Nelly, som just har fyllt sju, har äntligen börjat visa tecken på att ha blivit "vuxen". Welshen är ju en ovanligt aktiv ras, och det anses allmänt att de inte blir fullvuxna förrän vid just sju års ålder.

Hon är extremt livlig, även för att vara Welsh, och har alltid haft ett stort behov av att springa mycket och fort. Det var ofta lite jobbigt att hantera, när hon var yngre, eftersom hon både reagerar blixtsnabbt och springer otroligt fort, nästan som en vinthund. Hon drabbades ofta av ren "springkramp" som ung, och kunde då dra iväg i full fart runt hela fältet nedanför vårt bostadsområde, ibland flera varv. Det kunde se rätt okontrollerat ut, eftersom fältet gränsar till bilvägar på tre sidor. Och även om hon redan från början hade koll på var gränserna på fältet gick, kunde det ibland kännas lite oroligt.

Som valp var hon definitivt hyperaktiv, och det medförde förstås en del problem även inomhus, särskilt under hennes första levnadsår. Familjen hade två "gammelhundar", som jag passade på förmiddagarna medan husse och matte jobbade, och då var förstås valpen också med. Nelly kunde vara väldigt jobbig när hon varvade upp, och tidvis var jag tvungen att hålla henne kopplad bredvid mig inomhus, så att gammelhundarna skulle få lite lugn och ro, eftersom hon annars konstant terrade dem för att försöka få igång dem att leka.

När vi var ensamma hemma riktades förstås all energin mot mig. Men hur gärna man än skulle vilja, kan man ju inte ägna hela dagarna med att aktivera sin valp. När jag ignorerade henne, genom att titta på TV, läsa tidningen eller fastna vid datorskärmen, sysselsatte hon sig på egen hand, genom att antingen tjata oavbrutet om min uppmärksamhet, eller skapa mesta möjliga kaos i huset.

Favoritsysselsättningar var att riva ner alla ytterkläder från galgarna, eller att bära in alla skor i hallen till det rum där jag för tillfället råkade befinna mig. Hon förstörde egentligen aldrig något av värde, men knyckte pennstumpar och radergummin på arbetsbord och bänkar, och att ha någon form av ätbart stående framme var helt uteslutet, eftersom hennes räckvidd var förvånansvärt stor.

Det enda hon egentligen bet sönder som valp var vedträn, som hon snodde ur vedkorgen och sedan förvandlade till småflis. Det lät jag henne faktiskt hållas med, eftersom valpar har ett behov av att tugga på något när det kliar i ny-tänderna. Det var irriterande att golven ständigt var fulla av träflis, men jag har aldrig varit någon städfanatiker, och det var åtminstone inga värden som gick till spillo. Faktum är att de katter som jag haft genom åren har fördärvat mycket mera i mitt hem än min hyperaktiva hundvalp.

Under åren har jag förstås lärt henne de mest basala kommandona, som sitt, ligg, hit, och att låta bli att dra i kopplet. Jag gick också ett par valpkurser med henne, men det var mera för att hon skulle träffa andra valpar, än för att jag kände ett väldigt stort behov av högre dressyr. Utomhus har hon faktiskt alltid varit rätt problemfri, och jag har i stort sett kunnat ha henne lös hela hennes liv. Hon har ett osynligt mentalt koppel till mig, som är ca 40 meter långt. Och även om jag medvetet tränade på att förstärka det på de traditionella sätten, genom att gå i sicksack utomhus, och ibland gömma mig för henne, när hon var valp, så kan jag faktiskt inte ta äran helt av att det fungerar.

Det mentala kopplet är faktiskt medfött hos henne, eftersom hon är en spaniel, och just de de raserna är framavlade för att vara extremt följsamma och hålla ständig kontakt med föraren helt av sig själva. Det händer ibland att jag tappar synkontakten med henne några ögonblick i skogsterräng, men hon har alltid full koll på var jag är. Så det enda jag behöver göra är att byta gångriktning eller sätta mig ner ibland, för att hon omedelbart ska dyka upp för att kolla vad jag har för mig.

