Göran var nere i Steninge en del av veckan, så Nelly och jag har fått åka på hundpromenader själva. När jag nu ändå var ute och körde, passade jag också på att försöka hitta ett par skor som inte klämmer. Det är inte helt lätt, eftersom jag har hammartår på vänstra foten, men inte på högra, och därmed skulle behöva ett nummer större vänsterskor. Jag hade dessutom problem med att ens hitta en skoaffär, trots att jag varit inne på nätet innan, för att kolla utbudet i Alingsås. (Det var väldigt länge sedan jag köpte skor senast; jag hör inte till dem som går i butiker bara för att jag tycker det är kul).

Enligt websidan skulle det finnas tre olika skoaffärer på Kungsgatan, men det stämde förstås inte. Efter att ha irrat fram och tillbaka resultatlöst ett par gånger, gav jag upp och frågade ett par på en av uteserveringarna, som hänvisade mig till hörnet vid Stora torget. Tydligen hade de båda andra gått i konkurs, sedan websidan senast uppdaterades. (Enligt Göran beror det på konkurrensen från sportbutikerna, eftersom alla numera använder joggingskor eller gympadojor även i stan och på jobbet). Mycket riktigt var utbudet av bekväma promenadskor inte särskilt stort, men jag lyckades hitta ett par som passade hyggligt, även om högerskon förstås var lite för stor.

En par timmar senare, när jag hade parkerat mig i TV-soffan för att som vanligt äta lunch framför min favoritserie, upptäckte jag plötsligt att mitt mobilfodral, som jag alltid har i bakfickan, var försvunnet. Jag drabbades nästan omedelbart av panik, eftersom fodralet inte bara innehåller själva telefonen, utan även en hel del annat, som jag vill ha lättillgängligt, eftersom jag avskyr att gå med handväska. Som t.ex kontanter, tre olika betalkort, körkort och förstås Bankid. Det var alltså upplagt för en eventuell ficktjuv att tömma alla mina konton.

Första tanken var förstås att jag hade förlagt det någonstans hemma. Så jag rotade igenom hela huset tre gånger utan resultat, och ringde sedan skoaffären för att höra om jag möjligen hade glömt fodralet på disken vid kassan, vilket jag förstås inte hade. I bilen fanns det inte heller, och nu började paniken bli total... Vad skulle jag göra först? Hur spärrar man betalkort? Borde jag ringa polisen?

Det bara snurrade i min stackars virriga hjärna, och mitt upp i alltihop behövde jag gå på toaletten. Där hittade jag lyckligtvis mobilfodralet, som tydligen trillat ur bakfickan sist jag behövde kissa, vilket aldrig har hänt tidigare. Fodralet är svart och badrumsgolvet är också svart, så jag hade missat den när jag virrade runt och letade tidigare. Nå, slutet gott allting gott.

Utomhus håller jag fortfarande på med stenläggningen på baksidan, som aldrig tycks bli färdig, mest för att annat kommer i vägen hela tiden. På lördagen var det behovet av gräsklippning, eftersom gräset hunnit bli mer än halvmeterhögt sedan sista klippningen sent i höstas, strax innan jag satte in motorklipparen i förrådet, för den sedvanliga långdragna vinterförvaringen - då i fullgott skick. För säkerhets skull hade jag då också tömt ut bensintanken helt, för att slippa en upprepning av fjolårets cirkus, när jag körde i skytteltrafik med den mellan huset och verkstaden åtskilliga gånger, för att maskinen vägrade starta för mig. Varje gång gick den igång den på första rycket när verkstadsskillen drog i snöret, och var sedan helt död när jag försökte samma sak hemma på tomten.

Den här gången hade jag alltså tömt ur all bensin innan jag satte undan den, för att undvika "kondens i tanken", (vilket var en av verkstadskillens förklaringar till problemen). Sedan hade jag fyllt upp den med helt nytankad bensin för ett par dagar sedan, och jag förväntade mig nu verkligen att den skulle gå igång när jag drog i snöret, efter allt mitt fjäskande. Vilket den naturligtvis inte gjorde. Efter ett dussin misslyckade försök, gav jag upp. Det verkade dra ihop sig till en repris av fjolårets verkstadscirkus.

Lyckligtvis var Niklas och Karin på besök i Lövekulle, så Niklas drog igång den åt mig på söndagen, dock inte helt utan ansträngning. Dessutom hackade den och gick ojämnt - (hur många cylindrar har en motorgräsklippare)? Men när den nu ändå var igång, tyckte jag det var bäst att passa på, så jag satte igång med frejdigt mod, på min kraftigt sluttande och väldigt förvuxna gräsmatta.

Jag gillar inte hysteriskt kortklippta gräsmattor, så jag sköter alla mina gräsytor som ängsmark, där även blommorna får växa fritt årminstone fram till midsommar. Förr i tiden slog jag alla ängsytorna själv med lie, men det har jag blivit för gammal för att orka med, så numera hjälper Niklas och Katrin mig med huvuddelen av ängsmarken nere kring dammen. De använder en röjsåg, med lieblad inkopplat, och slåttern sker oftast framåt mitten av juli. Efterarbetet, med att räfsa ihop och kompostera gräset, brukar jag dock ta hand om. Och de mindre gräsytorna uppe runt mitt eget hus brukar jag också slå själv.

Även om gräset var högt nu, så var det också rätt glest, och de flesta av ängsblommorna var utblommade vid det här laget. Kvar förutom gräset var ett antal väldigt högvuxna valerianastänglar, som fortfarande var i full blom, och så förstås den allestädes närvarande skelörten. När jag hållit på ett tag började gräsklipparen låta lite bättre, och till slut lät den normalt, så jag avslutade gräsmattan nedanför huset utan problem, och vågade mig på att stänga av maskinen innan jag förflyttade mig till den övre ängen bakom huset. Det skulle jag förstås aldrig ha gjort. När jag försökte starta den igen där, direkt efteråt, hände samma sak igen - d.v.s ingenting. Jag drog och drog i snöret, men utan resultat. Och vid det laget hade Niklas och Katrin åkt tillbaka till Stockholm, så resterande gräsytor får väl vänta till nästa helg.

Den deprimerande slutsatsen är förstås att jag blivit för gammal och klen för att ens orka starta min egen motorgräsklippare. Fast så borde det faktiskt inte vara, med tanke på att jag fortfarande bevisligen klarar att köra ett antal fulla skottkärror i uppförsbacke nästan varje dag, eftersom grus- och jordhögarna ligger i nederdelen av Amandas uppfart. Det är väl troligare att det är min vanliga notoriska o-tekniskhet som spökar. Trots att jag har examen från en teknisk högskola, är jag notoriskt hopplös när det gäller alla typer av maskiner.

Fast allvarligt talat; Hur svårt borde det vara att starta en vanlig motorgräsklippare?
Det kan ju faktiskt vara så att det snarare är fel på maskinen än på mig?