Första nattfrosten kom på tisdagsmorgonen, precis som förutspått. (Väderlekstjänsten brukar faktiskt vara riktigt pålitlig numera).

Början av veckan bjöd annars på soligt väder, och jag hade planerat att köra gräsklipparen en sista gång över alla ängsytorna. Det blev dock inget av med den saken, eftersom motorklipparen vägrade starta, trots att den fungerade när jag ställde in den i förrådet förra hösten, och inte har använts sedan dess. Det blev att frakta den till motorfirman för service. Mycket irriterande, särskilt som precis samma sak hände förra hösten.

Sen blev det förstås både regn och blåst på onsdagen, även det förutspått. Det är inte många dagar jag inte kommer åt att göra någonting alls i parken, men det här vädret var bara för ruggigt, även om det inte ösregnade. Så jag höll mig inomhus och lyfte istället upp Nelly på trimbordet för en ordentlig genomgång av pälsen, (vilket hon verkligen var i behov av, men också verkligen hatar). Tovorna är alltid värst på hösten, med alla frön som fastnar i pälsen, och man kan tycka att hon borde vara tacksam för att bli av med dem - men icke! Hon känner på sig i förväg, när det är dags, och går då och gömmer sig i farfars-stolen i burspråket redan innan jag ens börjat plocka fram trimgrejorna. När jag sedan kommer med kopplet för att hämta henne, ger hon mig en blick, som tydligt säger. "Jag vet att du tänker döda mig"! (Nelly har ett ovanligt uttrycksfullt, om än något överdrivet kroppsspråk).

Sedan gör hon allt för att sabba själva trimningen; vänder bort huvudet eller försöker gömma det i min armhåla, rycker undan tassarna när jag ska klippa klorna, och sätter sig ner för att jag inte ska komma åt akterspegeln, som hon är särskilt rädd om. Lyckligtvis har jag en metallgalge att fästa kopplet vid, och Katrin brukar hjälpa till, när det är dags att göra något åt svansen och bakdelen, vilket jag normalt bara gör varannan gång. Så den här gången slapp hon undan med öronen, tassarna och armhålorna, som var fulla av tovor, trots att jag brukar försöka reda ut dem med fingrarna så fort jag får en chans under kelstunderna. Som belöning för sitt dåliga uppförande fick hon sedan en extra lång eftermiddagsrunda. Det hade slutat regna då, men blåste fortfarande småspik.

Det har över huvud taget varit blåsigt och ostadigt under veckan, men mellan skurarna kan man ju ändå få en del gjort. Fortfarande finns det flera rhododendron, som ännu inte fått sina slutgiltiga platser, så de flesta insatserna har koncentrerats på det. Ett ovanligt problem är att jag plötsligt fått ont om lämpliga utfyllnadsmassor, eftersom både matjorden och väggruset tog slut samtidigt. På ett sätt är det skönt att bli av med de stora högarna, som verkligen inte var någon prydnad, och jag har definitivt inga planer på att ta hem ny matjord, eftersom det skapar mer problem än det är värt, både vad gäller jordstruktur och "främmande" ogräs. Däremot kommer jag förmodligen att beställa hem ett nytt lass med väggrus innan vintern, eftersom det alltid finns behov av det på många ställen - (inte minst på själva uppfarten, där de tillfälliga högarna brukar hamna).

Men dessutom har all nerbrunnen kompostjord också tagit slut, eftersom det gick åt sex kärror enbart utmed tomtgränsen uppe i den övre delen av hundgården. Vid det här laget har jag tömt två stora gamla komposter, trots att nedbrytningen delvis inte var helt klar, så att huvuddelen av innehållet fick bres ut på plats. Men jag behöver fortfarande få i ordning tre planteringsgropar mellan bäcken och branten mot Amandas tomt. Lösningen får bli att ta ut nerbruten kompost från gropen bakom Rosengården, där utfyllnaden faktiskt hade nått rätt nivå för att vara klar för plantering. Men det är viktigare att få partiet längs bäcken klart, eftersom det är mera exponerat. Så det får bli nästa veckas huvuduppgift.

De tömda kompostringarna såg rätt eländiga ut, delvis trasiga, deformerade och sneda; (de har ju också varit i bruk under åtskilliga år sedan jag tillverkade dem av det gamla fårstaketet runt skogen). Så när de nu ändå var tomma, passade jag på att staga upp dem och fodra dem med hönsnät invändigt, vilket faktiskt innebar åtskilliga timmars jobb. Inte särskilt produktivt, och inget man kan visa upp och peka på för besökare, men ändå väl värt tiden, eftersom de gör jobbet lättare framöver.

Det kom en ny frostknäpp på fredagen, vilket innebar att det var dags att låta säsongsväxterna få komma in i växthuset, där det förhoppningsvis håller sig frostfritt. Så under helgen kånkade jag in ett antal tunga krukor med bl.a Agapanthus och Spindellilja, medan en stor del av årets skolade frösådd samtidigt fick flytta ut, för att lämna plats åt de stora krukorna.

Frösådden är i stort sett lyckad, även om det som vanligt blivit ett överskott av somliga sorter, medan ett fåtal andra inte har grott alls. Framför allt har jag massor av primula, både lundviva och japansk viva, eftersom jag tog frön av egna plantor förra hösten. Lyckligtvis har jag också rätt gott om öppen jord på olika ställen, både i entrélandet och de nygjorda randplanteringarna. Så en del av småplantorna kunde sättas på plats direkt, medan andra får stå på tillväxt i Rosengårdens mittruta under vintern. Det är också mycket som fortfarande behöver skolas, innan det kan flyttas ut, men det lär ju bli fler regniga dagar under hösten...