När man kommer upp i min ålder finns det en del sysslor både kring huset och i trädgården, som man inte gärna gör själv längre. Anledningen? De är för tunga, eller för riskfyllda. Och i mitt fall inkluderas även jobb som innefattar maskiner, eftersom jag ogillar allt som bullrar eller vibrerar. Den enda maskin jag fortfarande hanterar själv är motorgräsklipparen. Och även den har jag problem med ibland, den åker ut och in på verkstad alldeles för ofta. (Kanske beror det på att den bara används en gång om året, till den allra sista kortklippningen fram i oktober, och därför mest står och beckar igen i skjulet).

Tidigare slog jag ängsmarken själv, med lie, numera sköts slåttern efter midsommar delvis av Vägföreningen, delvis av Niklas och Katrin, med motordriven röjsåg. Men den sista klippningen, med motorklipparen, gör jag alltså själv, och eftersom det är stora gräsytor som ska gås över är det ganska jobbigt. Ännu jobbigare är det att räfsa undan gräsklippet, och några månader senare de fallna höstlöven, men det är en annan historia.

Höstlöven hamnar även i hängrännorna, och att rensa dessa är en av de saker som Pensionärspojkarna hjälper mig och Gun med. Klättra på stegar hör ju till det som man bör undvika vid 80 års ålder. Fast grejen är att Pensionärspojkarna faktiskt är mer eller mindre jämnåriga med Gun, d.v.s bara 6 år yngre än jag. Det tycks emellertid inte bekymra dem, åtminstone inte än så länge. Kanske beror det på deras tidigare liv som televerksarbetare, de var alltså vana vid att klättra upp i höga stolpar.

Jag minns första gången vi kom i kontakt med Pensionärspojkarnat. De är tvillingar, och kom in i våra liv via något som hette Pensionärspoolen, för drygt tio år sedan, då snickerierna på både mitt och Guns hus behövde målas om.

Mitt hus har ju bara en våning, även om torpargrunden är rätt hög på sina ställen, så just det var väl ingen större grej, bara något som jag helst ville slippa att göra själv. Men tillbyggnaden på Guns hus är tre våningar hög på nedsidan mot gräsmattan, och där krävdes det en byggnadsställning för att nå fönsterna och takfoten på yttergaveln. Jag råkade komma ner till Gun just när arbetet var avslutat och ställningen skulle rivas. Tydligen hade fastsättningsanordningarna på ställningen kärvat ihop sig på något sätt, för en av tvillingarna befann sig högst uppe vid taket, (alltså fyra våningar över marknivån). Han höll fast sig med ena handen i takfoten, samtidigt som han ruskade i sidostolpen och försökte sparka loss räcket från underredet lite längre bort. Jag fick svindel bara av att titta på honom, själv var han totalt oberörd, både medan det pågick och efteråt.

Sedan dess har tvillingarna utfört olika trädgårdsjobb för oss, oftast ett par gånger om året. (Det är ju alltid trevligare att känna dem som utför jobbet, på samma sätt som jag uppskattar att vi alltid får samma person som städhjälp från firman vi anlitar). Tvillingarna jobbar dock betydligt mer för Gun och Göran än för mig,  bl.a kör de en gång om året deras samlade engångsförpackningar och tidningsbuntar till tippen med en proppfull släpkärra. (Själv tycker jag det är betydligt enklare att slänga dem månadsvis i containrarna vid mataffären, men vi har ju alla olika vanor).

En annan uppgift hos Gun, som jag verkligen inte avundas tvillingarna, är att gräva om de tre stora kompostgroparna en gång om året. Groparna, som är 2x3x1.5 meter vardera, och gjutna i betong, anlades av far, och jag har alltid tyckt att det var en av hans mindre lyckade projekt Istället för att kasta om en ytkompost, vilket går relativt enkelt, tvingas man nu lyfta det allt tyngre materialet 1.5 meter extra i onödan, för att förflytta det från grop till grop, och slutligen upp till markytan. Jag vet av erfarenhet vilket tungt jobb det är, för jag gjorde det åt mor under rätt många år efter fars död, innan Niklas tog över jobbet, när han flyttade in hos henne under studietiden.

Hos mig handlar jobben mest om att rensa takrännor och ta ner träd som står på fel ställe, eller såga upp sådant som fallit av sig själv till lagom vedklampar. Som nu, när de tar hand om den stora sälgen, som bröts av vid roten av förra veckans storm. Det innebar en dags jobb för dem att såga den till bitar, och köra upp de största klabbarna till vedskjulet. Och sedan ytterligare någon veckas jobb för mig själv att förflytta resten av grenarna och riset från ängsytan upp till vedskjulet, så jag kan fortsätta räfsningen.

Så småningom blir det väl också en arbetshelg för Familjen Familj, när klabbarna ska klyvas till ved. Det ligger redan en rätt stor hög och väntar på detta, och vi har gemensamt inhandlat en stor mekanisk vedklyv för ändamålet. Som jag också vägrar att driva själv, jag häller mig till de delar av arbetslaget som svarar för frammatning och inlastning i vedförråden.Köra skottkärror kan jag faktiskt fortfarande klara själv. Men maskinjobben,och sådant som inbegriper klättrande på stegar, lämnar jag helst åt den yngre generationen. Eller Pensionärspojkarna.

Faktum är att både Gun och jag skulle ha stora problem att klara oss utan Pensionärspojkarna.

Frågan är bara hur länge vi kommer att få ha kvar dem. De är en bra bit över sjuttio vid det här laget.

Så vi kan förmodligen inte förvänta oss, att de fortsätter klättra upp på stegar för oss så värst många år till..