Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Viveka Ramstedt - 4 maj 2020 17:52

Det har varit en kall och delvis våt vecka, och inte mig emot, för regnet behövdes verkligen. Den relativa kylan gör också att allting inte bara exploderar på en gång, vilket ger oss lite extra tid att njuta av blomprakten. Veckan kan väl annars enklast beskrivas som typiskt aprilväder, trots att vi nu har gått in i den ”undersköna månaden Maj”. Det blommar verkligen överallt, och björkarna började slå ut mot mitten av veckan. Men det har varit en långdraget kylslagen historia, och det är svårt att minnas att det faktiskt var en lång period med rena sommarvärmen under början av april. Mot slutet av veckan stabiliserade vädret sig dock lite, och det blev riktigt mycket sol under weekenden.

 

Vattennivån i dammen började bli lite oroväckande låg, så på tisdagen satte jag på vattenkranen till bäcken och lät det rinna under ett drygt dygn. Nu är nivån på ytan tillfredsställande hög, och eftersom jag förstärkt barriären vid utloppet kommer det förmodligen att hålla sig hyfsat, bara det nu inte blir en ny torrsommar.

 

Samtidigt passade jag på att rensa bort massor av eklöv från bäcken, och skära av alla blommor och fröställningar till Skunkcallan som nu är överblommad. Den är dekorativ när den blommar, men de stora och skräpiga bladen, som kommer senare under sommaren är mindre roliga. Dessutom räknas till de invasiva ”förbjudna” växterna i Sverige, men den har lyckligtvis ingenstans att ta vägen från min park, eftersom dammen saknar utlopp. Det är rätt många år nu sedan jag planterade de tre ursprungliga exemplaren; vid inloppet, utloppet och i det sydvästra dammhörnet. Den har dock spritt sig en del lokalt, och numera finns det ett dussintal plantor av den på tre ställen runt dammen, de flesta i inloppsbäcken. Fler vill jag alltså inte ha, så därför är jag numera noga med att ta undan fröställningarna, och slänga dem i soptunnan, ordentligt inlindade i plastpåsar.

 

Där hamnar också alla maskrosor som jag kommer på med att blomma, längs vägkanter och gångstigar. Jag är ingen rabiat ogräsjägare, tvärtom gillar jag växter som sprider sig villigt, särskilt om de bildar mattor. Undantaget är alltså maskrosor och nässlor. Maskrosorna tar jag bara bort när jag ser dem blomma, men nässlorna försöker jag att bli av med definitivt, vilket inte är helt lätt. De trivs nämligen i djup och näringsrik jord, och det börjar jag få lite för gott om i de lövuppfyllda partierna. Det är värst i nya partier, innan jag fått riktig fart på buskskärmarna, som så småningom kommer att skugga ut dem.

 

Veckans utomhusjobb har ägnats åt att äntligen bli av med de sista resterna av de två stormfällda träden, som numera fyller ena halvan av min vedbod. Tvillingarna hade sågat upp dem till hanterbara längder, själv har jag forslat upp dem i skottkärra till vedboden, och kluvit dem innan jag staplade in dem under tak. Jag lyckades faktiskt fylla vänstra halvan av min vedbod, som var helt tom när jag startade. . (De största och vresigaste klabbarna körde jag dock över till Niklas och Katrins uppfart, där de så småningom får tas om hand med vedklyven).

 

Hela Wellfeltsgänget dök oväntat upp på torsdagskvällen, båda barnen var med, och Arvid ska tydligen få hit en kompis nästa vecka också. Tydligen är avsikten att Signe, som går i tredje ring ska fortsätta att läsa på distans; det spelar ju egentligen ingen roll om hon är i Stockholm och Alingsås när hon kopplar upp sig. Wellfeltarna anser sig fortfarande vara i karantän, och är noga med att hålla ”korrekt” avstånd till mig, för att inte jag ska drabbas av någon eventuell medförd stockholmssmitta. De har också tagit med sig tillräckligt med mat ner för att det ska räcka under hela vistelsen, vilket ju verkar smart. Alla tycks dock vara fullt friska. Den enda i familjen som hittills drabbats av coronaviruset är Emilie, som tydligen var sängliggande ett par veckor.

 

Mot slutet av veckan är alltså i stort sett all veden omhändertagen, och det är dags att återgå till normala anläggningsarbeten. Niklas och Katrin har erbjudit Arvid som arbetskraft, fast Arvid själv har inte visat någon större entusiasm hittills, (och han har ju mat och husrum säkerställt i vilket fall som helst. Men kanske är han intresserad av att tjäna lite kontanta pengar, eftersom chansen att få enklare jobb är små, så här i coronatider). Ett jobb som definitivt behöver göras är att rensa alla takrännor, vilket Tvillingarna aldrig hann med.

 

På söndagskvällen försvann dock hela familjen Wellfelt upp till Stockholm igen, den enda som blev kvar är Signe. Arvid följde däremot med, tydligen huvudsakligen för möjligheten att övningsköra. De väntas dock tillbaka redan på tisdag, så straffarbetet kan ta sin början då...

Av Viveka Ramstedt - 28 april 2020 06:50

Min älskade lilla hund fyllde åtta år i november. Det är svårt att tro, eftersom hon fortfarande är så livlig och gladlynt. Men hon har faktiskt äntligen blivit ”vuxen”. Det sägs att welsharna inte mognar förrän vis sju års ålder, men för Nelly har det alltså tagit ytterligare ett.

 

Jag har oerhört svårt att tänka mig ett liv utan Nelly. Hon är en väldigt viktig del av mitt liv, på så många olika sätt, särskilt som jag annars lever ensam. Hon följer mig utan koppel, vart jag än går, hon ligger tåligt och väntar under en buske medan jag jobbar i trädgården, hon är en perfekt och ganska diskret sängvärmare, och hon tigger godis och smekningar på ett charmerande oemotståndligt sätt, genom att bara sitta och stirra dyrkande på mig.

