Gruslasset anlände på måndagen, och det fanns många hål att stoppa det i. Flera av mina projekt har fått stå på vänt åtskilliga veckor, eftersom det behövs åtskilliga kärror med väggrus för att avsluta både stödmurar och gångar.

Det var lite ont om plats på Amandas uppfart, som för närvarande är belamrad av massor med okluven ved, så lastbilen hade lite svårt att få plats med lasset, utan att det rasade ner i slänten. Därför var det nog tur att jag även hade beställt två jättesäckar med matjord, som nu kunde placeras ovanför själva grushögen. (Det hade nog ändå räckt med en, för jag har inga påtagliga behov av större mängder matjord just nu. Men förr eller senare kommer den förstås tt gå åt, och även om de jättestora säckarna på Amandas uppfart ser lite bisarra just ut, kommer de att skydda jorden från att bli infiltrerad av invandrande ogräs under lagringstiden).

Just nu handlar det dock om att avsluta tre projekt på framsidan av tomten; entrélandet, sydvästra tomthörnet och framför allt den gatstensbelagda bilplatsen framför huset. Alla tre har fått stå på vänt länge, på grund av att det fattats grus, men nu blev det äntligen av. Det känns alltid bra när ett projekt blir färdigt, och den här veckan hade jag chansen att avsluta hela tre stycken. Jag började med bilplatsen, för även om jag normalt bara använder min bil en gång i veckan, finns det risk att den flera centimeter höga kanten mellan asfalten och stenläggning körs sönder, om den inte fixas så fort som möjligt.

Asfalten drogs ju upp längre på infarten beräknat, men trots det fattades det ett sjuttiotal stenar, så jag började med att kolla om något av mina vanliga inköpsställen hade gatsten till salu. Men så väl var det förstås inte. Gatsten är tydligen inte "inne" längre; folk verkar föredra marksten av betong, som är lättare att lägga, eftersom den är regelbunden både i storlek och tjocklek. Själv gillar jag däremot det oregelbundna, så nu blev det att improvisera, och samla ihop alla de enstaka gatstenar som använts på andra ställen av tomten, under perioder då jag haft brist på flata stenar till murar och stensättningar.

Jag lyckades faktiskt hitta ett fyrtiotal, och resten plockade jag från kanten mot vinbärsbuskarna, som ändå hängde in rätt långt över själva stenläggningen. Sen blev det ett plockande och pusslande, som faktiskt tog tre dagar, eftersom även delar av den gamla stensättningen måste rivas upp för att jämna till ytnivån. (Jag behövde förstås dessutom fylla nya hål i stensättningarna med flata stenar, på alla de olika ställen där jag hade plockat ut gatstenar).

Nästa delprojekt, som gick betydligt snabbare, var att fylla alla håligheter i stödmurarna med grus. Och avslutningsvis jämna ut gångytan i sydvästhörnet, och täcka den med de betongplattor jag hittade under rhododendronsnåren för några veckor sedan. Allt som allt känns det väldigt tillfredsställande att avsluta projekt. även om själva slutintrycket oftast bara blir att området har sett ut just så här i många år. Fast just det är kanske också det bästa resultatet av ett lyckat projekt.Det har ju också varit midsommarafton i veckan, med sedvanliga lekar och dans runt majstången nere vid badplatsen. Eftersom jag har svårt för folksamlingar, deltar jag aldrig i själva firandet. Traditionellt har jag dock en stående uppgift i förberedelserna, eftersom jag förväntas tillhandahålla blommor till midsommarkransarna. Det brukar inte vara någon direkt betungande uppgift, men det går åt mycket blommor, och i år blev det besvärligare än förväntat.

Sommarblomningen bland både buskar och ängsväxter har ju varit helt bedövande i år, men vi det här laget hade nästan allting blommat över. Jag brukar ta en extra lång hundrunda kvällen innan och plocka alla vägkantblommor jag ser, men i år blev resultatet klent Det löste sig dock till slut, med hjälp av några riktigt storvuxna perenner, som lupiner, plymspirea, svärdslilja och videört. Lite för mycket gult och vitt blev det i mina buketter, men till en midsommarstång får det duga.

