Alla inlägg under mars 2019

Av Viveka Ramstedt - Måndag 25 mars 21:24

Att vara pensionär har faktiskt åtminstone en del fördelar, åtminstone så länge man håller sig någorlunda frisk och rörlig. Man har gott om fritid, och kan ägna sig åt saker som man gillar, och strunta i sånt som man tycker är tråkigt. Själv har jag också haft tur med hälsan hittills. Kanske det beror på bra gener; mor blev ju över 90 trots att hon rökte tre paket cigaretter om dagen. Eller kanske det är för att jag har hund och trädgård; båda delarna mer eller mindre tvingar en att hålla igång och röra på sig dagligen. Och dessutom utomhus, vilket jag är övertygad om är nyttigare än att betala dyra pengar för att träna med maskiner på gym, vilket tycks vara "inne" för tillfället. Hunden måste ju ut fyra gånger om dagen, oavsett väderlek.

 

Dessutom har jag haft tur med att både hörsel och syn fortfarande fungerar rött tillfredsställande. Jag använder inte glasögon alls numera, vilket väl beror på att jag tidigare varit lindrigt närsynt, och det normala för synen är ju att utvecklas åt andra hållet, mot översynthet. Det fanns en period, förmodligen i sextioårsåldern, när jag tog av mig glasögonen i samma situation som de flesta av mina jämnåriga satte på sig sina, nämligen för att läsa en bok.

 

Efter det har jag genomgått starroperationer på båda ögonen, och vid båda tillfällena fick jag välja om jag ville vara närsynt eller normalsynt. Jag valde närsynt, eftersom det var vad jag var van vid, och eftersom den naturliga utvecklingen går mot översynt tycks jag alltså vara näst intill normalsynt numera. Det ligger glasögon överallt i huset, som jag aldrig använder. Läsa böcker och se på TV utan glasögon är helt enkelt inga problem längre, inte heller att köra bil. Jag ser faktiskt bättre nu än vad jag gjorde i femtioårsåldern.

 

Dock har jag ändå en del problem med synen i vissa situationer, och det hänger väl ihop med att min syn inte är direkt knivskarp, möjligen har jag ett lindrigt dubbelseende. Det ena problemet gäller att läsa en text som tryckts ovanpå en bild eller ett grundmönster. Jag begriper inte varför man lägger text ovanpå en mönstrad yta över huvud taget, (men förmodligen för att det är trendigt, eller att layout-artisten vill profilera sig). Det förekommer nämligen mest i glassiga magasin med stora tjusiga bilder, (men sådana läser jag egentligen bara hos hårfrisörskan eller tandläkaren, så det är ju inget jätteproblem).

 

Värre är det med förpackningar. Har ni tänkt på hur mycket finstilt text det oftast är på förpackningar nuförtiden, och hur svårläst den är? Förmodligen är det delvis påtvingat, genom att någon myndighet kräver att viss information ska finnas på förpackningen, t.ex innehåll eller tillverkningsland. Men är det verkligen nödvändigt med samma text på flera olika språk? Även om Sverige är rätt multikulturellt, borde det väl räcka med svenska och engelska? All denna text, som i huvudsak är ointressant för konsumenten, gör att den information som faktiskt är viktig, som t.ex tillagningsinstruktioner, ibland blir nästan löjligt svår att ens hitta. Jag står alldeles för ofta och vänder och vrider på ett paket pasta eller ris, för att hitta den elementära uppgiften om koktid bland allt det finstilta.

 

Riktigt illa kan det bli om förpackningen gäller mediciner. Förra veckan fick jag göra en nödutryckning till lasarettet i Borås med Göran. Han hade opererats för gråstarr ett par veckor tidigare, och till efterbehandlingen, som man stod för själv, hörde ögondroppar morgon och kväll. När han vaknade på morgonen upptäckte han att han såg suddigt på vänsterögat, som var nyopererat för starr. Han beskrev det som en "slöja över ögat", och eftersom han tidigare haft problem med näthinneavlossning, panikade framför allt jag, och beordrade omedelbar kontakt med ögonkliniken.

