Alla inlägg under januari 2019

Av Viveka Ramstedt - Måndag 28 jan 13:44

För tillfället har jag ner eller mindre gått i ide vad trädgårdsarbetet beträffar, Det är visserligen inte särskilt kallt; temperaturen pendlar runt nollstrecket. Där ligger min energi också för tillfället. Det finns egentligen ingen särskild anledning, jag är bara inte motiverad. Det enda utomhusjobb som går att göra just nu är att släpa upp grenar från högen på stora ängen till bålplatsen på Amandas uppfart. Och det är helt enkelt inte särskilt kul.

 

Jag släpar pliktskyldigast undan några ndor i samband med eftermiddagspromenaden, men grenarna är åbäkiga och högen verkar vara oändlig. I tisdag råkade jag till råga på eländet daska till mig i ansiktet med en av de större gren-ruskorna, med påföljd att mitt vänsteröga, som annars är mitt "bästa" öga, nu ser nästan värre ut än högerögat.Det gjorde inte särskilt ont, så jag gick hundrundan som vanligt, trots att tårarna rann så jag hade svårt att se. Halvvägs in på rundan upptäckte jag att det var både blod och tårar som rann, men jag bara antog att jag fått en hudrispa av grenen.

 

Sen fick jag en smärre chock, när jag kom tillbaka hem och såg mig själv i spegeln. Ögat var knallrött och uppspärrat, och hela kinden var blodig. Men det gjorde fortfarande inte ont, och synen var inte alls påverkad, så jag bestämde mig initialt för för att strunta i läkarkontakt. (Jag hade i nära minne hur Gun satt på akuten i 12 timmar för att få en diagnos på vad som visade sig vara en fraktur på höftbenet, och roligare kan man ju ha).

 

Men när jag vaknade morgonen därpå och ögat fortfarande var blodrött och uppspärrat, bestämde jag mig trots allt för att åka in till vårdcentralens Drop-inmellan 8 och 10, för att få ett utlåtande. Väntrummet visade sig förstås vara proppfullt, och det tog ett bra tag innan jag kom in.Bortåt ½10-tiden fick jag till slut träffa en läkare, som tittade på ögat. Han sa först att inte det var något att oroa sig för, men sen visade det sig att han ändå bokat en tid på ögonkliniken i Borås på eftermiddagen, "för säkerhets skull".

 

Det var ju inget annat att göra än att köra dit, trots att det var stor risk att jag skulle bli droppad i ögat, med påföljande synproblem på hemvägen, och trots att att jag avskyr både den slingriga Boråsvägen och lasarettets sabla parkeringshus. Mycket riktigt var p-däcket fullsatt, med kö ända upp till översta planet, men jag hade tur och lyckades sno åt mig en plats som råkade bli ledig på plan 6, just när jag passerade. Vid det laget började det bli sent, och efter att jag försökt betala i tre automater, som alla var ur funktion, började det bli ont om tid, så jag bestämde mig för att strunta i eventuella parkeringsböter och prioritera den bokade läkartiden.

 

Det blev förstås att vänta ett bra tag igen, men så småningom fick jag träffa en sköterska. som mycket riktigt droppade mig i ögat, och sedan kollade både ögonbottnen och trycket. Dessutom fick jag läsa av de vanliga bokstavstavlorna, och det visade sig att jag såg ungefär lika bra - eller dåligt - som vanligt, på båda ögonen. Jag vill inte påstå att jag är direkt skarpögd, men på de senaste åren har synen hållit sig rätt konstant, och jag behöver inte ens använda glasögon, så på sätt och vis är det bättre än när jag var ung, och mera närsynt.

 

Efter en ny sejour i väntrummet fick jag slutligen träffa inte bara en, utan två läkare, varav de ena var AT-läkare under utbildning. Tydligen var jag ett tillräckligt intressant fall för att användas som undervisningsexempel. Jag funderade faktiskt ett litet tag på att nämna mitt andra öga, som ju är väldigt mycket intressantare efter den stora operationen för 35 år sedan, men då hade jag väl aldrig kommit därifrån. Nu tog jag mig faktiskt hem innan det sista dagsljuset försvann, och jag hade inte ens fått parkeringsböter, men det kändes ändå som en totalt bortkastad dag. Fast det är kanske otacksamt, för jag hade ju faktiskt fått en fullständig extra synundersökning, och bortsett från bensinen kostade det mig inte ett öre.