Sen började det förstås regna, precis när det var dags för själva firandet, vilket jag tyckte var lite taskigt av Han Däruppe. Visserligen välkomnar jag som trädgårdsägare varje skur, men kunde han inte ha väntat ett par timmar? Inte kom det tillräckligt mycket heller; jag börjar redan frukta en upprepning av förra sommarens långtorka. Hittills har det inte blivit många millimeter, men tydligen räckte det för att locka fram de första sommarkantarellerna. Jag hittade en handfull på hundrundan i Bälinge.

Det egna midsommarfirandet begicks med tillgängliga delar av familjen Familj, d.v.s middag hos Göran och Gun med Boel och Lennart, plus Anna med barn. Niklas med familj är kvar i Portugal, och Emilie är medlem av nån kufisk förening, som samlar på fyrar och tydligen har som tradition att fira midsommarnatten genom att ligga på rygg runt en fyr, med fötterna mot väggen. (Förmodligen strömmar tillräckligt med kosmisk energi ner genom fyrtornet för att energipåslaget ska räcka resten av året).

Fast vad vet jag. Det är nog säkrast att intervjua Emilie, för att få en mer adekvat beskrivning...  

Planen var ju att så småningom flytta projektverksamheten upp till gränshörnet mot Amanda och van der Puttens, men på vägen dit passerar jag ideligen platser som behöver åtgärdas först, antingen för att ogräset håller på att ta över markskiktet, eller för att det helt enkelt ser lite "tomt" ut. Det senare gäller definitivt den norra delen av det gamla rhododendronkvarteret längs Ferievägen, närmast arbetsytan. Där växte tidigar några gamla barrväxter, som med tiden blivit väldigt vidlyftiga och inte direkt prydde sin plats längre. Tvillingarna fick därför ta ner dem ända vid marken, och efter att allt riset nu är avlägnat återstår en hög med vedklabbar och några låga, men stora stubbar, prydligt avsågade vid markytan. Plus ett ganska stort tomrum där buskarna tidigare stod, som behöver fyllas, speciellt ut mot vägen.

På sikt lär det säkert bli flera rhododendron där, men eftersom jag för tillfället har rätt många potentiella kandidater, både bland halvstora buskar och småplantor, har jag svårt att bestämma mig. Ska jag fylla tomrummet direkt, kanske med min överblivna catawbiense? Eller ska jag vänta, och reservera den exponerade platsen för något mera exklusivt - men betydligt mindre och möjligen också med sämre härdighet? Tills vidare skjuter jag beslutet på framtiden, och under tiden hinner förhoppningsvis en del av rotsystemet till de gamla barrträden dö ut och multna ner, så att det blir lättare att gräva gropar för planteringen där.

Över huvud taget är buskskärmen mot vägen betydligt lägre och glesare i den här övre, södra delen, än i den norra, nere runt dammen. Mest beror det förstås på tidsaspekten; buskskärmarna kring dammen påbörjades redan kring sekelskiftet, och är dessutom flera "skift" breda, med massor av olika sorter. Men det beror också på växtförhållandena; i lågpartiet kring dammen är det djup lerjord, som bättrats på genom många års uppfyllnad med höstlöv. Dessutom är grundvattenståndet högt, men eftersom marken sluttar inåt som en skål mot dammen, är samtidigt avrinningen god, så växtförhållandena blir därmed rätt optimala. Så här års är skärmen mot de omgivande vägarna där nere i stort sett helt ogenomtränglig visuellt sätt, med undantag för några få ställen, där jag avsiktligt skapat luckor. Man kan med fog säga att just det här flerårsprojektet är avslutat, och i framtiden kommer det nog mera att handla om röjning än nyplantering i den här delen.

I den övre delen, längs "stora" Ferievägen är det betydligt tunnare moränjord, och dessutom är skärmarna smalare här, eftersom jag ville ha kvar så mycket som möjligt av torr-ängen på insidan. Under årens lopp har jag stoppat ner en del fröplantor av olika lövträd här, mest hägg, lönn, syren och gullregn, plus flera skott av Euonymus sachalinensis, som jag fått av Gun. Men de här småplantorna har fört en tynande tillvaro i konkurrens med ängsgräset under många år, och jag kom inte riktigt igång med de riktiga skärmplanteringarna förrän 2017. Då gjorde jag ett par låga stödmurar, fyllde på rätt rejält med matjord kring de gamla buskarnas rötter och satte också dit några nya. Och så blev det till slut två friväxande halvcirkelformade häckar, med mest gullregn och syren i den nedre och mest forsythia i den övre.

