Det har varit nattfrost i stor sett varje natt ände till i torsdags, men samtidigt stiger dagstemperaturen och nu är det nog definitivt vår. Solen steker hela dagarna, och på eftermiddagarna blir det över 20 grader. Jag var orolig för mina rhododendron, efter förra årets torka, men jag vattnade ju som en galning hela tiden, och de har svarat med att sätta massor av blomknopp, (vilket är en ganska vanlig reaktion hos växter som tror att de håller på att dö). Det ser alltså ut att bli en spektakulär blomning i år, även om både blommor och knoppar frös bort på de tidiga oreodoxahybriderna. Redan har de minst lika vackra williamsianumhybriderna slagit ut längs vägen istället, minst två veckor tidigare än normalt. Och det är mer än sex veckor sedan det regnade sist och redan kruttorrt överallt. Dags att stödvattna igen alltså...

Vårstädningen flyttade alltså upp till den egna tomten under förra veckan, och pågår egentligen fortfarande, för det är mycket att ta hand om där. Det låg skräp och trasiga trädgårdsprylar överallt, eftersom jag alltid har haft svårt att kasta saker. (Jag tror alltid att jag ska reparera eller återanvända grejorna på olika sätt, men det blir förstås aldrig av).

För att inte tala om alla grenar och kvistar, som ska bli till tändved. Det går åt mycket tändved för att få igång brasorna i kakelugnen, och eftersom den måste torka ordentligt först, finns det flera steg i hanteringen. Första steget är att sortera ut lämpliga tjocklekar ur grenhögarna från fällda träd, som annars måste eldas upp på det årliga bålet. (I år består bålet mest av den stormfällda sälgen, bortsett från stammen, som Pensionärstvillingarna redan sågat upp till vedklampar. Men det fylls hela tiden på eftersom både slyträd och gamla buskar, som vuxit sig för stora, måste hållas efter kontinuerligt).

I dessa tider av klimatångest kan man ju diskutera om man huvud taget bör elda bål utomhus. Veden gör ju större nytta inomhus, för att spara på elvärmen från elementen. Både jag och Familjen Familj tar därför vara på all ved från de träd som av olika anledningar fälls på tomterna. Vi har inköpt en gemensam vedklyv, för att hantera de större klabbarna och det finns vedförråd för åtskilliga år framåt, både i mitt uthus och i vedskjulen nere hos Niklas.

Tändveden är det dock mest jag som samlar på. Det här är dock ingen ny idé, som jag just har fått i huvudet p,g.a. klimatoro. Jag har samlat på tändved ända sedan kakelugnen installerades i mitt hus, i slutet på åttiotalet. Men det går ju faktiskt inte att ta vara på allt, då skulle man få tillbringa större delen av sin tid med att såga upp grenar. Det är tidskrävande nog som det är.

Första steget är alltså att sortera ut det som antingen duger som ved eller tändved. Sedan många år tillbaka ligger det därför en stor hög av grenar och kvistar på min arbetsyta nere bland komposterna. Dessa ska sedan sågas, brytas eller klippas i lagom stora bitar, och efter det behöver de torka i minst ett år. Det gör man bäst i papplådor under skärmtak, och alla sådana utrymmen, både vid bakre entrén och vid uthuset, är fyllda med lådor, som i sin tur är fyllda med tillklippta kvistar. (De flesta av lådorna är gamla apelsinlådor, som jag fick ta över från ICA för för mer än tjugo år sedan, och vid det här laget börjar de faktiskt se rätt ankomna ut).

Successivt flyttas sedan lådorna med tändved från uthuset till bakre entrén, och slutligen in till en stor korg i vardagsrummet, där kakelugnen står. Även veden har sin slutstation i vardagsrummet, förvarad i en jättestor bykgryta av koppar. Vedhanteringen är en rätt skräpig historia inomhus, särskilt när Nelly lyckas få tag i någon lämplig pinne, som hon sedan förvandlar till träflis mitt på parkettgolvet.

Nu är ju eldningssäsongen slut för i år, men veden och tändveden är definitivt ett flerårsprojekt. Den ved som jag eldar just nu kommer från träd som fälldes året före vägbygget, d.v.s kring 2009. Och eftersom alla utrymmen under skärmtaken just nu är fyllda med ved och tändved, är det ordentligt trångt överallt, och svårt att få plats med alla de olika sortes prylar som man använder i en trädgård.

Eftersom åtskilliga av mina trädgårdsredskap är ända från fars tid, är de flesta av dem ordentligt rostiga vid det här laget, och/eller har avbrutna skaft. Man tror ju i det längsta att man ska kunna skafta om dem, men moderna skaft passar sällan till redskap från sjuttiotalet. Det är synd, för redskapen från fars tid är generellt mycket gedignare än dagens smäckvarianter, som har tunnare blad och vekare skaft, och ofta detaljer av plast istället för plåt, som inte alls klarar samma belastning. (De gamla skaftlösa grävgreparna från fars tid är dock perfekta till att kasta om komposter med, så vid det här laget står det en sådan nerkörd i var och varannan kompost).

Men trasiga spadar är ju svårare att hitta en användning för, så förra veckan beslöt jag att kombinera hundpromenaden med ett besök på soptippen, för att bli av med en massa skrymmande bråte, som blockerat ytorna runt uthuset i åtskilliga år. Jag lastade alltså bilen full med gammalt skrot; det var allt från krossat fönsterglas och rostiga trädgårdsredskap till trasiga blomkrukor. Men framför allt ett par gamla soptunnor av metall, som jag inte har använt sedan 2010, då vägen byggdes och vi fick kommunal sophämtning. Tunnorna innehöll emellertid fortfarande de ursprungliga plastsäckarna med blandat skräp, och för att alls orka släpa fram dem till bilen var jag tvungen att först lirka ut de fullproppade säckarna. Det blev rätt mycket svordomar över äckliga saker som trillade ut på marken, och så småningom en alltför fullpackad kombi. Och allt fick jag förstås ändå inte plats med.

Ute på tippen var det välordnat, med olika utrymmen för i stort sett alla tänkbara material; metall, glas, plast, trä... (Vem slänger trä när man kan elda upp det i brasan)? Det enda jag hade problem med att hitta rätt fack för var innehållet i de där två gamla sopsäckarna, som jag definitivt inte hade lust att rota igenom. Jag frågade därför en tjänsteman därute, och han dirigerade mig till "Brännbart". (Det mesta av innehållet i säckarna var nog allt annat än brännbart, men eftersom jag inte ens ville veta vad det kan ha varit i dem, så gjorde jag tacksamt precis som han sagt).

Förmodligen behöver jag göra om tippresan, men då planerar jag att först ha ett samtal med min granne om en jättestor och jätteful gammal parabolantenn, som han tror att han har gömt bakom sitt vedskjul. Tyvärr vetter dock baksidan av skjulet mot min veranda och hundgård, och under den senaste stormen från sydväst välte parabolen över mitt nyuppsatta hundgårdsstaket. Jag orkade nätt och jämt baxa loss och räta upp den igen, och staketet verkar ha klarat sig hjälpligt. Men bortsett från att den verkligen skämmer min utsikt, så är risken stor att den tippar över igen vid nästa storm. Så... tippen kan ju vara ett bra tips även för honom...

Niklas vid vedklyven