 

Han fick tid samma eftermiddag, och eftersom man alltid vid sådana besök blir droppad i ögonen så att man ser suddigt, så åkte jag med för att köra bilen hem. Medan vi satt i väntrummet plockade Göran upp ett par pyttesmå förpackningar med ögondroppar ur fickan. Han satt och vred och vände på dem och plötsligt svor han till. Han hade upptäckt att det stod "öron" i stället för "ögon" på den ena. Det sista dygnet hade han alltså droppat ögat med ett lösningsmedel för öronvax, istället för ögondroppar och det är ju lätt att räkna ut att det inte kan vara särskilt nyttigt. Nu löste det hela sig ändå till slut med ögonsköljning och cortisonsalva, så hornhinnan, som tydligen är rätt tålig, återhämtade sig.

 

Jag tror att Göran själv tyckte misstaget var väldigt pinsamt, men efter att jag sett båda förpackningarna bredvid varandra, tycker jag det ät lätt att förstå. De två små flaskorna var likadana till både form och storlek, och den enda läsbara texten på dem skiljde sig bara med en enda bokstav, ett r istället för ett g. Och eftersom både ögon- och örondroppar mest skrivs ut till äldre människor med synproblem, tycker jag det är snudd på skandal att de var så lika.

ANNONS
Av Viveka Ramstedt - Måndag 18 mars 14:04

I veckan kom vattenräkningen för förra året. Den var astronomisk, men det var ju också väntat, och att den mesta vegetationen verkar ha överlevt torkan beror nog på att jag vattnade som en galning. I stort sett stod spridaren på från morgon till kväll under flera månader; jag bara flyttade runt den var fjärde timme. Regnen kom ju inte förrän i mitten av augusti, men efter det blev det en blöt höst och en lika blöt vinter. En del snö kom ju också i januari, och sen dess har det regnat nästan vartannat dygn, fast mest på nätterna.

 

Så för närvarande verkar det inte vare några problem med grundvatten-nivån, utom möjligen åt andra hållet. Fälten där jag går morgon- och kvällsrundan med hunden är alldeles sumpiga, det skvimpar under fötterna. Uppe i mitt woodland är det inte lika blött, marken faller ju mot norr i större delen, och det är mycket vegetation som kan ta emot vätan i den nedre plana delen, där jag också successivt håller på att jämna ut alla svackor, genom att fylla dem med höstlöv. Målet är att få till ett svagt inåtlut mot dammen i hela området, och jag gynnas förstås av att de omgivande vägarna ligger lite högre än min ängsmark. Det mesta överskottsvattnet hamnar alltså förr eller senare i dammen.

 

Vattennivån i dammen är förstås rekordhög just nu, så själva vattenytan där är större än vad den någonsin varit tidigare. Någon risk för översvämning är det dock inte. Det läcker ju hela tiden ut vatten genom den svaga punkten i nordosthörnet, där bergtröskeln sprängdes bort vid vägbygget, så för tillfället porlar det friskt i bäcken ner mot fälten. Men grundvattennivån i hela lågpartiet runt dammen ligger ju på samma nivå som vattenytan, så en del av azaleorna närmast dammkanten har det lite blött om fötterna för tillfället.

 

Mest av den anledningen bestämde jag mig för att sätta igång min egen bäck igen den här veckan. Det läcker ju alltid ut en del vatten, både från den övre dammen och längs bäckfåran, så jag brukar stänga av den när det blir för torrt, och även vid frostrisk vintertid förstås.

 

Vattennivån i Mjörn och Säveån är också rekordhög nu. Sicilien står helt under vatten, vilket inte inträffar särskilt ofta, och det är svårt att ta sig ut på Talludden, eftersom hela den lilla småbåthamnen nedanför branten är översvämmad. En båt som låg uppdragen på stranden där var på väg att flyta bort, men räddades av ägaren i söndags.

 

Vädret har ju varit lite nyckfullt hela vintern, med omväxlande regn och köldknäppar, så det har inte varit någon riktig fart på trädgårdsarbetet. Jag har rent ut sagt blivit lite lat, och min dagliga insats har inskränkt sig till att räfsa ihop och köra undan en eller ett par kärror löv, under de dagar då marken inte var frusen. Det rena underhållsarbetet, som att klippa gräs, räfsa löv och hålla efter sly, är ju också långtråkigare än när man har några konkreta anläggningsprojekt på gång. 