I år, två år senare, blommar alla buskarna rikligt, men det hela ser fortfarande rätt tanigt ut, och i mitten på den nedre halvcirkeln finns ett tomrum mellan två stora markstenar, som behöver fyllas. Så planen just nu är att gräva ett rätt stort hål där, och sätta dit antingen ett träd eller en buske - eller bådadera. Annars handlar det nog mest om att ha tålamod, eftersom det lär ta ytterligare några år för de rätt nyplanterade buskarna att växa till sig, på både höjden och bredden. Det är lätt att glömma bort att buskskärmen kring dammen påbörjades redan strax efter sekelskiftet, medan buskarna i den övre delen bara haft ett par år på sig. Erfarenhetsmässigt är det först på fjärde året som en nyplanterad buske börjar ta riktig fart med tillväxten. Det blir nog bra däruppe också så småningom.

Men eftersom jag har flera hål som behöver fyllas och stenläggningar som behöver avslutas, är det ändå dags att beställa hem ett blandat lass av matjord och väggrus. Det har inte gått att göra tidigare, eftersom vägarbetet blockerat tillgängligheten i flera veckor, men nu är det jobbet avklarat och även GC-vägen mot fälten har fått ny asfalt på toppen. På tisdagen beställde jag därför ett lass med 6 m³ av blandat väggrus och matjord, eftersom mitt eget förråd av bådadera tog slut redan i höstas. (Efter vad jag sett hos flera grannar, levereras tydligen matjorden numera i jättestora påsar med handtag, som gör att lastbilen kan hantera dem med grävskopan. Väldigt praktiskt, och precis vad jag behöver, eftersom jag bara vill ha en begränsad mängd matjord just nu, det är behovet av väggrus som är mest akut).

Lasset utlovades till slutet av veckan, eller början av nästa, och det blev förstås det senare...

Årets nästa anläggninsprojekt är ju tänkt att bli hörnet vid Amandas och Puttens tomtgräns, vilket har stått på planeringslistan länge. Men eftersom det plötsligt blev jättevarmt i början av veckan, sjönk min motivation för kroppsarbete kraftigt, så under ett par dagar ägnade jag mig mest åt lite halvhjärtad ogräsrensande längs stödmurarna på husets nordsida, där det är pålitlig skugga. Alternativt en liggstol på baksidan av huset, med en gammal GW Perssson, som jag av någon anledning råkade missa, när jag drog igenom hans samlade verk när jag vaktade hus och hund hos Göran och Gun i vintras. Mot mitten av veckan började det regna istället, så då blev ännu mindre gjort. Vilket var lika bra, för jag hade faktiskt ingen större lust att jobba alls.

Jag har över huvud taget haft lite svårt att komma igång med några större projekt i år; hittills har det mest blivit avslutande småplock, och ogräsrensning. Successivt har jag flyttat fokus på den senare verksamheten från entrélandet ner mot sydvästhörnet, men på vägen dit upptäckte jag att även marken under vinbärsbuskarna var totalt infiltrerad av kers, som på bara några dagar hade hunnit växa sig halvmeterhöga. Det innebar några dagars krypande under buskarna, innan jag lyckats bli av med det mesta av den, men eftersom det är svårt att komma åt bland alla buskrötter, kommer det säkert att bli nya uppslag ganska snabbt. Så det här partiet kommer jag att behöva hålla ögonen på under hela sommaren, för i stort sett enda möjligheten att bli av med kers i buskpartier är att "tråka ut den", genom att konsekvent ta bort alla gröna skott som visar sig.

