bland annat har jag planterat ut rätt många småplantor av Slåttergubbe, och Silene direkt i ängsmarken, och åtskilliga skolade krukor landade i entrélandet för övervintring. Det lär inte gå att utvärdera något resultat förrän nästa år, och oftast blir det rätt stort svinn under första vintern. Erfarenhetsmässigt brukar jag också alltid förlora intresset efter första året; det blir liksom för många krukor att ta hand om. Trots det kommer jag förmodligen att beställa en ny omgång frön från STA i januari, vid den årstiden brukat man vara svältfödd på blommor, och bli ett lätt byte för målande beskrivningar och vackra bilder...

 

Det har också kommit ett e-mail från rhododendronsälllskapet, som meddelar att det går att beställa plantor från Glendoick även till nästa år. Och tro det eller ej, jag har svårt att hålla mig borta från beställningslistan, och har redan varit inne på nätet och tittat på bilder från plantskolan flera gånger. Detta trots att jag inte ens fått alla från förra året planterade ännu, och vet med säkerhet att de nya växtplatser jag planerar inte kommer att vara klara för plantering till nästa år. Det enda som stoppar mig hittills är att det var så jobbigt att hämta plantorna, långt uppe i Bohuslän. Jag körde dessutom fel och hamnade i trafikkaoset i Göteborg både på upp- och nervägen. Fast... det går ju att köra över Brobacka och Kungälv istället förstås...

 

På onsdagen hämtade jag ut gräsklipparen från verkstaden, som rapporterade att problemen orsakats av "gammal bensin", och igensatta tändstift. Jag visste inte ens att bensin kunde bli gammal, men visst, jag använder två alternerande reservdunkar till maskinen, så den ena av dem kan mycket väl ha blivit stående ett extra år, och kanske det blivit kondensvatten i den. Killarna på verkstaden rekommenderade i alla fall miljöbensin, som de sa "varar längre", och jag fyllde båda dunkarna med det, efter att ha tömt de gamla slattarna i biltanken. (Den var nästan full, så jag antog att den kunde klara lite kondensvatten, och var kan man annars tömma bensin?)

 

Det blev ett par kalla men någorlunda soliga dagar i slutet av veckan, och eftersom det börjar bli sent på säsongen nu verkade det bäst att sätta igång med gräset direkt. (Nelly fick stanna inomhus, eftersom hon ogillar oväsen, vare sig det kommer från människor, hundar eller maskiner. Hon gillar inte att vara ensam heller, men eftersom hon också har en benägenhet att vara i vägen för maskinen, fick hon finna sig).

 

Gräsklippning är ett tyngre jobb än man kunde tro även med motorklippare, särskilt som det redan var mycket löv och småkvistar på marken efter flera stormar. Så under onsdagen och torsdagen hann jag bara klippa ungefär hälften av gräsytorna. Mitt upp i alltihop hittade jag ett par liter kantareller i en av mina egna gamla grenhögar, och sånt piggar ju alltid upp. Det här var faktiskt de enda kantarellerna på hela säsongen, resten verkar ha torkat bort, eftersom vi kammat noll på de vanliga ställena.

 

Men på fredagen vägrade plötsligt gräsklipparen att starta igen. Jag försökte länge, men lyfte till slut med mycken möda in den i bilen, körde till verkstaden och förklarade situationen. En av killarna körde ut den på gatan, drog i snöret - och gissa vad? Maskinen startade på första rycket. Jag kände mig förstås som en total idiot. Killen förklarade pedagogiskt hur man chokade maskinen, genom att skruva upp varvtalet, (vilket jag förstås redan visste och hade gjort). Jag lastade in maskinen i bilen igen, körde hem den, lyfte ut den, drog i snöret - och gissa vad? Ingenting hände. Jag drog igen, chokade, drog igen upprepade gånger, men den sabla maskinen verkade helt död igen Jag lät den stå en timme, ifall jag möjligen hade flödat tändstiften med choken, och försökte sedan igen. Ingenting hände.