 

Inomhus har jag varit lite flitigare; jag har både nya frösådder och busksticklingar på gång i växthus och matrumsfönster, och det tar en del tid och utrymme, särskilt när plantorna börjar växa till sig, så att man måste skola ut dem. Delar av fjolårets frösådd står också fortfarande kvar i växthuset, och tar upp en hel del plats. Framför allt fick jag alldeles för många krukor av primula, både lundviva och japansk viva. Mycket i krukorna vissnade ner helt under vintermånaderna, men börjar nu komma igång och grönska igen. Och på sikt måste jag hitta lämpliga ställen i mitt woodland att peta ner allihop i. Det kan bli problem, för utrymmet börjar ta slut i de färdiga delarna, och mina pågående uppfyllnader är inte klara att ta emot några småplantor ännu. Men jag får väl beväpna mig med trädgårdsspade och tålamod någon vacker vårdag i april, och försöka bli av med alla primulorna i ängsytorna. Massplanteringar av primula är ju spektakulärt när de väl blommar.

 

Under veckan avslutade jag äntligen räfsningen av dammområdet, och trädgårdsarbetet flyttades upp på min egen tomt, med start kring främre verandan och entrén. Även här hade det samlats otroliga mängder med eklöv, eftersom det blir något av en återvändsgränd mellan huset och berget, där löven blåser in och samlas. Jag tog upp en full kärra bara ur den lilla dammen innan arbetet fick avbrytas på lördagen av en ny storm.

 

Men våren är definitivt på gång, hasselbuskarna är fulla av hängen, och massor av lökväxter har redan stuckit upp lite överallt. Även jordvivorna från Wien visar redan stora gula knoppar. Och på söndagsmorgonen kom det definitiva vårtecknet; tre änder och minst ett par knipor simmade omkring i dammen vid morgonrundan. Det är en månad för tidigt, precis som allt annat i år, men det är ändå roligt att se dem. Nelly, som normalt brukar ignorera änderna blev också ovanligt uppskojad. Hon tog ett extra ärevarv runt hela dammen, och sprang till och med ut på ön för att ta en närmare titt på nykomlingarna. Kniporna, som är betydligt skyggare, flyger alltid iväg långt innan vi ens hinner i närheten av dammen, men änderna låg lugnt kvar på vattnet.

 

Men det här innebär förstås att jag måste sätta koppel på Nelly under de dagliga morgonrundorna fortsättningsvis, jag vill ju inte att hon ska skrämma iväg de bevingade gästerna. Förra året häckade bara kniporna i sina vanliga holkar, men jag hoppas att även änderna ska försöka igen i år, så jag planerar att spärra av bron ut till ön med någon sorts grind. Bron börjar ändå bli så pass murken att den håller på att bli en säkerhetsrisk, och jag hoppas att familjens gemensamma arbetsprojekt i år ska bli att byta ut de gamla täckbrädorna både på bron och ute på ön.

ANNONS
Av Viveka Ramstedt - Tisdag 12 mars 08:17

Jag har alltid varit intresserad av miljöfrågor och ekologi, och det är nog ganska vanligt bland naturälskare. Men fullt övertygad "Gröna-vågare" har jag aldrig varit, snarare betraktade jag länge de riktiga ekofantasterna som flummiga och lite världsfrånvända, (och det var jag naturligtvis inte heller ensam om). Numera verkar trenden ha vänt, och tidningarna är fulla av tips på hur man ska kunna motverka uppvärmningen av jordklotet.

 


Det är plötsligt inne att vara klimatmedveten, och helst ska vi tydligen bli veganer allihop.
(Jag har lite svårt att hänga med i terminologin, eftersom det finns så många olika varianter nuförtiden. Så jag var tvungen att gå in och kolla på nätet, och här är en kort summering:
Det man kallade för vegetarian "på min tid" heter numera lakto-ovo-vegetarian, dvs man äter mejeriprodukter, ägg och vegetariska livsmedel, men inte kött, fågel, fisk eller skaldjur. Veganer däremot äter ingenting från djurriket, vilket betyder att maten exkluderar kött, fisk, fågel och skaldjur, ägg, mejeriprodukter och honung. Sen finns det mellanting, t.ex Pescetarianer, som tillåter fisk, skaldjur, ägg och mejeriprodukter men däremot inte kött eller fågel, och Pollotarianer som tillåter fågel, ägg och mejeriprodukter men inte kött eller fisk).

