Egentligen är det märkligt hur man låter sin dator ta över sitt liv.
Innehållet bara växet och växer, och man blir alltmer beroende av den sabla automaten.
Fram till den dag då den plötsligt kraschar, och man står där hjälplös, utan tillgång
till alla de där filerna, som man successivt lastat in.

Det här har hänt flera gånger förut, och då vänder jag mig alltid till datorkillarna på
Norra Strömgatan, som oftast lyckas få igång eländet igen, eller i varje fall rädda över
innehållet till en ny burk. (Den här gången är det nog dags för en ny dator, för det här
är andra gången i år som det här händer, senaste gången var i januari). Felet den här
gången var rätt osannolikt; datorn hade fått för sig att skriva en massa §§§-tecken så
fort jag tryckte på någon tangent. Det var hanterligt i början, men eskalerade successivt,
så att datorn skrev långa rader av §§§ utan att jag ens rörde tangentbordet. Till slut
blev väl allt tillgängligt minne fyllt av §§§, och sen gick det inte att ens få igång den.
Mycket märkligt fenomen, som väl troligen berodde på att jag fått in något virus, trots
att datorn borde ha varit fullt skyddad av mina nerladdade anti-virusprogram.

Lyckligtvis hade inte datorkillarna gått på semester, som de flesta andra så här års, så
nu är datorn i goda händer, och förhoppningsvis kan de flytta över filerna från de till
en ny burk, om de nu inte lyckas rädda själva datorn. Och jag har förstås en reserv,
laptoppen, som jag skriver det här på. Men för tillfället krånglar även den; jag kan av
någon anledning inte få ordning på format och automatiskt radbyte. Surfa fungerar däremot
och även att läsa tidningen. Jag prenumererar på två svenska och två amerikanska tidningar
digitalt, men börjar tröttna på att minst 70% av alla nyheter tycks handla om Trump.

Fast det finns ju annat man kan göra så här års, företrädesvis utomhus. Promenaderna med
Nelly har en tendens att bli längre och längre, och trädgården behöver ju också tillsyn.
Gräsklipparen krånglade förstås som vanligt första gången den ska användas under året.
Jag lyckades inte dar igång den, och fick alltså lasta in den i bilen och köra den till
verkstan, och i torsdag hämtade jag ut den igen. Killen i verkstaden konstaterade syrligt
att det varken fanns bensin eller olja i den, men jag har svårt att tro att problemet
skulle ha varit så enkelt att lösa.

Nå, nu fungerar den i alla fall, och i veckan lyckades jag klippa den kraftigt sluttande
lilla gräsmattan på min egen tomt. Efteråt var jag alldeles slut, och som vanligt kommer
jag att vara beroende av den yngre familjen Wellfelt, som brukar slå av gräsytorna i parken
med sin röjsåg. Och det är hög tid nu, eftersom allting verkar vara två veckor tidigare
än vanligt, och gräset nere på det stora fältet vid sjön är nästan manshögt.

Apropå fältet, så är det tydligen hotat igen, trots att vi trodde man kunde slippa oroa
sig ett tag, eftersom den tidigare redovisade bebyggelsen tagits bort från den senaste
versionen av både översiktsplanen och fördjupningen för staden Alingsås. Tyvärr har vi
dock ett par lokala byggmästare i området, som aldrig ger upp, och dessutom tycks ha
speciell tumme med någon högt uppsatt politiker. Den ene har till och med lyckats få
bygga sig ett par egna villor uppe på toppen av berget vid järnvägsbron, utan någon
förvarnande detaljplan.

Och på senaste byggmässan visades ett absolut katastrofalt "utvecklingsförslag" som
huvudnummer, där i stort sett varenda öppen gräsyta hade klämts full med bostadshus.

Det blev lyckligtvis en ordentlig backlash på det, och ingen tycktes ta det på allvar.
Efter det presenterade en av byggmästarna ytterligare ett överexploaterat förslag, med
en rad ganska höga flerbostadshus i den lilla bokskogen mellan berget och vägen mot
järnvägsbron. Jag skulle ändå ha kunnat smälta det senare förslaget, så länge de

koncentrerar attackerna till området mellan Lövekullevägen och järnvägen, och lämnar

de stora fälten mellan vägen och sjön ifred.

Men nu är det tydligen skarpt läge igen, eftersom en artilkel i Alingsåskuriren nämnde
- nästan i en bisats - att ett nytt planprogram håller på att tas fram, för att ge
möjlighet att bygga bostäder vid Mjörnstranden. "Inriktningen för utredningen är mellan
250 och 500 bostäder, med varierad upplåtelseform. I det ingår också marina och
restaurang." (Det här låter oroväckande likt det förfärliga förslag som presenterades
på byggmässan).

