Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Viveka Ramstedt - Måndag 15 juli 17:44

Göran var nere i Steninge en del av veckan, så Nelly och jag har fått åka på hundpromenader själva. När jag nu ändå var ute och körde, passade jag också på att försöka hitta ett par skor som inte klämmer. Det är inte helt lätt, eftersom jag har hammartår på vänstra foten, men inte på högra, och därmed skulle behöva ett nummer större vänsterskor. Jag hade dessutom problem med att ens hitta en skoaffär, trots att jag varit inne på nätet innan, för att kolla utbudet i Alingsås. (Det var väldigt länge sedan jag köpte skor senast; jag hör inte till dem som går i butiker bara för att jag tycker det är kul).

 

Enligt websidan skulle det finnas tre olika skoaffärer på Kungsgatan, men det stämde förstås inte. Efter att ha irrat fram och tillbaka resultatlöst ett par gånger, gav jag upp och frågade ett par på en av uteserveringarna, som hänvisade mig till hörnet vid Stora torget. Tydligen hade de båda andra gått i konkurs, sedan websidan senast uppdaterades. (Enligt Göran beror det på konkurrensen från sportbutikerna, eftersom alla numera använder joggingskor eller gympadojor även i stan och på jobbet). Mycket riktigt var utbudet av bekväma promenadskor inte särskilt stort, men jag lyckades hitta ett par som passade hyggligt, även om högerskon förstås var lite för stor.

 

En par timmar senare, när jag hade parkerat mig i TV-soffan för att som vanligt äta lunch framför min favoritserie, upptäckte jag plötsligt att mitt mobilfodral, som jag alltid har i bakfickan, var försvunnet. Jag drabbades nästan omedelbart av panik, eftersom fodralet inte bara innehåller själva telefonen, utan även en hel del annat, som jag vill ha lättillgängligt, eftersom jag avskyr att gå med handväska. Som t.ex kontanter, tre olika betalkort, körkort och förstås Bankid. Det var alltså upplagt för en eventuell ficktjuv att tömma alla mina konton.

 

Första tanken var förstås att jag hade förlagt det någonstans hemma. Så jag rotade igenom hela huset tre gånger utan resultat, och ringde sedan skoaffären för att höra om jag möjligen hade glömt fodralet på disken vid kassan, vilket jag förstås inte hade. I bilen fanns det inte heller, och nu började paniken bli total... Vad skulle jag göra först? Hur spärrar man betalkort? Borde jag ringa polisen?

 

Det bara snurrade i min stackars virriga hjärna, och mitt upp i alltihop behövde jag gå på toaletten. Där hittade jag lyckligtvis mobilfodralet, som tydligen trillat ur bakfickan sist jag behövde kissa, vilket aldrig har hänt tidigare. Fodralet är svart och badrumsgolvet är också svart, så jag hade missat den när jag virrade runt och letade tidigare. Nå, slutet gott allting gott.

 

Utomhus håller jag fortfarande på med stenläggningen på baksidan, som aldrig tycks bli färdig, mest för att annat kommer i vägen hela tiden. På lördagen var det behovet av gräsklippning, eftersom gräset hunnit bli mer än halvmeterhögt sedan sista klippningen sent i höstas, strax innan jag satte in motorklipparen i förrådet, för den sedvanliga långdragna vinterförvaringen - då i fullgott skick. För säkerhets skull hade jag då också tömt ut bensintanken helt, för att slippa en upprepning av fjolårets cirkus, när jag körde i skytteltrafik med den mellan huset och verkstaden åtskilliga gånger, för att maskinen vägrade starta för mig. Varje gång gick den igång den på första rycket när verkstadsskillen drog i snöret, och var sedan helt död när jag försökte samma sak hemma på tomten.

 

Den här gången hade jag alltså tömt ur all bensin innan jag satte undan den, för att undvika "kondens i tanken", (vilket var en av verkstadskillens förklaringar till problemen). Sedan hade jag fyllt upp den med helt nytankad bensin för ett par dagar sedan, och jag förväntade mig nu verkligen att den skulle gå igång när jag drog i snöret, efter allt mitt fjäskande. Vilket den naturligtvis inte gjorde. Efter ett dussin misslyckade försök, gav jag upp. Det verkade dra ihop sig till en repris av fjolårets verkstadscirkus.

Lyckligtvis var Niklas och Karin på besök i Lövekulle, så Niklas drog igång den åt mig på söndagen, dock inte helt utan ansträngning. Dessutom hackade den och gick ojämnt - (hur många cylindrar har en motorgräsklippare)? Men när den nu ändå var igång, tyckte jag det var bäst att passa på, så jag satte igång med frejdigt mod, på min kraftigt sluttande och väldigt förvuxna gräsmatta.

 

Jag gillar inte hysteriskt kortklippta gräsmattor, så jag sköter alla mina gräsytor som ängsmark, där även blommorna får växa fritt årminstone fram till midsommar. Förr i tiden slog jag alla ängsytorna själv med lie, men det har jag blivit för gammal för att orka med, så numera hjälper Niklas och Katrin mig med huvuddelen av ängsmarken nere kring dammen. De använder en röjsåg, med lieblad inkopplat, och slåttern sker oftast framåt mitten av juli. Efterarbetet, med att räfsa ihop och kompostera gräset, brukar jag dock ta hand om. Och de mindre gräsytorna uppe runt mitt eget hus brukar jag också slå själv.

 

Även om gräset var högt nu, så var det också rätt glest, och de flesta av ängsblommorna var utblommade vid det här laget. Kvar förutom gräset var ett antal väldigt högvuxna valerianastänglar, som fortfarande var i full blom, och så förstås den allestädes närvarande skelörten. När jag hållit på ett tag började gräsklipparen låta lite bättre, och till slut lät den normalt, så jag avslutade gräsmattan nedanför huset utan problem, och vågade mig på att stänga av maskinen innan jag förflyttade mig till den övre ängen bakom huset. Det skulle jag förstås aldrig ha gjort. När jag försökte starta den igen där, direkt efteråt, hände samma sak igen - d.v.s ingenting. Jag drog och drog i snöret, men utan resultat. Och vid det laget hade Niklas och Katrin åkt tillbaka till Stockholm, så resterande gräsytor får väl vänta till nästa helg.

