Den meteorologiska definitionen av vår lär vara att dygnsmedeltemperaturen ska vara stigande och över 0° men under 10 plusgrader under sju dygn i följd. Om jag räknat rätt uppfylldes det här villkoret redan lördagen den 15.2, strax efter att Gun och Göran kommit hem från Egypten, och Nelly och jag därför flyttade hem till mitt eget hus igen.

Fast ytterligare ett villkor är att den första dagen i 7-dagars perioden inte får infalla före den 15 februari. Och därmed skulle hela sviten hittills bli ogiltig, så det är bara att starta beräkningen från scratch igen. Men om man tittar på prognosen för den kommande veckan, ser det ut som att vi kommer att hamna direkt in i en ny sjudagarsperiod. Och det är alldeles för tidigt på året.

Det finns också en annan definition, som säger att våren omfattar månaderna mars, april och maj. så kanske vi ska hålla oss till den. Det är ju inte direkt något ovanligt med återfall i kyla undermars, till exempel hade vi en extrem och ovanligt elak köldperiod förra året, som varade långt in i mitten av april. Fast sen har vi ju det där med "Global Warming", och förra årets torrsommar, som också var extrem. Kan man egentligen räkna med att någonting som handlar om väder eller klimat är "normalt" längre?

Det finns förstås också andra, mera handfasta tecken, som till exempel att vårblommorna slår ut, eller att flyttfåglarna återvänder. Men ett problem med det just i år är, att många flyttfåglar aldrig tycks ha gett sig iväg som de brukar. Jag funderade faktiskt över varför de stora flockarna av småfåglar och vildgäss inte samlades kring fälten som vanligt i höstas. Eftersom jag alltid går samma dagliga rundor under morgnar och kvällar, borde det inte vara något jag kunde missa.

Däremot har jag under i stort sett hela vintern hört flockar av trumpetande svanar passera över huvudet under morgnar och kvällar, och föra oväsen utifrån mitten av sjön, så länge det fanns öppet vatten där. Dessutom var det en artikel i Alingsåstidningen, av någon som undrade över vad en jätteflock av svanar gjorde på fälten kring Vårgårda på dagarna. Förmodligen samma svanar som passerar över huvudet på mig på väg till och från nattlägret.

Dessutom har både Gun och jag haft rödhake och koltrast som permanenta matgäster vid fågelborden i vinter, och det är normalt arter som rätteligen borde vara i England eller Skåne så här års. Koltrasten är ju allätare, men rödhaken är en mer utpräglad insektsätare. På något vis rycks den dock ha överlevt snövintern, förmodligen på bär, som det ju fanns ovanligt gott om förra året. (Vilket förstås berodde på sommartorkan; När växter tror att de ska dö, sätter de massor av frö, för att säkra släktets fortlevnad).

Jag har också hjälpt de vilsna fåglarna lite på traven genom att sätta ut skålar med uppblött hundfoder på verandan. Det bör ju innehålla en del protein, och i varje fall tycks det vara populärt, för en full skål töms på ett dygn. Förmodligen hjälper väl skatorna till, men jag hoppas att koltrasten och rödhaken ändå får sin del av maten. Båda är mina favoritfåglar; koltrasten för att den sjunger så bedövande vackert på vårarna, och rödhaken för att den är så söt och orädd och alltid håller mig sällskap när jag gräver i jorden. (Jag vet ju att det är insekterna i den uppgrävda jorden som lockar, snarare än mitt sällskap, men det känns ändå trevligt).

Vad beträffar vårblommorna, så tog det inte mer än ett dygn efter att snötäcket smält undan, innan de första knopparna stack upp ur marken nere hos Gun, och nu har hon både snödroppar och vintergäck i blom, vilket är alldeles för tidigt. Den sortens lökväxter klarar dock ordentliga bakslag med minusgrader, så dem behöver man åtminstone inte oroa sig. Hos mig har de inte visat sig ännu, men eftersom Guns tomt ligger i södersluttning och min i nordsluttning, är det rätt normalt att jag ligger några veckor efter.

Eftersom tjälen har hunnit gå ur jorden vid det här laget, har jag återupptagit lövräfsningen, sen jag flyttade hem. Fast inte med någon större energi; jag har soffat till mig ordentligt under snöveckorna, och det är svårt att komma igång igen. Hittills har det bara blivit en kärra om dagen, i samband med eftermiddagspromenaden med hunden,så ännu återstår ungefär en tredjedel av den stora ängen.

Mellan varven släpar jag ris från den stormfällda sälgen upp till bålet, och jag har också lyckats rädda en del ganska stora grenar, som hamnat ute på isen. De var ordentligt fastfrusna, så jag var tvungen att vänta tills ytskiktet tinat, för att sedan försöka fiska in dem med hjälp av en kratta. Det var inte helt enkelt, men jag fick tag i de flesta. Alla kommer inte från sälgen heller, en hel del av dem har nog traktens ungar lämnat kvar, efter att ha "spelat ishockey" på den frusna dammen. Jag får nog ha ett snack med ungarna framöver. Jag har visserligen inget emot att de är på isen, (jag räknar med att föräldrarna inte släpper ut dem utan tillsyn om de inte klarar att ta sig loss på egen hand). Men grenar och stenar har inte på isen att göra, eftersom botten redan sätts igen tillräckligt av de årliga höstlöven. Någon ny dammrensning har jag inte lust att behöva genomföra under min livstid.

Det är barmark överallt och isen har gått upp på sjön, men är fortfarande kvar på dammen. Samtidigt ligger också stora högar från snöröjningen kvar på vändplatsen vis familjehusen, delvis täckta med grus, från sandningen mot ishalkan innan det stora snöfallet. De är fula att titta på, men det gör mig annars inte så mycket. Förr eller senare kommer de att smälta bort, och när de gör det kommer smältvattnet att hamna i min damm, eftersom vägbanorna sluttar inåt. Och dammen behöver ständigt påfyllning.

På söndagsmorgonen slocknar gatlyktorna precis samtidigt som jag passerar dammen på morgonrundan med hunden. Det är första gången i år, och ännu ett vårtecken. Fast delvis beror det på att jag har blivit försoffad under veckan nere hos Göran och Gun.

Klockan är halv åtta, och det är en timme senare än jag normalt går morgonpromenaden.