 

Nelly är på många sätt en privilegierad hund, eftersom jag fick henne efter att jag gått i pension, och hon därmed ytterst sällan har behövt uppleva att lämnas ensam hemma. Om det är något jag ångrar i mitt liv, så är det att jag försökte ha hund medan jag jobbade heltid. Det ledde till att David blev så desperat att han lärde sig att öppna fönster, så han kunde hoppa ut från andra våningen för att springa och leta efter mig. Och till att Goliat blev så rädd för att bli lämnad ensam igen, att han inte ens klarade en halvtimme, efter att han flyttat hem till mor på gamla dar. Nelly är så trygg att jag utan vidare kan lämna henne ensam i flera timmar numera. Fast det händer förstås väldigt sällan, för jag har ju alltid möjligheten att lämna över henne till Göran och Gun, om jag vet att jag kommer att vara borta flera timmar.

 

Jag tror att min hund är den största anledningen till att jag hittills hållit mig väldigt frisk och aktiv för min ålder. Ju äldre man blir, desto mer frestande blir det ju att smita ifrån sådant som man även tidigare ogärna gjorde, eftersom vädret var för dåligt, eller det var fysiskt eller psykiskt jobbigt, eller bara urtråkigt. Man blir helt enkelt lite lat. Det är därför som den bästa försäkringen mot att sjunka ner i overksamhet och tappa konditionen är att ha en hund. För hunden tvingar en ut i ur och skur; minst en lång skogspromenad om dagen, och dessutom 3-4 kortare "kissrundor". Här gäller verkligen regeln; "Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder".

 

Trots det kommer Nelly ganska säkert att bli min sista hund. Jag hoppas förstås att hon ska bli minst 15 år, eftersom hon verkar väldigt frisk och sund. Men i så fall skulle jag alltså vara 87 år, när hon dör. Ingen uppfödare skulle sälja en hund till någon i den åldern, och det skulle inte heller vara ansvarsfullt av mig, eftersom risken blir för stor att jag skulle dö eller bli "oförmögen" före hunden. Till och med Nellys uppfödare anförtrodde mig i efterhand, att hon varit tveksam om hon skulle sälja valpen till mig, eftersom hon tyckte jag var väl gammal. Det som tydligen avgjorde saken var att; "Du hade ju din dotter och hennes barn med dig, så jag räknade med att de skulle hjälpa till". (Att Katrin faktiskt bara är min systersonhustru, och dessutom bor 40 mil bort, brydde jag mig inte om att förklara). Det var dessutom rätt korkat av henne, för pensionärshundar är nog de som har det allra bäst, eftersom de sällan lämnas ensamma.

 

Numera kan jag ha Nelly lös överallt året om; jag kopplar henne bara på trafikerade vägar, och när vi möter folk ute i skogen. Det är förstås olagligt så här års, men jag bryr mig inte. Jag hade henne till och med lös utan problem under hela löpperioden, trots att hon villigt ställde upp sig och vek undan svansen mot slutet, när vi mötte någon av hennes favoritkavaljerer. Hon har tre stycken; den stiliga vallhunden i huset innanför granhäcken, unghunden Walter på Ekebacken, och den lilla vita pälstussen, som hon brukar hälsa på genom grinden, när vi passerar tomten på Svallåsvägen. (Pälstussen har ännu inte insett att han lätt skulle kunna ta sig ut, bara genom att hoppa upp på någon av de omgivande stenmurarna).

 

Nellys osynliga koppel är ca 40 meter långt, och även om det ibland händer att hon försvinner utom synhåll för mig på skogspromenaderna, så har hon själv järnkoll på var jag är. Jag behöver bara sätta mig ner på en sten eller stubbe, för att hon omedelbart ska komma farande, för att kolla vad jag gör. När hon var yngre hände det ibland att hon drog iväg efter både rådjur och harar. Men inte ens då blev hon borta länge, och försvann ytterst sällan helt ur synfältet. Numera ger hon oftast bara rådjuren en förströdd blick över axeln, när vi stöter på dem på promenaderna.

 

Det enda kvarstående jaktproblemet är fåglar. Hon är ju en fågelhund, och en kull med kringirrande trastungar, eller en flock kacklande höns kan fortfarande få henne att gå i spinn. Vid ett tillfälle under valptiden, när hon var mindre än fyra månader gammal, lyckades ett par kråkor locka iväg henne flera hundra meter ifrån mig, trots att hon redan från början var väldigt "klängig" och ogärna lämnade min sida. De jobbade systematiskt i par, genom att flyga lågt och sätta sig på marken ett par meter framför nosen på henne, och när hon sedan rusade fram flög den första kråkan upp, varpå parkamraten upprepade samma manöver. Exakt vad de ville uppnå är oklart, möjligen planerade de att anfalla och äta upp henne, efter att ha lurat henne tillräckligt långt ifrån mig. Eller också ville de bara retas.

 

Kråkor gillar nämligen att retas med hundar, det har vi sett många exempel på under åren. Bl.a brukade de driva David och Goliat till vanvett, när de fick sin mat utomhus sommartid. Även då jobbade de i par, och en kråka brukade landa alldeles intill matskålen, för att locka hunden att jaga bort den. Under tiden tog den andra kråkan för sig av hundmaten, och sedan skiftade de roll.

 

Kanske har Nelly sent omsider har insett att hon aldrig kommer att få tag i någon kråka, för numera passerar hon dem oftast utan att ägna dem mer än en förströdd blick, trots att hon ju faktiskt är en fågelhund. Möjligen har hon insettatt hennes "jägare" är ett totalt hopplöst fall, som aldrig kommer att skjuta någon fågel, som hon kan apportera. Eller också är det en variant av den pensionerade stinsen, som sitter på en bänk vid järnvägen och konstaterar: "Där går ett tåg... Det ger jag f-n i... Där går ett tåg till... Det ger jag också f-n i"...

 

Men fortfarande händer det ibland att hon faller för frestelsen att spränga upp en flock kråkor nere på fältet, bara för nöjet att få se dem flyga upp. Och fortfarande händer det ibland att hon tar ett extra ärevarv runt hela fältet, bara för lusten att springa fort.