 

Den deprimerande slutsatsen är förstås att jag blivit för gammal och klen för att ens orka starta min egen motorgräsklippare. Fast så borde det faktiskt inte vara, med tanke på att jag fortfarande bevisligen klarar att köra ett antal fulla skottkärror i uppförsbacke nästan varje dag, eftersom grus- och jordhögarna ligger i nederdelen av Amandas uppfart. Det är väl troligare att det är min vanliga notoriska o-tekniskhet som spökar. Trots att jag har examen från en teknisk högskola, är jag notoriskt hopplös när det gäller alla typer av maskiner.

 

Fast allvarligt talat; Hur svårt borde det vara att starta en vanlig motorgräsklippare?
Det kan ju faktiskt vara så att det snarare är fel på maskinen än på mig?

ANNONS
Av Viveka Ramstedt - Tisdag 9 juli 08:49

Det blev plötsligt mer än 10 grader kallare i början av veckan, men fortfarande bara obetydligt med regn. Det sista man vill se vore ju att förra årets långvariga torka upprepas igen; det skulle katastrofalt för växtligheten, särskilt som det varit en snöfattig vinter också. Så jag började stödvattna redan förra veckan. Det gäller att hitta de mest utsatta partierna, och börja där, och en rhododendron som rullar ihop bladen är ett säkert varningstecken. Men nu kom det en liten skur på söndagen, och den här veckan ska det bli varannandagsväder, så förhoppningsvis blir det bättre i år.


Jag håller fortfarande på med terrasserna på nordsidan, vilket har visat sig vara ett ovanligt segdraget jobb. Lutande stödmurar behöver rättas till och höjas och det går åt massor med nya stenar innan jag blir någorlunda nöjd med resultatet. Stödmurarna anlades ursprungligen kring 1988, efter att huset byggts till, så de är mer än trettio år gamla. Och de stenlagda gångarna runt huset kom till under åren 1989-92, då jag arbetade i Marks kommun, och samlade platta stenar längs vägkanterna. Men under årens lopp har stensättningen på gångarna satt sig, delvis lyfts upp av trädrötter från den stora tallen vid huset, och delvis sjunkit ner i jorden mot omgivande planteringsytor. Så de en gång i tiden riktigt släta gångarna är nu ojämna och skeva och lutar åt fel håll på flera ställen.


Under de senaste tre veckorna har det blivit åtskilliga skottkärretransporter med marksten, väggrus och matjord. Och eftersom både matjorden och gruset ligger nere vid vändplatsen utanför Niklas hus, måste kärrorna köras i uppförsbacke hela vägen, så det blir rätt jobbigt. När man väl börjar ändra nivåerna på en gammal stensättning, tar det liksom aldrig slut. Lyfter man upp ena hörnet på en platt sten, påverkar det förstås nivån i andra ändan, och så måste man lyfta eller sänka litet där också. Då uppstår plötsligt mellanrum i stensättningen, som inte fanns där tidigare, och så behöver man hitta nya plattstenar, med rätt form och storlek för att fylla hålen. Samtidigt är det nästan hypnotiserande, det blir som ett pussel, där man måste hitta precis rätt bit... (Det här är säkert något som lillebror Ola kan relatera till. När man väl börjat på ett pussel går det liksom inte att sluta).


Och innan man vet ordet av inser man att man faktiskt har lagt om nästan hela stensättningen. Och att alla planteringsytorna runt omkring därmed behöver höjas. Och att de gamla slipersen i trappan och runt den sydligaste terrassen numera är genomruttna efter trettio år, och nu måste ersättas med sten. På onsdagen åkte jag därför till Beijers och inhandlade nio stycken stora, tunga och dyra betongblock, som nu fick ersätta de ruttnande gamla slipersen i trappan mot nedre nivån. Förr i tiden fanns det något som hette betonghålsten, och var mycket lätthanterligare, eftersom det fanns luftfickor i dem. Tyvärr tycks de dock ha utgått ur sortimentet. De här blocken var massiva, och så tunga att jag nätt och jämt klarade att lyfta dem i och ur bilen. Men väl på plats blir ju tyngden en fördel, eftersom det gör hela konstruktionen stadigare.

 

Det blev förstås en hel del plockande med nivåerna i trappan också, eftersom de nu fick bli tre trappsteg istället för de tidigare två, men till slut fick jag ihop det. Och ungefär samtidigt började det regna igen, så jag fick avbryta tillfälligt. Men som trädgårdsägare klagar man ju sällan på regn, särskilt som det verkligen behövs.

 

Jag flyttade bara in verksamheten i växthuset istället, och fick äntligen skolat ut årets frösådd av rhododendron. Det är ett irriterande pilligt jobb, eftersom fröplantorna är så små, så det här är nog sista gången jag beställer frö från Rhododendronsällskapet. Dessutom blev det i vanlig ordning för få av två av de fem sorterna, och alldeles för många av de tre andra. Jag har svårt för att kassera, så jag skolade ut allihop, men svinnet brukar bli stort, så det löser sig nog innan det är dags för utplantering. Samtidigt krukade jag om ett antal sticklingar av rhododendron, som jag haft i miniväxthus på fönsterbrädan i över ett halvår. De verkar ha rotat sig riktigt bra, men omplanteringen är alltid en stressfaktor, framfär allt för frösådderna. En rätt stor del av de senast skolade plantorna från årets frösådd verkar ha gått ut, förmodligen för att jag missat någon vattning.

 

Vad som däremot tycks ha klarat sig oväntat bra är ett tiotal sticklingar av min gamla Rh. Aksel Olsen, gjorda från en gren, som jag råkade bryta av, när jag fixade till hundgårdsstänglet i höstas. De har tillbringar 9 månader i dubbelkrukor i växthuset, utan vare sig undervärme eller extraljus, och tycks ha överlevt till 100% och skjutit kraftiga, nya skott. Eftersom det är en lågvuxen sort lär det inte heller bli svårt att hitta nya hem åt dem, så det här var en oväntad bonus.

