De sista 10 åren i dagboken handlar om hur de resterande delarna av trädgården, anlades bit för bit.

Det verkar som om far bestämt sig för att göra i ordning och plantera en sektion om året, vilket alltid innebar grovarbete med flåhacka och spett, flyttande av stora stenar, och påförande av massor med matjord, torvmull och kompost. Allt trädgårdsavfall togs till vara och de tre stora nedsänkta komposterna norr om bastun var i ständig användning i en treårig cykel, allteftersom materialet bröts ner. Under tiden var det mor som svarade för rensning och underhåll av de befintliga anläggningarna, men far klippte faktiskt gräset.

Under de senare åren blev båda mycket aktiva medlemmar i de tre stora nationella trädgårdsföreningarna; Hortikulturens Vänner, Trädgårdsamatörerna och Rhododendronsällskapet. Kulturen i alla tre föreningarna var inriktad på att rädda, föröka och sprida sällsynta och exotiska trädgårdsväxter, och det påverkade förstås växtvalet i fars trädgård, som gick från att vara naturträdgård till att bli samlarträdgård. Man importerade, frösådde och tog sticklingar i stor skala, och i kulturen ingick att dela med sig av överflödet. Det gjorde man genom att byta, skänka bort eller sälja till löjligt låga priser. Man visade ofta och gärna upp sina trädgårdar, och efter varje trädgårdsvandring hade alla trädgårdsbesökarna med sig massor av småkrukor hem.

Den stora rhododendronplanteringen i sydosthörnet av tomten tillkom under 1965. Vid det här laget hade rhododendronintresset verkligen tagit fart.

Samma år planterades också hydrangean, som numera täcker nästan hela bastun, inklusive taket. Ytterligare en hydrangea sattes vid den stora tallen på gräsmattan, och vid en annan stor tall planterades en Japansk Träddödare. Vi barn tyckte att blotta tanken på att en slingerväxt skulle kunna döda en jättestor tall var jättekomisk, men ett trettiotal år senare täckte faktiskt Träddödaren hela kronan på tallen, och trädet dog. Stumpen av stammen, liksom en rest av träddödaren, finns fortfarande kvar, och ibland när det blåser från sydost försöker den sträcka sina tentakler för att nå en en annan tall i närheten. Det gäller att hålla ögonen på den, för den är säkert kapabel att döda ännu ett träd, om den får chansen.

Åren 1965-66 var tydligen annars riktiga katastrofår; sommaren 1965 för en invasion av ekvecklarelarver, som i princip åt upp allt grönt, och vintern 1965-66 för temperaturer ner till minus 30-35 grader, och dessutom en långvarig period med barfrost på våren. Listan på döda växter våren efter var ganska lång, men far lät sig inte nedslås, utan planterade genast massor av nya träd, buskar och perenner, och dessutom ett fyrtiotal liljelökar av 16 olika sorter. (Jag minns speciellt liljorna, eftersom det var början till fars liljemani, som pågick under några år. Ola engagerades senare att fotografera alla liljorna under blomningen).

Under 1966 inriktades fars ansträngningar mest på nordvästra hörnet. Där planterades under de närmaste åren flera exotiska träd, som fortfarande finns kvar, bl.a Ginko biloba, Metasequoia glyptostroboides, och slöjgranen, Picea breveriana. Den långa listan på alla nyplanteringar under året avslutas med ordet PUH!

Kryddlandet på höjdplatån, där "dansbanan" nu ligger, anlades 1967, liksom stora delar av Rosenlandet, (numera omdöpt till Pionlandet, eftersom de flesta av rosorna, på rosors sätt, dött ut under åren. Rosen Polstjärnan vid norra grinden, som inköptes 1968, finns dock fortfarande kvar). Även landet längs staketet mot vändplanen, med bl.a Syrén, Gullregn, Fläder, Taxus, Gantoftarosor och Cornus mas, rustades upp under 1967. Åtskilliga nya barrträd tillkom också under 1967.

