I veckan har bilen varit både på 5000-mils service och besiktning, och det blev rätt dyrt. Elektroniken har varit lite konstig under senaste året, vilket mest yttrar sig i fönsterhissarna. Vänster framruta går inte att öppna alls, medan höger bakruta rätt ofta går upp och ner av sig själv. Och under en period inbillade sig bilen att höger framdörr var öppen, med påföljd att taklampan aldrig slocknade, så att batteriet laddade ur sig. Det enklaste sättet att fixa det var att helt enkelt ta bort lampan.

Men nu tänkte jag mig en mera genomgående fix, så jag hade lagt en lista på vad som behövde göras på framsätet. Efter någon timme ringde killen från bilfirman, för att han behövde hjälp att tyda listan. Han kunde inte läsa handstilar "från förra seklet", sa han, vilket fick mig att känna mig urgammal. Vi löste problemet, men det hela fick mig att börja fundera på skillnader i skrivkunnighet hos min generation och dagens.

Ungar nu för tiden kan förvisso både läsa och skriva, förmodligen tidigare än vad vi gjorde - åtminstone på datorer och läsplattor. Men lär de sig egentligen någonsin att skriva för hand? Möjligen att texta, samtidigt som de lär in bokstäverna, om nu inte det också görs på tangentbordet numera? På min tid fanns det ett skolämne som hette "Välskrivning", och vi ägnade minst ett par timmar i veckan åt detta. Jag vill inte påstå att jag var bäst i klassen på just det, men jag har aldrig tyckt att min handstil är speciellt svårtydd.

Och visst, jag skriver själv väldigt sällan annat än på datorn numera, (och jag läser för det mesta tidningar på nätet också). Jag märker det bland annat på att pennor, som jag tidigare hade gott om, numera har blivit en bristvara. Blyertspennor brukar vara svåra att hitta i röran hemma, och även om det fortfarande finns gott om spritpennor i huset, visar de sig för det mesta varauttorkade, när man väl försöker använda dem. Post-it-lapparna. som tidigare var så vanliga, används alltmera sällan, och ligger numera mest och torkar på hyllorna även hos mig. E-mail och sms på mobilen har ersatt brevskrivningen. Snabbare och enklare men också lite torftigare.

Men fortfarande finns det väl ändå ett behov av handskrift ibland? Kom-ihåg-lappar, anteckningar om mötestider och annat i almanackan, inköpslistor... Eller gör de nya generationerna allting i mobilen numera?

Dagens ungdomar verkar i stort sett ha hela sitt liv i mobilen. .Själv skulle jag ha svårt att klara mig utan datorn, men jag har aldrig blivit riktigt vän med min mobil. Jag använder den egentligen bara för telefonsamtal, surfar på nätet gör jag hellre och enklare på datorn. Jag kan förvisso skriva ett sms ibland, men jag tycker det lilla tangentbordet är jobbigt, även om det har blivit enormt mycket bättre än den tidigaste varianten, med 3-4 olika bokstäver på varje tangent. Och jag har aldrig lärt mig att använda de olika touch-kommandona, för att trycka, peka, scrolla och swipa på ett tillräckligt precist sätt, för att min mobil alltid ska begripa vad jag menade. Det gör att innehållet på de olika skärmarna ibland hoppar omkring på ett extremt irriterande sätt.

Ibland får jag en känsla av att mobilen lever sitt eget liv, eftersom det plötsligt kan dyka upp program i den som jag aldrig har velat ha, och inte har någon aning om att jag laddat ner... Fast det måste jag ju ha gjort? Kanske laddar mobilen ner program i hemlighet medan jag sover? Eller handlar det möjligen om någon sorts motsvarighet till fickringning? (Ett gissel som besvärar både mig och mina jämnåriga vänner ibland)?

Det jag gillar bäst med min mobil är fodralet. Jag har aldrig gillat att gå omkring med handväska, och i mobilfodralet ryms det väsentligaste; körkort, kreditkort och till och med ett par hundralappar ibland - (fast när använder man egentligen kontanta pengar numera)? Däremot har jag aldrig lärt mig att använda bank-id eller svischa pengar med mobilen, det känns alldeles för lättvindigt och osäkert. Så jag håller fast vid det som jag har vant mig vid, e-bank med digipass på datorn, och mina invanda kreditkort i mobilen, och förlitar mig på att mitt privata hemliga system för att komma ihåg de fyrsiffriga koderna är obegripligt för alla utom mig själv. (Fyrsiffriga koder kan göra en vansinnig, man har alldeles för många för att ha en chans att hålla dem i huvudet).

För att återvända till bilen, så löste vi problemet med min handskrivna lista, och mekanikern berättade att han hittat anledningen till elfelen, (som var ett trasigt ledningspaket i vänsterdörren), och att han var tvungen att beställa ett nytt paket från tillverkaren. Han varnade mig för att set skulle ta en dag extra och bli rätt dyrt. Det blev det också, och när jag hämtade ut bilen fick jag ytterligare en smärre chock: Bromsskivorna hade tydligen börjat rosta, och det skulle också bli dyrt att fixa. Eftersom han visste att jag var på väg till bilbesiktningen redan samma eftermiddag, tyckte han dock att jag skulle vänta med att åtgärda det, tills efter att jag hört vad besiktningskillarna ansåg.

Jag sa "Oj då! Och jag som kör så lite"! Och fick förklaringen att det var just det som var problemet. Om inte bromsarna används ofta och regelbundet, så rostar tydligen bromsskivorna, antingen man kör eller inte. Och här hade jag gått och inbillat att jag var en ansvarsfull bilförare, som försökt anpassa körningen, så att jag skulle behöva bromsa så lite som möjligt. Nu gäller det alltså i stället att komma ihåg att tvärbromsa regelbundet, och eftersom jag oftast har hunden i bilen, är det inte något jag gillar.

Hur gick det på besiktningen då? Jodå, bilen gick igenom helt utan anmärkning, och bromsskivorna nämndes över huvud taget inte i protokollet. Uppenbarligen är Svensk Bilprovning mindre kinkig av sig än bilverkstaden. Men de får ju inte heller betalt för att fixa problemet...