Så här års, innan löven börjat falla, är det ju inte så mycket att göra i trädgården. Gräsklipparen har varit inne på service med hjälp av Katrin, för första gången på många år, eftersom den visserligen startade på första rycket, men sedan la av igen omedelbart. Som tur var har gräset inte vuxit så mycket under sommartorkan, så det gick relativt smärtfritt att gå över alla ängsytorna, och sedan åkte den in i förrådet för vinterförvaring. De senaste veckorna har jag annars ägnat den dagliga utevistelsen åt att köra in och stapla upp ved. (Jag eldar ju dagligen i två spisar under vinterhalvåret, mest av trivselskäl, men också av ren och skär snålhet – eluppvärmning är dyrt).

Det har funnits gott om ved, efter att åtskilliga träd blåst ner på våra fem familjetomter, under den senaste stora höststormen för några år sedan, och överskottet har förvarats i ett par stora, presenningstäckta högar nedanför Niklas och Katrins hus. Men nu är högarna i stort sett borta, och alla mina lagringsutrymmen fullproppade, även om det återstår ett antal jättestora klampar, som behöver klyvas en gång till innan de kan användas som brasved, plus en annan hög med ännu ouppsågade smärre grenar och kvistar. Alla högarna har förvarats under presenningar, ända sedan stormen, men eftersom dessa varit gamla och halvtrasiga, är mycket av virket rätt blött och dessutom halvruttet, men det lär nog brinna ändå till slut.

De oanvändbara ruttna resterna kommer att hamna i ett utfyllnadsområde söder om stora ängen, där det är baklut, och därmed ofta stående vatten under regnperioder. Men även dessa klampar måste klyvas igen, annars kommer det att ta evigheter innan de förvandlas till jord, så nu får jag avvakta med utfyllnaden tills nästa gång Niklas och Katrin bestämmer sig för att dra igång vedklyvaren.

Under tiden ägnar jag mig åt en annan form av skogsvård – den obebyggda tomten mellan N & Ks hus och trappan håller på att växa igen med eksly. Ääven detta en följd av den stora stormen, då många av träden föll och lämnade öppet för fröuppslag. Det finns gott om småekar överallt i blåbärsriset, och en del av fröplantorna har vuxit sig väl stora för grensaxen, men än så länge går de att hantera. Nästa år hade det förmodligen varit för sent, så det är bra att jag tog tag i det nu. De flesta av småplantorna går dessutom fortfarande att dra upp med roten.

En annan följd av den stora stormen är en massa nerblåsta grenar bland blåbärsriset, en del av dem rätt stora. Dessa ingår i min dagliga morgonpromenad med Nelly, som alltid går runt dammparken via Niklas och Katrins hus. Jag plockar systematiskt med mig alla grenat jag ser, och har alltid famnen full, när jag kommer tillbaka till huset. Att de nerblåsta grenarna aldrig tar slut, trots att det inte blåser särskilt mycket, beror säkert på ett antal torrakor, som varit döda i åratal, men fortfarande står kvar på rot. Jag har funderat på att låta tvillingarna ta ner dem, men bestämt mig för att vänta ett år med det, eftersom alla vedförråd just nu är överfulla.

I helgen var Niklas och Katrin nere, och jag fick oväntad hjälp med en del saker, som jag egentligen borde ha klarat av själv för länge sedan. Bl.a annat röjde de undan en massa sly i tomtgränsen kring dammen, som delvis hängde ut över Lilla Ferievägen. De tog dessutom hand om det lutande trädet vid mitt inhägnade grönsaksland, som hotade att ramla av sig själv och kvadda staketet i fallet.

Och framför allt tog de hand om bilen, som behövde komma in på service, men blivit stående halvvägs nere i backen, efter att växellådan plötsligt la av, när jag varit och handlat på Lidl i veckan. Jag fick hjälp av ett par snälla bilister att putta upp den på gräskanten till parkeringen, eftersom den enda växeln som fungerade var trean, och marken sluttade för mycket uppför för att få loss den bakåt. Sedan lyckades jag ta mig hem med ett nödrop, men klarade inte sista den branta biten upp mot dammen, så bilen blev stående i backen ner mot fältet. Jag lyckades faktiskt backvända i den sluttande korsningen, så att stod med näsan utåt, och gick att rulla igång neråt.

Samma sak hände sedan för N & K i backen upp mot Stadsskogen, när de försökte köra in bilen till verkstan. Lyckligtvis körde Katrin med i deras egna bil, och efter vad jag förstod fick de åka och köpa en bogserlina, för att sedan bogsera den till verkstaden. Det där hade jag ju aldrig klarat på egen hand, men nu slapp jag i alla fall kostnaden för bogsering – (dock på bekostnad av Niklas och Katrins tid, ansträngningar och bensinpengar). Mitt samvete är extremt dåligt efteråt, men lättnaden är stor över att bilen åtminstone står på verkstaden nu, och väntar på att innehavaren ska komma tillbaka efter semestern. Vilket han förhoppningsvis gör på måndag.

Det är jobbigt att vara utan bil, men som tur var klarade jag av årets tandläkarbesök dagen innan bilen la av. Och jag hade också bunkrat upp mat för en vecka; (det avgörande där är filmjölken, som jag inte kan vara utan, men som nu räcker i 8 dagar till). Vad som däremot tagit slut är vinet, men jag hoppas kunna låna eller köpa en dunk av Göran, som just varit inne i Göteborg och bunkrat upp deras vinförråd ordentligt. I värsta fall får jag väl dricka vatten till maten, det dör jag ju inte av, även om jag föredrar ett glas vin.
---

P.S måndag: När jag försökte ringa verkstaden i morse, för att berätta om bilen, möttes jag av en inspelat meddelande att ägaren var sjuk, och att verkstaden därför skulle vara stängd hela augusti. Nu är det ju redan mitten av september, men tydligen är han ännu inte tillbaka. Det lär därmed bli vatten till maten under överskådlig tid. I övrigt är det inga problem för mig att vara utan bil; jag använder den i stort sett bara när jag ska köpa mat, och den räcker som sagt en vecka till. Jag lämnade ett meddelande i röstbrevlådan, och förhoppningsvis hör de av sig så småningom...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...