Av Viveka Ramstedt - 21 april 2020 08:04

Våren är definitivt här, även om nätterna varit kyliga, och hos Gun blommar ”det blå gräset” för fullt. (Själv har jag inget blått gräs, eftersom rådjuren konsekvent betar av alla scillablommor redan i knopp). Jag får nöja mig med narcisser, primulor och svalört, som rådjuren ratar, och för tillfället dominerar alltså gult istället för blått inom mitt område. Både forsythia, lundvivor och vanliga gullvivor blommar just nu i massor, medan jordvivorna från Wien börjar ta slut. Ormöga och förgätmigej svarar för det lilla inslag av blått som finns.Även slån, snöbollsbuske och fläder börjar komma igång, så här och var lyser det vitt också. Ännu har inte björkarna slagit ut, men det liksom hänger i luften, särskilt nu, när nattemperaturen börjar gå upp.

 

Jag har kollat tillbaka i mina anteckningar och jämfört med samma vecka under tidigare år, (och det visade sig att jag gjort precis samma jämförelse flera gånger tidigare, och alltid under samma vecka i mitten av april). Det visar sig också att vårblommorna alltid tycks komma igång under samma veckai mitten av april, oavsett temperaturen och hur vintern varit, så tydligen styrs de av ljuset mer än av vårvärmen. 2018 var en riktig hårdvinter, med både snö och is, 2019 var blöt och relativt mild, och 2020 är definitivt varmast hittills. En del nattfrost, och ett antal rätt kraftiga stormar, men bara ett par dagar med snö på hela vintern, och isen lade sig aldrig ens på dammen.

 

Den senaste veckan har förstås dominerats av det nedblåsta trädet. Dessutom behövde ytterligare ett träd tas ned, eftersom det fått sig en rejäl smäll och lutade nästan 30 grader. Pensionärstvillingarna sågade upp och tog hand om det mest akuta redan i förra veckan, men ännu återstår mycket jobb med att ta vara på grenar, kvistar och ett antal jättestora klabbar från stammen. Vid det här laget ligger resterna av de båda träden uppsorterat i olika högar ute på den stora ängen, och nu gäller det för mig att få undan högarna så snart som möjligt, innan gräset och ängsblommorna kommer igång.

 

Drivorna av sågspån och groparna efter maskinerna måste förstås också räfsas ihop och jämnas ut. Det visade sig tyvärr att trädet orsakat maximal skada på mina planteringar. Tre ganska stora buskar, som jag tidigare planterat utmed stigen, hade kvaddats totalt, och fick sågas ner vid marken. Förhoppningsvis bryter de igen så småningom, eftersom rötterna ju finns kvar, men det känns ändå rätt dystert. Tur i oturen var det också att jag ännu inte hade hunnit komma igång riktigt med planteringarna i just det här partiet, eftersom delar av marken var ett sankt lågparti, som behövde fyllas upp med höstlöv till rätt nivå först.

 

Tills vidare ägnar jag mig alltså åt att försöka bli av med högarna av kubbar och ris på stora ängen så fort som möjligt, och helst innan gräs och blommor börjar sticka upp på höjden. Klabbarna ska sorteras efter storlek, fraktas upp till vedförrådet, klyvas i 4 bitar och sorteras in i vedboden. Det är tungt att köra fulla skottkärror i uppförsbacke, men jag har en rejäl klyvyxa, så arbetet flyter annars på rätt bra. Tvillingarna underkände min första huggkubbe,och har försett mig med en ny, som är betydligt högre och stabilare. Den kommer uppenbarligen från den fällda eken och inte från pilen, eftersom klyvytan även efter flera dagars jobb visar väldigt små tecken på åverkan.

 

Det mesta av klabbarna kör jag alltså upp till min eget vedbod, för att klyvas, innan de sorteras in i vedboden. Mende långa grenarna lägger jag framför Niklas och Katrins vedförråd, där vi förhoppningsvis kan såga upp dem dem till småved senare, och även de största klamparna kommer så småningom att tas om hand i vedklyven där. Småkvistarna hamnar också på uppfarten, fast lite högre upp, där vi brukar ha det årliga påskbålet. För tillfället är det dock väl torrt för att elda, och jag vågar mig inte heller riktigt på det ensam. Just nu saknar jag verkligen Familjen Familj, som verkligen kunde ha varit till stor hjälp med det här jobbet. Det planerade påskbesöket blev ju aldrig av, och känns som en evighet sedan de var här sist. Sabla coronavirus!

 

Hittills har vi dock inte märkt av viruset så mycket här i trakten. Än så länge finnsdet bara ett fåtal inrapporterade fall i Alingsås, och jag åker fortfarande och handlar mat på Lidl en gång i veckan. Men förr eller senare lär det väl komma igång här också. Tills vidare håller vi oss snällt för oss själva här ute i Lövekulle. Gun och Göran och jag har bildat en liten lokal karantängrupp, och delar ofta på ett glas rödvin vid deras källaringång i vårsolen på eftermiddagarna. (Rödvinet bunkrade jag upp redan för ett par veckor sedan innan epidemin hunnit starta riktigt, och eftersom jag köpte flera lådor då finns det fortfarande ett aktningsvärt förråd kvar).

 

Nellys löptid verkar äntligen gått över, vilket är skönt. Hon löper bara en gång om året, men då desto längre, och så sent som för några dagar sedan ställde hon beredvilligt upp sig och vek undan svansen för den stiliga vallhunden från Michelssons hus, trots att hon då var på 23dje dygnet och löpet därmed borde ha varit avslutat.  Jag har faktiskt kunnat ha henne lös under hela löpperioden, både under arbetet på tomten och på promenaderna, trots att hon har två andra lokala kavaljerer som vi träffar ibland på kortrundorna här hemmavid; unghunden Walter från Ekebacken och den vita lilla pälstussen nere på Svallåsvägen, som hon brukar hälsa på genom grindspjälorna när vi passerar på vägen ner mot sjön.Något rajtan tajtan har det dock inte blivit, eftersom ägarna, till skillnad från mig, håller sina hundar ordentligt kopplade eller i löplina på promenaderna, och pälstussen ännu inte har insett att han enkelt skulle kunna hoppa upp på de omgivande stenmurarna och ta sig ut den vägen.

Av Viveka Ramstedt - 13 april 2020 21:58

Jag har en tendens att antingen överreagera eller underreagera på obehagliga nyheter. ”Lagom” är liksom inte riktigt min grej. Jag är dessutom en vanemänniska, och till vanorna hör att handla mat en gång i veckan. Det gör jag normalt på torsdagarna, och varannan torsdag kommer dessutom städhjälpen, Linnea. (Vilket är en extra anledning att hålla sig borta från huset extra länge, eftersom Nelly älskar henne och annars skulle vara väldigt i vägen för hennes jobb).

