För tillfället har jag ner eller mindre gått i ide vad trädgårdsarbetet beträffar, Det är visserligen inte särskilt kallt; temperaturen pendlar runt nollstrecket. Där ligger min energi också för tillfället. Det finns egentligen ingen särskild anledning, jag är bara inte motiverad. Det enda utomhusjobb som går att göra just nu är att släpa upp grenar från högen på stora ängen till bålplatsen på Amandas uppfart. Och det är helt enkelt inte särskilt kul.

Jag släpar pliktskyldigast undan några vändor i samband med eftermiddagspromenaden, men grenarna är åbäkiga och högen verkar vara oändlig. I tisdag råkade jag till råga på eländet daska till mig i ansiktet med en av de större gren-ruskorna, med påföljd att mitt vänsteröga, som annars är mitt "bästa" öga, nu ser nästan värre ut än högerögat.Det gjorde inte särskilt ont, så jag gick hundrundan som vanligt, trots att tårarna rann så jag hade svårt att se. Halvvägs in på rundan upptäckte jag att det var både blod och tårar som rann, men jag bara antog att jag fått en hudrispa av grenen.

Sen fick jag en smärre chock, när jag kom tillbaka hem och såg mig själv i spegeln. Ögat var knallrött och uppspärrat, och hela kinden var blodig. Men det gjorde fortfarande inte ont, och synen var inte alls påverkad, så jag bestämde mig initialt för för att strunta i läkarkontakt. (Jag hade i nära minne hur Gun satt på akuten i 12 timmar för att få en diagnos på vad som visade sig vara en fraktur på höftbenet, och roligare kan man ju ha).

Men när jag vaknade morgonen därpå och ögat fortfarande var blodrött och uppspärrat, bestämde jag mig trots allt för att åka in till vårdcentralens Drop-inmellan 8 och 10, för att få ett utlåtande. Väntrummet visade sig förstås vara proppfullt, och det tog ett bra tag innan jag kom in.Bortåt ½10-tiden fick jag till slut träffa en läkare, som tittade på ögat. Han sa först att inte det var något att oroa sig för, men sen visade det sig att han ändå bokat en tid på ögonkliniken i Borås på eftermiddagen, "för säkerhets skull".

Det var ju inget annat att göra än att köra dit, trots att det var stor risk att jag skulle bli droppad i ögat, med påföljande synproblem på hemvägen, och trots att att jag avskyr både den slingriga Boråsvägen och lasarettets sabla parkeringshus. Mycket riktigt var p-däcket fullsatt, med kö ända upp till översta planet, men jag hade tur och lyckades sno åt mig en plats som råkade bli ledig på plan 6, just när jag passerade. Vid det laget började det bli sent, och efter att jag försökt betala i tre automater, som alla var ur funktion, började det bli ont om tid, så jag bestämde mig för att strunta i eventuella parkeringsböter och prioritera den bokade läkartiden.

Det blev förstås att vänta ett bra tag igen, men så småningom fick jag träffa en sköterska. som mycket riktigt droppade mig i ögat, och sedan kollade både ögonbottnen och trycket. Dessutom fick jag läsa av de vanliga bokstavstavlorna, och det visade sig att jag såg ungefär lika bra - eller dåligt - som vanligt, på båda ögonen. Jag vill inte påstå att jag är direkt skarpögd, men på de senaste åren har synen hållit sig rätt konstant, och jag behöver inte ens använda glasögon, så på sätt och vis är det bättre än när jag var ung, och mera närsynt.

Efter en ny sejour i väntrummet fick jag slutligen träffa inte bara en, utan två läkare, varav de ena var AT-läkare under utbildning. Tydligen var jag ett tillräckligt intressant fall för att användas som undervisningsexempel. Jag funderade faktiskt ett litet tag på att nämna mitt andra öga, som ju är väldigt mycket intressantare efter den stora operationen för 35 år sedan, men då hade jag väl aldrig kommit därifrån. Nu tog jag mig faktiskt hem innan det sista dagsljuset försvann, och jag hade inte ens fått parkeringsböter, men det kändes ändå som en totalt bortkastad dag. Fast det är kanske otacksamt, för jag hade ju faktiskt fått en fullständig extra synundersökning, och bortsett från bensinen kostade det mig inte ett öre.

Otursveckan var dock inte slut med det, för morgonen därpå startade inte bilen. Man kan ju tycka att batteriet borde vara ordentligt uppladdat, efter att jag just hade kört tur och retur till Borås. Det var dessutom nästan mörkt när jag kom hem, så det var uteslutet att jag lämnat någon belysning på. Jag brukar alltid åka och handla på torsdagar, men nu blev det att istället ringa efter bärgning. Det dröjde bara tjugo minuter innan bärgningsbilen kom. Killen som körde konstaterade att det inte var batteriet utan startmotorn som lagt av, vilket förstås var både värre och dyrare. Han rullade igång bilen åt mig i den lilla nerförsbacken, och körde sedan efter mig in till bilverkstaden.

När jag hade parkerat bilen utanför verkstaden tryckte jag på startknappen bara för att testa, varpå bilen omedelbart startade. Vi försökte ett par gånger till med samma resultat. Tydligen kan startmotorn ibland hamna i ett läge som gör att två kontaktytor inte möts, och det var troligen det som hänt. Men när nu bilen ändå befann sig på verkstaden fick den stanna kvar, så att verkstadskillarna, som var på lunch, kunde kolla den senare. Det är ju inte direkt något drömscenario att bli stående ute i något av de många skogspartier som vi brukar åka till med hundarna, och sedan inte få igång bilen, när man ska köra hem. Så Nelly och jag traskade hem genom Stadsskogen, och dagen efter lånade jag Guns bil för att åka och handla, eftersom all mat i huset i stort sett var helt slut.

Och på den vägen är det. Det här var i fredags, och man kan ju inte förvänta sig att verkstaden ska prioritera ens bil, när man inte har bokat tid. Så jag vet fortfarande inte vad utgången blir, men det lär väl visa sig i nästa vecka. Eftersom jag normalt bara använder bilen på torsdagar, och annars åker med Göran, så är det ju inget jätteproblem.

Men sammantaget - ingen bra vecka.
På söndagen snöade det dessutom hela dagen, så nu är det 2 dm snö överallt.
Och ögat är fortfarande lika rött...