Direktlänk till inlägg 13 november 2018

Veckodagbok 45, 5.11-11.11; Lövräfsning och fågelliv

Av Viveka Ramstedt - 13 november 2018 15:26

Jag räfsar fortfarande löv, och det lär bli min huvudsakliga sysselsättning utomhus under åtskilliga veckor framåt. Nelly är numera alltid med mig när jag jobbar ute, och håller sig i stort sett inom tio meters avstånd. Oftast sitter hon på någon höjdpunkt och spanar över nejden, även om hon ibland gillar att vara i vägen, och parkerar sig på precis den platsen som jag har tänkt ge mig på härnäst. Hon gillar ju att få uppmärksamhet, men har ändå blivit mycket bättre när det gäller att ignorera folk som passerar på vägen, och har definitivt respekt för bilar, så jag behöver inte oroa mig så mycket för vad hon ska hitta på härnäst numera. För övrigt är det ganska tomt i området under dagtid; de flesta grannarna är ju på jobbet eller i skolan. Möjligen är det någon enstaka katt eller ekorre som kan dyka upp, men dessa har ju gott om träd till hands att rädda sig upp i.

 

Lövräfsning är på sätt och vis ett tacksamt jobb, eftersom det syns så tydligt vad man har gjort; en homogen lövtäckt yta förvandlas till tydliga och prydliga gränser mellan gräsmark, buskage och stigar. Åtminstone omedelbart efter att man gått över den. Dagen därpå är samma yta sprinklad med gula löv igen, eftersom alla träden inte har fällt löven ännu, men i proportion till vad jag har fått undan är det rätt marginellt..

 

Men det är också ett tillsynes oändligt jobb, speciellt i början, och som vanligt försöker jag svälja mina elefanter i småbitar, så jag räknar; både kärror och ytor: Den stora kärran rymmer löv och gräsklipp från ca 25 m2. Mina ringkomposter, som är ca 1.5 m i diameter rymmer ungefär 12 fulla kärror. Det brukar bli 2-3 kärror om dagen, för arbetet är ganska ansträngande. Under den här veckan har jag bara lyckats räfsa rent huvuddelen av den östra, inre ängen, (vilket motsvarar ungefär 12 kärror och en fylld kompost, och kanske en tiondel av den totala ytan jag behöver gå över). Det finns stora ytor kvar och många tomma komposter att fylla upp.

 

Temperaturen är fortfarande behaglig, även om det har varit disigt hela veckan. Men dagarna blir successivt kortare, allteftersom den mörka delen av dygnet successivt knaprar in både på morgnar och kvällar. Det blir allt mindre dagsljustid för utomhussysslor, och jag hamnar allt oftare antingen framför TVn eller datorn. Det är faktiskt tur för hälsan att både hunden och trädgården tvingar en att gå ut regelbundet, oavsett väder eller dagsljus.

 

Min dator står vid fönstret till verandan, och jag brukar tillbringa ett par timmar framför bildskärmen, direkt efter morgonrundan med Nelly, medan jag väntar på att Göran och Castor ska dyka upp för vår gemensamma och betydligt längre förmiddagsrunda. Jag läser nämligen morgontidningarna på nätet numera, både Svenskan och Dagens Nyheter, och för tillfället även New York Times och Washington Post, (mest för att hålla koll på vad galningen Trump har hittat på senast borta i USA).

 

Utanför på verandan hänger en rad fågelmatare för solrosfrö och talgbollar, och då och då händer det att jag hajar till av en ljudlig och uppfordrande knackning på rutan. När jag då tittar upp möter jag den stadiga blicken från en talgoxe, som placerat sig på fönsterblecket och stirrar så intensivt på mig att jag omedelbart blir som hypnotiserad, och lydigt går och fyller på de tomma automaterna.