Undantagen har varit när vi råkat stöta upp något vilt på promenaderna. Hon har ett ganska stort jaktintresse, men det är helt kopplat till synintryck; hon är inte den typen av hund som drar iväg på viltspår. Däremot vill hon gärna sticka efter allt som rör sig, oavsett om det är vilt, joggare, cyklister eller bilar. Värst är harar och kaniner, som har fått henne att fullständigt gå i spinn vid de få tillfällen vi träffat på dem. Lyckligtvis tycks de vara rätt sällsynta i våra trakter. Rådjuren är desto vanligare, och mer eller mindre bofasta på min tomt, där de gärna käkar upp mina planterade buskar. De makar sig förstås undan när vi kommer, och när Nelly var yngre förföljde hon dem gärna en bit, men egentligen aldrig så att hon tappade kontakten med mig.

En flock höns eller en kull trastungar kunde däremot jaga upp henne så hon blev okontaktbar, men det är ju situationer som är lättare att undvika. Värst under åren var en burkanin, som Niklas och Katrin passade under en sommar. Nelly var fullkomligt besatt av den sabla kaninen, och stack ogenerat ifrån mig på hemmarundorna, för att istället rusa upp till buren. Lyckligtvis lyckades hon aldrig ta sig in i den, och det var tur för kaninen, för hon var definitivt inte ute efter att gosa med den.

Joggare och cyklister har också varit ett stort problem under åren, eftersom hon älskar alla människor, och har svårt att inse att kärleken alltid är besvarad. Det blev inte bättre av att hon var så himla söt som valp, att nästan alla vi mötte ville stanna och gosa med henne, och fortfarande är det rätt många som faller för hennes charm. Däremot har hon varit mindre populär bland mötande vid de tillfällen då hon har roat sig att bada i dypölar - vilket händer ganska ofta under promenaderna.

Ett användbart beteende som jag faktiskt har lyckat etablera själv är att stanna och vänta på mig - (läs godis) - på vissa bestämda platser. Redan från hon var liten valp lärde jag henne att hoppa upp på lagom stora stenar, för att få en liten belöning. Stenarna blev högre och högre allteftersom hon växte, och så småningom började hon själv leta upp formationer, som kunde uppfattas som stenat. Både stubbar, rotvältor och trädstammar har utnämnts till "godis-stenar" av Nelly. Hon stod där och såg förväntansfull ut, med ivriga ögon och viftande svans, och oftast lyckades hon hypnotisera mig att sticka till henne en godisbit när jag passerade. Frågan är vem som egentligen dresserade vem...

Och idag?

Numera ignorerar hon i stort sätt både rådjur och dovhjortar, och även gräsänderna, som ofta håller till i min damm. Hon har svårare att behärska sig när det gäller katter och ekorrar, men de försvinner ju i allmänhet bara upp i närmaste träd, och blir därmed ointressanta. Men härom dagen struntade hon faktiskt helt i en stor fet hare, som sprang upp mitt framför näsan på henne under promenaden.

Hon tar fortfarande rundor i full fart över fältet ibland, men de har blivit kortare och mindre frekventa. Och numera står hon alltid och väntar på att få godis och bli uppkopplad vid de två bestämda punkter, där stigen över fältet hemma korsas bilvägen. Det ät skönt, för även på vår lilla väg är det en del grannar som kör rätt fort.

Fortfarande är det mötande människor, som är det största problemet under promenaderna, men hon har åtminstone i stort sätt begripit att man inte får hoppa upp för att pussa folk i ansiktet. Numera håller hon oftast alla fyra tassarna på marken när hon hälsar, och visar sin lycka genom att stå på huvudet eller slå kullerbyttor i stället. Och för det allra mesta kan jag stoppa henne helt från att springa fram, genom att muta henne med hundgodis.

Hon har också slutat med att riva ner hela huset, för lura mig att leka med henne, när jag hellre vill se på TV. Det händer till och med rätt ofta att hon ligger och snosar med mig i TV-soffan. Hennes teknik numera är annars att hämta sin lilla fula, gula älsklingsboll och demonstrativt droppa den på golvet vid TV-soffan. Sedan bara står hon där och stirrar intensivt på mig, tills hon lyckas hypnotisera mig att plocka upp bollen och kasta iväg den åt henne, så hon kan komma tillbaka och göra om manövern, i stort sett hur många gånger som helst. Det är irriterande, men åtminstone inte kaos...

Så kanske har hon faktiskt äntligen blivit vuxen, även om hon ibland fortfarande är så fjollig att jag nästan ger upp hoppet om henne..