 

Men just nu är det alltså "inne" att vara vegan, vilket är den mest extrema varianten. Och det gör mig tveksam, för är inte människan biologiskt sett en allätande art, och är inte vårt matsmältningssystem anpassat till det?

 

Jag har egentligen ingenting emot tanken på att äta mer av grönsaker, rotsaker, baljväxter och frukt, men jag drar gränsen vid att avstå från mejeriprodukter. Och vad som verkligen stör mig är hur mycket folk styrs av vad som för tillfället råkar vara trendigt och inne, och hur man plötsligt ignorerar alla andra synvinklar, som tidigare bedömts som viktiga. I det här fallet gäller det alltså "klimatsmart mat", och mer specifikt mjölkprodukter och nötkött, och det har konsekvenser som inte är omedelbart överblickbara.


En negativ effekt av att generellt dra ner på kött och mjölkkonsumtionen är nämligen hotet mot det svenska öppna odlingslandskapet. För i och med att klimathotet har blivit en sådan övergripande fråga, har tidigare viktiga frågor som artrikedom och ren och skär naturskönhet plötsligt blivit nerprioriterade.

Ur ren klimatsynpunkt vore det alltså lämpligare att plantera all öppen betesmark i Sverige med skog.

 

Jag blir alltid lika irriterad när jag ser förslag som baseras på en enda faktor, som vid tillfället ifråga bedömts som dominerande. Den svenska ängsmarken har varit hotad även tidigare, men då i motsatt riktning, Det fanns en period, jag tror det var på sextiotalet, då man ansåg att all all ängsmark skulle plöjas upp till åkrar, eftersom det var "ekonomiskt lönsamt". Nu är det alltså klimatet som anges som motiv för att istället beskoga ängsmarken. Båda förslagen innebär storskaliga förändringar, och sådana har hittills sällan varit positivt för den här planeten.

 

Ängsmark är den mest artrika biotopen av alla, både när det gäller växter och mindre djur, som insekter, maskar och smågnagare. Men plötsligt är traditionella värden som kulturhistoria, ängens mångfald av växter och djur, och skönheten i ett öppet landskap, inte värda någonting. Betande kor sägs prutta ut så mycket koldioxid att de plötsligt förvandlats till miljöbovar istället för landskapsvårdare. (Jag vet inte varför just kossornas pruttande skulle vara så mycket miljöfarligare än vad alla andra djur släpper ut, men det är ändå ett argument som upprepas i debatten).

 

Visst, personligen kan jag tänka mig att dra ner lite mer på köttet; jag har egentligen aldrig varit någon storkonsument av biff, och bönor är riktigt gott. Vad jag däremot definitivt inte kan tänka mig att dra ner på är min dagliga tallrik filmjölk, med müsli och hemmagjord sylt. Och framför allt vill jag inte se en storskalig förändring av det svenska varierade landskapet.

 

Kanske vi kan enas om att man bör äta svenskproducerat kött, istället för importerat från Argentina? Då skulle vi åtminstone spara rätt mycket bränsle för transporter, och samtidigt få behålla mer av vårt vackra och artrika växlande landskap. Och kanske man kunde börja fundera mer på en av principerna i permakultur; att det bästa jordbruket för miljön är det som inte innebär att makten plöjs upp årligen?

 

Så fram för frigående kossor och får på ängarna, men dra ner på importen av kött och ull, det går säkert att ordna med olika tullar. Då skulle kossorna bli lyckligare, artrikedomen bevaras och kanske de svenska lantbruken rentav bli så lönsamma att bönderna kan försörja sig på dem igen.

Av Viveka Ramstedt - Måndag 4 mars 21:57

Nu när vädret blir allt konstigare, och folk börjar dela upp sig i "klimatförnekare" och sådana som drabbats av "klimatångest", är det kanske dags att börja se över sina egna klimatavtryck...
Själv tillhör jag väl inte någon av kategorierna - åtminstone inte ännu.