 

Verksamheten avbröts av ett nytt besök från ekorrungen, som åter tagit sig in i huset och nu inte ville lämna växthuset trots den vidöppna dörren, (möjligen för att det ösregnade ute). Det är andra gången på två veckor, som jag får in den i huset, och även om den är jättesöt, blir man ju livrädd vid tanken på vad Nelly skulle göra om hon fick tag i den. Så jag måste nog vara försiktigare med att lämna ytterdörrar öppna i fortsättningen.

 

På lördagen kom det faktiskt ett rätt ordentligt regn, som varade i flera timmar. Tillsammans under veckan har det blivit mer än 25 mm, alltså en rejäl rotblöta , så nu kan man nog definitivt slappna av och sluta med stödvattningen. Det ser ut att fortsatt bli en "normaljuli", vilket alltså innebär en hel del regn under den allmänna semestermånaden. (Som trädgårdsägare har man helt andra prioriteringar än annar folk, även om man kan tycka lite synd om semesterfirarna, som plötsligt får fulväder just när de blivit lediga).

ANNONS
Av Viveka Ramstedt - Tisdag 2 juli 06:44

Dammparken, som vi lyckats bevara obebyggd, är en liten oas, mitt i vad som numera är ett ganska stort villaområde, och den bidrar säkert till att det lokala djurbeståndet i området fortfarande är stort och livskraftigt.

 

Det är trevligt med vilt, som kommer alldeles inpå huset, även om de ibland ställer till med en del ohägn. Som t.ex hackspettar, som kan gå illa åt träfasaden på husen genom sitt trummande på vårarna, vilket bekymrade Boel i år. (De gör det inte för att söka mat, som man skulle kunna tro, utan som en signal till honorna, stt det finns en stark och parningsvillig hane i nejden. Så problemet är åtminstone väldigt tidsbegränsat). Uggleungar som ramlar ner genom skorstenen, innebär också en del besvär innan man lyckas få ut dem. Efter att det hänt två gånger, blev det dock nät över Niklas skorstensöppning. Tyvärr verkar det inte bli någon häckning i någon av uggleholkarna i år heller. Kanske saknar de chansen till skorstensbesök?

 

Snokar är det dock fortfarande gott om, och man ser dem ofta simma i dammen. Tyvärr gillar de dock att placera sina ägg i mina lövkomposter. Det har hänt ett par gånger att jag nästan fått hjärtslag, när jag kastat om en kompost, och plötsligt fått ett helt ormbo med slingrande småormar på grepen. För ett par år sedan rapporterade ungdomarna också 18 småsnokar på ön. Tyvärr gillar de även att äta grodor, men jag tror ändå inte att det är snokarnas fel att grodorna tycks ha försvunnit. Det har inte varit någon grodlek på se senaste två åren, men det beror nog snarare på de torra somrarna, (och det ser inte ut att bli bättre i år).

 

Änderna, som fortfarande återkommer varje år, har förtursrätt till ön på våren och försommaren, genom en varningsskylt på bron och en hund som får gå i koppel när vi passerar dammen. De två senaste åren har det varit en hona med två hanar, förmodligen samma individer som återkommer. I år har de dock haft svårt att bestämma sig, och det blev aldrig någon häckning. Kniporna häckar dock fortfarande i våra uggleholkar, men de är betydligt skyggare, och jag ser dem egentligen bara tidigt på morgnarna, när jag går första kisspromenaden med hunden.

 

Det finns fortfarande ett litet bestånd av rådjur i området, även om det numera tycks vara reducerat till två getter och en bock. Annat var det förr i tiden, när flockar på över ett dussin djur drog runt i området och ödelade folks trädgårdar. De käkar fortfarande upp en del av mina buskar, men jag har delvis anpassat sortimentet och förlåter dem, eftersom de är så vackra att se på. Rådjuren har alltid haft dammparken som någon sorts barnkammare, eftersom där är relativt skyddat och det finns tillgång på vatten. Trors att familjen numera har byggt två sommarhus öster om parken, så är de ju oftast bara befolkade enstaka helger under större deken av året. Förra året höll de faktiskt till med sitt kid på baksidan av Boels och Niklas hus även medan huset var bebott, och det är ju en rätt häftig syn genom vardagsrumsfönstret.

 

Småfåglarna, som klänger i fröautomaterna på verandan, är ju ett trevligt sällskap vintertid. Så här års har jag upphört att mata dem själv, men Gun håller i under hela sommaren, och det går åt minst en stor talgboll om dagen. Mest är det stora kullar av pilfink, som sitter uppradade på terassräcket, medan den stackars stressade mamman flyger fram och tillbaka mellan dem och talgbollen. Men även blåmes och talgoxe fortsätter att besöka serveringen, trots att det borde finnas gott om mat åt sem på andra ställen så här års.

Till och med rödhakarna, som egentligen är rena insektätare, besöker fortfarande Guns restaurant. Själv har jag nästan konstant sällskap av en rödhake, när jag rensar ogräs. Den sitter oftast och väntar på hantaget av en grävgrep, för att sedan flyga ner så snart jag är klar med en yta. Det är naturligtvis insekterna jag gräver upp, som den är intresserad av, men der är ändå trevligt sällskap.

 

Även ekorrarna är ständigt närvarande. De kommer till Guns fågelmatare, och jag har en som besöker även min veranda nästan dagligen, förmodligen för att kolla om jag öppnat restaurangen igen. Jag hör direkt när den är på gång, eftersom den alltid tar samma väg. Den hoppar från tallen på nordsidan, springer tvärs över taket och hoppar sedan ner på växthustaket med en rejäl duns. I början hajade jag till av dunsen, men nu har jag vant mig. Ekorrar är trevliga djur, men hundarna får spader av dem, och anser att de omedelbart ska jagas upp i närmaste träd.

 

Så jag fick nästan hjärtslag igår, när jag kom in i sovrummet för att byta kläder på eftermiddagen, och upptäckte en ekorre, som tagit sig in genom den öppna verandadörren och nu klättrade omkring på vävtapeterna. Dels för att det var så oväntat, men mest för blotta tanken på vad Nelly kunde ha ställt till med om den fått tag i den... Nu stängde jag snabbt sovrumsdörren om den, för att hindra den från att invadera resten av huset, och nästa gång jag kom dit hade den gett sig iväg.

 

Möjligen var det en av ungarna, som jag räddade livet på förra året. Då hade jag nämligen en hona som födde upp sina ungar under bakre verandan. Jag var orolig för att Nelly skulle ta henne, när hon sprang ut och in genom en springa på baksidan, så det slutade med att jag började sätta in vatten och fågelmat under verandan, och höll på med det tills ungarna var stora nog att lämna boet. Men inomhus vill jag definitivt inte ha dem.

 

 

Bilden är tagen genom vardagsrumsfönstret, och rådjuret har inte täcke på sig. Det är en spegling av gardinen i fönsterglasetl

Av Viveka Ramstedt - Måndag 24 juni 21:53

Gruslasset anlände på måndagen, och det fanns många hål att stoppa det i. Flera av mina projekt har fått stå på vänt åtskilliga veckor, eftersom det behövs åtskilliga kärror med väggrus för att avsluta både stödmurar och gångar.

 

Det var lite ont om plats på Amandas uppfart, som för närvarande är belamrad av massor med okluven ved, så lastbilen hade lite svårt att få plats med lasset, utan att det rasade ner i slänten. Därför var det nog tur att jag även hade beställt två jättesäckar med matjord, som nu kunde placeras ovanför själva grushögen. (Det hade nog ändå räckt med en, för jag har inga påtagliga behov av större mängder matjord just nu. Men förr eller senare kommer den förstås tt gå åt, och även om de jättestora säckarna på Amandas uppfart ser lite bisarra just ut, kommer de att skydda jorden från att bli infiltrerad av invandrande ogräs under lagringstiden).

 

Just nu handlar det dock om att avsluta tre projekt på framsidan av tomten; entrélandet, sydvästra tomthörnet och framför allt den gatstensbelagda bilplatsen framför huset. Alla tre har fått stå på vänt länge, på grund av att det fattats grus, men nu blev det äntligen av. Det känns alltid bra när ett projekt blir färdigt, och den här veckan hade jag chansen att avsluta hela tre stycken. Jag började med bilplatsen, för även om jag normalt bara använder min bil en gång i veckan, finns det risk att den flera centimeter höga kanten mellan asfalten och stenläggning körs sönder, om den inte fixas så fort som möjligt.

 

Asfalten drogs ju upp längre på infarten beräknat, men trots det fattades det ett sjuttiotal stenar, så jag började med att kolla om något av mina vanliga inköpsställen hade gatsten till salu. Men så väl var det förstås inte. Gatsten är tydligen inte "inne" längre; folk verkar föredra marksten av betong, som är lättare att lägga, eftersom den är regelbunden både i storlek och tjocklek. Själv gillar jag däremot det oregelbundna, så nu blev det att improvisera, och samla ihop alla de enstaka gatstenar som använts på andra ställen av tomten, under perioder då jag haft brist på flata stenar till murar och stensättningar.

 

Jag lyckades faktiskt hitta ett fyrtiotal, och resten plockade jag från kanten mot vinbärsbuskarna, som ändå hängde in rätt långt över själva stenläggningen. Sen blev det ett plockande och pusslande, som faktiskt tog tre dagar, eftersom även delar av den gamla stensättningen måste rivas upp för att jämna till ytnivån. (Jag behövde förstås dessutom fylla nya hål i stensättningarna med flata stenar, på alla de olika ställen där jag hade plockat ut gatstenar).

 

Nästa delprojekt, som gick betydligt snabbare, var att fylla alla håligheter i stödmurarna med grus. Och avslutningsvis jämna ut gångytan i sydvästhörnet, och täcka den med de betongplattor jag hittade under rhododendronsnåren för några veckor sedan. Allt som allt känns det väldigt tillfredsställande att avsluta projekt. även om själva slutintrycket oftast bara blir att området har sett ut just så här i många år. Fast just det är kanske också det bästa resultatet av ett lyckat projekt.Det har ju också varit midsommarafton i veckan, med sedvanliga lekar och dans runt majstången nere vid badplatsen. Eftersom jag har svårt för folksamlingar, deltar jag aldrig i själva firandet. Traditionellt har jag dock en stående uppgift i förberedelserna, eftersom jag förväntas tillhandahålla blommor till midsommarkransarna. Det brukar inte vara någon direkt betungande uppgift, men det går åt mycket blommor, och i år blev det besvärligare än förväntat.

 

Sommarblomningen bland både buskar och ängsväxter har ju varit helt bedövande i år, men vi det här laget hade nästan allting blommat över. Jag brukar ta en extra lång hundrunda kvällen innan och plocka alla vägkantblommor jag ser, men i år blev resultatet klent Det löste sig dock till slut, med hjälp av några riktigt storvuxna perenner, som lupiner, plymspirea, svärdslilja och videört. Lite för mycket gult och vitt blev det i mina buketter, men till en midsommarstång får det duga.

 

Sen började det förstås regna, precis när det var dags för själva firandet, vilket jag tyckte var lite taskigt av Han Däruppe. Visserligen välkomnar jag som trädgårdsägare varje skur, men kunde han inte ha väntat ett par timmar? Inte kom det tillräckligt mycket heller; jag börjar redan frukta en upprepning av förra sommarens långtorka. Hittills har det inte blivit många millimeter, men tydligen räckte det för att locka fram de första sommarkantarellerna. Jag hittade en handfull på hundrundan i Bälinge.

 

Det egna midsommarfirandet begicks med tillgängliga delar av familjen Familj, d.v.s middag hos Göran och Gun med Boel och Lennart, plus Anna med barn. Niklas med familj är kvar i Portugal, och Emilie är medlem av nån kufisk förening, som samlar på fyrar och tydligen har som tradition att fira midsommarnatten genom att ligga på rygg runt en fyr, med fötterna mot väggen. (Förmodligen strömmar tillräckligt med kosmisk energi ner genom fyrtornet för att energipåslaget ska räcka resten av året).