 

Min första reaktion på rapporteringen av coronaviruset, med alla varningar om att gamlingar var speciellt utsatta, var en lätt panik, som fick mig att ringa Linnea, och be henne köpa med fil och mjölk på sitt vanliga varannan vecka-besök. Vilket hon också snällt gjorde. Under tiden hade jag dock insett att det fanns ju en hel del annat än mjölk, som jag behövde, så redan samma dag åkte jag själv till affären och bunkrade upp ordentligt. (Affären visade sig vara nästan folktom, trots att det senare visade sig att viruset inte ens nått Alingsås ännu. Veckan efter rapporterades ett enstaka fall).

 

Men dagarna gick och filmjölken började ta slut igen, trots att jag köpt en liter extra. Tre av grannarna hann erbjuda sig att handla åt mig under den perioden, vilket ju var jättegulligt av dem. Jag tackade dock nej till alla tre, av samma orsak - inköpslistan. Normalt kommer jag på saker som jag behöver medan jag går runt i affären, och att göra upp en lista i förväg är svårt. Mina förråd av konserver och djupfryst är också rätt välfyllda – men så är det filmjölken förstås. Att avstå från min dagliga tallrik fil, med hemmagjord sylt och müsli är nästan otänkbart.

 

I vanliga fall räcker filen precis en vecka, men här gången varade den 9 dagar, eftersom jag köpt en liter extra. Och fortfarande såg man inga rapporter om lokala fall i Alingsås i tidningarna. Hela Västra Götaland verkade fortfarande vara rätt lugnt, även om det började komma en del fall i Göteborg. På förmiddagarna, då jag handlar, brukar det också vara rätt tomt i affären. Vid det här laget hade jag bestämt mig för att fortsätta att handla själv, så länge jag inte kände några symptom.

 

Jag började dock bli lite nojig igen, och tillbringade därför en hel dag med att tillverka ett munskydd av lakansväv, med hjälp av ett amerikanskt mönster som jag hittade på nätet. Troligen är skyddet mera psykologiskt än fysiskt, men det ger ändå en signal till andra att hålla avstånd. Sedan skrev jag faktiskt en inköpslista, vilket jag normalt aldrig gör. Den blev väldigt lång, nästan 20 punkter, bl.a för att min hemmagjorda müsli började ta slut och jag behövde nya ingredienser.

Sedan åkte jag till Lidl igen, och glömde naturligtvis listan hemma. Munskyddet satta jag inte heller på mig.

 

Affären visade sig som vanligt vara nästan folktom, (med undantag för de vanliga äldre karlarna, som jag tror går dit bara för att köpa snus och snacka lite). Det jag var speciellt angelägen om den här gången var att bättra på mitt förråd av bröd. Jag köper alltid samma sort; fyrkantiga fullkornsrutor, som heter ”Frökusar” på ICA och ”Fröruta” på Lidl, men i stort sett är samma sak. De är praktiska, eftersom man kan frysa ner hela paketet med 6 bröd, och sedan plocka fram och tina ett om dagen. Sist jag handlade där hade det varit helt tomt i brödfacket, så mitt frys förråd började bli lite tomt. Men idag hade jag tur, och det fanns rätt gott om dem. Jag lyckades behärska min initiala impuls att plocka åt mig allihop, och lämnade ett par kvar i facket till mina medmänniskor.

 

Turen höll dock inte riktigt i sig, för i kön till den enda öppna kassan hamnade jag bakom en kvinna med invandrarbakgrund och två barn, som liksom jag hade bunkrat upp ordentligt, med massor av småprylar i kundvagnen. (Hon hade dock god pli på ungarna, som hon kommenderade att hålla sig utanför kassan, så någon närkontakt blev det aldrig).

 

Kundvagnarna i sig innebär ju faktiskt också att man håller tillräckligt avstånd. Fast enligt Göran är just handtagen till kundvagnarna den största smittrisken, och det verkar ju tyvärr vara väldigt logiskt. Kanske jag borde köpa några paket engångshandskar? Fast då måste jag ju gå till apoteket – en av de platser som vi gamlingar ideligen uppmanas att hålla oss borta ifrån… Jag kommer nog ändå att fortsätta att handla mat själv, även om jag ökat tidrymden emellan till nio dagar, d.v.s så länge filmjölken räcker.

 

På skärtorsdagen kom Pensionärstvillingarna, för att ta hand om det nerblåsta trädet, som visade sig vara en pil. På något vis hade mina närmaste grannar fått reda på detta i förväg, och kom och frågade mig om de också kunde anlita dem, eftersom de hade ett dött träd precis i tomtgränsen. Eftersom trädet garanterat skulle falla in på min tomt, och kvadda deras höga rådjursstaket på vägen, verkade det vara en god idé, som jag naturligtvis uppmuntrade. Större delen av helgen tillbringade jag sedan med att rensa undan de högar av grenar och kvistar, som Tvillingarna hittills hunnit producera. Större delen av trädet ligger dock fortfarande kvar, och till råga på eländet visade det sin ha ramlat i en maximalt olycklig riktning, så att trädstammen kvaddat en lång rad av uppvuxna buskar på sydsidan av stigen, när den landade. Buskarna lär väl hämta sig så småningom, och komma upp igen från roten efter att de avbrutna grenarna klippts ner, men skadan är ändå irriterande stor. Bara en meter längre åt norr, och hela buskraden skulle ha klarat sig...

Av Viveka Ramstedt - 7 april 2020 10:56

 

Änderna kom för två veckor sedan, och är fortfarande kvar, två hanar och en hona som vanligt. Förra året blev det aldrig någon häckning på ön, men förhoppningsvis blir det av i år, eftersom Nelly numera mer eller mindre ignorerar dem. Förhoppningsfull har jag redan satt ut barriären och skylten på ön, fastän det ännu inte stämmer; ”Gå inte ut på ön! Häckande and!”

 

Coronaviruset är förstås kvar, och därmed restriktionerna, så man får sysselsätta sig så gott det går hemma i Lövekulle. Det var ju meningen att Familjen Familj skulle samlas här i påsk, men nu blir det förstås inte av. Så vi gamlingar, Gun, Göran och jag, får roa oss så gott vi kan själva i det fina påskvädret.

