Våren har verkligen kommit med besked och nu blommar både fruktträd och magnolior. Bland rhododendronen är det de läckra rosa williamsianumhybriderna som tagit över, och på marken dominerar det gula, med påskliljor, lundvivor och gullvivor.

Vårstädningen av min egen tomt pågår på sätt och vis fortfarande, och verksamheten har nu nått ner till det sydvästra hörnet, där det verkligen behövs en insats. Det här hörnet har blivit något av ett sorgebarn under åren, eftersom terrängen sluttar ner mot angränsande vägar åt två håll och de stödmurar jag har försökt bygga upp har fått rivas flera gånger, mest på grund av olika ledningar, som dragits vid olika tidpunkter.

Det värsta ingreppet var när kommunen placerade ett av sina fula elskåp i just det här hörnet, ett par år efter vägbygget. Stödmuren mot tvärvägen rök, och det var mitt eget fel, eftersom jag placerat den utanför den formella tomtgränsen. Men kommunen gjorde inga som helst försök att göra en snygg avslutning efter sig. De vräkte bara upp en stor hög väggrus mot elskåpet, och det såg för jäkligt ut. Eftersom sluttningen är så brant, så rasar väggruset dessutom successivt ner på vägen varje gång det regnar.

Även den andra stödmuren, mot huvudvägen måste jag senare riva själv, eftersom den blivit infiltrerad av fjälltolta. Efter att jag förhoppningsvis blivit av med det ogräset, ska nu båda murarna byggas upp igen. Men först måste jag bli av med alla lådor och tomkrukor som samlats därnere under senare år. (Till och med Gun, som får parkera sin bil på min nedre parkering vintertid, kommenterade om hur skräpigt det såg ut runtomkring, med trasiga blomlådor och kullvälta krukor överallt. Min plan hade varit att använda det här hörnet som en sorts tillfällig plantskola för mina olika förökningsprojekt, men förra årets torrsommar tog död på det mesta i krukorna, liksom i den tidigare plantskolan uppe vid Amandas tomtgräns). 

Tre av de rhododendron som tidigare skärmade av mot Ferievägen flyttades förra året upp till entrélandet, eftersom behovet av insynsskydd var större där, så bortsett från en stor och stilig hassel utanför muren mod huvudvägen fanns det för tillfället mycket lite vegetation att ta hänsyn till. Det handlade mest om att få fason på nivåerna, och bli av med de fula slänterna kring elskåpet. Men eftersom jag som vanligt hade underskott på sten, var det inte helt enkelt att få till en någorlunda planterbar yta i hörnan, med stabila stödmurar mot vägen i både sydväst och sydost.

Räddningen blev Gun och Göran, som faktiskt ville bli av med en hög sten, som belamrat deras infart mittemot garaget ända sedan fars tid. Jag tror att fars plan varit att göra en stödmur mot sluttningen, för att få till en lite större parkeringsyta. Men deras bilplats fungerar egentligen rätt bra som det är, eftersom sluttningen är rätt måttlig. Och det kommer att bli betydligt enklare att klippa gräset utan en hög stenar som ligger i vägen, så det är något av en win/win-situation. Jag körde alltså över tre skottkärror fulla med stenar till mitt SV-hörn, men även med det avsevärda tillskottet fick jag inte upp stödmurarna till den nivån jag ville ha.

Till slut fick jag ta till reservförrådet från berget mot Amandas tomt, där det fortfarande fanns ganska gott om sten. (Jag planerade ursprungligen en rätt lång stödmur även där, men under senare år har jag kommit fram till att det är enklare att behålla den nuvarande nivån på huvuddelen, särskilt som det inte ser ut att bli någon bebyggelse vår översta tomt under överskådlig tid). Två fulla skottkärror med sten fick alltså flytta ner till sydvästhörnet, och till slut fick jag någorlunda ordning på murarna och nivåerna. Men för tillfället ser det rätt kalt ut där nere.

Vad jag slutligen ska plantera där, har jag faktiskt inte beslutat ännu, men "plantskola" blir det i varje fall inte, eftersom ytan är alltför exponerad utåt. Dessutom är det här hörnet en av de få soliga platserna på hela min tomt, och det borde utnyttjas på något sätt. Pioner gillar ju sol och ljus, och är även ganska torktåliga, så det bästa vore nog att utöka pionlandet hitåt. För tillfället har jag nämligen rätt många småpioner på gång i mitt pågående förökningsprojekt. Bl,a. hoppas jag på att få flera plantor av den läckra, blekgula Mlokosewitchii-hybriden, som lyser som månsken under vårkvällarna. Men det behövs också något på höjden, och troligen blir det ett litet välformat fruktträd av något slag i den centrala delen. Elskåpet planerar jag att kamouflera från insidan med en smal häck av klippt buxbom. Utsidan är det ju inte mycket att göra åt, eftersom elverket ju behöver komma åt sina ledningar.

Den halvstora catawbiense som blev kvar, efter att övriga rhododendron flyttats upp till tomtgränsem i öster, kommer förmodligen att få flytta över till det gamla rhododendronkvarteret längre norrut. Medan jag har jobbat i SV-hörnet har nämligen pensionärstvillingarna gått löst på ett antal fula, risiga, och/eller förvuxna barrväxter, som tagit över stora delar av den yta där, som egentligen avsågs för rhododendron. Barrväxterna var aldrig tänkta som annat än komplement, och annonserades som "dvärgväxta". Men det här var för femtio år sedan, och under de senaste tio åren har de uppenbarligen trivts lite för bra, och bestämt sig för att bli "fullvuxna".

Så just nu gapar några.rätt stora hål i den gamla rhododendronskogens utkanter, och där kommer nog även några av 2018 års inköp från Glendoick att hamna. Jag var dåligt förberedd förra året, och hade då svårt att hitta plats åt så många, så här och där hamnade de väl tätt.

Rhododendron williamsianumhybrid