De senaste veckorna i området har helt präglats av vägarbete, eftersom toppskiktet på våra gemensamma tillfartsvägar skulle läggas på, och det innebar en ganska omfattande verksamhet redan innan själva asfalteringen. I samband med det fick folk möjlighet att även få sina garageuppfarter asfalterade, (naturligtvis mot betalning, men förmodligen till ett reducerat pris). Själv nappade jag inte på erbjudandet, eftersom båda mina bilplatser redan är belagda med stenplattor eller gatsten, men många andra i området gjorde det.

Det har varit maskiner och vägarbetare i området, som jobbat med förberedelserna i flera veckor redan, vilket lett till att folk tidvis har fått parkera sina bilar utanför området. Men den sista veckan blev det mera påtagligt, eftersom alla bilar och soptunnor beordrades bort från vägarna, under de tre dagar som asfalteringen pågick. Göran och jag har emellertid klarat oss hyggligt, trots att våra delvis bilburna hundpromenader sker under arbetstid, eftersom vi bor i den södra ytterkanten av Ferievägen. Det finns nämligen en smitväg ut via Svallåsvägen, som normalt inte får användas, eftersom en ungefär tjugo meter lång sträcka av den formellt är gång- och cykelväg, (naturligtvis för att hindra genomfart mellan de båda vägsystemen, bl.a för att hämta och lämna ungar nere på den gemensamma badstranden).

När jag gick sista rundan med hunden på onsdagskvällen, var alla maskinerna borta, och de flesta av personbilarna tillbaka på tomterna igen. Och det var väldigt mycket ny, svart, blänkande asfalt överallt. Det är förstås enhetligt, praktiskt och lättskytt... men är det snyggt? Det kan förstås diskuteras, men åtminstone i min smak har det blivit alldeles för stora, sammanhängande ytor av samma material, som dessutom definitionsenligt är "dött". Jag gillade den gamla blandningen av grus, stenar, asfalt, gräs, (och förstås ogräs), betydligt bättre.

Fast paradoxalt nog saknade jag fortfarande en smal remsa av asfalt tvärsöver min egen infart. Den orsakades av en ledningsdragning, som gjordes för några år sedan, för att ge granntomterna bredbandsanslutning, och asfalten där borde förstås ha lagts igen av installatören direkt efter att att ledningen drogs. Men av någon anledning gjordes det aldrig. Det här har irriterat mig i flera år, eftersom den halvmeterbreda grussträngen tvärsöver den annars asfaltbelagda infarten ständigt invaderas av gräs, maskrosor, rävarumpor och nässlor. Det ser väldigt konstigt ut, och innebär återkommande ogräsrensning för mig, eftersom naturligtvis ingen annan bryr sig. Jag hade ju räknat med att remsan skulle ha fixats i samband med den övriga asfalteringen, eftersom den ingår i vägmarken, men den var fortfarande kvar.

En annan sak som inte hade fixats var en upphöjd kant, längs med Guns och Görans vägkant, som var avsedd att leda regnvattnet förbi deras hus till en dagvattenbrunn längre ner på vändplanen.. Även den gjordes för några år sedan, eftersom det rann så mycket regnvatten in på deras tomt från nygrannens garageinfart, att det ställde till med problem med dräneringen av husgrunden. Nu hade ju nivån på vägytan höjts upp till samma nivå som den tidigare kanten, som därmed förlorar sin avledande funktion.

Jag frågade faktiskt en av vägkillarna, som gick runt för att inspektera slutresultatet om båda sakerna, och han försäkrade mig att det skulle fixas. "Kanske inte just idag"... men fixas skulle det. Killen verkade förtroendeingivande, så förhoppningsvis kan man lita på honom. Och förhoppningsvis kommer det inte att ta tre år den här gången. För även om alla lastbilar och maskiner just nu är försvunna, så återstår fortfarande toppskiktet på den lilla gång- och cykelvägen ner mot Lövekulle Udde. Den tillhör också vårt vägsystem, och behöver verkligen fixas till, eftersom kanten blev ordentligt sönderkörd förra året - (även detta i samband med bredbandsinstallationer, där skadorna aldrig åtgärdades).

För att tala om något roligare, så gick vi ju i fredags i sommarmånaden juni, och på söndagen kändes det faktiskt lite som sommar. Annars har ju temperaturen de senaste veckorna inte direkt varit varken vår- eller sommarlik. Det har varit kallt och ruggigt rätt länge nu, men en bonus av det är ändå att vårblomningen därmed varat mycket längre än normalt. Just nu är det hagtorn, syren och gullregn som blommar överallt. Även ängsblommorna börjar komma igång, med gökärt, smörblomma, blodrot, förgätmigej och hundkex som dominerande inslag för tillfället.

Bland marktäckarna är det dags för min favorit, myskmadran att visa upp sig från sin vackraste sida. De små vita blommorna svävar som ett skirt, vitt flor över de ljusgröna bladmattorna. Jag älskar verkligen myskmadra, den är så subtil och ändå så effektiv. Trots att den är låg och diskret, och uppenbarligen inte stör rötterna till angränsande buskar och träd det allra minsta, så lyckas den ändå hålla undan i stort sett all annan markvegetation. Till och med aggressiva ogräs som kers och kvickrot har problem med konkurrensen. Nyper man bara bort alla högre skott som lyckas tränga sig igenom de täta mattorna, så ger de så småningom upp. Och under tiden sprider sig myskmadran själv åt alla håll, så de små tussar som jag brukar stoppa ner i nyanlagda områden växer snabbt ihop till heltäckande mattor.

Dessutom pågår förstås den fantastiska rhododendronblomningen i parken fortfarande, och kommer nog att vara ett par veckor till, eftersom nya sorter slår ut nästan varje dag i alla nyanser av rött, från nästan rent vitt vitt, över rosa till klarrött och mörkaste bourgogne. Även ett antal av Glendoickhybriderna från 2017 blommar i år, trots att de fortfarande är väldigt små. Sist av alla slår den vanliga lila catawbiense ut. Det finns åtskilliga jättebuskage av den på flera tomter i Lövekulle. De flesta av dessa är nog från sextio- och sjuttiotalet, då det allmänna rhododendronintresset fick en renässans, samtidigt som det inte fanns så många olika sorter att välja på, som det gör numera. Men nog är det roligare med dagens valfrihet. Det finns massor av varianter numera, både i storlek, färg och blomform. Och der märks just nu, både i min park och på många av granntomterna.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...