 

Otursveckan var dock inte slut med det, för morgonen därpå startade inte bilen. Man kan ju tycka att batteriet borde vara ordentligt uppladdat, efter att jag just hade kört tur och retur till Borås. Det var dessutom nästan mörkt när jag kom hem, så det var uteslutet att jag lämnat någon belysning på. Jag brukar alltid åka och handla på torsdagar, men nu blev det att istället ringa efter bärgning. Det dröjde bara tjugo minuter innan bärgningsbilen kom. Killen som körde konstaterade att det inte var batteriet utan startmotorn som lagt av, vilket förstås var både värre och dyrare. Han rullade igång bilen åt mig i den lilla nerförsbacken, och körde sedan efter mig in till bilverkstaden.

 

När jag hade parkerat bilen utanför verkstaden tryckte jag på startknappen bara för att testa, varpå bilen omedelbart startade. Vi försökte ett par gånger till med samma resultat. Tydligen kan startmotorn ibland hamna i ett läge som gör att två kontaktytor inte möts, och det var troligen det som hänt. Men när nu bilen ändå befann sig på verkstaden fick den stanna kvar, så att verkstadskillarna, som var på lunch, kunde kolla den senare. Det är ju inte direkt något drömscenario att bli stående ute i något av de många skogspartier som vi brukar åka till med hundarna, och sedan inte få igång bilen, när man ska köra hem. Så Nelly och jag traskade hem genom Stadsskogen, och dagen efter lånade jag Guns bil för att åka och handla, eftersom all mat i huset i stort sett var helt slut.

 

Och på den vägen är det. Det här var i fredags, och man kan ju inte förvänta sig att verkstaden ska prioritera ens bil, när man inte har bokat tid. Så jag vet fortfarande inte vad utgången blir, men det lär väl visa sig i nästa vecka. Eftersom jag normalt bara använder bilen på torsdagar, och annars åker med Göran, så är det ju inget jätteproblem.

 

Men sammantaget - ingen bra vecka.
På söndagen snöade det dessutom hela dagen, så nu är det 2 dm snö överallt.
Och ögat är fortfarande lika rött...

ANNONS
Av Viveka Ramstedt - Måndag 21 jan 14:04

Det börjar bli ordentligt kallt, åtminstone på nätterna, och veckans väder har varit lite extra lurigt, med omväxlande plus- och minusgrader, snö, regn och solsken, och tidvis ganska rejäl halka. Jag är glad att jag har mina nya broddade skor; de har åtminstone räddat mig från benbrott på hundpromenaderna.

 

Men marken är frusen, och det är is på dammen, och även om det oftast är ett par plusgrader dagtid, så tinar markytan aldrig upp tillräckligt för att jag ska kunna fortsätta lövräfsningen. Som prognoserna ser ut verkar samma röriga vädertyp fortsätta även i i nästa vecka. Trädgårdsarbetet ligger därmed på is, och det enda praktiska jag kan göra utomhus just nu är att successivt bära upp den stora högen av ris och grenar, som Tvillingarna lämnade på stora ängen efter att ha sågat upp den kullblåsta sälgen.

 

Det är ett rätt segt jobb, eftersom högen består av allt mellan små kvistar till nästan armstjocka grenar, som är för långa för att frakta med skottkärra. Erkännas måste också att min egen motivation inte direkt varit på topp under veckan, vädret är inte direkt inbjudande. Man kan kanske enklast uttrycka det så att både parken och jag själv har gått i vintervila. Förhoppningsvis piggnar vi båda till när våren kommer.

 


Man behöver ju hålla sig igång för att hålla sig frisk. Jag såg ett inslag i Skavlans pratshow om den 106-åriga bloggerskan, som fortfarande är rörlig och alert, trots att hon är konvalescent efter att ha blivit påkörd av en bil. "Om jag sätter mig ner, så dör jag", sa hon, och det är förmodligen en visdom att ta till sig. Det är tur att jag har hunden, som tvingar ut mig fyra gånger om dagen, annars skulle jag förmodligen växa fast vid TV- eller datorskärmen så här års.

 

Ett udda och uppiggande inslag i de vanliga rutinerna var en lunchträff på Posthotellet i Göteborg med några av det gamla gänget från VBB/Sweco, (eller vad det nu heter nuförtiden). Det kändes som en evighet sedan jag träffade de flesta av dem sist, och det är nog faktiskt bortåt tjugo år. Jag är extremt dålig på att hålla kontakten själv, men Ulla-Maj och Ingrid brukar dyka upp hemma hos mig ungefär vartannat år. Nu var vi 6 stycken, (Erik, Ingemar, Björn, Ingrid, Ulla-Maj och jag), som träffades "på lokal", Posthoteller) i Göteborg. "De sista som var kvar mot slutet, " som Ulla-Maj uttryckte det, när hon förvarnade mig om träffen i höstas.

