Nu när vädret blir allt konstigare, och folk börjar dela upp sig i "klimatförnekare" och sådana som drabbats av "klimatångest", är det kanske dags att börja se över sina egna klimatavtryck...
Själv tillhör jag väl inte någon av kategorierna - åtminstone inte ännu.

Däremot har jag länge varit intresserad av miljöfrågor, och det började förmodligen när de första artiklarna om "Permakultur" dök upp i pressen någon gång i slutet av sjuttiotalet. Fast på den tiden hade diskussionen inte så mycket med klimat att göra, det handlade mera om mångfald och hotade arter, och allmän hushållning med mark och natur.

Huvudprinciperna för permakultur var att man skulle minimera naturpåverkan från odlingar genom att fördröja avrinningen så mycket som möjligt, och odla i flera vertikala skikt, för att utnyttja den tillgängliga markytan maximalt. D.v.s flera lager skulle utnyttjas; trädskikt, buskskikt, örtskikt och markskikt, medan det djupare jordskiktet, där rötterna huserade, skulle röras så lite som möjligt. Jag skrev faktiskt ett par artiklar om ämnet i en ekologisk tidskrift, (som säkert är nedlagt numera). Och min näckrosdamm med omgivande park är anlagd efter principerna i permakultur.

Men steget mellan teorier och att faktiskt försöka ändra sitt eget livsmönster i rätt riktning är ganska stort

Som pensionär tillhör jag väl inte de större miljöbovarna; min svagaste punkt numera är nog mitt boende, vilket nog också är något som jag delar med andra pensionärer. Som ensamstående bor jag onödigt stort, ungefär 120 m², och huset värms upp med direktel. Det är byggt på 30-talet och ombyggt på 80-talet, och även om jag då tyckte att jag tog till isoleringen rejält, når den inte på långa vägar upp till dagens rekommendationer. Förmildrande omständigheter är en luftvärmepump och en kakelugn, som jag eldar flitigt i med ved från den egna skogstomten,

Största miljöboven är förstås bilen, och där har jag hyggligt gott samvete numera, eftersom min egen bil normalt bara används en gång i veckan, när jag handlar mat. (Fast däremellan fuskar jag förstås, och samåker med Göran i hans bil till de dagliga skogspromenaderna med hundarna).

Men det såg förstås helt annorlunda ut under min yrkesverksamma tid. Bara idén om att bosätta sig 5 mil ifrån arbetsplatsen var förstås helt fel, även om den är väldigt utbredd bland "naturälskare". Under en stor del av min yrkesverksamma tid bilpendlade jag till jobbet, eftersom kontoret låg ute i Västra Frölunda, och det tog längre tid att ta sig dit med spårvagn från Centralen, än det tog att åka tåg mellan Alingsås och Göteborg. Så småningom flyttade dock kontoret in till centrum och jag kunde börja tågpendla, vilket faktiskt också var betydligt tidseffektivare. Istället för att sitta i bilkö i Sävedalen, kunde man läsa tidningen eller korrekturläsa rapporter på tåget, och dessutom vara säker på att oftast komma fram i tid.

Men det varade bara ett tiotal år, innan jag blev "utlånad" till Marks kommun, för att göra deras översiktsplan. Då fanns det inget annat val än att bilpendla till Kinna, 7 mil enkel väg. Ännu värre blev det under den femårsperiod i mitt liv då jag veckopendlade med flyg till Berlin. Men eftersom båda delarna beordrades av firman jag jobbade på, var det åtminstone inte mitt eget val.

Sanningen är dock, att även om jag inte använder min bil särskilt mycket, har jag svårt att tänka mig att vara utan den. Valfriheten, bekvämligheten och möjligheten att kunna ta sig vartsomhelst närsomhelst på egen hand väger för tungt. Elbil skulle ju vara ett trevligare alternativ, men som pensionär har jag helt enkelt inte råd. Och själv lär jag åtminstone vara död och begraven den dag då bensindrivna bilar blir totalförbjudna - var det 2035?

Så, har jag klimatångest? Kanske lite.
Fast inte så mycket att det håller mig vaken på nätterna.
Åtminstone inte ännu...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...