Fast vad vet jag. Det är nog säkrast att intervjua Emilie, för att få en mer adekvat beskrivning...  

Av Viveka Ramstedt - Måndag 17 juni 19:27

Planen var ju att så småningom flytta projektverksamheten upp till gränshörnet mot Amanda och van der Puttens, men på vägen dit passerar jag ideligen platser som behöver åtgärdas först, antingen för att ogräset håller på att ta över markskiktet, eller för att det helt enkelt ser lite "tomt" ut. Det senare gäller definitivt den norra delen av det gamla rhododendronkvarteret längs Ferievägen, närmast arbetsytan. Där växte tidigar några gamla barrväxter, som med tiden blivit väldigt vidlyftiga och inte direkt prydde sin plats längre. Tvillingarna fick därför ta ner dem ända vid marken, och efter att allt riset nu är avlägnat återstår en hög med vedklabbar och några låga, men stora stubbar, prydligt avsågade vid markytan. Plus ett ganska stort tomrum där buskarna tidigare stod, som behöver fyllas, speciellt ut mot vägen.

 

På sikt lär det säkert bli flera rhododendron där, men eftersom jag för tillfället har rätt många potentiella kandidater, både bland halvstora buskar och småplantor, har jag svårt att bestämma mig. Ska jag fylla tomrummet direkt, kanske med min överblivna catawbiense? Eller ska jag vänta, och reservera den exponerade platsen för något mera exklusivt - men betydligt mindre och möjligen också med sämre härdighet? Tills vidare skjuter jag beslutet på framtiden, och under tiden hinner förhoppningsvis en del av rotsystemet till de gamla barrträden dö ut och multna ner, så att det blir lättare att gräva gropar för planteringen där.

 

Över huvud taget är buskskärmen mot vägen betydligt lägre och glesare i den här övre, södra delen, än i den norra, nere runt dammen. Mest beror det förstås på tidsaspekten; buskskärmarna kring dammen påbörjades redan kring sekelskiftet, och är dessutom flera "skift" breda, med massor av olika sorter. Men det beror också på växtförhållandena; i lågpartiet kring dammen är det djup lerjord, som bättrats på genom många års uppfyllnad med höstlöv. Dessutom är grundvattenståndet högt, men eftersom marken sluttar inåt som en skål mot dammen, är samtidigt avrinningen god, så växtförhållandena blir därmed rätt optimala. Så här års är skärmen mot de omgivande vägarna där nere i stort sett helt ogenomtränglig visuellt sätt, med undantag för några få ställen, där jag avsiktligt skapat luckor. Man kan med fog säga att just det här flerårsprojektet är avslutat, och i framtiden kommer det nog mera att handla om röjning än nyplantering i den här delen.

 

I den övre delen, längs "stora" Ferievägen är det betydligt tunnare moränjord, och dessutom är skärmarna smalare här, eftersom jag ville ha kvar så mycket som möjligt av torr-ängen på insidan. Under årens lopp har jag stoppat ner en del fröplantor av olika lövträd här, mest hägg, lönn, syren och gullregn, plus flera skott av Euonymus sachalinensis, som jag fått av Gun. Men de här småplantorna har fört en tynande tillvaro i konkurrens med ängsgräset under många år, och jag kom inte riktigt igång med de riktiga skärmplanteringarna förrän 2017. Då gjorde jag ett par låga stödmurar, fyllde på rätt rejält med matjord kring de gamla buskarnas rötter och satte också dit några nya. Och så blev det till slut två friväxande halvcirkelformade häckar, med mest gullregn och syren i den nedre och mest forsythia i den övre.

 

I år, två år senare, blommar alla buskarna rikligt, men det hela ser fortfarande rätt tanigt ut, och i mitten på den nedre halvcirkeln finns ett tomrum mellan två stora markstenar, som behöver fyllas. Så planen just nu är att gräva ett rätt stort hål där, och sätta dit antingen ett träd eller en buske - eller bådadera. Annars handlar det nog mest om att ha tålamod, eftersom det lär ta ytterligare några år för de rätt nyplanterade buskarna att växa till sig, på både höjden och bredden. Det är lätt att glömma bort att buskskärmen kring dammen påbörjades redan strax efter sekelskiftet, medan buskarna i den övre delen bara haft ett par år på sig. Erfarenhetsmässigt är det först på fjärde året som en nyplanterad buske börjar ta riktig fart med tillväxten. Det blir nog bra däruppe också så småningom.

 

Men eftersom jag har flera hål som behöver fyllas och stenläggningar som behöver avslutas, är det ändå dags att beställa hem ett blandat lass av matjord och väggrus. Det har inte gått att göra tidigare, eftersom vägarbetet blockerat tillgängligheten i flera veckor, men nu är det jobbet avklarat och även GC-vägen mot fälten har fått ny asfalt på toppen. På tisdagen beställde jag därför ett lass med 6 m3 av blandat väggrus och matjord, eftersom mitt eget förråd av bådadera tog slut redan i höstas. (Efter vad jag sett hos flera grannar, levereras tydligen matjorden numera i jättestora påsar med handtag, som gör att lastbilen kan hantera dem med grävskopan. Väldigt praktiskt, och precis vad jag behöver, eftersom jag bara vill ha en begränsad mängd matjord just nu, det är behovet av väggrus som är mest akut).

 

Lasset utlovades till slutet av veckan, eller början av nästa, och det blev förstås det senare...


Av Viveka Ramstedt - Måndag 10 juni 19:20

Årets nästa anläggninsprojekt är ju tänkt att bli hörnet vid Amandas och Puttens tomtgräns, vilket har stått på planeringslistan länge. Men eftersom det plötsligt blev jättevarmt i början av veckan, sjönk min motivation för kroppsarbete kraftigt, så under ett par dagar ägnade jag mig mest åt lite halvhjärtad ogräsrensande längs stödmurarna på husets nordsida, där det är pålitlig skugga. Alternativt en liggstol på baksidan av huset, med en gammal GW Perssson, som jag av någon anledning råkade missa, när jag drog igenom hans samlade verk när jag vaktade hus och hund hos Göran och Gun i vintras. Mot mitten av veckan började det regna istället, så då blev ännu mindre gjort. Vilket var lika bra, för jag hade faktiskt ingen större lust att jobba alls.