 

Som tur är har jag ju dock en stor tomt, och det finns mycket att göra där, även så här års. Arbetet med att utrota kaprifolen på ytan mellan uthuset och rhododendrondalen fortsätter. Det här är ett evighetsjobb, som pågått i åtskilliga år, oftast under en period under vårvintern i februari-mars och under högsommaren, när andra trädgårdsuppgifter inte är lika akuta. När jag kollar gamla dagböcker hittar jag återkommande rapporter kring ungefär samma tidpunkter, och uppenbarligen lyckas jag aldrig avsluta jobbet tillräckligt för att stoppa eller ens begränsa spridningen. Det blir att börja från noll igen varje gång, för under mellantiden har rankorna förstås återtagit det rensade området.

 

Den här gången har jag dock varit ihärdigare, men det är inget enkelt jobb. Rankorna hade klättrat tiotals meter upp i en stor tall, och mer eller mindre tagit över ett par mindre rönnar bredvid. Jag hoppades ett tag på att kunna rädda rönnarna, men det visade sig vara omöjligt, eftersom rankorna slingrat sig i ett kvävande strypgrepp runt varenda gren och kvist. Det blev att såga ner båda två. Tallkronan kunde jag ju inte heller göra något åt, men efter att jag klippt av alla rankor vid roten, lär åtminstone alla rankorna ovanför manshöjd dö av näringsbrist så småningom.

 

Fortfarande återstod jobbet med att bli av med alla rötter och rankor som kröp omkring på marken, och bildat stora kullar här och var. En av kullarna visade sig så småningom vara en gammal bur av kycklingnät, som jag tillverkat för att skydda uppväxande förökningsplantor mot de glupska rådjuren. (Det här var åtskilliga år sedan, plantorna har sedan länge funnit nya platser i parken, och buren, som blivit bortglömd och kvar lämnad, var totalt upprutten vid det här laget). Och alltihop var naturligtvis totalt invaderad av rankorna, så det tog ett par dagar att lösgöra nätet och demontera den uppruttna buren.. Jag har blivit av med det mesta av trasslet vid det här laget, men räknar med att få göra en efterkoll senare, då bladen slår ut och rankorna blir synligare.

 

I övrigt har veckan mest ägnats åt ved. Det har varit en rad stormar under vintern, och som en följd ligger det nerblåsta grenar och kvistar överallt. Enligt min vanliga regel, ”Ingenting får förfaras”, samlar jag ihop dem i högar, som så småningom ska bli till tändved i spisen, men tills vidare fungerar som skydd och boplatser för småfåglar och diverse andra smådjur.

 

I veckan kom också ett ovanligt tillskott till tändvedsförrådet, Sofia och Mats på Ekebacken ringde för att fråga om jag ville ha spillvirket från deras snickerifabrik. Det ville jag förstås, och redan samma dag anlände de med bilen full av papplådor fyllda med brädstumpar i varierande format. Det tog ett par dagar för mig att flytta över och stapla upp i mina egna papplådor, som vid det här laget hunnit tömmas, eftersom jag eldat dagligen i två spisar under hela vintern. Nu är lådorna fyllda igen, och staplarna når nästan upp till taket på båda verandorna. Eldningssäsongen för i år lider ju mot sitt slut, men jag är väl rustad för nästa vinter.

 

Coronaviruset verkar inte riktigt ha kommit igång ännu här i Alingsås ännu, men tre snälla grannar har redan erbjudit sig att hjälpa till med att handla. Det är en av de få positiva effekterna av epidemin – folk har blivit trevligare och socialare mot varandra, om än på behörigt avstånd. Jag möter fler personer än vanligt ute på hundpromenaderna – om det nu beror på coronaviruset eller det vackra vårvädret vill jag låta vara osagt – och alla hälsar glatt och byter några ord på behörigt avstånd. Men att överlåta veckoinköpen till någon annan är inte helt problemfritt. Bara tanken på att skriva en inköpslista i förväg, gör mig trött. Så än så länge handlar jag själv som vanligt. Få se hur de lokala förhållandena ser ut nästa vecka.

 

Som en (förhoppningsvis) sista final på stormsäsongen, kom det en riktigt otäck rykare sent på torsdagskvällen. Jag brukar inte oroa mig över att få nerblåsta grenar i huvudet på kvällsrundorna med hunden, men den här gången kändes det faktiskt lite obehagligt under vindstötarna. Och dagen därpå visade det sig att stormen, som tydligen kommit från ett ovanligt väderstreck, hade fällt en ganska stor ek i sluttningen ovanför dammen. Själva eken var ingen större förlust, eftersom den visade sig vara rätt murken vid roten, men den hade lyckats fastna med kronan i tre mindre träd när den föll, och står fortfarande på trekvart mot dessa. Tiden får väl utvisa om det går att rädda småträden. Jag har beställt hit Pensionärstvillingarna för att ordna upp eländet, och de kommer på Skärtorsdagen.

Av Viveka Ramstedt - 31 mars 2020 08:12

Viruset sprider sig tydligen som en löpeld över hela Sverige men än så länge tycks det inte riktigt ha nått hit till lilla Alingsås, och livet fortsätter i stort sett som vanligt.

Det som sr mig mest är egentligen att den ständiga rapporteringen på TV går ut över några av de program jag brukar titta på. När man än slår på TVn verkar det vara ändlösa rapporter om coronavirus, och samma sak när man öppnar en tidning. Och det blir ju rätt tjatigt i längden, eftersom vi gamlingar alltså ska hålla oss hemma.

 

Den mest bisarra rapporten i veckan var nog en blänkare på förstasidan i Alingsåstidningen, med rubriken ”Häst drabbad av ekvint Corona”, med en notis om hur Alingsås Ryttarsällskap tvingas isolera sin anläggning på Övre Nygård.. Jag tänkte ”what the hell?”, och bläddrade förstås fram till artikeln. Det visade sig dock vara en klassisk tidningsanka, viruset som hästen hade drabbats av var en  variant av corona, som naturligtvis bara smittade mellan hästar och inte hade ett dugg att göra med den pågående epidemin. I slutet av artikeln meddelades i en bisats att ridundervisningen på Nygård naturligtvis pågick som vanligt.