Man häpnar! Detta i strid med kommunens egen planering, där de tidigare föreslagna
nya bostäderna i Lövekulle tagits bort i både översiktsplanen och fördjupningen för
Mjörnstranden. Översiktsplanen antogs så sent som förra året, och då trodde vi att man
äntligen skulle kunna slappna av. Men ska nu tydligen båda de gällande planerna rivas
upp och göras om. Nå, Länsstyrelsen och Naturvårdsverket ska förstås också säga sitt
först. Och den folkliga opinionen har stoppat liknande förslag tidigare, och kommer
förhoppningsvis att stoppa även detta. Det gäller alltså att inte rösta på Moderaterna
i nästa val. Övriga partier är tydligen åtminstone tveksamma till exploateringsgraden.

På lördagen kom till slut det mycket efterlängtade regnet, så nu kan man äntligen
slappna av lite. Det blev ett par rejäla åskväder, och en del mindre skurar efteråt,
totalt 30 millimeter enligt Guns regnmätare, vilket ju motsvarar en rotblöta. En del
av regnet kom medan vi satt och käkade lunch på Wellfeltarnas veranda, (ordentligt
utspridda på coronavis, med två meters mellanrum, eftersom även Katrins föräldrar var
med). Det gick dock faktiskt att få plats med långbordet även under den väl tilltagna
markisen, som dessutom höll ordentligt tätt.

Nu blommar klängrosorna på alla portalerna, och Niklas har hjälp mig att hålla undan en del av de nerhängande grenarna, men frågan är om det inte behövs en rejäl beskärning till nästa år. Jag tror en del grenar är sex meter långa, eftersom jag böjer och leder upp dem igen, när topparna når marken på frånsidan av roten..

I buskpartierna och längs dammkanterna prunkar valeriana, silverax, pulmonaria, aklejruta, blodnäva och stor ormrot, och häxörten fortsätter att bre ut sig överallt. Andra marktäckare har svårt att konkurrera med den, men det finns ganska stora partier med nävor och blåblommande ormöga, som klarar att hålla den stången, åtminstone hittills. Och så förstås den gulblommiga videörten, som växer lite varstans, och egentligen är väl invasiv och behöver hållas efter.Även på ängsmarken och längs vägkanterna är midsommarblomningen i full gång, med prästkrage, blåklocka, midsommarblomsteroch massor av smörblommor och gökblomster. Fast egentligen är det förstås mer högvuxet gräs än blommor; uppenbarligen är lerjorden i svackan runt dammen lite för näringsrik för att ängsblommorna ska ha en chans mot gräset. Men även en del av gräset är vackert så här års, med iögonfallande vita vippor.

Det är faktiskt dags att slå gräset, men motorklipparen vägrar förstås att starta. Det är samma visa varje år, och slutar som vanligt med att jag måste lasta in den i bilen och lämna in den på service. Dagen före midsommarafton var förstås inte bästa tidpunkten för detta, men nu är det gjort, och gräsklippningen får vänta några dagar. Och det är kanske lika bra, eftersom jag ändå inte har någon energi för större trädgårdsjobb just nu.

Det jag ägnar mig åt för tillfället är att försöka slå av så mycket som möjligt av gräset med lie, och där det inte fungerar, med min oumbärliga skära. Det tog som vanligt lite tid att komma igång, eftersom jag brukar hugga fast skäran i närmaste träd när jag är klar för dagen, och sedan glömmer bort vilket träd det var. Jag fick gå två rundor runt dammen innan jag slutligen hittade den. Skäran är faktiskt effektivare än lien, men nackdelen är förstås att man antingen måste gå dubbelvikt eller krypa på alla fyra. Jag har en liten vadderad plastplatta, som jag brukar använda för att skydda mina stackars knän, men även den har en benägenhet att försvinna.

Min energinivå är också extremt låg för tillfället, och det är nästan så jag undrar om jag kan ha fått en släng av corona, (fast det tror jag egentligen ändå inte). Jag är dessutom så in i norden trött på corona, som tycks ha tagit över både TV och tidningar numera. Var man än bläddrar är det bara corona, corona, corona…

Viruset verkar även ha tagit över vårdcentralerna totalt, och att få någon hjälp med andra krämpor verkar näst intill omöjligt.. I veckan försökte jag i en dryg halvtimme att ringa en vårdcentral, för att få råd, eftersom jag låtit en fästing sitta kvar på bringan lite väl länge, och det nu blev en rätt rejäl rodnad, när jag väl upptäckte den och drog loss den. Enligt rådgivningen på nätet bär man uppsöka vårdcentral för att eventuellt få antibiotika, om rodnaden kring bettet är större än 5 centimeter i diameter. Min rodnad är drygt 10 cm, så jag tyckte det verkade bäst att få ett råd på telefon, om jag behöver komma in.

Men min normala vårdcentral i Sörhaga, verkade helt och hållet ha gått över till att behandla och ta prov för corona, och påstod dessutom att provtagningen var stängd på grund av midsommarhelgen – (som ju faktiskt inte börjar förrän på fredag. Och det här var alltså på onsdagen). Så småningom gav jag upp och försökte ringa Ängabo och Centrum istället, men det var samma sak där. Jag lär få överleva det här fästingbettet utan antibiotika, men det ska förhoppningsvis gå bra.

