Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Viveka Ramstedt - 31 maj 2021 21:22

Just nu är det som allra vackrast i naturen, och de dagliga långpromenaderna med Nelly ger mig alla möjligheter att njuta av våren. Så här års börjar det också torka upp lite i terrängen, så det blir lite lättare att ta sig fram utan att bli våt om fötterna. Det underlättas också av de stabila träbroar, som kommunen varit tillmötesgående nog att bygga över de sankaste partierna på flera ställen i Stadsskogen. Det finns också en hel del provisoriska broar här och var, gjorda av vindfällen och hopplockade grenar och kvistar, och förmodligen konstruerade av hjälpsamma motionärer.


Fast motsatsen förekommer förstås också, och ibland blir jag riktigt irriterad. På ett av de blötaste ställena har några ungar från bostadsområdet i närheten roat sig med att dämma upp en bäck, så att det bildats en jättepöl tvärsöver stigen just vid brofästet. Jag är lite för gammal för att hoppa över pölar, och det här retar mig tillräckligt för att jag ska stanna och riva upp fördämningen, som mest består av grenar och kvistar, men också av en hel del lösa stenar.


Stenarna måste ungarna ha burit dit nerifrån bostadsområdet, eftersom det sällan ligger halvstora lösa stenar mitt ute i skogen. De har alltså lagt ner ett avsevärt jobb på projektet, enbart för nöjet att förstöra det för andra, för de kunde precis lika gärna ha byggt sin fördämning någon meter längre ner i sluttningen från stigen. Nu slänger jag ner stenarna så långt det går i sluttningen, och placerar grenhögen en bit ifrån stigen. Vattnet börjar genast att porla utför, och på någon minut är pölen borta. Frågan är dock hur länge det kommer att vara, för ungarna bakom konstruktionen bor säkert i bostadsområdet strax intill.


En annan sak, som jag retar mig på under skogspromenaderna, är de djupa hjulspåren från alla terrängcyklar, som tycks ha blivit omåttligt populära på sistone. Även det problemet är förstås mest koncentrerat till de sanka partierna. Jag tror dock inte att cyklisterna själva är riktigt medvetna om vad de ställer till med. Det finns till och med en vetenskaplig norsk studie på nätet, som hävdar att terrängcyklar inte alls sliter mera på naturen än joggare och fotvandrare:

"Stisykling sliter ikke mer på stiene enn annen aktivitet. Det slår norske forskere fast i ny studie."

Den förvånande studien är förmodligen både beställd och betald av Norska Cykelförbundet, för en enda cykel i terrängen sliter definitivt mer än ett dussin fotvandrare och joggare. Kanske inte på hela sträckan, men överallt där det är brant, ojämnt underlag, eller framför allt sankt. Det handlar om enkel mekanik, och har att göra med belastningen per kvadratcentimeter anläggningsyta, som är avsevärt större från ett cykelhjul än ett fot-tramp, plus att cykelhjulet dessutom snurrar.

Slutsatsen i den norska utredningen blir dock, att det är det ”totala slitaget” som är avgörande, inte huruvida man tar sig fram till forts eller per cykel. Fast sunda förnuftet borde ju ändå tala om att det avgörande är bl.a belastningen per kvadratcentimeter mark, och att vissa sätt att förflytta sig i skogen därmed sliter mer än andra. Cykeldäck belastar en betydligt mindre yta en joggingskor, och dessutom med en högre totalvikt. Cyklister rör sig också över större ytor och i ett helt annat tempo än promenerande och joggare, och berör alltså större ytor totalt, fast problemen är förstås mest koncentrerade till de sanka partierna av stigarna.


Ytterligare ett problem med cyklar i terrängen är att de dyker upp väldigt tyst, i jämförelsevis hög hastighet. Ytterst få terrängcyklister verkar av någon anledning använda ringklockan, och man får nästan hjärtslag, när de plötsligt kommer ifatt en bakifrån, utan minsta förvarning, och naturligtvis kräver företräde på grund av sin större hastighet. Jag säger inte att terrängcyklar ska förbjudas helt, men nog borde punktslitaget åtgärdas, kanske inte av cyklisterna själva, men genom att cykelförbunden bekostar och bygger lite fler broar förbi de sankare partierna.

Men trots allt är det förvånansvärt få cyklar i skogen, och förvånande få motionärer också. Man skulle ju annars ha trott att corona-epidemin , som tvingar folk att stanna hemma från jobbet, också skulle locka ut dem i det fria, nu när våren äntligen tycks ha kommit. Men jag möter sällan mer än någon enstaka människa på mina dagliga rundor, och det var förvånande få även på badplatsen under söndagen, trots strålande sol och – enligt uppgift från två olika badande sällskap som jag mötte på vägen - 18 grader i vattnet.


Jag hade svårt att tro på vattentemperaturen, eftersom nattemperaturen droppat ner mot 4 grader under hela veckan, trots soliga dagar. Men det blåste förstås inåt, och termometern satt förstås nära vattenytan , så kanske ändå… Själv skulle jag aldrig drömma om att hoppa i vattnet innan det är väl över 20-grader varmt, men jag har alltid varit något av en badkruka.


Niklas och Katrin var i Lövekulle under helgen, så det blev en gemensam hundpromenad under söndagen, och sedan var de faktiskt nere och badade på eftermiddagen. De hade bestämt sig för att åka hem tidigt för en gångs skull, men det blev tydligen inget av med den saken, för när jag var på väg ut på sista hundrundan, bortåt tiotiden på kvällen, såg jag deras bil just köra iväg från tomten.


Nu lär de inte komma tillbaka hit förrän till midsommarveckan, så jag har åtagit mig att vattna krukorna i deras växthus, som i år inrymmer ett stort antal tomatplantor och även några minislanggurkor. Förhoppningsvis lyckas jag komma ihåg det, trots mitt alltmera opålitliga minne. Men det underlättar förstås att min tidiga kortrunda med Nelly alltid går runt deras hus, där jag får tränga mig förbi den smala glipan mellan växthuset och verandan, och har full uppsikt över eventuella slokande plantor vid passagen.

Av Viveka Ramstedt - 25 maj 2021 07:15

Det finns en urgammal historia om en skomakare som satte upp en skylt med den här texten på vårarna: Stängt mellan hägg och syrén”. Och nog är just den här tiden den ljuvligaste på hela året? Det blommar överallt, mest i vitt av hägg och slån, för syrenerna har alltså inte kommit igång riktigt ännu. Mattorna av vitsippor täcker fortfarande delar av marken i dammparken, men börjar ersättas av nya mattor, som består av vit ramslök(en gång stulen från någon slottspark i Halland på någon familjeutflykt för många, många år sedan).

Andra marktäckare som är bra igång, är blåblommande ormrot och vitblommande häxört, som tagit över stora delar av våtmarken söder om stora ängen. Det här partiet är ett av mina kvarvarande projekt i dammparken, som annars är ganska färdigplanterad vid det här laget. Jag vill inte ha stående vatten mellan stigen och bergssluttningen i söder, så jag fyller successivt upp svackan med höstlöv och gräsklipp. Men eftersom jag inte heller vill ta död på de redan befintliga marktäckarna, går uppfyllnaden mycket långsamt, bara några centimeter per år. Men till slut ska jag nog åstadkomma ett svagt fall utåt längs hela sydsidan av stigen. De buskar som ofta står med vatten kring rötterna verkar inte heller ha något emot situationen, så kanske jag inte behöver bry mig.

Men nog går våren ovanligt långsamt i år – vi är ju redan i sista halvan av maj, och det är svinkallt om nätterna och inte mycket bättre på dagarna. Temperaturen håller sig envist kring tio grader, även när solen skiner.I veckan har i alla fall ekarna börjat slå ut – jag vet inte om det är senare än vanligt, eftersom jag inte har koll på när det brukar ske, men förmodligen är de ljusbundna snarare än tidsbundna.