 

Jag har över huvud taget haft lite svårt att komma igång med några större projekt i år; hittills har det mest blivit avslutande småplock, och ogräsrensning. Successivt har jag flyttat fokus på den senare verksamheten från entrélandet ner mot sydvästhörnet, men på vägen dit upptäckte jag att även marken under vinbärsbuskarna var totalt infiltrerad av kers, som på bara några dagar hade hunnit växa sig halvmeterhöga. Det innebar några dagars krypande under buskarna, innan jag lyckats bli av med det mesta av den, men eftersom det är svårt att komma åt bland alla buskrötter, kommer det säkert att bli nya uppslag ganska snabbt. Så det här partiet kommer jag att behöva hålla ögonen på under hela sommaren, för i stort sett enda möjligheten att bli av med kers i buskpartier är att "tråka ut den", genom att konsekvent ta bort alla gröna skott som visar sig.

 

Men när man väl börjar rensa ogräs, upptäcker man snabbt att även planteringsytan intill är full med kers och skelört, som man plötsligt också måste bli av med. Nästa hinder på väg upp mot Amandas tomthörn råkade jag ut sedan för, när jag skulle tömma en fullastad kärra med ogräs, nere på arbetsytan, där alla ringkomposterna står. Samtliga ringar visade sig nämligen vara proppfulla, så innan jag kunde bli av med det nya ogräset, var jag tvungen att tömma en av de gamla. Och det var för övrigt hög tid, för den hade tippat över på sidan, vilket gjorde det extra tungt att dra loss ståltrådsringen, vilket annars alltid är min inledande manöver när ringkomposter ska tömmas. Lämpligt nog dök emellertid Peter just då upp med en kompis, som ville ha råd om en nyinköpt tomt ute på vischan. Så som ersättning för min (inte längre särskilt kompetenta) tid, tid fick gossarna dra loss ringen åt mig, vilket de klarade utan större problem.

 

Dock återstod att ta hand om den gamla kompostjorden, innan jag kunde sätta tillbaks den tomma ringen. Vilket tog ytterligare några timmar, d.v.s i praktiken ännu en dag. Komposten i ringen visade sig vara fullt nerbruten, så den hamnade under taxushäcken bredvid, som faktiskt såg rätt risig ut, och gott kunde behöva lite ny, näringsrik jord runt fötterna.

 

Men fortfarande finns det åtskilliga kvadratmeter ogräs att ta hand om på nordsidan av huset, även om jag numera åtminstone har en tom kompostring att lägga det i.

 

Dessutom avslutades asfaltläggningen i veckan, och till min egen överraskning fick jag ett nytt lager ända upp till stenläggningen på bilplatsen. Jag hade faktiskt inte räknat med mer än att få tillbaka asfalten över rörgraven, men man vore ju dum om man klagade på att de gjorde lite mer än man bett om. Så nu behöver jag bara fixa till gränsen mellan stenläggningen och den nya asfalten, men det lär kräva en hel del pusslande.

 

Så Amandas tomthörn lär få stå på vänt ett tag till.

Av Viveka Ramstedt - Måndag 3 juni 18:27

De senaste veckorna i området har helt präglats av vägarbete, eftersom toppskiktet på våra gemensamma tillfartsvägar skulle läggas på, och det innebar en ganska omfattande verksamhet redan innan själva asfalteringen. I samband med det fick folk möjlighet att även få sina garageuppfarter asfalterade, (naturligtvis mot betalning, men förmodligen till ett reducerat pris). Själv nappade jag inte på erbjudandet, eftersom båda mina bilplatser redan är belagda med stenplattor eller gatsten, men många andra i området gjorde det.

 

Det har varit maskiner och vägarbetare i området, som jobbat med förberedelserna i flera veckor redan, vilket lett till att folk tidvis har fått parkera sina bilar utanför området. Men den sista veckan blev det mera påtagligt, eftersom alla bilar och soptunnor beordrades bort från vägarna, under de tre dagar som asfalteringen pågick. Göran och jag har emellertid klarat oss hyggligt, trots att våra delvis bilburna hundpromenader sker under arbetstid, eftersom vi bor i den södra ytterkanten av Ferievägen. Det finns nämligen en smitväg ut via Svallåsvägen, som normalt inte får användas, eftersom en ungefär tjugo meter lång sträcka av den formellt är gång- och cykelväg, (naturligtvis för att hindra genomfart mellan de båda vägsystemen, bl.a för att hämta och lämna ungar nere på den gemensamma badstranden).

 

När jag gick sista rundan med hunden på onsdagskvällen, var alla maskinerna borta, och de flesta av personbilarna tillbaka på tomterna igen. Och det var väldigt mycket ny, svart, blänkande asfalt överallt. Det är förstås enhetligt, praktiskt och lättskytt... men är det snyggt? Det kan förstås diskuteras, men åtminstone i min smak har det blivit alldeles för stora, sammanhängande ytor av samma material, som dessutom definitionsenligt är "dött". Jag gillade den gamla blandningen av grus, stenar, asfalt, gräs, (och förstås ogräs), betydligt bättre.

 

Fast paradoxalt nog saknade jag fortfarande en smal remsa av asfalt tvärsöver min egen infart. Den orsakades av en ledningsdragning, som gjordes för några år sedan, för att ge granntomterna bredbandsanslutning, och asfalten där borde förstås ha lagts igen av installatören direkt efter att att ledningen drogs. Men av någon anledning gjordes det aldrig. Det här har irriterat mig i flera år, eftersom den halvmeterbreda grussträngen tvärsöver den annars asfaltbelagda infarten ständigt invaderas av gräs, maskrosor, rävarumpor och nässlor. Det ser väldigt konstigt ut, och innebär återkommande ogräsrensning för mig, eftersom naturligtvis ingen annan bryr sig. Jag hade ju räknat med att remsan skulle ha fixats i samband med den övriga asfalteringen, eftersom den ingår i vägmarken, men den var fortfarande kvar.

 

En annan sak som inte hade fixats var en upphöjd kant, längs med Guns och Görans vägkant, som var avsedd att leda regnvattnet förbi deras hus till en dagvattenbrunn längre ner på vändplanen.. Även den gjordes för några år sedan, eftersom det rann så mycket regnvatten in på deras tomt från nygrannens garageinfart, att det ställde till med problem med dräneringen av husgrunden. Nu hade ju nivån på vägytan höjts upp till samma nivå som den tidigare kanten, som därmed förlorar sin avledande funktion.

 

Jag frågade faktiskt en av vägkillarna, som gick runt för att inspektera slutresultatet om båda sakerna, och han försäkrade mig att det skulle fixas. "Kanske inte just idag"... men fixas skulle det. Killen verkade förtroendeingivande, så förhoppningsvis kan man lita på honom. Och förhoppningsvis kommer det inte att ta tre år den här gången. För även om alla lastbilar och maskiner just nu är försvunna, så återstår fortfarande toppskiktet på den lilla gång- och cykelvägen ner mot Lövekulle Udde. Den tillhör också vårt vägsystem, och behöver verkligen fixas till, eftersom kanten blev ordentligt sönderkörd förra året - (även detta i samband med bredbandsinstallationer, där skadorna aldrig åtgärdades).

 

För att tala om något roligare, så gick vi ju i fredags i sommarmånaden juni, och på söndagen kändes det faktiskt lite som sommar. Annars har ju temperaturen de senaste veckorna inte direkt varit varken vår- eller sommarlik. Det har varit kallt och ruggigt rätt länge nu, men en bonus av det är ändå att vårblomningen därmed varat mycket längre än normalt. Just nu är det hagtorn, syren och gullregn som blommar överallt. Även ängsblommorna börjar komma igång, med gökärt, smörblomma, blodrot, förgätmigej och hundkex som dominerande inslag för tillfället.

 

Bland marktäckarna är det dags för min favorit, myskmadran att visa upp sig från sin vackraste sida. De små vita blommorna svävar som ett skirt, vitt flor över de ljusgröna bladmattorna. Jag älskar verkligen myskmadra, den är så subtil och ändå så effektiv. Trots att den är låg och diskret, och uppenbarligen inte stör rötterna till angränsande buskar och träd det allra minsta, så lyckas den ändå hålla undan i stort sett all annan markvegetation. Till och med aggressiva ogräs som kers och kvickrot har problem med konkurrensen. Nyper man bara bort alla högre skott som lyckas tränga sig igenom de täta mattorna, så ger de så småningom upp. Och under tiden sprider sig myskmadran själv åt alla håll, så de små tussar som jag brukar stoppa ner i nyanlagda områden växer snabbt ihop till heltäckande mattor.

 

Dessutom pågår förstås den fantastiska rhododendronblomningen i parken fortfarande, och kommer nog att vara ett par veckor till, eftersom nya sorter slår ut nästan varje dag i alla nyanser av rött, från nästan rent vitt vitt, över rosa till klarrött och mörkaste bourgogne. Även ett antal av Glendoickhybriderna från 2017 blommar i år, trots att de fortfarande är väldigt små. Sist av alla slår den vanliga lila catawbiense ut. Det finns åtskilliga jättebuskage av den på flera tomter i Lövekulle. De flesta av dessa är nog från sextio- och sjuttiotalet, då det allmänna rhododendronintresset fick en renässans, samtidigt som det inte fanns så många olika sorter att välja på, som det gör numera. Men nog är det roligare med dagens valfrihet. Det finns massor av varianter numera, både i storlek, färg och blomform. Och der märks just nu, både i min park och på många av granntomterna.

 

 

Av Viveka Ramstedt - Måndag 27 maj 17:17

De sista 10 åren i dagboken handlar om hur de resterande delarna av trädgården, anlades bit för bit.

Det verkar som om far bestämt sig för att göra i ordning och plantera en sektion om året, vilket alltid innebar grovarbete med flåhacka och spett, flyttande av stora stenar, och påförande av massor med matjord, torvmull och kompost. Allt trädgårdsavfall togs till vara och de tre stora nedsänkta komposterna norr om bastun var i ständig användning i en treårig cykel, allteftersom materialet bröts ner. Under tiden var det mor som svarade för rensning och underhåll av de befintliga anläggningarna, men far klippte faktiskt gräset.

 

Under de senare åren blev båda mycket aktiva medlemmar i de tre stora nationella trädgårdsföreningarna; Hortikulturens Vänner, Trädgårdsamatörerna och Rhododendronsällskapet. Kulturen i alla tre föreningarna var inriktad på att rädda, föröka och sprida sällsynta och exotiska trädgårdsväxter, och det påverkade förstås växtvalet i fars trädgård, som gick från att vara naturträdgård till att bli samlarträdgård. Man importerade, frösådde och tog sticklingar i stor skala, och i kulturen ingick att dela med sig av överflödet. Det gjorde man genom att byta, skänka bort eller sälja till löjligt låga priser. Man visade ofta och gärna upp sina trädgårdar, och efter varje trädgårdsvandring hade alla trädgårdsbesökarna med sig massor av småkrukor hem.

 

Den stora rhododendronplanteringen i sydosthörnet av tomten tillkom under 1965. Vid det här laget hade rhododendronintresset verkligen tagit fart.

 

Samma år planterades också hydrangean, som numera täcker nästan hela bastun, inklusive taket. Ytterligare en hydrangea sattes vid den stora tallen på gräsmattan, och vid en annan stor tall planterades en Japansk Träddödare. Vi barn tyckte att blotta tanken på att en slingerväxt skulle kunna döda en jättestor tall var jättekomisk, men ett trettiotal år senare täckte faktiskt Träddödaren hela kronan på tallen, och trädet dog. Stumpen av stammen, liksom en rest av träddödaren, finns fortfarande kvar, och ibland när det blåser från sydost försöker den sträcka sina tentakler för att nå en en annan tall i närheten. Det gäller att hålla ögonen på den, för den är säkert kapabel att döda ännu ett träd, om den får chansen.