Men när man väl börjar rensa ogräs, upptäcker man snabbt att även planteringsytan intill är full med kers och skelört, som man plötsligt också måste bli av med. Nästa hinder på väg upp mot Amandas tomthörn råkade jag ut sedan för, när jag skulle tömma en fullastad kärra med ogräs, nere på arbetsytan, där alla ringkomposterna står. Samtliga ringar visade sig nämligen vara proppfulla, så innan jag kunde bli av med det nya ogräset, var jag tvungen att tömma en av de gamla. Och det var för övrigt hög tid, för den hade tippat över på sidan, vilket gjorde det extra tungt att dra loss ståltrådsringen, vilket annars alltid är min inledande manöver när ringkomposter ska tömmas. Lämpligt nog dök emellertid Peter just då upp med en kompis, som ville ha råd om en nyinköpt tomt ute på vischan. Så som ersättning för min (inte längre särskilt kompetenta) tid, tid fick gossarna dra loss ringen åt mig, vilket de klarade utan större problem.

Dock återstod att ta hand om den gamla kompostjorden, innan jag kunde sätta tillbaks den tomma ringen. Vilket tog ytterligare några timmar, d.v.s i praktiken ännu en dag. Komposten i ringen visade sig vara fullt nerbruten, så den hamnade under taxushäcken bredvid, som faktiskt såg rätt risig ut, och gott kunde behöva lite ny, näringsrik jord runt fötterna.

Men fortfarande finns det åtskilliga kvadratmeter ogräs att ta hand om på nordsidan av huset, även om jag numera åtminstone har en tom kompostring att lägga det i.

Dessutom avslutades asfaltläggningen i veckan, och till min egen överraskning fick jag ett nytt lager ända upp till stenläggningen på bilplatsen. Jag hade faktiskt inte räknat med mer än att få tillbaka asfalten över rörgraven, men man vore ju dum om man klagade på att de gjorde lite mer än man bett om. Så nu behöver jag bara fixa till gränsen mellan stenläggningen och den nya asfalten, men det lär kräva en hel del pusslande.

Så Amandas tomthörn lär få stå på vänt ett tag till.

De senaste veckorna i området har helt präglats av vägarbete, eftersom toppskiktet på våra gemensamma tillfartsvägar skulle läggas på, och det innebar en ganska omfattande verksamhet redan innan själva asfalteringen. I samband med det fick folk möjlighet att även få sina garageuppfarter asfalterade, (naturligtvis mot betalning, men förmodligen till ett reducerat pris). Själv nappade jag inte på erbjudandet, eftersom båda mina bilplatser redan är belagda med stenplattor eller gatsten, men många andra i området gjorde det.

Det har varit maskiner och vägarbetare i området, som jobbat med förberedelserna i flera veckor redan, vilket lett till att folk tidvis har fått parkera sina bilar utanför området. Men den sista veckan blev det mera påtagligt, eftersom alla bilar och soptunnor beordrades bort från vägarna, under de tre dagar som asfalteringen pågick. Göran och jag har emellertid klarat oss hyggligt, trots att våra delvis bilburna hundpromenader sker under arbetstid, eftersom vi bor i den södra ytterkanten av Ferievägen. Det finns nämligen en smitväg ut via Svallåsvägen, som normalt inte får användas, eftersom en ungefär tjugo meter lång sträcka av den formellt är gång- och cykelväg, (naturligtvis för att hindra genomfart mellan de båda vägsystemen, bl.a för att hämta och lämna ungar nere på den gemensamma badstranden).

När jag gick sista rundan med hunden på onsdagskvällen, var alla maskinerna borta, och de flesta av personbilarna tillbaka på tomterna igen. Och det var väldigt mycket ny, svart, blänkande asfalt överallt. Det är förstås enhetligt, praktiskt och lättskytt... men är det snyggt? Det kan förstås diskuteras, men åtminstone i min smak har det blivit alldeles för stora, sammanhängande ytor av samma material, som dessutom definitionsenligt är "dött". Jag gillade den gamla blandningen av grus, stenar, asfalt, gräs, (och förstås ogräs), betydligt bättre.

Fast paradoxalt nog saknade jag fortfarande en smal remsa av asfalt tvärsöver min egen infart. Den orsakades av en ledningsdragning, som gjordes för några år sedan, för att ge granntomterna bredbandsanslutning, och asfalten där borde förstås ha lagts igen av installatören direkt efter att att ledningen drogs. Men av någon anledning gjordes det aldrig. Det här har irriterat mig i flera år, eftersom den halvmeterbreda grussträngen tvärsöver den annars asfaltbelagda infarten ständigt invaderas av gräs, maskrosor, rävarumpor och nässlor. Det ser väldigt konstigt ut, och innebär återkommande ogräsrensning för mig, eftersom naturligtvis ingen annan bryr sig. Jag hade ju räknat med att remsan skulle ha fixats i samband med den övriga asfalteringen, eftersom den ingår i vägmarken, men den var fortfarande kvar.

En annan sak som inte hade fixats var en upphöjd kant, längs med Guns och Görans vägkant, som var avsedd att leda regnvattnet förbi deras hus till en dagvattenbrunn längre ner på vändplanen.. Även den gjordes för några år sedan, eftersom det rann så mycket regnvatten in på deras tomt från nygrannens garageinfart, att det ställde till med problem med dräneringen av husgrunden. Nu hade ju nivån på vägytan höjts upp till samma nivå som den tidigare kanten, som därmed förlorar sin avledande funktion.

Jag frågade faktiskt en av vägkillarna, som gick runt för att inspektera slutresultatet om båda sakerna, och han försäkrade mig att det skulle fixas. "Kanske inte just idag"... men fixas skulle det. Killen verkade förtroendeingivande, så förhoppningsvis kan man lita på honom. Och förhoppningsvis kommer det inte att ta tre år den här gången. För även om alla lastbilar och maskiner just nu är försvunna, så återstår fortfarande toppskiktet på den lilla gång- och cykelvägen ner mot Lövekulle Udde. Den tillhör också vårt vägsystem, och behöver verkligen fixas till, eftersom kanten blev ordentligt sönderkörd förra året - (även detta i samband med bredbandsinstallationer, där skadorna aldrig åtgärdades).

För att tala om något roligare, så gick vi ju i fredags i sommarmånaden juni, och på söndagen kändes det faktiskt lite som sommar. Annars har ju temperaturen de senaste veckorna inte direkt varit varken vår- eller sommarlik. Det har varit kallt och ruggigt rätt länge nu, men en bonus av det är ändå att vårblomningen därmed varat mycket längre än normalt. Just nu är det hagtorn, syren och gullregn som blommar överallt. Även ängsblommorna börjar komma igång, med gökärt, smörblomma, blodrot, förgätmigej och hundkex som dominerande inslag för tillfället.

Bland marktäckarna är det dags för min favorit, myskmadran att visa upp sig från sin vackraste sida. De små vita blommorna svävar som ett skirt, vitt flor över de ljusgröna bladmattorna. Jag älskar verkligen myskmadra, den är så subtil och ändå så effektiv. Trots att den är låg och diskret, och uppenbarligen inte stör rötterna till angränsande buskar och träd det allra minsta, så lyckas den ändå hålla undan i stort sett all annan markvegetation. Till och med aggressiva ogräs som kers och kvickrot har problem med konkurrensen. Nyper man bara bort alla högre skott som lyckas tränga sig igenom de täta mattorna, så ger de så småningom upp. Och under tiden sprider sig myskmadran själv åt alla håll, så de små tussar som jag brukar stoppa ner i nyanlagda områden växer snabbt ihop till heltäckande mattor.

Dessutom pågår förstås den fantastiska rhododendronblomningen i parken fortfarande, och kommer nog att vara ett par veckor till, eftersom nya sorter slår ut nästan varje dag i alla nyanser av rött, från nästan rent vitt vitt, över rosa till klarrött och mörkaste bourgogne. Även ett antal av Glendoickhybriderna från 2017 blommar i år, trots att de fortfarande är väldigt små. Sist av alla slår den vanliga lila catawbiense ut. Det finns åtskilliga jättebuskage av den på flera tomter i Lövekulle. De flesta av dessa är nog från sextio- och sjuttiotalet, då det allmänna rhododendronintresset fick en renässans, samtidigt som det inte fanns så många olika sorter att välja på, som det gör numera. Men nog är det roligare med dagens valfrihet. Det finns massor av varianter numera, både i storlek, färg och blomform. Och der märks just nu, både i min park och på många av granntomterna.