 

Det var kul att träffa det gamla gänget, men samtidigt lite deprimerande, eftersom så mycket av vår gamla firma är borta nu; jag tror att Ingrid och Ulla-Maj var de enda som blev kvar på Sweco till slutet. Själv försvann jag ju först av alla, men även de tre herrarna hann byta arbetsplats innan pensionen. Björn, som är rätt mycket yngre än vi andra, är den enda som fortfarande jobbar, dock inte på Sweco längre. Vi tre lantistjejer är de enda som fortfarande bor kvar i våra gamla bostäder. Och mycket lite finns nog kvar av Swecos samhällsbyggnadsverksamhet nu för tiden.

 

Alla verkade fortfarande rätt friska och alerta, och vår generation kommer nog generellt att bli långlivad. Men de flesta av oss är ju lite gamla och lomhörda nuförtiden, två hade hörapparater och 6 personer är nog max vad man kan hålla ihop för ett gemensamt samtal "på lokal" .Det fungerade också bra så länge vi satt i matsalen en trappa upp. Men eftersom de skulle duka för middagen blev vi utkörda så småningom, och tvingades flytta ner till baren i bottenvåningen.

 

Och då blev det jobbigare. Vi lyckades visserligen erövra en soffhörna, men fick omgående dela den ned ett annat sällskap. Och ljudnivån blev successivt allt högre. Det var ju fredag, och efterhand blev det mer och mer folk i den stora baren. Och så denna eviga bakgrundsmusik, som man inte ens gillar... (Den nya generationens musik är till 98 procent onjutbar för mig). Folk går ut för att ta en drink och träffa andra, men ljudnivån gör det nästan omöjligt att höra ens vad den närmaste grannen säger. Dessutom var jag förmodligen den enda av oss som inte kunde ta någon drink, eftersom jag skulle köra bil hem från stationen. (Jag hade ju redan druckit ett glas rödvin till maten, men verkan av det räknade jag med skulle ha upphört när jag kom tillbaka till Alingsås).

Jag var alltså den som tröttnade först, men förmodligen hade de andra också problem med ljudnivån, för när jag deklarerade att jag tänkte åka hem, så bröt hela gruppen upp samtidigt.

 

Jag avslutade dagen med att "tjuvåka" på Alingsåspendeln - dock inte avsiktligt. Mitt pendlingskort hade tydligen blivit för gammalt; (kanske inte så konstigt, eftersom jag inte ens minns när jag använde det sist). In åkte jag nämligen regionaltåg, eftersom det passade bättre med tidpunkten för träffen. (Den biljetten bokade jag enkelt på nätet, hemma vid datorn. En av de få saker som jag gillar med mobilen är möjligheten att få en biljett skickad dit med SMS).

 

Dock kom det aldrig någon konduktör för att kolla biljetterna, de verkar ha rationaliserats bort numera, när det mesta görs elektroniskt. Och samma sak hände på hemresan. Både jag och min bänkgranne letade förgäves igenom tåget för att lösa biljett, dock utan att hitta någon kontrollant. Ingen dök heller upp på hela resan. Och som min bänkgranne uttryckte det; "Orkar de inte ens gå ut för att kolla får de skylla sig själv".

ANNONS
Av Viveka Ramstedt - Måndag 14 jan 16:53

När man kommer upp i min ålder finns det en del sysslor både kring huset och i trädgården, som man inte gärna gör själv längre. Anledningen? De är för tunga, eller för riskfyllda. Och i mitt fall inkluderas även jobb som innefattar maskiner, eftersom jag ogillar allt som bullrar eller vibrerar. Den enda maskin jag fortfarande hanterar själv är motorgräsklipparen. Och även den har jag problem med ibland, den åker ut och in på verkstad alldeles för ofta. (Kanske beror det på att den bara används en gång om året, till den allra sista kortklippningen fram i oktober, och därför mest står och beckar igen i skjulet).

 

Tidigare slog jag ängsmarken själv, med lie, numera sköts slåttern efter midsommar delvis av Vägföreningen, delvis av Niklas och Katrin, med motordriven röjsåg. Men den sista klippningen, med motorklipparen, gör jag alltså själv, och eftersom det är stora gräsytor som ska gås över är det ganska jobbigt. Ännu jobbigare är det att räfsa undan gräsklippet, och några månader senare de fallna höstlöven, men det är en annan historia.

