Jul i Stockholm hos Niklas och Katrin är alltid lika trevligt, men resorna dit och hem är stressiga, speciellt när man som jag reser med hund, och aldrig vet säkert hur många andra man ska dela den minimala djurkupén med på tåget. Den här gången blev det tre katter och en hund förutom Nelly på uppvägen, och två andra hundar på nervägen. Det gick förvånansvärt bra med katterna, trots att ägaren tog fram alla tre ur burarna och kelade med dem i knäet, i tur och ordning. Nelly tittade intresserat på, men uppförde sig exemplariskt, trots att hon garanterat hade jagat upp dem i närmaste träd om de träffat på varandra utomhus.

Hemvägen blev lite jobbigare, eftersom en av de andra hundarna fattade agg till Nelly, och skällde hysteriskt, så fort hon rörde en muskel. Det var lite oväntat, eftersom alla hundar brukar gilla Nelly, och den här dessutom var en hane. Men enligt ägaren hade den varit i slagsmål med en hund av samma ras, och projicerade nu ilskan på Nelly. (Även detta verkade lite konstigt, eftersom Welsh-spaniel är den absolut minst aggressiva hundras jag kan tänka mig). Nelly klämde sig emellertid diskret så långt som möjligt in i hörnet bakom mina ben, och i Skövde gick en hundägare på fyrsitssätet mittemot lyckligtvis av tåget, så att den ilska jycken kunde flytta dit, och sedan blev det lugnare.

Jag har också en dålig vana att missa avgångstiden eller hoppa på fel tåg, och jag har faktiskt tappat räkningen på hur många gånger jag har klantat mig under tågresorna. Men konduktörerna brukar vara snälla och hjälpsamma, och på något sätt lyckas jag alltid ta mig fram till målet utan att behöva betala någon form av straffavgift. Jag har ju faktiskt biljett, även om den är till fel tåg.

Den här gången klarade jag mig faktiskt utan strul, och det blev i stället Boel och Lennart som klev på fel tåg i Alingsås. Vi skulle egentligen ha rest med samma tåg, men åkte i två bilar till stationen, eftersom de skulle hem en dag senare än jag. De var ute i förstås bättre tid än jag, men lyckades kliva på ett mjölktåg som avgick 3 minuter innan snabbtåget. Ovanligt klantig planering av Trafikverket; båda tågen avgick från samma plattform, det var väldigt dåligt skyltat och ingen högtalarvarning. Mitt tåg susade alltså förbi deras i Vårgårda, och jag kom fram till Stockholm två timmar tidigare än dem, men även de slapp tydligen att betala extra, det verkar som om tågvärdarna har slutat kolla biljetterna..

Vi var ovanligt många till julfirandet i år, eftersom Amanda och Paul kommit över med ungarna från England, och både Katrins föräldrar och bror med familj deltog. 20 stycken vid matbordet var precis vad som fick plats, det fanns visserligen en iläggskiva till, men då hade man fått flytta ut sängen från matsalen för att få rum med bordet.  Även sovplatserna fungerade, eftersom Emilie har en 2-rummare i samma hus sedan ett drygt år tillbaka, så Boel och Lennart delade den med henne och Lennart H, (och så småningom även Josef, som tydligen tröttnade på dataspelandet i pojkrummet efter första natten. (Det pågick annars i stort sett oavbrutet hela tiden).

Vårt julfirande följer alltid samma mönster med traditionellt julbord på julafton. Det blir väldigt många olika snapsvisor, men ingen som blir berusad. (Fast jag tror ändå den yngre generationen tycker att vi är lite pinsamma). På kvällen spelar vi upp det traditionella julspelet, som far skrev för väldigt många år sedan. I år är det faktiskt sjuttioårsjubileum, och de flesta rollerna kreeras av nya skådespelare. Jag tror att Boel och jag är de enda som har kvar våra ursprungliga roller. Eftersom vi var så många i år, och ungarna börjar bli vuxna, rationaliserades julklappsutdelandet. så att flera fick sina klappar samtidigt. Rätt skönt, annars hade det tagit halva natten.

I övrigt blev det den traditionella långa hundpromenaden på juldagen, som alla vuxna deltar i, och som i år gick till Liljansskogen istället för i Hagaparken. Däremot missade jag som vanligt de lokala kulturaktiviteterna, eftersom jag har hunden med mig. Lite synd, för jag hade gärna velat gå med på midnattsmässan i Engelbrektskyrkan, eftersom det är en väldigt spektakulär byggnad, som jag hade velat se interiören på också.. Däremot var jag mindre intresserad av fotoutställningen nånstans nere kring Djurgården, som alla andra (utom barnen förstås) gick på.

Men då var det ändå dags för Nelly och mig att dra oss ner mot stationen och åka hem, ganska slaka efter några rätt intensiva dygn. När man väl kommer hem är man så trött i huvudet efter all aktivitet, att man mer eller mindre har ett behov av att gå i ide under ett par dagar. Jul i Stockholm är kul, men det är rätt skönt att komma hem till ett tyst och tomt hus också.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...