Det har varit en ganska normal vårvintervecka; kanske bara onormalt varm, för så här tidigt på året ska det faktiskt inte vara vår ännu. Det är påtagligt ljusare, både på morgnar och eftermiddagar, men jag har ändå inte kommit igång med någon effektiv rutin för trädgårdsarbetet. Det är ju inte så mycket man kan göra så här års, mer än att räfsa löv och klippa sly, och bådadera börjar jag bli rejält less på vid det här laget. Så det blir fortfarande bara en kärra löv om dagen, och de sista kvistarna från den stormfällda sälgen rensades inte undan från ängen förrän på söndagen. Vid det här laget hade de förresten stora videkissar, och hasseln har utslagna hängen.

Två saker har dock varit lite anmärkningsvärda den här veckan; en hundpromenad i Partille och det faktum att jag har börjat läsa böcker igen.

Jag vet egentligen inte varför jag slutade, men det hade förmodligen något att göra med att synen förändrades. Jag har ju alltid varit närsynt, men det har varierat över tiden, och genom två starroperationer, och för tillfället behöver jag faktiskt inte ens använda glasögon, varken på nära eller långt håll. Möjligen berodde det också på att datorn fått en tendens att ta en allt större del av min tid. Annars har jag varit storläsare i hela mitt liv, och brukade tidigare plöja minst ett par böcker i veckan.

Men sedan upphörde jag alltså helt plötsligt med det för några år sedan. Inte så att jag slutade läsa helt och hållet; jag läste fortfarande tidningar, och för närvarande prenumererar jag på tre dagstidningar, varav en är amerikansk. Men numera läser jag tidningarna på datorskärmen istället. Och det blir en annan typ av läsning, när man skickas fram och tillbaka mellan olika nyhetslänkar, istället för att systematiskt plöja igenom sidorna från början till slut.

Mycket av nyheterna handlar förstås om USA och Trump. Både Göran och jag har blivit smått besatta av honom, och kollar ständigt vad han har hittat på för konstigheter på sistone. Det går sällan en dag utan någon ny skandal, och man häpnar över att ett land som USA inte bara kan välja en sådan clown till president, utan att han fortfarande tycks vara lika populär bland sina kärnväljare.

Men nu blir det alltså böcker igen, och under veckan jag har plöjt igenom tre gamla tegelstenar av Leif G.W Persson, som alla handlade om Palmemordet. Uppenbarligen är han helt övertygad om att Palme sköts av en polis, och teorierna presenteras väldigt övertygande. Så pass övertygande att man kan undra över vad hans gamla kolleger tänker om saken. Det kan ju inte vara så kul att kåren hängs ut av den mest kända svenska brottsexperten, som ständigt förekommer i TV-rutan, ännu mera frekvent numera än då böckerna skrevs, någon gång runt sekelskiftet.
Underhållande är det i alla fall.

Veckans andra evenemang var planerat sen länge. Welshpromenaderna i Göteborgstrakten har pågått i några år, och de bilder och filmer som läggs ut på Facebook efteråt är helt osannolika. Det finns nog ingen annan ras som man skulle kunna göra något liknande med. Alla hundarna är lösa, och det förekommer tydligen aldrig minsta tendens till bråk, mer än möjligen att någon äldre tik snäser av en alltför intensiv kavaljer. Ett av rasens utmärkande drag är nämligen att de är så totalt snälla och vänliga. Jag har aldrig ens hört talas om en aggressiv Welsh.

Marianne och jag har länge talat om att gå med på en av promenaderna, och den här lördagen blev det alltså av. Det var sista chansen för i år, för nästa helg inträffar det allmänna koppeltvånget. Mariannes man Lasse var också med; de har ju två welshar, som båda brukar hänga i svansen på Nelly ungefär en gång i veckan på våra gemensamma skogspromenader.