Förmodligen beror det också på coronan att TV-programmen är så urusla just nu. Det verkar inte finnas några nyproducerade program alls, bara repriser. Fast en av alla dessa repriser har faktiskt räddat en del förmiddagar för mig i veckan. Det är Downton Abbey från 2010, som de började köra i repris igen, med början i måndags. Jag missade det första avsnittet, eftersom sändningstidpunkten sammanfaller med min dagliga långpromenad med hunden, men den här serien är faktiskt tillräckligt bra för att jag ska ändra på mina inrutade promenadvanor. Jag kommer alltså att sitta bänkad framför teven klockan tio på förmiddagarna framöver.

Under helgen var det fullt hus i båda familjehusen, och så här års går det ju att umgås säkert utomhus på verandorna. Och till helgen kom äntligen det aviserade regnet. De senare veckorna har väderleksrapporterna konsekvent utlovat regn en bit framöver, men när det kommer till kritan tar fronterna alltid någon annan väg, och regnet uteblir. Även denna helg hade det alltså utlovats regn och på lördagskvällen blev det äntligen av, när en ordentlig åskfront drog in från sydost. Det blev ett par skurar både på lördagen och söndagen. Fast långt ifrån tillräckligt, mycket mera behövs...

Vi är mitt inne i juni, vädret är fantastiskt, solen skiner, fåglarna kvittrar, och jag verkar plötsligt ha drabbats av någon sorts konstig åldersdepression.

Delvis hänger det nog ihop med att något har varit galet med Nelly sista veckan. Jag vet inte vad det är, och de yttre symptomen är väldigt otydliga, men på något sätt är hon inte sitt vanliga glada själv. Och plötsligt inser jag hur viktig min lilla hund är för mitt eget välbefinnande, och hur jag påverkas – medvetet eller omedvetet - när hon inte mår riktigt bra.

Det gick så långt att jag ringde Anna, som tyckte jag skulle komma in, så att hon fick titta på henne. Vilket jag också gjorde, fast med vissa problem. Anna bor ju lite svåråtkomligt, mitt inne i ett stort villaområde i Partille-Landvetter, utan några egentliga riktmärken som underlättar orienteringen. Det var också åtskilliga år sedan jag var där senast, så jag gick faktiskt in på Hitta.se, för att få en vägbeskrivning, (Någon karta blev det däremot inte, eftersom jag fortfarande saknar printer. Vilket jag verkligen borde göra något åt, men det tycks aldrig bli av – särskilt nu, när datorfirman naturligtvis är stängd under coronatider).

Mycket riktigt körde jag ordentligt fel trots beskrivningen, och blev tvungen att ringa Anna på mobilen för att få vägledning, efter att ha virrat bort mig totalt bland villagatorna. Så småningom letade jag mig dock fram, och Anna kände igenom Nelly överallt, klämde, böjde och drog, utan att få några reaktioner på någonting. Hältan hade dessutom plötsligt blivit bättre, och var knappt ens märkbar längre. Någon röntgning blev det alltså inte, och förmodligen har jag överreagerat på något, som antagligen bara var en liten sträckning vid landningen från någon av de många stenar hon gillar att hoppa upp på.

(Det här med stenarna var något jag medvetet lärde henne som valp, i syfte att sakta ner henne lite, eftersom hon är enormt snabb,och ofta drabbades av någon sorts springkramp, när hon bara for iväg i full fart utan synbar orsak. Jag har kommit på i efterhand att det nog inte var världens bästa idé, speciellt efter hand som hon blir äldre och äldre, och landningarna rimligen bör slita på lederna. Numera har hon också lugnat ner sig betydligt, och håller sig oftast inom mindre än 30 meters avstånd till mig. Jag försöker alltså numera avprogrammera henne från en vana, som jag själv mer eller mindre omedvetet tränade fram genom att belöna den).

Hemresan blev precis lika jobbig som utresan; jag hamnade fel inne i området igen, och när jag till slut kom ut på en större väg körde jag en bra bit i fel riktning, innan jag så småningom upptäckte misstaget och gjorde helt om. Det kändes som en evighet innan vi kom tillbaka ut på E20, och kände mig säker igen. Jag kör bil så pass sällan numera, att det inte känns som om allt går genom förlängda märgen längre, och att ta ut bilen har ändrats från att kännas självklart, till något som jag helst undviker. Men det är inte det rent ”tekniska” momenten med bilkörningen som är problemet, utan min höger/vänster-förvirring, som verkar bli värre och värre, och troligen är ett tecken på begynnande senilitet. (Egentligen det enda tecknet hittills, eftersom mitt andra kardinalproblem - att inte känna igen ansikten och komma ihåg namn - är något som jag lidit av i hela mitt liv. Jag minns hur jag fick göra små fusklappar om namn och utseende på eleverna, när jag ryckte in som lärarassistent på Chalmers under en period av mitt yrkesliv).

En fördel med det hela var i alla fall att jag kunde passa på att handla under hemresan. Visserligen en dag för tidigt, men det avgörande mellan gångerna är ändå filmjölken, eftersom ett paket räcker i tre dagar. Så nu slipper jag ta ut bilen igen på ytterligare några dagar.