 

Höstlöven hamnar även i hängrännorna, och att rensa dessa är en av de saker som Pensionärspojkarna hjälper mig och Gun med. Klättra på stegar hör ju till det som man bör undvika vid 80 års ålder. Fast grejen är att Pensionärspojkarna faktiskt är mer eller mindre jämnåriga med Gun, d.v.s bara 6 år yngre än jag. Det tycks emellertid inte bekymra dem, åtminstone inte än så länge. Kanske beror det på deras tidigare liv som televerksarbetare, de var alltså vana vid att klättra upp i höga stolpar.

 

Jag minns första gången vi kom i kontakt med Pensionärspojkarnat. De är tvillingar, och kom in i våra liv via något som hette Pensionärspoolen, för drygt tio år sedan, då snickerierna på både mitt och Guns hus behövde målas om.

 

Mitt hus har ju bara en våning, även om torpargrunden är rätt hög på sina ställen, så just det var väl ingen större grej, bara något som jag helst ville slippa att göra själv. Men tillbyggnaden på Guns hus är tre våningar hög på nedsidan mot gräsmattan, och där krävdes det en byggnadsställning för att nå fönsterna och takfoten på yttergaveln. Jag råkade komma ner till Gun just när arbetet var avslutat och ställningen skulle rivas. Tydligen hade fastsättningsanordningarna på ställningen kärvat ihop sig på något sätt, för en av tvillingarna befann sig högst uppe vid taket, (alltså fyra våningar över marknivån). Han höll fast sig med ena handen i takfoten, samtidigt som han ruskade i sidostolpen och försökte sparka loss räcket från underredet lite längre bort. Jag fick svindel bara av att titta på honom, själv var han totalt oberörd, både medan det pågick och efteråt.

 

Sedan dess har tvillingarna utfört olika trädgårdsjobb för oss, oftast ett par gånger om året. (Det är ju alltid trevligare att känna dem som utför jobbet, på samma sätt som jag uppskattar att vi alltid r samma person som städhjälp från firman vi anlitar). Tvillingarna jobbar dock betydligt mer för Gun och Göran än för mig,  bl.a kör de en gång om året deras samlade engångsförpackningar och tidningsbuntar till tippen med en proppfull släpkärra. (Själv tycker jag det är betydligt enklare att slänga dem månadsvis i containrarna vid mataffären, men vi har ju alla olika vanor).

 

En annan uppgift hos Gun, som jag verkligen inte avundas tvillingarna, är att gräva om de tre stora kompostgroparna en gång om året. Groparna, som är 2x3x1.5 meter vardera, och gjutna i betong, anlades av far, och jag har alltid tyckt att det var en av hans mindre lyckade projekt Istället för att kasta om en ytkompost, vilket går relativt enkelt, tvingas man nu lyfta det allt tyngre materialet 1.5 meter extra i onödan, för att förflytta det från grop till grop, och slutligen upp till markytan. Jag vet av erfarenhet vilket tungt jobb det är, för jag gjorde det åt mor under rätt många år efter fars död, innan Niklas tog över jobbet, när han flyttade in hos henne under studietiden.

 

Hos mig handlar jobben mest om att rensa takrännor och ta ner träd som står på fel ställe, eller såga upp sådant som fallit av sig själv till lagom vedklampar. Som nu, när de tar hand om den stora sälgen, som bröts av vid roten av förra veckans storm. Det innebar en dags jobb för dem att såga den till bitar, och köra upp de största klabbarna till vedskjulet. Och sedan ytterligare någon veckas jobb för mig själv att förflytta resten av grenarna och riset från ängsytan upp till vedskjulet, så jag kan fortsätta räfsningen.

Så småningom blir det väl också en arbetshelg för Familjen Familj, när klabbarna ska klyvas till ved. Det ligger redan en rätt stor hög och väntar på detta, och vi har gemensamt inhandlat en stor mekanisk vedklyv för ändamålet. Som jag också vägrar att driva själv, jag häller mig till de delar av arbetslaget som svarar för frammatning och inlastning i vedförråden.Köra skottkärror kan jag faktiskt fortfarande klara själv. Men maskinjobben,och sådant som inbegriper klättrande på stegar, lämnar jag helst åt den yngre generationen. Eller Pensionärspojkarna.

 

Faktum är att både Gun och jag skulle ha stora problem att klara oss utan Pensionärspojkarna.

 

Frågan är bara hur länge vi kommer att få ha kvar dem. De är en bra bit över sjuttio vid det här laget.

vi kan förmodligen inte förvänta oss, att de fortsätter klättra upp på stegar för oss så värst många år till..