 

Däremot har jag länge varit intresserad av miljöfrågor, och det började förmodligen när de första artiklarna om "Permakultur" dök upp i pressen någon gång i slutet av sjuttiotalet. Fast på den tiden hade diskussionen inte så mycket med klimat att göra, det handlade mera om mångfald och hotade arter, och allmän hushållning med mark och natur.

 

Huvudprinciperna för permakultur var att man skulle minimera naturpåverkan från odlingar genom att fördröja avrinningen så mycket som möjligt, och odla i flera vertikala skikt, för att utnyttja den tillgängliga markytan maximalt. D.v.s flera lager skulle utnyttjas; trädskikt, buskskikt, örtskikt och markskikt, medan det djupare jordskiktet, där rötterna huserade, skulle röras så lite som möjligt. Jag skrev faktiskt ett par artiklar om ämnet i en ekologisk tidskrift, (som säkert är nedlagt numera). Och min näckrosdamm med omgivande park är anlagd efter principerna i permakultur.

 

Men steget mellan teorier och att faktiskt försöka ändra sitt eget livsmönster i rätt riktning är ganska stort

Som pensionär tillhör jag väl inte de större miljöbovarna; min svagaste punkt numera är nog mitt boende, vilket nog också är något som jag delar med andra pensionärer. Som ensamstående bor jag onödigt stort, ungefär 120 m2, och huset värms upp med direktel. Det är byggt på 30-talet och ombyggt på 80-talet, och även om jag då tyckte att jag tog till isoleringen rejält, når den inte på långa vägar upp till dagens rekommendationer. Förmildrande omständigheter är en luftvärmepump och en kakelugn, som jag eldar flitigt i med ved från den egna skogstomten,


Största miljöboven är förstås bilen, och där har jag hyggligt gott samvete numera, eftersom min egen bil normalt bara används en gång i veckan, när jag handlar mat. (Fast däremellan fuskar jag förstås, och samåker med Göran i hans bil till de dagliga skogspromenaderna med hundarna).

 

Men det såg förstås helt annorlunda ut under min yrkesverksamma tid. Bara idén om att bosätta sig 5 mil ifrån arbetsplatsen var förstås helt fel, även om den är väldigt utbredd bland "naturälskare". Under en stor del av min yrkesverksamma tid bilpendlade jag till jobbet, eftersom kontoret låg ute i Västra Frölunda, och det tog längre tid att ta sig dit med spårvagn från Centralen, än det tog att åka tåg mellan Alingsås och Göteborg. Så småningom flyttade dock kontoret in till centrum och jag kunde börja tågpendla, vilket faktiskt också var betydligt tidseffektivare. Istället för att sitta i bilkö i Sävedalen, kunde man läsa tidningen eller korrekturläsa rapporter på tåget, och dessutom vara säker på att oftast komma fram i tid.

 

Men det varade bara ett tiotal år, innan jag blev "utlånad" till Marks kommun, för att göra deras översiktsplan. Då fanns det inget annat val än att bilpendla till Kinna, 7 mil enkel väg. Ännu värre blev det under den femårsperiod i mitt liv då jag veckopendlade med flyg till Berlin. Men eftersom båda delarna beordrades av firman jag jobbade på, var det åtminstone inte mitt eget val.

Sanningen är dock, att även om jag inte använder min bil särskilt mycket, har jag svårt att tänka mig att vara utan den. Valfriheten, bekvämligheten och möjligheten att kunna ta sig vartsomhelst närsomhelst på egen hand väger för tungt. Elbil skulle ju vara ett trevligare alternativ, men som pensionär har jag helt enkelt inte råd. Och själv lär jag åtminstone vara död och begraven den dag då bensindrivna bilar blir totalförbjudna - var det 2035?

 

Så, har jag klimatångest? Kanske lite.
Fast inte så mycket att det håller mig vaken på nätterna.
Åtminstone inte ännu...


Presentation


Trädgård och hundar upptar en stor del av mitt liv.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2019 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ woodland med Blogkeen
Följ woodland med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se