Höstdepression är tydligen väldigt vanligt. Många, även några av mina närstående, klagar över det, men själv har jag aldrig drabbats. Det är till och med så att mina favoritmånader på året är april-maj och september-oktober.

Alla gillar förstås våren, när naturen vaknar till liv efter vintervilan, och nya växter tränger upp ur marken nästan varje dag.Själv gillar jag hösten också, både de glödande höstfärgerna och den mera dämpade gråbrungröna koloriten efter att de sista löven fallit till marken. Visst inträder ett visst vemod nu i november, eftersom man vet att kyla och snö är på väg, men även senhösten har sin egen charm.

Stekheta dagar sommartid har aldrig varit min favorit, ligga en hel dag på badstranden är det tråkigaste jag kan tänka mig. Och ännu värre är kyla, snö och is, då man dessutom riskerar att halka och bryta benen. Jag skulle aldrig ens fundera på att åka på "solresa", och ännu mindre till någon vintersportort - vintern är illa nog som den är.

Jag avskyr snö och is; det gör det svårt att ta sig fram både med bilen och på hundpromenaderna här hemma. Eftersom jag har lågt blodtryck fryser jag också om både fingrar och tår, så fort temperaturen droppar under noll.Ibland blir nysnön så tung att grenarna knäcks på mina buskar, om jag inte går runt och ruskar av den - och får snö innanför kragen och handskarna på kuppen. Det enda positiva jag kan säga om snö är att den skyddar vegetationen under.

Temperaturen på hösten är behagligt mitt emellan, klär man sig bara någorlunda vettigt behöver man varken frysa eller svettas. Jag gillar den vackra morgondimman över fälten och sjön - fram till den dagen när sjödimman betyder att isen håller på att lägga sig. Jag kan till och med se det vackra i den första nattfrosten, när det ligger ett vitt skimmer över fälten på morgonpromenaden. Årstidernas växling är en del av tillvaron, och förr eller senare kommer det en ny vår. Väder är något övergående, och man kan klä sig därefter - eller stanna inne.

Som trädgårdsägare välkomnar man oftast regn, eftersom man vet att vegetationen behöver det. Långvarig torka är betydligt svårare att hantera. Jag minns årets extrema torrsommar mest som ett ständigt flyttande av vattenspridare och släpande av långa slangar, för att rädda vad som räddas kunde. I höst har det visserligen inte blivit särskilt mycket regn heller, men molnen, dimman och temperaturen gör att det bildas kondens på nätterna, och eftersom det flesta växterna gått i vila vid det här laget verkar fuktigheten räcka till.

Som hundägare måste man naturligtvis ut flera gånger om dagen, även om det råkar vara dagsregn. Det är alltid ett visst motstånd just när man ska ge sig ut, men när man väl är ute, känns det ofta rätt behagligt. Värre är det när regnperioderna blir för långvariga och man måste ta hand om de dyngsura kläderna flera dagar i följd. Till slut blir man förstås lite sur - mest rent bokstavligt. Jag har jackor som klarar ganska mycket, men efter en dryg timmes regnpromenad går vätan oftast igenom på axlarna, och byxben och skor är genomblöta. Man borde kanske använda stövlar, men de är aldrig behagliga att gå i, särskilt långa sträckor. Så jag växlar mellan flera olika par skor istället, så de hinner torka upp mellan varven.

Fast idag skiner faktiskt solen, och det är fortfarande plusgrader...