Och så förstås den stora händelsen under året; Hela staketet, som då var 8 år gammalt, skrapades och målades av Ola och Gun.  (Det lär, enligt uppgift direkt från Gun, ha varit hon som gjorde huvuddelen av arbetet).

Det var även 1967 som stölden av rhododendron nere i dammparken ägde rum. Den historien har "förbättrats" under åren, (troligen av mor), och jag trodde faktiskt länge att alla de nyplanterade buskarna blev stulna, men det var tydligen bara den största av dem. De övriga fyra flyttades upp till partiet ovanför garaget. Far skriver ordagrant; "Till detta land flyttades 4 st Rhododendron från skogen. Den femte - och största - hade nämligen stulits, så vi vågade inte låta de andra stå kvar. Lyckligtvis var den stulna en lila Rh. catawbiense, men Kobrans vrede var trots detta omättlig."

1968 anlitades mor och far som föredragshållare; de berättade då om sin trädgård och visade bilder från den vid två olika tillfällen. Det finns tidningsurklipp om evenemangen i dagboken.

Mor och far gjorde också flera trädgårdsresor, särskilt under de senare åren, bl.a till Frankrike, Ibiza, England och Tyskland. Då besöktes trädgårdar, parker och handelsträdgårdar, (och naturligtvis gjordes det massor av inköp). Ofta anordnades resorna av Trädgårdsamatörerna, Rhododendronsällskapet eller Botaniska Trädgården i Göteborg, och far och mor blev goda vänner med dåtida storheter, som Tor Nitzelius och Harald Alander. Andra trädgårdsvänner var Tor och Sonja Svantesson, som arbetade på en lokal handelsträdgård, och sålde växter därifrån på torget i Alingsås. Tor och Sonja var med på flera av resorna, och trots att ingen av dem kunde ett ord engelska, kommunicerade de bra med de lokala trädgårdsägarna., genom att helt enkelt utbyta växtnamn på latin.

Jag fick följa med på några av resorna, eftersom jag vid det laget själv hade blivit trädgårdsintresserad. Bl.a åkte vi till Hobbie i Ruhrområdet, för att hämta hem varsitt växthus, (fast det nämner far konstigt nog inte i dagboken). Däremot finns det långa listor på inköp av träd, buskar och perenner från olika plantskolor, och var dessa planterats.

Dagboken handlar också mycket om trädgårdsbesök av och hos olika vänner, och vilka växter de fått och lämnat i gengåva. En av de mer oväntade historierna är skildringen av hur de både sådde och planterade Fjälltolta, och sedan klagade över att den inte tycktes ta sig tillräckligt snabbt. (Just Fjälltolta hör numera till de mest svårutrotliga ogräsen både på fars och min egen tomt, och även nere kring dammen. Jag minns att far varnade mig för den, men att jag inte ville lyssna på honom. Några varningar hittar jag dock inte i dagboken).

Dagboken nämner den stora höststormen 1969, som dock mest drabbade skogen nere kring dammen. Skadorna på den egna tomten inskränkte sig mera till granar från granntomterna, som föll över staketet och skadade det.

Fars stora Rhododendronperiod började tydligen kring 1965,men Svenska Rhododendronsällskapet bildades formellt inte förrän 1970. Far och mor var faktiskt med och startade det, men då hade de redan en ganska stor samling. 1968 anlades det stora rhododendronlandet i sydvästhörnet vid inkörsgrinden, och det är där som de mest intressanta sorterna finns. 1969 utökades landet till dubbla storleken, och tillsammans med vännen Karl-Axel Wallén i Lerum, importerade far 15 olika rhododendron, mest botaniska arter.

I slutet på dagboken finns en lista på 91 olika sorters rhododendron, med inköpsåret angivet. de flesta från 60- och 70-talet. Listan är daterad 1970, så det lär ha blivit ännu fler senare, vill jag minnas. Bland de sista anteckningarna finns också en lista på 47 olika sorters frön, som han sådde 27/2 1974.

Den allra sista anteckningen i dagboken är också från 1974, och skriven av mor. Den handlar om en sommarutflykt till Ålleberg vid Falköping, som de gjorde med Britt och Pewe Lövmark. Några månader senare var far död.