På helgen kom Niklas och Katrin ner, och det piggade upp både mig och Nelly betydligt. Jag hade dock hoppats på att Niklas skulle dra igång min strejkande motorgräsklippare, vilket han normalt brukar kunna göra. Den här gången lyckades han emellertid, och det betyder att jag måste lasta in den sabla grejen i bilen, och ta den till verkstan.

Fast det får anstå till nästa matinköpsdag, eftersom jag som sagt undviker att köra i onödan numera.

Nu blommar de storvuxna rhododendronen i hela Lövekulle och Bryngenäs. Det här är ofta exemplar från sjuttiotalet, och buskagen av lila catawbiense är därmed gigantiska. Både far och jag samlade på rhododendron på den tiden, och vi var uppenbarligen inte ensamma om vår mani. Det finns åtskilliga jättestora buskage både i Lövekulle och Bryngenäs. De mest imponerande exemplaren, i varje fall i fråga om storlek, hittar man i Bryngenäs slottspark, vid det gröna träslottet på Ekudden, och på tomten direkt nedanför fars på Svallåsvägen.

Svenska Rhododendronsällskapet bildades 1970, och jag harvarit medlem där sedan dess. (I dagarna fick jag också en avi om att jag glömt betala årsavgiften, så det ska förstås bli av bums nu). Här är ett utdrag från deras hemsida:

”Vi bildades 1970 med syfte att öka intresset och kunskapen om Rhododendron. Rhododendron är mer än den ljuslila parkrhododendron som är vanlig i våra trädgårdar. Rhododendron är faktiskt en av de största växtsläkterna. Botaniskt räknas den till familjen ljungväxter (Ericaceae).

Det finns nära tusen arter i naturen. Två i Sverige, ca. tio totalt i Europa och resten i övriga värden. De varierar i storlek från träd på över 30 meter till mycket små krypande buskar. De har blad från några millimeters längd upp till en meter. Blommorna kan vara vita, gula, orange, rosa eller lila och variera i storlek från ett par millimeter till över 30 cm, så mångfalden är enorm.”

Själv är jag inte riktigt lika nördig som far var, och namnskyltarna har för länge sedan ramlat bort på både hans och mina buskar. Jag har dock haft flera perioderunder åren då jag förökade, både genom frösådd och sticklingar, och efter ett tillfälligt återfall i manin förra året står ett antal krukor med pyttesmå fröplantor ute på min veranda för att växa till sig. De har sällskap av en grupp halvstora sticklingar, som jag räddade efter att ha råkat bryta av en gren på en av mina williamsianumhybrider i höstas. Dessa har tillbringat vintern och våren i växthuset och rotat sig snällt, och kommer nog att så småningom hamna i den nya lövuppfyllnaden vid Amandas tomtgräns.

Fast först måste jag förstås avsluta själva uppfyllnaden, och det är ett segt jobb, eftersom materialet måste köras i kraftig uppförsbacke, antingen från min dubbelkompost vid uthuset, eller från grushögen på Amandas uppfart. Jag börjar känna av min ålder, så det blir inte så många kärror per dag numera.

Vädret har varit fantastiskt större delen av veckan, och mina dagliga strövtåg med Nelly tenderar att bli allt längre; oftast tar rundorna två timmar eller mer. Av någon konstig anledning får jag alltid dikter eller melodier i huvudet, när jag är ute och går. Minnet börjar ju annars bli rostigt – jag får ibland plötsliga minnesluckor och kommer inte ihåg namn på varken människor, platser eller växter, och hade jag inte sparat minnesanteckningar och växtlistor i datorn, skulle jag förmodligen varit riktigt illa ute vid det här laget.

Vad som däremot uppenbarligen finns kvar i minnet är ett stort antal texter till sånger eller dikter, som jag troligen lärde mig under skoltiden. Tydligen hjälper det att de är på rimmad vers, och förmodligen gör melodierna också sitt till för att hålla dem kvar i minnet. Jag kan till exempel fortfarande recitera stora delar av Gustav Frödings dikter och Snoilskys Fänrik Ståhls sägner utantill. Inte för att de var mina speciella favoriter, det fanns andra poeter jag gillade bättre på den tiden. Men de är alltså på rytmisk och rimmad vers, vilket gör att de hänger kvar längre.

Någon gång under senare år, jag tror det var 2018, sammanställde jag faktiskt ett antal av mina favorittexter, både dikter och sånger, i en fil på datorn, delvis med hjälp av internet. Och det var nog ett bra drag, för när jag drabbas av hjärnsläpp, vilket numera tyvärr händer allt oftare, kan jag bara gå in på datorn, och oftast hitta texten ifråga där.

I mitt bakhuvud ringer just nu en gammal snapsvisa från fars tid, melodin är Tchaikowskys pianokonsert, och texten tror jag är skriven av en av fars gamla ordensbröder som gick under namnet Pelag.(Jag tror att han var överläkare på Sahlgrenska, fast jag minns förstås inte hans riktiga namn).

Nu spelar vinden
sin cembalo i björkarnas hår.
Nu lockar hinden
sitt kid till dans i nyutsprungna snår.
Än blomma äppelträden,
än klinga nya kväden.
Gässens plogar styra
i högtidlig yra,
när ur rostig lyra
springer visans vår.