Min lust för ansträngande utomhusarbeten har avtagit markant under senaste året, så hittills har det inte blivit mycket gjort i parken, sen löven räfsades bort, vilket till större delen skedde redan före jul. Min huvudsakliga motion numera är de dagliga promenaderna med Nelly. Punktligt fyra gånger om dagen går vi ut, och långpromenaden vid åtta-tiden på morgonen brukar ta runt två timmar. Så både Nelly och jag får vår dagliga motion, och det är nog delvis förklaringen till att vi hållit oss så pass friska och rörliga långt upp i åldrarna. Nelly, som är drygt 10 år gammal, ska enligt gängse beräkningar vara 60 år nu, och om 5 år går hon om mig som är 82, men hittills har varken hon eller jag några ålderskrämpor.

Värre är det med Gun, Göran och Biggles.. Göran tycks tyvärr blivit sittande, förmodligen för gott, och Gun har tagit över rastningen av Castor sedan några månader tillbaka. Men i veckan var det tydligen dags att bli sittande även för Gun, fick jag veta, när jag kom ner till dem för det sedvanliga eftermiddagsglaset vin på torsdagen. Castor hade då inte varit utanför staketet på tre dagar, efter att ha dragit omkull Gun på söndagspromenaden, så att hon fått ordentligt ont i ryggen. Den enda motion han får är att springa efter tennisbollar, som Gun eller Göran kastar åt honom. Jag har hittills vägrat att ta honom med på mina eftermiddagspromenader, eftersom jag tror det kan bli svårt för mig att klara av två hundar, men nu beslöt jag mig ändå för att göra ett försök, så jag kopplade upp honom och drog iväg mot min vanliga eftermiddagsrunda runt Johanssons udde. Det blev ingen större succé.

Till att börja ville Castor inte ens gå ifrån Gun, som var på väg till brevlådorna till höger , samtidigt som hundarna och jag skulle gå åt vänster. Plötsligt ryckte han till i kopplet för att komma till henne, så hårt att han nästan drog omkull mig. Även efter att hon gått tillbaka in genom grinden, var han påtagligt motsträvig, men jag stod på mig, och efter några sekunder gav han upp och följde med. Trodde jag. En av mina vanliga eftermiddagsrundor går runt Johanssons Udde, och när jag kom ner till de stora fälten, som var folktomma som vanligt, kopplade jag loss honom för att han skulle få springa lite. Ungefär halvvägs ute på Udden försvann han plötsligt ur sikte, efter att ha tagit ett dopp i sjön. Han kom inte tillbaka, så jag kortade ner min egen runda och tog samma väg hem. Och där var han förstås, nöjd och belåten med att ha hittat hem till Gun. Vilket ju på sitt sätt är väldigt gulligt, men också definitivt ett problem

För det är ju ändå inte någon bra situation för en hund som fortfarande är energisk och rörlig, även om han är åtta år gammal. Så nu beslöt vi att Gun skulle följa med på eftermiddagspromenaden vid nästa försök, även om jag skulle hålla i kopplet. På det viset kan hon ju också använda sina kryckor som stöd, och Nelly går ju ändå lös i stort sett överallt. Enda gångerna jag kopplar henne numera är när vi ska passera Lövekullevägen. På fredagen skulle vi alltså göra ett nytt försök, men då ringde Gun och avbokade, eftersom hon sovit dåligt och kände sig allmänt risig. Dagen efter började regnen, som enligt prognosen ska fortsätta under större delen av nästa vecka.

Så Castors koppelpromenader har skjutits på framtiden, och själv verkar han ju rätt nöjd med situationen. Han får alltså sin motion genom att jaga en tennisboll på gräsmattan, och uppenbarligen tycker han att det är väldigt roligt.

Av Viveka Ramstedt - 17 maj 2021 19:49

Den långdragna Corona-pandemin har egentligen inte påverkat mitt eget liv i någon större utsträckning. En betydligt större förändring är att Göran tyvärr har blivit sittande, och Gun numera rar för hundpromenaderna med Castor. Själv tar jag ogärna ut bilen numera, annat än för att åka och handla, vilket brukar bli ungefär var tionde dag – (om inte Marianne ringer och lurar ut mig tidigare). Intervallet bestäms annars av när filmjölken tar slut, (en liter räcker i tre dagar). ICA har ju nyligen öppnat en filial i norra Stadsskogen, som faktiskt ligger inom gångavstånd för mig, så teoretiskt skulle jag kunna fylla på skafferiet under en av mina hundpromenader. Men eftersom mjölkpaketen väger ganska mycket och jag inte heller gärna vill koppla Nellie utanför butiken, har det hittills inte blivit av.

På den gamla goda tiden, då Göran fortfarande var rörlig och vi körde ut med hans bil till olika skogspartier varje dag, blev det ju betydligt mera varierade hundpromenader. Men det är numera mer än ett år sedan, och själv tar jag alltså ogärna ut bilen i onödan. Det beror på en kombination av ren lättja och småsnålhet, bensin är ju inte gratis. Här hemma växlar jag mellan tre olika rundor; runt Stadsskogen, runt Bryngenäs, eller en kombination av båda. Alla tre varianterna tar ca en och en halv timma, och under den tiden möter man förvånansvärt få människor, trots att Lövekulle är ett populärt rekreationsområde och man kunde tycka att fler borde vara ute och gå nu, när folk är ”corona-lediga” och våren äntligen tycks vara ordentligt på gång.

Det finns det dock undantag ibland. Jag gick en runda i skogen mellan Lövekulle Udde och den branta trappan till Svallåsvägen häromdagen, och stötte oförmodat på tre olika yngre manspersoner uppe i det allra otillgängligaste partiet mellan den långa trappan och branterna ner mot sjön. Alla tre killarna visade sig dock vara ute efter en kontroll i HittaUt-kartan, som tydligen skulle finnas just där. (Konstigt ställe att placera en kontroll på; terrängen är väldigt jobbig och stupen verkligen livsfarligt branta). Själv har jag fortfarande inte stött på någon kontroll där, och även pojkarna hade uppenbara problem. Däremot hittade jag en annan kontroll i GC-backen ner mot fältet. Även denna var lite lurigt placerad; den var fäst direkt på stolpen, så att den bara syntes om man kom uppifrån.

Våren har hittills framskridit extremt långsamt, eftersom nätterna fortfarande varit så kalla, men i veckan exploderade plötsligt allting, i och med att björkarna slog ut. Långkalsingarna hamnade i tvättkorgen, och vinterjackan byttes mot en tunnare men någorlunda regnsäker variant, eftersom det hade förutspåtts regn under senare delen av veckan. Ganska tidigt på onsdagen anlände Boel och Lennart upp, och senare på kvällen kom Niklas och Katrin, som även hade med sig Signe. Plus en extra bil med skylten ”övningskör”, (och rimligen därmed även en förare till densamma). Även Emilie dök oväntat upp från Halmstad och stannade länge nog för att gå på en hundpromenad med mig runt Bryngenäs,på torsdagen, innan hon försvann upp till Stockholm redan på fredagen.

Det blev ett par vädermässigt hyggliga dagar kring Kristi Himm, och ön möblerades med stolar och bord, men på lördagen drog regnet in, och Wellfeltarnas nybyggda växthus kom till användning som klimatskydd. Det regnade ganska rejält under i stort sett hela lördagen, men jag lyckades pricka in hundpromenaderna utan att bli genomvåt, trots att mitt gamla regnskynke egentligen inte klarar alltför långvariga skurar.Mellan skurarna gav jag mig på Skunkkallan, som växer på tre ställen runt dammen, totalt ca ett dussin exemplar, varav de flesta i inloppsbäcken. Den är grann när den blommar med sina stora, knallgula hölsterblommor, men eftersom den är ett aggressivt och svårutrotligt rotogräs, får den aldrig tillåtas att sätta frö, särskilt som frökolvarna flyter på vattnet, vilket förstås lär vara dess normala sätt att föröka sig. De jättestora, skräpiga bladen är inte så kul att titta på heller, så dem brukar jag också skära bort lite längre fram på säsongen. I övrigt ärdammparken fin ut i år, gräset är fortfarande under kontroll och blåbärsriset ser väldigt livskraftigt ut, både på dammtomten och den obebyggda tomten bakom Niklas hus. Även ekarna var på väg att slå ut på söndagen, och med det är våren definitivt här, även om temperaturen dalat tio grader de senaste dagarna..

