Kallt eller blött? Vilket föredrar ni?

Kylan under första halvan av veckankulminerade på onsdagen med mer än 10 minusgrader, vilket är ovanligt så här års. Och eftersom jag även normalt har svårt för kyla, och dessutom inte var beredd på den så här tidigt,så har jag verkligen frusit som en hund på hundpromenaderna. Jag kommer hem med stelfrusna tår och fingrar, och det första jag gör så fort jag stängt ytterdörren är att dra igång dubbla brasor i båda spisarna.Det går åt mycket ved, men det har vi ju gott om, särskilt sedan de tre björkarna i dammkanten fälldes av tvillingarna.

På onsdagen slog det om till plusgrader och regn istället. Inget av delarna är förstås drömväder, men ska jag välja mellan att frysa eller bli våt, tar jag faktiskt det senare. Visserligen är det irriterande att behöva ha dubbla omgångar av både jackor och skor, för att ge den senaste en chans att torka innan nästa gång. Oavsett vilket, så ska ju hunden ut fyra gånger om dagen. Och på sätt och vis är det tur, för utevistelse i dagsljus lär vara extremt viktig för hälsan. Helst ska man förstår även ha sol, men så här års får man inte förvänta sig det omöjliga. Man får vara nöjd om det åtminstone blir någon tendens till dagsljus genom de tjocka molnen.

Tvillingarna dök oväntat upp på eftermiddagen, och erbjöd sig att rensa mina takrännor en vecka tidigare än vi hade kommit överens om, vilket jag tacksamt tog emot. Det småduggade tidvis, men de verkar vara fullkomligt okänsliga för vädret, och dessutom för höjder.

Jag gjorde faktiskt ett försök att ge mig på takrännorna själv ett par veckor tidigare, men avbröt verksamheten efter att stegen börjat röra sig i sidled på ett oroväckande sätt. Som min kollega Erik Palme så drastiskt uttryckte det. efter att jag ramlat ner från en stege och brutit benet för ett trettiotal år sedan: "Gamla käringar har inte på taket att göra"!

Frågan är om ens gamla gubbar har det. Både Gun och jag är totalt beroende av tvillingarna, som utför alla de jobb som är för tunga och/eller farliga för oss själva. I sitt tidigare liv jobbade de på Televerket, så de är vana vid att klättra omkring i stolpar på hög höjd. Men de är också bra över sjuttio vid det här laget, och frågan är hur länge de kan hålla på. Men man får väl hoppas att de själva kan bedöma var gränsen går.

Gråvädret har hållit i sig hela veckan, men det har faktiskt gått att jobba lite ute mellan skurarna. Jag har alltså återtagit lövräfsningen, och håller nu på nere vid nordvästra tomtgränsen, där det kvarvarande gräset delvis är irriterande långt. Av någon anledning var nämligen trädgårdsfirman, som sköter slåttern av vägkanterna, så sent ute med jobbet i år, att gräset redan hunnit lägga sig. Slåtter ska ju helst ske före midsommar om gräset ska ha något näringsvärde som hö. Men när ängsblommorna är det viktigaste motivet för att hålla gräsmarken öppen, väntar man gärna till någon vecka efter, för att så mycket som möjligt ska hinna gå i frö. Fast i år blev det alltså inte av förrän mot slutet av juli, vilket jag nu får lida lite extra för, eftersom räfsandet blir dubbelt så jobbigt som normalt.

Men samtidigt får jag ju både extra motion och extra dagsljus, och båda delarna är säkert nyttigt för gamla käringar som jag.