(Det finns en höstvariant också, på samma melodi, men den sparar jag till en höstdagbok).

Tidpunkten är förstås inte helt exakt, för de stora flockarna med kanadagäss går fortfarande kvar och betar i hästhagarna kring Bryngenäs.

Nu ska jag ta ett glas vin på Guns dansbana. Skål på er!

Så här års dominerar oftast en eller två färger i dammparken. Förra veckan var det gult, med smörblommor, forsythia och maskrosor. Denna vecka är det vitt och lila, och det vita beror inte på maskrosornas fröbollar, för dessa har aldrig ens haft en chans i mitt område. Jag har nämligen en oskriven överenskommelse med maskrosorna; Så länge de inte blommar får de stå kvar, men så fort en maskrosblomma slår ut åker hela plantan upp, med rot och allt. (Som en följd av detta är det betydligt färre maskrosor längs ”mina” vägkanter, än i resten av området, och jag önskar att fler skulle följa min strategi, för de lätta fröna flyger ju långt).

Det vita kommer istället från storvuxna perenner som Vipprams, Hundkex och Körvel, och marktäckare som Tiarella, Myskmadraoch Häxört. Och bakom huset lyser mina tidiga gula pioner som bleka månar i det tidiga morgonljuset. Peaonia Mlokosewitskii heter de – bara namnet är ju magiskt. Vitt lyser även många buskaroch träd, som Olvon, Shersmin, Snöbollsbuske och Äppelträd, och dessutom ett stort antal vitblommande rhododendron. Mest är det Rh. Cunninghams White, men redan börjar även de vitblommiga Catawbiense slå ut, tillsammans med den vanligaste formen av Catawbiense, som ju är lila. För ännu mera violett svarar en blommande rödbladig Malus vid vändplatsen, och just nu blommar dessutom syrenerna. Mina egna syrener är än så länge ganska oansenliga, eftersom de är uppdragna från sticklingar och rotskott. Men grannen i huset längst ner mot fältet har en magnifik lila syrenhäck, som just nu blommar så överdådigt att man nästan slås ut av doften, när man passerar.

Fast den absolut dominerande färgen så här års är förstås grönt, eftersom ekarna nu har slagit ut, och förvandlat den tidigare skira grönskan till vad vi som barn brukade beskriva som ”grön spenat”. Det innebär att buskskärmarna snabbt håller på att bli ogenomträngliga för insyn i de partier där det är ”färdigplanterat”, och att de sträckor som fortfarande behöver påfyllning framstår tydligt. Det lär nog bli besök på midsommar-reorna hos de lokala plantskolorna även i år, även om en del av luckorna beror på att tidigare plantering bestått av självförökade småbuskar; sticklingar och fröplantor, som alltså fortfarande behöver växa till sig.

Jag stötte också på en pytteliten planta av rödbladig bok i stationsskogen, under morgonrundan med Nelly. Det brukar dyka upp småbokar där då och då, som alla tydligen härstammar från ett par mastiga gamla vårdträd på Ekebacken. Men just det här exemplaret var ovanligt intensivt mörkrött, så det kommer nog att petas upp nästa gång jag råkar ha en kniv med mig på hundpromenaden. (Inget jag gör särskilt ofta nuförtiden, men eftersom den lilla plantan står nästan ute i en angränsande stig, så lär den ändå inte ha någon överlevnadschans där den växer. Den kommer att få det mycket bättre i ett av mina utfyllnadspartier längs vägkanten.

Det långsiktiga målet är ju trots allt att återskapa den ursprungliga känslan av skogsglänta runt näckrosdammen, genom att stänga utblicken mot den nytillkomna bebyggelsen. Det är förstås bara åsynen av husen jag vill stänga ute, ägarna är välkomna in i parken för att vandra på stigarna. Och det är ett väldigt långsiktigt projekt, som kommer att ta många år att fullbordas. Själv lär jag aldrig hinna se just den här lilla boken förvandlas till ett mäktigt träd, men jobbar man med parkplanering måste man tänka över generationsgränserna.

Jag har alltid gillat att läsa. Förr i tiden läste jag väldigt mycket böcker, mest romaner och deckare, men också djur- och trädgårdsböcker och jag brukade bära hem kassar fulla från biblioteket ett par gånger i månaden. Jag har också ett ganska stort eget bibliotek, och har naturligtvis läst alla böckerna i det. Ibland flera gånger, med böcker som jag gillar. Jag har faktiskt alltid hellre läst om en riktigt bra bok, än provar någon ny, som jag vet väldigt lite om.

.

Men av någon anledning slutade jag läsa böcker helt för några år sedan. Jag vet faktiskt inte varför. Det beror inte på tidsbrist, för som pensionär har jag ju massor av fritid. Mycket mer än när jag jobbade heltid, och hade flera hästar och samtidigt hann läsa flera böcker i veckan. Nu har jag massor av tid, men tillbringar alltför mycket av den framför datorn eller TVn.

