Som jag nämnde i förra bloggen har vi undrat över varför far slutade föra dagbok om huset och trädgården i Lövekulle efter år 1960.

Men härom veckan hittade jag av en ren slump ännu en dagbok, i ett helt annat format, när jag rensade bland mina egna papper i ett av förråden. Jag antar att den hamnade där efter mors död, när bohaget delades upp mellan barn och barnbarn, Och eftersom det inte finns några som helst tecken utanpå, som antyder vad den egentligen innehåller, har den bara blivit liggande i en hylla i mer än 20 år. Jag visste inte ens att den fanns, och det gjorde säkert ingen annan i familjen heller. Det är en gammal instickspärm, med lösbladssystem, i ett format som inte längre existerar, nånting mittemellan A4 och A5. Och det finns ingenting utanpå pärmen som ens antyder vad som finns inuti. Utöver anteckningarna innehåller den också tidningsklipp, foton och massor av listor på växtnamn, varav många växter fortfarande finns kvar på tomten.

Den här "nya" dagboken omfattar alltså de "saknade" åren 1961-1974, nästan ända fram till fars död. Anledningen till att han valde att börja på en ny pärm, istället för att fylla de sista tomma sidorna i den gamla dagboken, kan ha varit, att tillbyggnaden av huset innebar en så pass stor omvälvning för både huset och trädgården, att han ville starta på ny kula. Kanske var pärmen också ursprungligen tänkt att mera handla om själva tillbyggnaden än om trädgården, eftersom den bl.a annat innehåller ett antal gamla oljeräkningar i slutet. (Oljeeldningen, med tillhörande tank, var en av de stora förändringarna som tillbyggnaden medförde).

Men det helt annorlunda och diskreta formatet är säkert också anledningen till att den här nya dagboken, som omfattar de sista 12 åren av hans liv, på något sätt har kommit bort i hanteringen. Alla i familjen känner till "Lövekulleboken", men ingen, inte ens jag själv, som förmodligen har haft den liggande i mitt eget hus i mer än 20 år, hade en aning om att den här, senare delen ens existerade.

Att bläddra i den var som att göra en tidsresa tillbaka till min egen ungdom. Den inleds med tillbyggnaden av huset, som påbörjades 1961. Jag gick på Chalmers då, och gjorde sommarens praktik på det bygget. Bl.a annat minns jag att jag obekymrat sprang omkring på takstolarna, tre våningar över marken. (Numera får jag svindel bara jag tänker på det). Jag minns också min mentor och nya bästa kompis Jonne, en erfaren murare i femtioårsåldern, som lärde mig hur man skulle slänga på putsen med den rätta knycken på handleden, för att den skulle fastna.

Men av anteckningarna att döma var även de här åren under sextiotalet den mest aktiva förändringsperioden i trädgården, när det gällde nyplanteringar och större anläggningar. Tillbyggnaden innebar ett jättearbete, som pågick under hela år 1962, och så mycket som möjligt av jorden och de befintliga planteringarna runt det gamla huset räddades undan, redan innan grunden kunde grävas. Det krävdes sprängning för källaren, och två nya avloppsbrunnar, (som fortfarande ligger kvar i gräsmattan, även om huset numera har kommunalt avlopp).

Sedan vidtog det ännu större arbetet med att återskapa planteringarna kring den nya huskroppen, bl.a annat genom uppfyllnad med massor av jord mellan nybyggnaden och bastun. Stenarna från sprängningen återanvändes i stödmurar och trappor. Terrassen kring och ovanpå oljetanken murades 1962, liksom stödmuren och den upphöjda planteringen utanför den. Själva terrassen utanför köksdörren stenlades senare med fjäråsgranit, hösten 1964, och för ovanlighetens skull med inhyrd hjälp..

Stenläggningen runt den gamla brunnen framför källardörren gjordes dock av far själv 1963, liksom murarna och trappan till det stora "Magnolialandet", mellan tillbyggnaden och bastun. Året innan hade Boel träffat Ove, som omedelbart sattes i arbete av far, med att köra jord och lägga plattgångar. Mitt i alltihop gifte sig Boel och Ove, vilket far nämner i en bisats, samtidigt som han prisar Oves talanger som grovarbetare.

Massor av klängväxter planterades längs den nya två våningar höga sydostfasaden mot bastun, bl.a tre sorters klängros och fyra sorters clematis. Även stjärnmagnolian, som varit en femtioårspresent till mor, flyttades till sydostfasaden under 1963. I markskiktet närmast huset planterades Alstromeria, Dentaria, tre sorters Gentiana och två sortets Adonis. Under 1964 kompletterades planteringarna närmast bastun med ett par enar, höstflox och flera sorters liljor, eftersom det här var början till fars "liljeperiod". Även de båda taxusarna på ömse sidor om grinden mot vägen, som senare vuxit sig jättestora, planterades 1964.

Den andra stora förändringen i trädgården var när Lillstugan ersattes av en trädgårdsdamm.Den fallfärdiga lillstugan såldes 1963 för 300:-, mot att köparen fraktade bort den. Vegetationen runt den flyttades till nya platser, kring tillbyggnaden.

Dammen grävdes ut under 1964, på platsen där lillstugan stått. Dammväggarna göts av betong och tätades med cement, men det dröjde ytterligare ett år innan far lyckades få den någorlunda tät. Samma år, 1965, anlades bäckfåran upp till ett pumphus vis staketet, och resten av året användes till att anordna planteringar utmed dammkanten och bäckfåran. I själva dammen blev det två sorters näckrosor, och i strandkanten några våldsamt storvuxna och storbladiga växter, som de fått i present av Svantessons.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...