 

Vid det här laget var jag extremt frustrerad och var på väg att skyffla in maskinen i bilen igen, men bestämde mig lyckligtvis för att ringa först. Då hamnade jag hos en telefonsvarare; "Fel nummer eller tillfälligt avstängd". Klockan hade hunnit bli tre, och killarna på verkstaden hade väl gått hem tidigare till helgen...

 

Visst, jag avskyr maskiner, och trots att jag har examen från en teknisk högskola, är jag allt annat än teknisk. Och en del av problemen kanske också beror på att jag som kvinna är svagare, och därför inte har rätt "snärt" i rycken. Men varför startar den i så fall alls ibland?

 

På lördagen gick den faktiskt igång igen, även om den hackade och lät konstig att bra tag innan ljudet stabiliserade sig. Jag lyckades därmed till slut gå över alla gräsytorna med klipparen, vilket tog större delen av dagen. Sedan fick gräsklipparen en ordentlig rengöring på undersidan, efter att ha fått stå och torka ett dygn. Därefter åkte den in i skjulet, där den ska stå till nästa höst. Den här gången ansträngde jag mig för att köra slut på bensinen först. Få se om samma elände kommer att upprepa sig om ett år.

 

Nu är det i alla fall gjort, och det är alltid samma härliga känsla av "avslut", när gräsytorna är klippta. Ännu skönare brukar det kännas efter att ytorna räfsats rena från gräsklipp och löv. Räfsningen fick dock anstå till senare, eftersom de flesta löven fortfarande sitter kvar på träden.

 

På lördagskvällen var Gun och jag på Metropolitanopera i Nossebro, den första för säsongen. Aida, en fantastisk föreställning. Verdi är bara bäst, och man hade inte snålat på scenografin heller; tre våningar höga egyptiska tempel, och visserligen inga elefanter i triumfmarschen, men väl fyra hästar.

Nostalgiscenografin från sextiotalet på biografen Nöjesstjärnan går inte av för hackor den heller, och paus-kakorna från det lokala konditoriet är bara - Mmmmmmm. En fin avslutning på veckan, efter allt tekniskt strul.

 

Och det blev faktiskt lite brittsommar i alla fall, söndagen var både solig och ovanligt varm.

Av Viveka Ramstedt - 1 oktober 2018 17:35

Första nattfrosten kom på tisdagsmorgonen, precis som förutspått. (Väderlekstjänsten brukar faktiskt vara riktigt pålitlig numera).

 

Början av veckan bjöd annars på soligt väder, och jag hade planerat att köra gräsklipparen en sista gång över alla ängsytorna. Det blev dock inget av med den saken, eftersom motorklipparen vägrade starta, trots att den fungerade när jag ställde in den i förrådet förra hösten, och inte har använts sedan dess. Det blev att frakta den till motorfirman för service. Mycket irriterande, särskilt som precis samma sak hände förra hösten.

 

Sen blev det förstås både regn och blåst på onsdagen, även det förutspått. Det är inte många dagar jag inte kommer åt att göra någonting alls i parken, men det här vädret var bara för ruggigt, även om det inte ösregnade. Så jag höll mig inomhus och lyfte istället upp Nelly på trimbordet för en ordentlig genomgång av pälsen, (vilket hon verkligen var i behov av, men också verkligen hatar). Tovorna är alltid värst på hösten, med alla frön som fastnar i pälsen, och man kan tycka att hon borde vara tacksam för att bli av med dem - men icke! Hon känner på sig i förväg, när det är dags, och går då och gömmer sig i farfars-stolen i burspråket redan innan jag ens börjat plocka fram trimgrejorna. När jag sedan kommer med kopplet för att hämta henne, ger hon mig en blick, som tydligt säger. "Jag vet att du tänker döda mig"! (Nelly har ett ovanligt uttrycksfullt, om än något överdrivet kroppsspråk).