 

För min egen del har coronaviruset inte ändrat särskilt mycket - åtminstone hittills. Jag har alltid varit något av en enstöring, och ensamhet är inte något som jag lider av. Jag är dessutom nästan oförskämt frisk för min ålder, och drabbas väldigt sällan av förkylningar och influensa, annat än i väldigt mild form. Jag träffar mest folk utomhus, i samband med hundpromenaderna, fast min vanligaste hundkompis Marianne, har dragit sig tillbaka till säkerheten på ön med sina två tokiga welshpojkar. Och det är lika bra det, för Nelly har just börjat löpa.

 

I övrigt lyder jag uppmaningarna att hålla mig borta från folksamlingar, och det innebär egentligen ingen större uppoffring för mig, eftersom jag aldrig har hört till dem som hänger på barer och restauranger. Mitt enda stående kulturevenemang är Metropolitanoperans bioföreställningar, som Gun och jag tidigare brukade köra till Nossebro för varannan månad, men numera oftast ser i Alingsås, för att slippa bilresan. Den återstående föreställningen för säsongen, som skulle ha sänts på påskafton, är förstås inställd, men Gun rapporterade just att biografen betalar tillbaka pengarna.

 

Men man måste ju faktiskt ha mat, och lite förhastat ringde jag faktiskt städhjälpen, som kommer varannan vecka, och bad henne köpa med sig lite mjölk och fil, när hon kom hit förra torsdagen, vilket hon också gjorde. Fast omedelbart efteråt insåg jag att det fanns ju mycket mera som jag behövde förutom mjölk, så jag åkte ändå in till affären och bunkrade upp lite flera förnödenheter. Bl.a toapapper, som det skojats mycket om i pressen.

 

Och det lär jag nog fortsätta med, åtminstone ett tag till, för än så länge finns det bara ett registrerat fall i Alingsås. Visserligen har två snälla grannar redan erbjudit sig att handla åt mig, och ICA har skickat hem ett erbjudande om hemleverans, men på förmiddagarna, då jag normalt handlar, är det inte precis någon trängsel vid kassorna. I veckan gjorde jag faktiskt två ärenden till, apoteket för att hämta ut ett recept på fästingmedel åt Nelly, och systemet, för att bunkra lite lådvin åt mig och Göran&Gun, eftersom det låg alldeles intill. Båda ställena verkade rätt öde, liksom för övrigt hela stan.

 

Nelly och jag fortsätter förstås med hundpromenaderna, men även utomhus är det mera folktomt än vanligt trots finvädret. Jag gick i Karin Boyes Park som vanligt i samband med veckoinköpen på Lidl, och parken, som normalt brukar myllra av förskolebarn, var plötsligt helt öde. På hela rundan mötte jag bara en människa, och det var förstås en annan hundägare. Eftersom Göran har blivit sittande för tillfället, och Gun har tagit över rastningen av Castor, så går jag annars mest här hemomkring, eftersom jag även i normala fall undviker att köra bil. Det innebär antingen Stadsskogen eller Bryngenäs, eller en kombination av bådadera, och även om vi stöter på ett fåtal joggare och hundägare är det betydligt ödsligare än vanligt, trots vädret, som visserligen är kylslaget, men soligt.

 

I veckan gick jag dock en riktig långpromenad uppe i skogspartiet kring Lejonberget, tillsammans med Jim och hans glada mops. Det är faktiskt många år sedan jag senast träffade Jim, men han hade sällskap med min systerdotter Amanda för tjugo år sedan, och gifte sig senare med hennes bästa kompis Anna. Nu stötte vi oväntat ihop på parkeringen i Hjortmarka för ett par veckor sedan, och jag kände inte ens igen honom först, trots att han egentligen ser precis likadan ut som förr. (Det där är inget ovanligt för mig, jag har ansiktsafasi och är dessutom närsynt, så det händer nog tyvärr ganska ofta att jag stirrar gamla bekanta i ansiktet utan att reagera). Vi kom i alla fall överens om att träffas för att återta våra tidigare hundpromenader i Risveden.

 

Det var kul att träffa Jim och Anna igen, och jag fick även beundra deras sprillans nya mopsvalp, som Anna kom ut med på gatan. Som alla andra valpar var den förstås oemotståndligt gullig, och även om jag normalt är lite tveksam till kortnosade hundraser, tycks Jims och Annas mopsar vara helt befriade från andningsbesvär, och hänger fullkomligt obekymrat med i Nellys tempo uppe i det ganska kuperade området kring Lejonberget. (Fast 8-veckorsvalpen fick förstås stanna hemma, så det blev bara en mops på promenaden den här gången).

 

Det blev en ansträngande men trevlig runda, med bara ett negativt inslag. Halvvägs upp till Lejonberget stötte vi nämligen på en brant nybyggd sidoväg, som ledde rätt upp i skogen. Jag blev förstås nyfiken, eftersom vägen var betydligt större än vanliga skogsavverkningsvägar, men Jim visste besked. Något av kommunens två stora byggbolag hade fått för sig att det var en bra idé att dra igång ett bygge uppe på den här höjden.

 

Om man bortser från sådana elementära lokaliseringsförutsättningar som tillgänglighet, maxlutning på tillfartsväg och närhet till service, (vilka alla förstås saknades), så finns inte heller de mest elementära juridiska förutsättningarna, som t.ex bygglov eller en gällande detaljplan. Men sådana petitesser hejdade uppenbarligen inte de glada byggherrarna, som obekymrat satt igång med att hugga ner en massa skog för att förbättra sjöutsikten, och sedan nivåspränga en stor yta uppe på höjdplatån. Efter det hade tydligen bygget stoppats, för maskinerna stod stilla. Men planen är förmodligen att plöja ner så mycket pengar i de olagliga förberedelserna, att kommunen ska släppa fram resten också. Det finns uppenbarligen väldigt lite moral hos våra lokala byggfirmor.

 

Det märker man om inte annat på deras ständigt upprepade förslag om att bygga massor av bostäder på ängarna i Lövekulle, trots att både översiktsplan och fördjupning säger att det fortsatt ska vara naturområde, och trots att tillfartsmöjligheterna är milt sagt begränsade. De tycks ha en direktlina förbi planeringskontoret, direkt till några av politikerna i kommunstyrelsen.