Det beror alltså inte på bristande tid eller möjligheter. Mina bokhyllor är proppfulla, och här och var ligger små högar av böcker, som jag plockat ur hyllan, eller lånat av Gun och Göran, i avsikt att läsa dem senare. Vilket alltså sällan blir av.

Det beror inte heller på dålig syn, för trots min ålder ser jag fortfarande förvånansvärt bra . Jag har opererats för gråstarr på båda ögonen, och vid operationerna fick jag välja om jag ville vara närsynt eller normalsynt. Jag valde att fortsätta vara lätt närsynt, eftersom jag var van vid det och det är skönt att slippa läsglasögon. Jag hade också använt glasögon för avståndsseende sedan många år tillbaka. (Numera använder jag inte ens dessa glasögon längre, eftersom avståndsseendet tydligen förbättras när man blir gammal. Jag ser faktiskt bättre nu än för tio år sedan).

Det beror inte på dålig belysning i huset heller, även om man som äldre är mera beroende av bra läsljus. Men jag har massor med lampor överallt, även läslampor. Och jag gillar att kräma på ordentligt i hela huset, särskilt när det är mörkt utomhus.

Svaret är kanske ren intellektuell lättja, som blir allt värre med åren. Jag märker det när jag läser dagstidningar – vilket jag numera oftast gör på datorn. (Veckotidningar har jag däremot slutat helt med, men jag prenumererar fortfarande på ett par månadstidningar, om hundar och trädgård, och dem läser jag förstås, fast utan större entusiasm, och kanske mest av gamla vanan).

Annars blir tidningsläsningen alltså mest på datorn numera. Jag prenumererar digitalt på två svenska dagstidningar plus Washington Post, (den senare för att följa alla dumheter som Donald Trump hittar på. Jag är smått besatt av Trump, och kollar alla notiser om honom, vilka förstås oftast är negativa). Däremot händer det att jag hoppar över långa, seriösa reportage, om ämnen som inte omedelbart intresserar mig. Nyheterna kollar jag dock alltid pliktskyldigast igenom, innan förmiddagens långrunda med hunden.

Men det här är alltså på datorn, och alltså inte riktigt vad jag menar med att ”läsa”. Jag tror det är åtminstone tre år sedan jag senast läste en bok. Och den läste jag inte ens ut. Det var ändå en, visserligen rätt tjock, men lättläst historia, en G.W Persson-bok som hette Linda. Den ligger alltså fortfarande kvar på vardagsrumshyllan, oöppnad sedan minst tre år tillbaka, och med en omslagsflik instucken ungefär i mitten, där jag tydligen la den ifrån mig för gott.

För en vecka sedan bestämde jag mig faktiskt för att ta vid där jag slutade. Det visade sig dock snabbt vara ogörligt, för jag kom inte ihåg ett dugg av handlingen. Jag började alltså från början igen, och tog mig relativt snabbt fram till samma ställe där jag tappat intresset för några år sedan. Sedan blev jag distraherad av annat och glömde bort boken igen. Och på den vägen är det.

Igår kom jag plötsligt ihåg den igen, förmodligen för att den låg på ett väldigt iögonenfallande ställe, precis vid ingången till vardagsrummet. Det blev några sidor igen, sedan var det dags att gå ut med hunden.

Leif GW får ursäkta.
Det är säkert inget fel på hans bok, (bortsett från tjockleken då, kanske).
Det är bara jag som har blivit för gammal och senil för att ens orka ta mig igenom en normal kriminalroman.

Och så är vi förstås inne i ”den undersköna månaden Maj”, och solen skiner…
Kanske gör jag ett nytt försök framöver, om det blir regn...

Eftersom Göran verkar ha blivit sittande för gott, och Gun därmed har tagit över rastningen av Castor, tycks det vara slut med de gemensamma bilburna hundrundorna i olika naturområden kring Alingsås. Jag tar själv ogärna ut bilen i onödan, om det nu beror på teknikfientlighet, klimatångest, eller ren snålhet, vill jag låta vara osagt. Förmodligen är det en blandning av alla tre motiven, och coronaviruset gör väl också sitt till just nu. Bilburen är jag hur som helst bara när matförråden sinar, vilket numera är ca var nionde dag – (behovet styrs av när filmjölken tar slut).

Det här gör förstås tillgången till varieradepromenadrundor rätt begränsad. Det tillgängliga närområdet begränsas av Mjörn i väster och E20 i öster, och järnvägen, som skär rakt igenom hela området i nordsydlig riktning, är förstås en kraftig barriär, som bara kan korsas på ett fåtal ställen. I princip har jag alltså bara tre val; Stadsskogen, Bryngenäs eller en kombination av båda. Det finns förstås rätt många olika stigar att välja emellan, både i Stadsskogen och Svärds Skog i Lövekulle, så det går lätt att hitta mindre variationer.