 

Normalt matar jag bara fåglarna under vintermånaderna, eftersom jag tycker att det bör finnas nog åt dem i naturen under sommarhalvåret. Gun matar dem däremot året om. Det går åt enorma mängder av fågelfrö, och drivor av fröskal täcker marken både på altanen och ute vid det stora fågelbordet. Men i somras blev det lite för mycket till och med för henne. Det var ett par pilfinkar, som fick tre kullar i snabb följd, och horden av ungfåglar blev så dominerande att de mobbade bort alla andra från automaterna. Inte ens talgoxar eller blåmesar, som normalt brukar vara ganska tuffa av sig hade en chans mot den skräniga horden. Till slut bestämde sig Gun för att göra ett uppehåll i matningen, i förhoppningen att pilfinkarna skulle tröttna och dra iväg någon annanstans.

 

Det här var någon gång på sensommaren, och jag hade inte haft fågelmatningen igång själv på åtskilliga månader. Jag blev därför ganska överraskad, när jag hörde den plötsliga uppfordrande knackningen på rutan, men gick naturligtvis genast automatiskt och hämtade ett par liter solrosfrö i förrådet, och hällde det i fågelmatarna, som då hade stått tomma ganska länge. Talgoxarna hade alltså bestämt sig för att flytta upp till mig och tvingade mig därmed att starta upp min servering ett par månader tidigare än normalt. Fåglar är smartare än man kunde tro. Det man undrar över är om det alltid är samma talgoxe som sköter kommunikationen, eller om uppgiften går i arv på något sätt. Hur gammal blir en talgoxe?

 

Hur som helst är det nu alltså full rulle även hos mig, även om Gun numera har startat upp sin egen servering igen. Även pilfinkarna har hittat hit, men förmodligen har Gun inte lyckats bli av med dem ändå. I övrigt har jag såväl alla sorters småfåglar som hackspett och ekorrar, och förmodligen skator och kråkor också, eftersom resterna av Nellys hundmat brukar åka ut på verandan, efter att hon ratat den vid två matningstillfällen. För eller sedan töms också denna skål, även om det kan ta några timmar.

 

Småfåglarna lever lite farligare hos mig, eftersom min veranda är lättillgänglig även för grannarnas katter, som ofta gör påhälsning vid matserveringen. Men troligen har fåglarna ett liknande varningssystem mot dem som för rovfåglar. Ekorrarna i sin tur gör Nelly fullständigt galen, eftersom de gillar att retas med henne, även ute på tomten. Men altandörren är oftast stängd, och inte ens utomhus har hon någon större chans att få tag i dem, även om det ibland ser oroväckande nära ut.

 

Lite mer problematiskt blev det i somras, då ekorrhonan bestämde sig för att placera sitt bo under den bakre verandan. Ingången dit var lyckligtvis för trång för att släppa igenom Nelly, men eftersom honan var tvungen att springa åtskilliga meter på marken för att komma fram till närmaste trädstam, och jag oftast kom ut oväntat genom bakdörren med Nelly lös, så levde hon definitivt farligt. Så efter ett par incidenter började jag sätta ut både vatten och mat inne under verandan dagligen, tills ungarna var stora nog att flytta upp i träden. Honan uppskattade uppenbarligen servicen, för det gick åt ett par deciliter solrosfrö om dagen. (Fast det kan ju förstås ha varit småmöss som hjälpte till också).

 

Även Castor gillar att jaga ekorrar, och det gjorde även Biggles på sin tid. Nere hos Göran och Gun springer ju hundarna ofta lösa på den inhägnade tomten utan att någon människa är med ute, men det stora riskmomentet är just när de öppnar ytterdörren, eftersom hundarna då far ut i full fart och kan överraska en ekorre nere på marken. Så med tiden har de utvecklat en rutin, för att skydda både fåglar och ekorrar. De öppnar först dörren på glänt, utan att släppa igenom hunden, så att de djur som eventuellt befinner sig på marken hinner ta skydd, innan jycken kommer rusande.

 

Nog är det märkligt hur både husdjuren och smådjuren lyckas styra våra liv...

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Viveka Ramstedt - 15 december 2023 10:15

Av Viveka Ramstedt - 29 november 2023 10:03

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Av Viveka Ramstedt - 1 december 2021 16:34

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Av Viveka Ramstedt - 15 november 2021 17:21

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Av Viveka Ramstedt - 8 november 2021 08:04

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...

Presentation


Trädgård och hundar upptar en stor del av mitt liv.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2018 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards