Det börjar bli ordentligt kallt, åtminstone på nätterna, och veckans väder har varit lite extra lurigt, med omväxlande plus- och minusgrader, snö, regn och solsken, och tidvis ganska rejäl halka. Jag är glad att jag har mina nya broddade skor; de har åtminstone räddat mig från benbrott på hundpromenaderna.

Men marken är frusen, och det är is på dammen, och även om det oftast är ett par plusgrader dagtid, så tinar markytan aldrig upp tillräckligt för att jag ska kunna fortsätta lövräfsningen. Som prognoserna ser ut verkar samma röriga vädertyp fortsätta även i i nästa vecka. Trädgårdsarbetet ligger därmed på is, och det enda praktiska jag kan göra utomhus just nu är att successivt bära upp den stora högen av ris och grenar, som Tvillingarna lämnade på stora ängen efter att ha sågat upp den kullblåsta sälgen.

Det är ett rätt segt jobb, eftersom högen består av allt mellan små kvistar till nästan armstjocka grenar, som är för långa för att frakta med skottkärra. Erkännas måste också att min egen motivation inte direkt varit på topp under veckan, vädret är inte direkt inbjudande. Man kan kanske enklast uttrycka det så att både parken och jag själv har gått i vintervila. Förhoppningsvis piggnar vi båda till när våren kommer.

Man behöver ju hålla sig igång för att hålla sig frisk. Jag såg ett inslag i Skavlans pratshow om den 106-åriga bloggerskan, som fortfarande är rörlig och alert, trots att hon är konvalescent efter att ha blivit påkörd av en bil. "Om jag sätter mig ner, så dör jag", sa hon, och det är förmodligen en visdom att ta till sig. Det är tur att jag har hunden, som tvingar ut mig fyra gånger om dagen, annars skulle jag förmodligen växa fast vid TV- eller datorskärmen så här års.

Ett udda och uppiggande inslag i de vanliga rutinerna var en lunchträff på Posthotellet i Göteborg med några av det gamla gänget från VBB/Sweco, (eller vad det nu heter nuförtiden). Det kändes som en evighet sedan jag träffade de flesta av dem sist, och det är nog faktiskt bortåt tjugo år. Jag är extremt dålig på att hålla kontakten själv, men Ulla-Maj och Ingrid brukar dyka upp hemma hos mig ungefär vartannat år. Nu var vi 6 stycken, (Erik, Ingemar, Björn, Ingrid, Ulla-Maj och jag), som träffades "på lokal", Posthoteller) i Göteborg. "De sista som var kvar mot slutet, " som Ulla-Maj uttryckte det, när hon förvarnade mig om träffen i höstas.

Det var kul att träffa det gamla gänget, men samtidigt lite deprimerande, eftersom så mycket av vår gamla firma är borta nu; jag tror att Ingrid och Ulla-Maj var de enda som blev kvar på Sweco till slutet. Själv försvann jag ju först av alla, men även de tre herrarna hann byta arbetsplats innan pensionen. Björn, som är rätt mycket yngre än vi andra, är den enda som fortfarande jobbar, dock inte på Sweco längre. Vi tre lantistjejer är de enda som fortfarande bor kvar i våra gamla bostäder. Och mycket lite finns nog kvar av Swecos samhällsbyggnadsverksamhet nu för tiden.

Alla verkade fortfarande rätt friska och alerta, och vår generation kommer nog generellt att bli långlivad. Men de flesta av oss är ju lite gamla och lomhörda nuförtiden, två hade hörapparater och 6 personer är nog max vad man kan hålla ihop för ett gemensamt samtal "på lokal" .Det fungerade också bra så länge vi satt i matsalen en trappa upp. Men eftersom de skulle duka för middagen blev vi utkörda så småningom, och tvingades flytta ner till baren i bottenvåningen.

Och då blev det jobbigare. Vi lyckades visserligen erövra en soffhörna, men fick omgående dela den ned ett annat sällskap. Och ljudnivån blev successivt allt högre. Det var ju fredag, och efterhand blev det mer och mer folk i den stora baren. Och så denna eviga bakgrundsmusik, som man inte ens gillar... (Den nya generationens musik är till 98 procent onjutbar för mig). Folk går ut för att ta en drink och träffa andra, men ljudnivån gör det nästan omöjligt att höra ens vad den närmaste grannen säger. Dessutom var jag förmodligen den enda av oss som inte kunde ta någon drink, eftersom jag skulle köra bil hem från stationen. (Jag hade ju redan druckit ett glas rödvin till maten, men verkan av det räknade jag med skulle ha upphört när jag kom tillbaka till Alingsås).

Jag var alltså den som tröttnade först, men förmodligen hade de andra också problem med ljudnivån, för när jag deklarerade att jag tänkte åka hem, så bröt hela gruppen upp samtidigt.

Jag avslutade dagen med att "tjuvåka" på Alingsåspendeln - dock inte avsiktligt. Mitt pendlingskort hade tydligen blivit för gammalt; (kanske inte så konstigt, eftersom jag inte ens minns när jag använde det sist). In åkte jag nämligen regionaltåg, eftersom det passade bättre med tidpunkten för träffen. (Den biljetten bokade jag enkelt på nätet, hemma vid datorn. En av de få saker som jag gillar med mobilen är möjligheten att få en biljett skickad dit med SMS).

Dock kom det aldrig någon konduktör för att kolla biljetterna, de verkar ha rationaliserats bort numera, när det mesta görs elektroniskt. Och samma sak hände på hemresan. Både jag och min bänkgranne letade förgäves igenom tåget för att lösa biljett, dock utan att hitta någon kontrollant. Ingen dök heller upp på hela resan. Och som min bänkgranne uttryckte det; "Orkar de inte ens gå ut för att kolla får de skylla sig själv".

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...