Jag har faktiskt lyckats gå ordentligt vilse i Stadsskogen flera gånger, vilket kan verka svårförklarligt, eftersom stigsystemet är så vältrafikerat. Det beror på min benägenhet att ge mig in på korsande småstigar, för att kolla vart de leder. (Eftersom de flesta av småstigarna har trampats upp av vilt, leder de tyvärr oftast antingen still sankmarker eller till gamla hyggen med tät uppväxande slyskog, och blir därmed i praktiken mest återvändsgränder). Dessutom är det konstigt skyltat; alla vägvisarskyltar man stöter på pear mot någon av utgångarna, istället för att markera en runda. Vid det här laget har jag dock koll på stigarna, så jag vet oftast var jag befinner mig.

Men till slut blir det ju lite enahanda att alltid hålla sig inom samma begränsade områden, och att gå samma väg fram och tillbaka är inte heller så kul. Dessutom vill man ju att en hundrunda ska ta minst en och en halv timme, och gärna två. Den längsta rundan i Stadsskogen tar 2.5 timmar, om man konsekvent väljer ytterspår överallt, men de flesta av mina andra lokala rundor tar bara drygt en timme.

Men förra veckan hittade jag faktiskt en ny variant på den kombinerade Stadsskogen-Bryngenäs-rundan, som förlänger gångtiden med åtminstone en kvart.Om man tar till vänster när man kommer ut ur Svärds Skog vid Bryngenäsviken, och sedan fortsätter en bit extra söderut på grusvägen runt viken, istället för att gå igenom den vanliga gångtunneln under järnvägen, kan man ta en extra sväng ut i ett litet skogsparti mellan järnvägen och Bryngenäsviken.

På vägen dit finns det dessutom ytterligare två tunnlar, som leder till en liten infartsväg för ett fåtal hus, och efter att ha passerat husgruppen kan man ta sig in i Stadsskogen från en ny angreppspunkt. Som en följd hamnar man plötsligt baklänges i stigsystemet, vilket kan vara förvillande.

Häromdagen återupptäckte jag också en fjärde variant av huvudrundorna, som jag inte använt på väldigt länge. Det finns nämligen ett sammanhängande stråk på östsidan av järnvägen, som räknat från Lövekulle består av en kombination av grusväg (Skaverydsvägen), gräsbevuxen timmerväg med igenvuxna hjulspår och ren gångstig närmast Bryngenäsviken. Trafiken på Skaverydsvägen, som leder från Stadsskogsgatan till ett fåtal hus, varav de flesta tycks vara sommarhus, är dessutom nästan obefintlig, och avståndet till järnvägen känns betryggande på hela sträckan.

Fast för att ta sig runt via den här förbindelsen måste man passera huset längst in, med ett par hysteriskt skällande hundgårdshundar och en ännu hysteriskare kvinnlig ägare, som anser att hon har rätt att stoppa även gångtrafik på grusvägen förbi huset, eftersom hon ”har byggt vägen”. Det sitter också en skylt med ”Privat väg, ej obehörig gångtrafik” längst in mot den innersta biten, plus ett par andra kreativa varningar, t.ex en bild av en hund med texten: ”Det tar oss 20 sekunder att springa från grinden till vändplatsen; hur fort springer du?” Skyltarna är förstås olagliga, eftersom allemansrätten definitivt tillåter gångtrafik på enskilda vägar, och ”hemfridssfären” rimligen inte lär sträcka sig utanför nätstängslet runt tomten. Det finns inte heller några ”förbudsskyltar” mot Bryngenäshållet, som jag ju kom från.

Men när ägarinnan kom utrusande för att skälla ut mig, kom jag ihåg varför jag inte gått den här vägen på tio år. Jag försökte faktiskt förklara hur det ligger till med gångtrafik och allemansrätt för den hysteriska kvinnan, men naturligtvis utan effekt.Det är irriterande, för det här är faktiskt en gen och någorlunda bekväm förbindelse, som är frestande att återanvända. Men även om man vet att man har all rätt att gå där och gärna vill ha variation i promenaderna, är obehaget att bli utskälld så pass stort att det förmodligen kommer att dröja ett bra tag innan jag gör om det. Och det finns ju också trevligare alternativ.

Min vanligaste – och mest älskade - hemmarunda är förstås den bekväma grusvägen runt Bryngenäs Slott, som är nästan osannolikt naturskön. Det är nog inte många förunnat att ha tillgång till en så fantastisk miljö inom sitt närområde. Vägen slingrar genom ett öppet kulturlandskap bestående av kuperade beteshagar, omväxlande med glesa skogspartier, där många av träden är urgamla och jättestora. Man har sjöutsikt under nästan hela rundan, och även om det går betande hästar och får i de flesta hagarna, bidrar det bara till den attraktiva landskapsbilden. Ett par av de finaste hagarna, närmast grinden mot vändplatsen till Lövekullevägen, är dessutom öppna, så man kan promenera igenom dem.