 

Sedan gör hon allt för att sabba själva trimningen; vänder bort huvudet eller försöker gömma det i min armhåla, rycker undan tassarna när jag ska klippa klorna, och sätter sig ner för att jag inte ska komma åt akterspegeln, som hon är särskilt rädd om. Lyckligtvis har jag en metallgalge att fästa kopplet vid, och Katrin brukar hjälpa till, när det är dags att göra något åt svansen och bakdelen, vilket jag normalt bara gör varannan gång. Så den här gången slapp hon undan med öronen, tassarna och armhålorna, som var fulla av tovor, trots att jag brukar försöka reda ut dem med fingrarna så fort jag får en chans under kelstunderna. Som belöning för sitt dåliga uppförande fick hon sedan en extra lång eftermiddagsrunda. Det hade slutat regna då, men blåste fortfarande småspik.

 

Det har över huvud taget varit blåsigt och ostadigt under veckan, men mellan skurarna kan man ju ändå få en del gjort. Fortfarande finns det flera rhododendron, som ännu inte fått sina slutgiltiga platser, så de flesta insatserna har koncentrerats på det. Ett ovanligt problem är att jag plötsligt fått ont om lämpliga utfyllnadsmassor, eftersom både matjorden och väggruset tog slut samtidigt. På ett sätt är det skönt att bli av med de stora högarna, som verkligen inte var någon prydnad, och jag har definitivt inga planer på att ta hem ny matjord, eftersom det skapar mer problem än det är värt, både vad gäller jordstruktur och "främmande" ogräs. Däremot kommer jag förmodligen att beställa hem ett nytt lass med väggrus innan vintern, eftersom det alltid finns behov av det på många ställen - (inte minst på själva uppfarten, där de tillfälliga högarna brukar hamna).

 

Men dessutom har all nerbrunnen kompostjord också tagit slut, eftersom det gick åt sex kärror enbart utmed tomtgränsen uppe i den övre delen av hundgården. Vid det här laget har jag tömt två stora gamla komposter, trots att nedbrytningen delvis inte var helt klar, så att huvuddelen av innehållet fick bres ut på plats. Men jag behöver fortfarande få i ordning tre planteringsgropar mellan bäcken och branten mot Amandas tomt. Lösningen får bli att ta ut nerbruten kompost från gropen bakom Rosengården, där utfyllnaden faktiskt hade nått rätt nivå för att vara klar för plantering. Men det är viktigare att få partiet längs bäcken klart, eftersom det är mera exponerat. Så det får bli nästa veckas huvuduppgift.

 

De tömda kompostringarna såg rätt eländiga ut, delvis trasiga, deformerade och sneda; (de har ju också varit i bruk under åtskilliga år sedan jag tillverkade dem av det gamla fårstaketet runt skogen). Så när de nu ändå var tomma, passade jag på att staga upp dem och fodra dem med hönsnät invändigt, vilket faktiskt innebar åtskilliga timmars jobb. Inte särskilt produktivt, och inget man kan visa upp och peka på för besökare, men ändå väl värt tiden, eftersom de gör jobbet lättare framöver.

 

Det kom en ny frostknäpp på fredagen, vilket innebar att det var dags att låta säsongsväxterna få komma in i växthuset, där det förhoppningsvis håller sig frostfritt. Så under helgen kånkade jag in ett antal tunga krukor med bl.a Agapanthus och Spindellilja, medan en stor del av årets skolade frösådd samtidigt fick flytta ut, för att lämna plats åt de stora krukorna.

 

Frösådden är i stort sett lyckad, även om det som vanligt blivit ett överskott av somliga sorter, medan ett fåtal andra inte har grott alls. Framför allt har jag massor av primula, både lundviva och japansk viva, eftersom jag tog frön av egna plantor förra hösten. Lyckligtvis har jag också rätt gott om öppen jord på olika ställen, både i entrélandet och de nygjorda randplanteringarna. Så en del av småplantorna kunde sättas på plats direkt, medan andra får stå på tillväxt i Rosengårdens mittruta under vintern. Det är också mycket som fortfarande behöver skolas, innan det kan flyttas ut, men det lär ju bli fler regniga dagar under hösten...


Presentation


Trädgård och hundar upptar en stor del av mitt liv.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2018 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ woodland med Blogkeen
Följ woodland med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se