Det blev plötsligt mer än 10 grader kallare i början av veckan, men fortfarande bara obetydligt med regn. Det sista man vill se vore ju att förra årets långvariga torka upprepas igen; det skulle katastrofalt för växtligheten, särskilt som det varit en snöfattig vinter också. Så jag började stödvattna redan förra veckan. Det gäller att hitta de mest utsatta partierna, och börja där, och en rhododendron som rullar ihop bladen är ett säkert varningstecken. Men nu kom det en liten skur på söndagen, och den här veckan ska det bli varannandagsväder, så förhoppningsvis blir det bättre i år.

Jag håller fortfarande på med terrasserna på nordsidan, vilket har visat sig vara ett ovanligt segdraget jobb. Lutande stödmurar behöver rättas till och höjas och det går åt massor med nya stenar innan jag blir någorlunda nöjd med resultatet. Stödmurarna anlades ursprungligen kring 1988, efter att huset byggts till, så de är mer än trettio år gamla. Och de stenlagda gångarna runt huset kom till under åren 1989-92, då jag arbetade i Marks kommun, och samlade platta stenar längs vägkanterna. Men under årens lopp har stensättningen på gångarna satt sig, delvis lyfts upp av trädrötter från den stora tallen vid huset, och delvis sjunkit ner i jorden mot omgivande planteringsytor. Så de en gång i tiden riktigt släta gångarna är nu ojämna och skeva och lutar åt fel håll på flera ställen.

Under de senaste tre veckorna har det blivit åtskilliga skottkärretransporter med marksten, väggrus och matjord. Och eftersom både matjorden och gruset ligger nere vid vändplatsen utanför Niklas hus, måste kärrorna köras i uppförsbacke hela vägen, så det blir rätt jobbigt. När man väl börjar ändra nivåerna på en gammal stensättning, tar det liksom aldrig slut. Lyfter man upp ena hörnet på en platt sten, påverkar det förstås nivån i andra ändan, och så måste man lyfta eller sänka litet där också. Då uppstår plötsligt mellanrum i stensättningen, som inte fanns där tidigare, och så behöver man hitta nya plattstenar, med rätt form och storlek för att fylla hålen. Samtidigt är det nästan hypnotiserande, det blir som ett pussel, där man måste hitta precis rätt bit... (Det här är säkert något som lillebror Ola kan relatera till. När man väl börjat på ett pussel går det liksom inte att sluta).

Och innan man vet ordet av inser man att man faktiskt har lagt om nästan hela stensättningen. Och att alla planteringsytorna runt omkring därmed behöver höjas. Och att de gamla slipersen i trappan och runt den sydligaste terrassen numera är genomruttna efter trettio år, och nu måste ersättas med sten. På onsdagen åkte jag därför till Beijers och inhandlade nio stycken stora, tunga och dyra betongblock, som nu fick ersätta de ruttnande gamla slipersen i trappan mot nedre nivån. Förr i tiden fanns det något som hette betonghålsten, och var mycket lätthanterligare, eftersom det fanns luftfickor i dem. Tyvärr tycks de dock ha utgått ur sortimentet. De här blocken var massiva, och så tunga att jag nätt och jämt klarade att lyfta dem i och ur bilen. Men väl på plats blir ju tyngden en fördel, eftersom det gör hela konstruktionen stadigare.

Det blev förstås en hel del plockande med nivåerna i trappan också, eftersom de nu fick bli tre trappsteg istället för de tidigare två, men till slut fick jag ihop det. Och ungefär samtidigt började det regna igen, så jag fick avbryta tillfälligt. Men som trädgårdsägare klagar man ju sällan på regn, särskilt som det verkligen behövs.

Jag flyttade bara in verksamheten i växthuset istället, och fick äntligen skolat ut årets frösådd av rhododendron. Det är ett irriterande pilligt jobb, eftersom fröplantorna är så små, så det här är nog sista gången jag beställer frö från Rhododendronsällskapet. Dessutom blev det i vanlig ordning för få av två av de fem sorterna, och alldeles för många av de tre andra. Jag har svårt för att kassera, så jag skolade ut allihop, men svinnet brukar bli stort, så det löser sig nog innan det är dags för utplantering. Samtidigt krukade jag om ett antal sticklingar av rhododendron, som jag haft i miniväxthus på fönsterbrädan i över ett halvår. De verkar ha rotat sig riktigt bra, men omplanteringen är alltid en stressfaktor, framfär allt för frösådderna. En rätt stor del av de senast skolade plantorna från årets frösådd verkar ha gått ut, förmodligen för att jag missat någon vattning.

Vad som däremot tycks ha klarat sig oväntat bra är ett tiotal sticklingar av min gamla Rh. Aksel Olsen, gjorda från en gren, som jag råkade bryta av, när jag fixade till hundgårdsstänglet i höstas. De har tillbringar 9 månader i dubbelkrukor i växthuset, utan vare sig undervärme eller extraljus, och tycks ha överlevt till 100% och skjutit kraftiga, nya skott. Eftersom det är en lågvuxen sort lär det inte heller bli svårt att hitta nya hem åt dem, så det här var en oväntad bonus.

Verksamheten avbröts av ett nytt besök från ekorrungen, som åter tagit sig in i huset och nu inte ville lämna växthuset trots den vidöppna dörren, (möjligen för att det ösregnade ute). Det är andra gången på två veckor, som jag får in den i huset, och även om den är jättesöt, blir man ju livrädd vid tanken på vad Nelly skulle göra om hon fick tag i den. Så jag måste nog vara försiktigare med att lämna ytterdörrar öppna i fortsättningen.

På lördagen kom det faktiskt ett rätt ordentligt regn, som varade i flera timmar. Tillsammans under veckan har det blivit mer än 25 mm, alltså en rejäl rotblöta , så nu kan man nog definitivt slappna av och sluta med stödvattningen. Det ser ut att fortsatt bli en "normaljuli", vilket alltså innebär en hel del regn under den allmänna semestermånaden. (Som trädgårdsägare har man helt andra prioriteringar än annar folk, även om man kan tycka lite synd om semesterfirarna, som plötsligt får fulväder just när de blivit lediga).

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...