Hem kan man gå via grinden mot Östboviksvägen, och sedan sticka in skogen igen vid Scoutstugan, där ett gäng seniorer, som jag tror tillhör båtklubben vid Alfhem, serverar kaffe och choklad med tilltugg på lördagsförmiddagarna. Själv väljer jag däremot nästan alltid att gå uppför det långa triangulära fältet, som sluttar svagt uppåt mot skogen i öster.Därifrån kan man klättra över ett par stenmurar för att ta sig till resterna av Svärds Stuga, som kommunen tyvärr bestämde sig för att riva för några år sedan. (Förmodligen var de rädda för att ödestugan skulle bli ett ”tillhåll” för ungdomar, men med tanke på att dagens ungdomar oftast är hjulburna, och det inte finns några körvägar till stugan, tror jag farhågorna var överdrivna).

Numera finns det alltså bara några husgrunder och jordkällare kvar av det gamla torpet, men det är ändå en fantastisk miljö, med gamla fruktträd, rester av torpträdgården med påsk- och pingstliljor, och ett gammalt vårdträd i form av en jättestor lönn. Och så förstås alla sten- och stödmurar överallt, byggda av Svärd, som var expert på stenhantering och har byggt de flesta av murarna i Lövekulle också. Längs med den högsta kvarvarande muren, som hört till ett uthus, leder en stig ut genom skogen mot de öppna fälten längs Skårsvägen och Marbotorpsvägen.

För tillfället pågår utbyggnad av en ny bostadsgrupp i den västligaste delen av det stora fältet, men än så länge har den lokala opinionen lyckligtvis lyckats rädda huvuddelen av fälten.

Frågan är dock hur länge det varar. Både de här fälten, och ängarna mellan Lövekullevägen och sjön längre norrut, står under ständigt hot från de lokala byggmästarna, som ideligen bombarderar kommunen med planförslag på hur alltihop ska kunna byggas fullt med bostäder.

Wellfeltarna kom alltså tillbaka redan på tisdagen, dock utan Niklas, som tydligen fortfarande får vistas på sitt jobb, trots corona-pandemin. Katrin jobbar däremot fortsättningsvis hemifrån, och just nu alltså på övervåningen här i Lövekulle. Vi håller försiktigtvis avstånd på halvannan meter när vi träffas utomhus, trots att ingen av oss verkar ha blivit smittade. Hittills verkar epidemin inte heller riktigt ha kommit igång här i Alingsåstrakten, bara 65 rapporterade fall än så länge. Men två av dem, som det till och med var en artikel om i senaste AT, är faktiskt härifrån Lövekulle. Dock inga nära grannar, de bor nere på Svallåsvägen, och är friskförklarade igen nu. Så allt verkar fortfarande lugnt här ute.

Arvid har nu kommit igång som grovjobbare, och fick börja med elda upp rishögen på Amandas uppfart, som vuxit rätt ordentligt, efter att den fyllts på från den stormfällda asken och eken. Det var skönt att bli av med den, eftersom ris är väldigt skrymmande.

Nästa jobb för Arvid, som jag visserligen kunde ha klarat själv, men gärna lejde ut, blev mitt senaste uppfyllnadsprojekt; tomthörnet mot Puttens och Amandas tomter,som har legat i stort sett vilande under vintern. Som ett första steg beställde jag redan för ett par veckor sedan hem ett lass väggrus, som blev större än beräknat, eftersom Åkericentralen inte hade kvar den lilla lastbilen, som tog sex kubik. De ville först pracka på mig hela tolv kubik, men eftersom det definitivt inte skulle rymmas på uppfarten, enades vi till slut om åtta. Matjord hade jag redan sen tidigare, levererat i två jättestora vita säckar, som är väldigt fula och iögonfallande.

Jordsäckarna har stått där och varit i vägen och förfulat landskapet hela vintern, men nu kommer de alltså äntligen till användning, och det ska bli skönt att bli av med åtminstone en del av den stora grushögen. Det är också tungt att köra fullastade kärror i uppförsbacke, så det jobbet lämnade jag verkligen med varm hand över till Arvid.

Ytterligare ett lämpligt jobb för honom – (och olämpligt för mig) - var att rensa takrännorna på bostads- och uthuset. Att klättra på höga stegar är definitivt inget jag bör ge mig på, eftersom jag ibland känner mig vinglig redan på marken. Den årliga rensningen görs därför normalt av tvillingarna, men av någon anledning glömde jag bort det, när de var här sist för någon månad sedan.

Däremot nändes jag inte dela med mig av jobbet med att ta hand om högarna av vedklampar från de fällda träden, för det är faktiskt väldigt roligt att klyva ved. (Fast egentligen är jag nog för gammal för det också, eftersom jag lite för ofta hugger snett). Men nu är det i alla fall gjort, och all veden hann bli insorterad i vedboden, precis lagom till att regnet drog in på söndagen.

På söndagskvällen drog dock även hela familjen Wellfelt tillbaka till Stockholm, så jag blev av med min slavarbetare, just som jag plockat fram motorsågen ur skjulet åt honom för nästa uppgift. Men han har gjort ett gott jobb under veckan; allt bålriset är borta, takrännorna rensade, och en väldig massa kärror med jord och grus uppkörda till hörnet mot Puttens. Och förhoppningsvis kan motorsågen locka honom med tillbaka, när familjen återkommer till Kristi Him.

Dessutom blev jag skyldig honom en dryg hundring, vilket lär vara ett ytterligare incitament...