Av Viveka Ramstedt - 24 mars 2020 06:44

 

Jag eldar ju i två vedspisar dagligen och som tändmaterial använder jag hopskrynklade gamla tidningssidor av Svenska dagbladet och GP, som jag får kassevis av Gun. (Själv prenumererar jag numera bara över nätet).

I morse råkade jag få upp en artikel från den 26 januari, med den alarmerande rubriken; ”Det nya mystiska viruset smittar på människor också”.

 

Längre tillbaka är det alltså inte sedan starten av det som numera dominerar alla media till den grad att åtminstone jag är rejält trött på all rapportering. Viruset har uppenbarligen spridit sig enormt fort. och även om epidemin hittills inte verkar ha nått Alingsås, så är det förstås bara en tidsfråga innan det kommer hit också. Nyheterna i både tidningar och TV domineras numera helt av corona, och det är extrasändningar i stort sett varje timme, om hur man ska förhålla sig till det. En riktigt korkat formulerad order, som alltså kom på söndagskvällen den 15:e, var att ”gamlingar över 70 år” skulle hålla sig inomhus.

 

Jaha, tack för det rådet! Själv är jag 81, och eftersom jag är fullt frisk och dessutom har hund, blir det förstås svårt att följa det. Jag har varken hemhjälp eller kommunal assistans, och både jag och hunden måste ju också ha mat. Nelly och jag går skogspromenader på minst två timmar varje dag, och oftast har vi sällskap av Göran och Castor.

 

På sistone har vi dock fått själva, eftersom Göran, (som ändå är sex år yngre än jag), haft problem med yrsel, och därmed med balansen. Han har ramlat omkull två gånger under de senaste tre veckorna, trots att han går med två käppar. Det största problemet med det är att han inte klarar att ta sig upp själv, och eftersom han är stor och tung, så orkar jag inte heller dra upp honom på egen hand. Första gången det hände var vi i Hjortmarka, och som tur var alldeles vid parkeringen, så vi fick hjälp av en annan besökare på väg till bilen. Andra gången hände det vid våra brevlådor, och lyckligtvis hade han mobilen med sig och ringde mig. Jag blev tvungen att gå in och väcka Gun, och med gemensamma krafter fick vi honom på fötter igen. Allt det här är förstås oroande, och vi bestämde oss för att det var dags med en koll på vårdcentralen för honom.

 

Under förra weekenden var Anna på besök med två av barnen och den nya cockervalpen Lelle, (och möjligen medförde de viruset, för Emil var tydligen hemma med en ”förkylning”). På sätt och vis vore det kanske lika bra, för uppenbarligen kommer man att ändå smittas av det förr eller senare, och kanske det är bättre att få det gjort medan man fortfarande är fullt frisk i övrigt. Än så länge, en dryg vecka senare, har dock ingen av oss insjuknat, så förmodligen var det bara en förkylning. Anna och jag tog en långpromenad med hundarna på söndagen. Det var meningen att lilltjejen Julia skulle gå med, men hon försov sig, så det blev bara Anna och jag. Och det var tur, för vi lyckades gå totalt vilse i ett område som jag egentligen känner väldigt väl. Vi gick och pratade, och Anna gick först på stigen, och hon kan förstås inte stigarna här ute. Jag tänkte inte så mycket på var vi var, förrän vi plötsligt passerade under en kraftledning, som vi definitivt inte skulle passera.

 

Sen blev det rörigt, men vi hittade dock hem till slut, och efter den oplanerat långa promenaden körde Anna alltså in Göran till akuten på vårdcentralen för en koll. Jag hade hoppats på att han skulle få en skallröntgen, men tydligen gjorde de bara en vanlig hälsokoll, och hittade ingenting alarmerande. Han blev inte ens testad för coronavirus, men kommer tydligen att bli sittande ett tag, så Gun har tagit över rastningen av Castor, och vill helst gå ensam.

 

Under veckan har Nelly och jag alltså gått promenaderna på egen hand, och på torsdagen gick vi i Karin Boyes Park, som är en av mina favoritparker. Trots att skogspartiet ligger direkt an mot bostadsområdet i Bolltorp, är det förvånansvärt stort, med vacker och varierad terräng och fina stigar. Man brukar också stöta på grupper av förskolebarn, som ofta är utspridda över ett stort område, och bl.a roar sig med att leka bergsbestigare i några rätt rejäla stup. (Det ser rätt vådligt ut ibland, men dagispersonalen, som mest håller till på en stor gräsyta i den centrala delen av parken, verkar lyckligt ovetande om vad de har för sig). Jag brukar normalt koppla hunden, när jag passerar ungarna, eftersom somliga – mest pojkar - är rädda för hundar. Om det är någon som ber att få klappa hunden är det alltid en flicka.

 

Den här gången var det dock annorlunda, och det beror förmodligen på coronaviruset, även om jag inte riktigt förstår sambandet. Istället för tre separata grupper av barn utspridda på olika platser i parken, mötte vi plötsligt alla tre grupperna tillsammans på en av stigarna, tågande i en väldigt lång rad, med lärare i början och slutet. Nelly och jag fick klättra upp i terrängen vid sidan av stigen, som är så smal att man inte kan mötas. Varför det på något vis skulle skydda barnen bättre att samla ihop dem i en enda stor, bevakad grupp ute i naturen, begriper jag inte. Ungarna verkade inte heller särskilt roade av situationen.

 

Liksom jag själv var de förmodligen rejält trötta på coronaviruset, redan innan det ens kommit igång här i Alingsås.

Av Viveka Ramstedt - 17 mars 2020 07:15

Det blev faktiskt inte någon ny storm den här weekenden; annars har de ju kommit med förvånansvärd regelbundenhet, en kring varje veckoslut. Däremot är det fortfarande översvämningar lite varstans. Det har också varit en jobbig vecka, på flera andra sätt.

 

Göran hade stuckit till Jönköping ett par dagar igen, för att hjälpa gamla mamma, eftersom den bror som annars praktiskt nog bor granne med henne, hade åkt till Stockholm. (Inger, som faktiskt fyller hundra i år, bor fortfarande hemma, och klarar det mesta själv, men familjen vill förståeligt nog hålla lite närkoll på henne).

 


Nelly och jag blev därmed lämnade åt oss själva, och eftersom jag försöker begränsa mitt bilkörande så mycket som möjligt, blir hundpromenaderna oftast förlagda till hemområdet. Vi startade med den klassiska Bryngenäsrundan. Sist jag provade den, för ca en månad sedan, lyckades vi ju faktiskt ta oss förbi den översvämmade grinden vid Scoutstugan, genom att klättra över muren. Den här gången hade dock översvämningen spridit sig till hela vändplanen, och medan jag balanserade fram till muren för att få en överblick av situationen, stod jag på huvudet över ett par trädstammar, och landade i ett stenrös.

 


Jag slog mig rätt ordentligt, så pass att jag blev liggande ett par minuter, för att kolla om jag brutit några ben. Ett tag funderade jag faktiskt på om jag skulle behöva ringa Gun för att få bilassistans, för jag kände mig alldeles snurrig, och det gjorde rejält ont på flera ställen. Skadorna visade sig dock vara koncentrerade till vänster knäskål och höger lillfinger, och hur jag lyckades slå mig samtidigt på två så pass avlägsna punkter förblir en gåta. Jag lyckades dock ta mig hem för egen maskin, fast jag fick välja omvägen via det långa gräsfältet och Svärds stuga, (som numera bara är en husgrund, eftersom kommunen tyvärr bestämde sig för att riva den för några år sedan).

 

Jag mådde rejält dåligt resten av dagen, om det nu berodde på chock eller lindrig hjärnskakning, vill jag låta vara osagt. Större delen av dagen tillbringade jag alltså liggande på rygg framför TVn, där humöret knappast förbättrades av att sändningen var usel, och både bild och ljud försvann i flera minuter då och då. Framåt eftermiddagen kvicknade jag till så pass att jag klarade av att gå de vanliga kissrundorna med hunden, och dan därpå kändes allt i stort sett normalt igen.

 

Jag drullar faktiskt omkull ganska ofta, och orsaken till att jag inte brukar slå mig särskilt illa när det händer, kan förmodligen härledas till min hästperiod för sextio år sedan, då jag brukade anförtros att rasta hästar, som stått skadade i veckor, och därför skulle sättas igång försiktigt genom utomhusrundor i skritt, samtidigt som de var fyllda av explosiv energi. Ägarna, som ibland var lite till åren, var förståeligt nog inte så pigga på att utsätta sig för detta själva, så uppgiften hamnade alltså ofta på mig. Jag brukade för det mesta klara av att hålla hästarna lugna, genom att prata med dem eller sjunga, med det hände förstås ibland att jag blev avkastad. Då gällde det att rulla ihop sig och försöka undvika utstickande armar eller ben, och min fallteknik blev efter varje gång förbättrad. Förmodligen sitter den kvar i kroppsminnet på något sätt.

 


Dagen efter hade alltså det värsta obehaget faktiskt klingat av, bortsett från att jag fortfarande hade lite problem med att gå nerför trappor. Men eftersom den dagliga utevistelsen begränsas både av skadan och vädret, var jag mera beroende än vanligt av en fungerande TV, och den hade alltså krånglat rejält den senaste veckan, med en hoppande bild som kommer och går. (Det sista jag hade försökt med dagen innan var att byta ut batterierna i fjärrkontrollen mot två stycken helt nyinköpta, men det verkade bara ha gjort saken värre. Den tidigare hoppande bilden hade nu frusit totalt, och det gick inte att koppla in satellitkanalerna alls). Jag beslöt därför att ringa distributörens support, och förvånande nog fick jag omedelbart kontakt med en ytterst hjälpsam dam, som ansträngde sig till det yttersta, för att lotsa mig fram till en förklaring. (Jag hade ju hoppats att någon tekniker skulle komma hem till mig och fixa alltihop på plats, men damen trodde att vi nog skulle kunna testa de olika kontrollerna över telefonen).

 

Jag vet inte hur det ser ut runt er TV, men min är av bordsmodell och står i en hylla och utrymmet bakom är ett totalt kaos, fyllt av dammiga och trassliga sladdar, med sex olika ingångar till själva apparaten. Den vänliga damen lotsade mig igenom alla tänkbara steg i att få igång apparaten igen, men eftersom det innebar att hantera två nästan likadana handkontroller utöver telefonen, och texten på alla tre var svår att tyda, när man ser lite halvdåligt och dessutom är stressad, blev det inte helt enkelt. Så jag blandade hela tiden ihop apparaterna, och både kände mig - (och framstod förmodligen även) - som en total teknisk idiot – vilket jag ju faktiskt också är. Och det blir definitivt inte bättre när jag känner mig stressad, vilket jag verkligen också var, vid det här laget. Den tålmodiga damen gav emellertid inte upp, även om resultatet av alla hennes förslag antingen resulterade i en helsvart skärm eller texten ”NO SIGNAL”.

 

Efter en dryg halvtimmes fruktlösa försök föreslog hon lite desperat att batterierna i handkontrollen kanske var slut. På vilket jag tvärsäkert svarade, att DET kunde det ju absolut inte bero på, eftersom jag ju just hade bytt ut dem. Damen envisades dock, och till slut plockade jag motvilligt fram en ny omgång batterier ur samma ask, och satte in dem. Och simsalabim! När jag tryckte på knappen för umptisjätte gången, gick TVn plötsligt igång, fullkomligt normalt.

 

Den enda förklaring jag kan tänka mig är att jag satt in något av de tidigare batterierna upp och ner – och det verkar ju faktiskt troligt, eftersom problemen förvärrades efter batteribytet. Det sa jag dock inte till den vänliga damen, eftersom jag inte ville framstå som en ännu större senil och oteknisk idiot än jag redan gjort. Jag bara tackade henne översvallande för hennes vänlighet och tålamod, och nu har jag alltså en fungerande TV igen.

 


Och det är ju bra, för nu är ju redan nästa ”nästan-katastrof” på gång; det nya corona-viruset sprider sig mer och mer, och förr eller senare lär det ju komma till Alingsås också. Då blir det besvärligt, men den litanian sparar jag till nästa vecka.

Presentation


Trädgård och hundar upptar en stor del av mitt liv.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2023
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards