Man kan förstås välja vilken markbeläggning man vill på sina gång- och körytor inne på sin egen tomt. Det enklaste och lättsköttaste är förstås asfalt, men det är ju bara för tråkigt. Far valde att lägga ett tjockt lager med ärtsingel på alla sina gångar. Men det innebär ett evigt skyfflande av maskrosor och skelört, och är dessutom otrevligt att gå barfota på. Kanske var det barndomsminnet av gruset mot barfotafötter, som gjorde att jag istället valde stenbeläggning på alla mina kommunikationsytor.

Det finns ju olika typer av marksten också, man kan välja mellan stora och små cementplattor, gatsten eller natursten, så man kan variera beläggningen och undvika stora, monotona ytor. På min tomt finns alla tre sorterna, men eftersom jag gillar att göra det svårt för mig, är det mest natursten.

Även för stödmurarna, som numera finns överallt eftersom tomten sluttar så mycket, föredrar jag natursten. (Fast jag fuskar lite grann ibland, och stoppar in betongstenar i bakkanterna, där de inte syns. Huvudsaken är ju att det ser bra ut från utsidan, och de fyrkantiga betongstenarna på insidan hjälper upp stabiliteten).

Det går åt otroliga mängder med sten för de stora plattlagda ytorna, och huvuddelen av stenarna samlade jag in under några år i slutet av åttiotalet, då jag jobbade för Marks kommun, med att ta fram deras första Översiktsplan. I jobbet ingick nämligen att köra runt väldigt mycket i kommunen, för att titta på platser, som av olika skäl skulle få bevarandestatus i planen. Och bland sevärdheterna fanns ett stort antal fantastiska stenmurar, som kallades "Hungermurar".

Det fanns förstås en historia bakom namnet. Under någon period kring förra sekelskiftet blev det missväxt och hungersnöd i södra Sverige. Många fattiga småbrukare fick lämna sina hemman, och en del av dem emigrerade som bekant till Amerika. Men andra vandrade runt i bygden för att tigga, och de något mera framgångsrika bönderna i Marks kommun lät dem jobba för brödfödan genom att bygga stenmurar kring alla sina ägor. Det hela utvecklades till en sorts prestigetävling, där det ansågs vara ett bevis på både rikedom och givmildhet att ha de långa och välbyggda murar.

Inte ens jag skulle förstås någonsin komma på idén att sno stenar från dessa fantastiska stenmurar, (som för övrigt hörde till de sevärdheter, som jag körde runt för att dokumentera). Men det fanns en annan orsak till att det fanns så gott om stenmurar just i Marks kommun. Huvuddelen av själva berggrunden i kommunen består nämligen av en speciell sorts skivig gnejs, som gärna spjälkade upp sig i platta skivor vid all åverkan, från t.ex frostsprängning, eller mänsklig påverkan. De platta stenarna fanns bl.a i riklig mängd som bottenlager i de många slingriga grusvägarna i kommunen.

Och varje gång som vägarna plogades, eller skrapades på vårarna, för att jämna till ytan efter vinterns frostsprängning, kom stenarna upp till ytan och hamnade fullt synliga längs vägkanterna. Och varhelst jag såg en platt sten i vägkanten, stannade jag bilen och lastade in den. Det var inte nyttigt för bilens fjädrar, som jämnade sig och protesterade. Och det var inte heller nyttigt för min moral, bl.a för att insamladet ju faktiskt skedde delvis på arbetstid. Och en dag kom jag på mig själv med att stå och stirra lystet på den fantastiska stenmuren runt Skene kyrka, Efter det samlade jag ner en del på stensamlandet.

Många av stenarna fick jag också av far, som älskade att bryta upp stora stenar ur marken, med hjälp av spett och rå muskelstyrka. Tekniken hade han lärt sig av gubben Svärd, som byggt flesta av de gamla stenmurarna i Lövekulle. Svärd, (som far beundrade mycket), lärde honom också hur man kunde flytta jättestora stenar, genom att placera smärre kullerstenar under dem. Småstenarna, (som kallades trôll), fungerade sedan som någon sorts hjul, och flyttades successivt, allt eftersom den större stenen ovanpå dem baxades fram med hjälp av spettet. Det är far som ligger bakom raden av stora stenar mot vägen, i utkanten av "Entrélandet". Det var en av de sista sakerna han gjorde under sitt liv, som blev alltför kort p.g.a lungcancer.

En del av stenarna har jag ändå faktiskt köpt begagnade, bl.a ett lass med gatsten, som jag fick billigt från second-hand upplaget "Hus-till-Hus", ute på Vänersborgsvägen. Betongplattorna på nedre bilplatsen och under sittgruppen framför uthuset kommer också därifrån, men även när jag använder betongplattor till en yta mjukar jag upp intrycket genom att varva upp dem med ett mönster av mindre stenar. Jag är faktiskt rätt stolt över mina stenlagda ytor.

Men även stenläggningar har förstås sina sidor när det gäller skötsel. Även om det är relativt enkelt att sopa ytorna rena från löv och barr på vårarna, så upptäcker man genast efteråt hur mycket maskrosor, skelört och annat otyg, som lyckats tränga sig ner bland gräset i fogarna. De är svåra att bli av med, eftersom de skickar in väldigt långa rötter under själva stenplattorna. Lyfter man på en sten hittar man ofta en matta av tunna rötter, som klistrat fast sig vid stenens undersidan och tydligen suger näringsmineraler direkt ur stenen. Jag hittar också ibland flera decimeter långa maskrosrötter, som växer horisontalt istället för vertikalt.

En av mina stående syssla på vårarna är därför att rensa springorna från rotogräs, innan rötterna hunnit bli halvmeterlånga. Oftast går det bra utan att behöva baxa upp stenarna på högkant, om man bara inte väntar för länge med rensningen. Det kräver dock mycket krypande på knäna, och jag är därför alltid beväpnad med en vadderad plastplatta. Och naturligtvis mitt mest ovärderliga trädgårdsredskap; en vanlig hovkrats. Kan köpas i vilken hästbutik som helst för ett par tior, och klarar det mesta när det gäller ogräsrötter.