Det finns två kvaliteter, som många moderna människor aldrig får uppleva, särskilt om de bor i eller i närheten av en tätort. Många kanske inte ens betraktar dem som en kvalitet, utan snarare ett hot. När man ser dagens ungdomar, ständigt uppkopplade med hörlurar och lutade över mobilskärmen, undrar man om de någonsin har upplevt fullständigt mörker eller total tystnad i hela sitt liv. Och ganska uppenbart är det ingenting de längtar efter heller.

Men för mig är bådadera viktigt, även om det numera är svårare att uppnå något av dem, i varje fall utan speciella åtgärder. Tystnad borde ju vara enklast; som jag bor är det väl bara att gå in och stänga alla dörrar och fönster? Fast riktigt tyst blir det ändå aldrigens inomhus. Trots att huset är välisolerat hör jag fortfarande om en bil passerar på vägen utanför. Och i ett modernt hus finns det alltid maskinljud;sus och brus från kylskåp, datorer och annan elektronik. Jag har dessutom en luftvärmepump, som visserligen har låg ljudnivå, men ändå hörs, när den är igång - fast för det mesta bara undermedvetet.

Samma sak var det på jobbet, fast där var jag ändå rätt lyckligt lottad. Ett kontorshus kan säkert beskrivas som en väldigt tyst arbetsplats, åtminstone så länge det inte handlar om kontorslandskap, (vilket jag lyckligtvis var förskonad från under mitt yrkesliv). Firman jag jobbade på var ett "normalt" korridorkontor, där man kunde stänga dörren till arbetsrum och sammanträdesrum, om man ville jobba ostörd.

Men helt tyst blev det ju aldrig.Och kanske är de mest störande ljuden de som man inte ens är medveten om, förrän de upphör? Jag minns ännu den speciella känsla som infann sig, när man jobbade över på kvällarna. Prick klockan 18 stängdes luftkonditioneringen av i hela byggnaden. Och känslan av lättnad, när det plötsligt blev alldeles tyst, var så fysiskt påtaglig, att det var som om någon hade avlägsnat ett järnband runt pannan.

Mörkt blir det definitivt aldrig nu för tiden, inte ens mitt i natten natten, om man inte bor väldigt ensligt, långt inne i skogen. Ljuset från gatlyktorna och grannarnas fasadbelysningar tränger in genom fönstren, det skulle krävas mörkläggningsgardiner för att stänga det ute. Datorerna har också små permanenta ljuskällor, eftersom de oftast bara står på strömsparläge, det tar för lång tid att starta upp dem om man stänger av dem helt..

Men trots allt går det att åstadkomma tillfredsställande mörker och tystnad nattetid inomhus, åtminstone i sovrummet, och åtminstone under vinterhalvåret. På sommaren är det svårare, men då vaknar jag också mycket tidigare, och stiger oftast upp vid halv-sextiden, fast jag inte behöver. Jag har också en väckarklocka med upplyst display, men det är faktiskt självvalt, och jag kan alltid vända ryggen åt den i sängen. Det är faktiskt rätt skönt att kunna se tiden, när man vaknar mitt i natten, för att man måste upp och kissa. Och i min ålder måste man det ett par gånger under natten. Så helt negativt är det förstås inte med den ofrivilliga nattbelysningen i resten av huset; ledljuset är tillräckligt för att jagska slippa tända en lampa bara för att ta mig till toaletten.

Förmodligen är jag lite extrem, särskilt när det gäller buller, och jag vet också vad det beror på. Under ett antal år i min ungdom bodde jag någon kilometer från motorvägen mellan Alingsås och Göteborg. Läget skulle säkert inte betecknas som bullerstört i normal bemärkelse, och inomhus hörde jag inte alls vägen, så länge fönster och dörrar som vette åt det hållet var stängda.

Men utomhus låg det ett ständigt, linjeformigt bakgrundsbrus från vägen i luften; det var aldrig riktigt tyst ens vid lågtrafik. Det här vägljudet hördes också på flera kilometers håll, när jag var ute på skogspromenad med hundarna. Och det var då det blev speciellt irriterande. Ute i skogen vill man höra fågelkvitter och vindsus, inte bakgrundsbruset av trafiken från en motorväg, som ligger flera kilometer bort.

Här i Lövekulle är det ju jämförelsevis tyst gör det mesta, särskilt sedan de flesta grannarna skaffat självgående gräsklippare. Man hör visserligen tåget ibland utomhus i området, vid vissa vindriktningar och väderlekstyper, men det mesta av järnvägen går bakom en kulle som skärmar bort ljudet. Och tågbuller är inte alls lika undermedvetet störande som vägbuller, även om det också är "linjeformigt" medan det varar.

Förmodligen beror det på att det blir helt tyst mellan tågen, så att de små hörselhåren i öronen får vila sig mellan varven. Jag läste nyligen en larmartikel i tidningen om hur viktigt just detta är. Artikeln innehöll faktiskt en varning till alla dem som ständigt har hörselsnäckor med musik i öronen. (Vilket antagligen inkluderar huvuddelen av dagens tonåringar). Kanske kommer allihop att vara gravt hörselskadade, när de väl kommer upp i min ålder?

För att återgå till mörkret, så finns det en annan form av det, som jag däremot inte är lika förtjust i; den sortens vintrigt gråväder, som gör att det aldrig blir riktigt dagsljus, ens vid lunchtid. För även om jag vill ha mörkt på natten, är det precis lika viktigt med bra belysning på dagen - även inomhus. Så under vinterhalvåret går jag runt och tänder upp lampor överallt i huset, även lysrör och annan allmänbelysning, och för det mesta även i de rum där jag inte befinner mig. Halvdunkel med små punkter av mysljus har aldrig varit min grej. På dagen ska det vara ordentligt ljust och på natten ordentligt mörkt, det är det vi människor är gjorda för. Och ju äldre man blir desto mera påtagligt blir det förmodligen.

Det har varit en hel del av det  där tråkiga gråvädret i höst, men veckan före jul kom det faktiskt ett par centimeter snö, som lyste upp rätt fint - även på natten. Det var vackert så länge det varade, vilket det förstås inte gjorde särskilt länge. Men det gör det ju aldrig i den här delen av Sverige under den här tiden på året. Snö och vinter brukar det inte bli förrän bortåt februari.

Och på söndagen var det ändå dags att åka till Stockholm, för det vanliga julfirandet med Familjen Familj.

Och det är därför som den här veckobloggen är ett par dagar försenad också.