Deltagarantalet den här gången slog alla rekord, man räknade in totalt 37 hundar - (hur man nu lyckades med det, för de var ju inte stilla en enda sekund). Tänk er 37 likadana, rödvita hundar som myllrar runt i en enda stor stor flock, alla utan koppel och alla med våldsamt viftande svansar. Det enda jämförbara jag sett på bild eller film är flockarna med foxhounds, på den tiden då rävjakt till häst fortfarande var tillåtet i England.

Fast då är hundarna förstås fokuserade på själva jakten, medan welsharna sällan är fokuserade på någonting alls - utom på att ha kul själva. Det är faktiskt welshens mest utpräglade drag: att ha kul. Och en av favoritsysselsättningarna är att springa; mycket och fort, och uppenbarligen mest för springandets egen skull. Man ser sällan en welsh i prislistorna vid brukshundsklubbarnas lydnadstävlingar, och det beror nog på rasens oförmåga att fokusera på en uppgift någon längre stund. Min egen Nelly har ett uppmärksamhetsspann på max trettio sekunder, och trots att jag gjorde några försök att träna henne som valp, så gav jag ganska snabbt upp henne som obildbar. Det enda som fungerade var inkallning; där var hon alltid bäst i klassen.

En annan utmärkande egenskap för rasen Welsh Springer Spaniel, är nämligen att de själva håller kontakt med ägaren. Det kan se ganska okontrollerat ut, när jycken far omkring i sicksack i skogen i full fart. Men även om det händer att jag tappar ögonkontakten med Nelly ibland ute i skogen, så har hon alltid själv full koll på var jag befinner mig. Jag behöver bara byta riktning eller sätta mig ner, för att hon omedelbart ska komma farande, för att kolla varför jag avviker från den normala promenadrutinen.

Fast just i den här situationen klickade faktiskt hennes normala järnkoll. Förmodligen berodde det på att det var så många hundar och förare överallt, att luktsinnet, som väl är det som de normalt använder för att hålla kontakten, blev överbelastat. Hon brukar alltid vilja vara först i spåret, men eftersom det myllrade av hundar och förare överallt, och vi gick någonstans i mitten av gruppen, tappade hon kontrollen på var exakt var jag befann mig. Sen drabbades hon av någon sorts panik, när hon inte omedelbart kunde lokalisera mig, och rusade tillbaka i full fart. Ena gången passerade hon mig utan att ens märka det, och verkade vara på väg tillbaka till bilarna, innan hon blev hejdad.

Mariannes Nelson, som normalt brukar följa Nelly som om han var kopplad vid henne, förälskade sig i en annan tik, och hängde i svansen på henne överallt. Jag misstänker att hon möjligen var i början av sin löpcykel, för Nelson var inte ensam om att uppvakta henne. Den enda av våra hundar som uppförde sig någorlunda sansat var Douglas. I halvtid blev det fikarast och gruppfotografering vid en sjö, och där kopplades alla hundarna upp - mest för att folk skulle få en chans att äta sitt medhavda fikabröd i fred för tiggande hundar.

På återvägen var det lite lugnare, men när vi var nästan framme vid bilarna insåg jag, att jag borde ha passat på att smita bakom någon buske och tanka ur under kaffepausen. Vid det laget var det för sent, eftersom sista biten av rundan gick genom ett villaområde. Och vid min ålder är det så, att när man väl behöver, så är det bråttom. Det var inte läge att stanna för att tacka för promenaden och säga adjö till folk, jag hann bara snabbt förklara situationen för Marianne, innan jag slängde mig in i bilen och stack iväg, på jakt efter närmaste någorlunda ostörda skogsparti. Jag hittade ett i anslutning till Jonsereds-motet, så allt gick väl till slut.

Nelly var så trött när vi kom hem, att hon omedelbart drog sig tillbaks till sin favoritlänstol i burspråket, och inte rörde sig ur fläcken förrän vid matdags sex timmar senare.