 

Åren 1965-66 var tydligen annars riktiga katastrofår; sommaren 1965 för en invasion av ekvecklarelarver, som i princip åt upp allt grönt, och vintern 1965-66 för temperaturer ner till minus 30-35 grader, och dessutom en långvarig period med barfrost på våren. Listan på döda växter våren efter var ganska lång, men far lät sig inte nedslås, utan planterade genast massor av nya träd, buskar och perenner, och dessutom ett fyrtiotal liljelökar av 16 olika sorter. (Jag minns speciellt liljorna, eftersom det var början till fars liljemani, som pågick under några år. Ola engagerades senare att fotografera alla liljorna under blomningen).

 

Under 1966 inriktades fars ansträngningar mest på nordvästra hörnet. Där planterades under de närmaste åren flera exotiska träd, som fortfarande finns kvar, bl.a Ginko biloba, Metasequoia glyptostroboides, och slöjgranen, Picea breveriana. Den långa listan på alla nyplanteringar under året avslutas med ordet PUH!


Kryddlandet på höjdplatån, där "dansbanan" nu ligger, anlades 1967, liksom stora delar av Rosenlandet, (numera omdöpt till Pionlandet, eftersom de flesta av rosorna, på rosors sätt, dött ut under åren. Rosen Polstjärnan vid norra grinden, som inköptes 1968, finns dock fortfarande kvar). Även landet längs staketet mot vändplanen, med bl.a Syrén, Gullregn, Fläder, Taxus, Gantoftarosor och Cornus mas, rustades upp under 1967. Åtskilliga nya barrträd tillkom också under 1967.

 

Och så förstås den stora händelsen under året; Hela staketet, som då var 8 år gammalt, skrapades och målades av Ola och Gun.  (Det lär, enligt uppgift direkt från Gun, ha varit hon som gjorde huvuddelen av arbetet).

 

Det var även 1967 som stölden av rhododendron nere i dammparken ägde rum. Den historien har "förbättrats" under åren, (troligen av mor), och jag trodde faktiskt länge att alla de nyplanterade buskarna blev stulna, men det var tydligen bara den största av dem. De övriga fyra flyttades upp till partiet ovanför garaget. Far skriver ordagrant; "Till detta land flyttades 4 st Rhododendron från skogen. Den femte - och största - hade nämligen stulits, så vi vågade inte låta de andra stå kvar. Lyckligtvis var den stulna en lila Rh. catawbiense, men Kobrans vrede var trots detta omättlig."

 

1968 anlitades mor och far som föredragshållare; de berättade då om sin trädgård och visade bilder från den vid två olika tillfällen. Det finns tidningsurklipp om evenemangen i dagboken.

 

Mor och far gjorde också flera trädgårdsresor, särskilt under de senare åren, bl.a till Frankrike, Ibiza, England och Tyskland. Då besöktes trädgårdar, parker och handelsträdgårdar, (och naturligtvis gjordes det massor av inköp). Ofta anordnades resorna av Trädgårdsamatörerna, Rhododendronsällskapet eller Botaniska Trädgården i Göteborg, och far och mor blev goda vänner med dåtida storheter, som Tor Nitzelius och Harald Alander. Andra trädgårdsvänner var Tor och Sonja Svantesson, som arbetade på en lokal handelsträdgård, och sålde växter därifrån på torget i Alingsås. Tor och Sonja var med på flera av resorna, och trots att ingen av dem kunde ett ord engelska, kommunicerade de bra med de lokala trädgårdsägarna., genom att helt enkelt utbyta växtnamn på latin.

 

Jag fick följa med på några av resorna, eftersom jag vid det laget själv hade blivit trädgårdsintresserad. Bl.a åkte vi till Hobbie i Ruhrområdet, för att hämta hem varsitt växthus, (fast det nämner far konstigt nog inte i dagboken). Däremot finns det långa listor på inköp av träd, buskar och perenner från olika plantskolor, och var dessa planterats.

 

Dagboken handlar också mycket om trädgårdsbesök av och hos olika vänner, och vilka växter de fått och lämnat i gengåva. En av de mer oväntade historierna är skildringen av hur de både sådde och planterade Fjälltolta, och sedan klagade över att den inte tycktes ta sig tillräckligt snabbt. (Just Fjälltolta hör numera till de mest svårutrotliga ogräsen både på fars och min egen tomt, och även nere kring dammen. Jag minns att far varnade mig för den, men att jag inte ville lyssna på honom. Några varningar hittar jag dock inte i dagboken).

 

Dagboken nämner den stora höststormen 1969, som dock mest drabbade skogen nere kring dammen. Skadorna på den egna tomten inskränkte sig mera till granar från granntomterna, som föll över staketet och skadade det.

 

Fars stora Rhododendronperiod började tydligen kring 1965,men Svenska Rhododendronsällskapet bildades formellt inte förrän 1970. Far och mor var faktiskt med och startade det, men då hade de redan en ganska stor samling. 1968 anlades det stora rhododendronlandet i sydvästhörnet vid inkörsgrinden, och det är där som de mest intressanta sorterna finns. 1969 utökades landet till dubbla storleken, och tillsammans med vännen Karl-Axel Wallén i Lerum, importerade far 15 olika rhododendron, mest botaniska arter.

 

I slutet på dagboken finns en lista på 91 olika sorters rhododendron, med inköpsåret angivet. de flesta från 60- och 70-talet. Listan är daterad 1970, så det lär ha blivit ännu fler senare, vill jag minnas. Bland de sista anteckningarna finns också en lista på 47 olika sorters frön, som han sådde 27/2 1974.

 

Den allra sista anteckningen i dagboken är också från 1974, och skriven av mor. Den handlar om en sommarutflykt till Ålleberg vid Falköping, som de gjorde med Britt och Pewe Lövmark. Några månader senare var far död.

Presentation


Trädgård och hundar upptar en stor del av mitt liv.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ woodland med Blogkeen
Följ woodland med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se