Av Viveka Ramstedt - Måndag 7 jan 08:47

Som de flesta djurägare tycker jag riktigt illa om nyårsafton.

Det är den värsta dagen på hela året för oss, och framför allt för våra djur, vare sig det är hundar, hästar, eller andra djur.

 

Det finns förslag på att förbjuda fyrverkerier, eller åtminstone raketer på käppar, och jag hoppas verkligen att det kommer att gå igenom, eftersom den allmänna vårdslösheten i handhavandet verkar bli värre för varje år. I år har raketer avfyrats avsiktligt mot poliser, utryckningsfordon och till och med ambulanspersonal. Tyvärr verkar det inte finnas några planer på att förbjuda smällare, som inte har någon annan funktion än att föra oväsen och störa, eller till och med skrämma andra människor. Fyrverkerier är åtminstone vackra, men vad finns det för positivt man kan säga om smällare?

 

Men det finns uppenbarligen många som älskar fyrverkerier. Så visst; tillåt kommuner och andra ansvarsfulla myndigheter och organisationer att anordna dem, men förbjud all privat försäljning - inklusive näthandel- av fyrverkeripjäser. Då kan alla de som gillar fyrverkerier gå dit och avnjuta skådespelet, (som dessutom är synbart från väldigt stort avstånd), medan de av oss som har djur att ta hand om kan hålla oss undan.

 

Vet man på förhand var och när ett fyrverkeri ska äga rum kan man ju undvika det, men hur försvarar en djurägare sig mot grannar som bränner fyrverkerier alldeles inpå den egna husknuten? Redan nu finns det många som tar in på fyrverkerisäkra hotell nära flygplatserna med djuren. Men är det verkligen rimligt att folk ska vara tvungna att lämna sina hem för att skydda sina husdjur? Hästar, kor och andra uppstallade djur är ju dessutom mer eller mindre omöjliga att omlokalisera.

 

Min egen hund är inte skotträdd, men det är uppenbart att hon tycker att det är obehagligt, när det smäller och blixtrar som värst. Och jag vet av tidigare erfarenheter att det inte behövs särskilt mycket för att fördärva ett djur för hela livet. Det räcker att någon idiot ska få för sig att kasta en smällare mot ens hund. Så jag förlägger den sista nödvändiga rastningsrundan till niotiden på kvällen, i förhoppning att folk ska hålla sig inne och äta festmiddag vid den tiden. Men helt säker kan man ju aldrig vara. I år höll jag på att bli nersprungen bakifrån av ett rådjur, som passerade så nära att jag kände luftdraget i ryggen. Orsaken? Smällare förstås, som skrämt upp rådjuret så pass mycket, att till och med jag och min hund uppfattades som ett mindre hot än den som bränt av smällarna.

 

Resten av kvällen håller jag mig inomhus, med fördragna gardiner och TVn på så hög nivå som möjligt, för att maskera ljuden utifrån. Min hund kan uppenbarligen höra skillnad på TV och verklighet. Hon reagerar över huvud taget inte för Tolvslagsfirandet på Skansen, men när grannens fyrverkeri drar igång minuten efteråt, kommer hon och vill sitta bakom mig i soffan. Och om Nelly, som ändå är så pass oberörd att hon inte ens sänker svansen vid ljudet av smällare, reagerar med ett så uppenbart obehag, är det lätt att tänka sig hur livet kan vara för de som verkligen lider av skotträdsla.

 

Nå, hunden och jag överlevde nyårsafton i år också, men natten därpå hamnade vi faktiskt nästan i livsfara. Den sedan länge aviserade stormen Alfrida tangerade visserligen bara vårt område, men det blåste tillräckligt mycket kring 23-tiden på natten för att jag skulle ha svårt att hålla mig upprätt nere på de öppna fälten. Och just när vi passerade norra ändan av dammen på hemvägen, hördes ett våldsamt brak ungefär femtio meter framför oss. Ett stort gammalt träd hade brutits av vid roten, och lagt sig rakt över stigen vi gick på. Hade vi passerat en halv minut senare, så hade vi hamnat rakt under det.

 

Nu överlevde vi ju, och trädet, en gammal och väldigt stor sälg, var ingen större förlust. Det blockerar för närvarande huvudstigen, men "Pensionärstvillingarna", som hjälper mig och Gun med tyngre trädgårdsarbeten, ska komma och såga upp dee på torsdag.


Presentation


Trädgård och hundar upptar en stor del av mitt liv.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2019 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ woodland med Blogkeen
Följ woodland med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se