Årets nästa anläggninsprojekt är ju tänkt att bli hörnet vid Amandas och Puttens tomtgräns, vilket har stått på planeringslistan länge. Men eftersom det plötsligt blev jättevarmt i början av veckan, sjönk min motivation för kroppsarbete kraftigt, så under ett par dagar ägnade jag mig mest åt lite halvhjärtad ogräsrensande längs stödmurarna på husets nordsida, där det är pålitlig skugga. Alternativt en liggstol på baksidan av huset, med en gammal GW Perssson, som jag av någon anledning råkade missa, när jag drog igenom hans samlade verk när jag vaktade hus och hund hos Göran och Gun i vintras. Mot mitten av veckan började det regna istället, så då blev ännu mindre gjort. Vilket var lika bra, för jag hade faktiskt ingen större lust att jobba alls.

Jag har över huvud taget haft lite svårt att komma igång med några större projekt i år; hittills har det mest blivit avslutande småplock, och ogräsrensning. Successivt har jag flyttat fokus på den senare verksamheten från entrélandet ner mot sydvästhörnet, men på vägen dit upptäckte jag att även marken under vinbärsbuskarna var totalt infiltrerad av kers, som på bara några dagar hade hunnit växa sig halvmeterhöga. Det innebar några dagars krypande under buskarna, innan jag lyckats bli av med det mesta av den, men eftersom det är svårt att komma åt bland alla buskrötter, kommer det säkert att bli nya uppslag ganska snabbt. Så det här partiet kommer jag att behöva hålla ögonen på under hela sommaren, för i stort sett enda möjligheten att bli av med kers i buskpartier är att "tråka ut den", genom att konsekvent ta bort alla gröna skott som visar sig.

Men när man väl börjar rensa ogräs, upptäcker man snabbt att även planteringsytan intill är full med kers och skelört, som man plötsligt också måste bli av med. Nästa hinder på väg upp mot Amandas tomthörn råkade jag ut sedan för, när jag skulle tömma en fullastad kärra med ogräs, nere på arbetsytan, där alla ringkomposterna står. Samtliga ringar visade sig nämligen vara proppfulla, så innan jag kunde bli av med det nya ogräset, var jag tvungen att tömma en av de gamla. Och det var för övrigt hög tid, för den hade tippat över på sidan, vilket gjorde det extra tungt att dra loss ståltrådsringen, vilket annars alltid är min inledande manöver när ringkomposter ska tömmas. Lämpligt nog dök emellertid Peter just då upp med en kompis, som ville ha råd om en nyinköpt tomt ute på vischan. Så som ersättning för min (inte längre särskilt kompetenta) tid, tid fick gossarna dra loss ringen åt mig, vilket de klarade utan större problem.

Dock återstod att ta hand om den gamla kompostjorden, innan jag kunde sätta tillbaks den tomma ringen. Vilket tog ytterligare några timmar, d.v.s i praktiken ännu en dag. Komposten i ringen visade sig vara fullt nerbruten, så den hamnade under taxushäcken bredvid, som faktiskt såg rätt risig ut, och gott kunde behöva lite ny, näringsrik jord runt fötterna.

Men fortfarande finns det åtskilliga kvadratmeter ogräs att ta hand om på nordsidan av huset, även om jag numera åtminstone har en tom kompostring att lägga det i.

Dessutom avslutades asfaltläggningen i veckan, och till min egen överraskning fick jag ett nytt lager ända upp till stenläggningen på bilplatsen. Jag hade faktiskt inte räknat med mer än att få tillbaka asfalten över rörgraven, men man vore ju dum om man klagade på att de gjorde lite mer än man bett om. Så nu behöver jag bara fixa till gränsen mellan stenläggningen och den nya asfalten, men det lär kräva en hel del pusslande.

Så Amandas tomthörn lär få stå på vänt ett tag till.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...