En ovanlig – och oroande - händelse var dock att jag vaknade under natten till söndagen av att högra vaden värkte, utan någon påtaglig anledning. (Jag har t.ex. inte grovarbetat, och inte heller ramlat och slagit mig under promenaderna - åtminstone inte vad jag minns). Jag hade till och med svårigheter att ta mig ut till toaletten, och på den tidiga kissrundan med Nelly, och jag har fortfarande känningar av det senare under dagen, även om det känns mindre nu. Det gör inte jätteont, jag kan stödja på benet, och jag tog mig runt Bryngenäs på den vanliga hundrundanutan större problem – dock med hjälp av skidstaven som vanligt. Men något är uppenbarligen inte OK, benet känns skakigt och det molar fortfarande lite i vaden. Den troliga orsaken lär väl vara att jag har fått en blodpropp, och jag borde nog ta mig in till vårdcentralen under nästa vecka för en koll. Kanske jag borde börja käka blodförtunnande tabletter? Att inte kunna gå på de vanliga dagliga långpromenader skulle vara katastrofalt för både mig och Nelly.

Men än så länge kan vi ju gå, och våren är ju faktiskt i full gång. So - why worry?

Av Viveka Ramstedt - 11 maj 2021 08:25

Redan ibörjan av förra veckan slog bladen till vinrankan ut i växthuset, trots att jag inte har använt de el-element, som faktiskt finns där, under de senaste två vintrarna. Några blomknoppar syns däremot inte till, så det är tveksamt om det blir några druvor i år. Förra vintern gick ju utetemperaturen aldrig under noll, men i år har det varit nattfrost under en längre period av våren trots soliga dagar, nu senast natten till söndag, då det var ordentligt med is på bilrutorna.

Mitt växthus är dock av ”påhängstypen”; d.v.s det sitter på husgaveln med en dubbeldörr rakt in i det gamla vardagsrummet. Dörren är bara en sommardörr, så det läcker rätt mycket värme igenom den vintertid, men det kompenseras av att braskaminen tre meter bort är vänd rakt mot växthusdörren. Så trots att min datorarbetsplats sitter knappa två meter från växthusdörren, har jag aldrig besvärats av kalldrag från glasdörren. Efter att takskivorna byttes ut har växthuset fungerat oklanderligt, och den gamla vinrankan bär oftast rikligt med blåa druvklasar varje år. Druvorna är små men söta, så de är ett uppskattat kosttillskott på somrarna Frågan är dock om det blir några i år; hittills har jag inte sett till några blomklasar.

Under riktigt svinkalla vintrar har jag också möjlighet att slå hela växthuset i sjok av bubbelplast, vilket jag alltså inte har gjort de senaste två vintrarna. Långväggen mot granntomten är docktilläggsisolerad” med lösa skivor av kanalplast, lutade mot väggen. Skivorna, som blev över när jag bytte tak för tre år sedan, fungerar även som insynsskydd mot grannen, som annars skulle kunna titta rakt in i mitt vardagsrum. Eftersom växthuset räknas som uthus gäller nämligen regeln om 1.5 meters avstånd till tomtgränsen istället för de vanliga sex, så växthuset står väldigt nära deras tomtgräns.

Mitt förökningsintresse har avtagit under de senaste åren, och växthuset används numera mest för vinterförvaring av krukade uteväxter, som inte är fullt härdiga. men fortfarande står det några plastlådor fyllda med småkrukor från gamla frösådder i växthuset. Och trots att jag allt oftare glömmer att vattna, har förvånande många ändå överlevt vintern, och håller just på att bryta med nya skott. Bl.a någrakastanjer, som jag tydligen stoppade i fickan när jag passerade Ekebacken i höstas, och helt hade glömt bort sen dess. Hästkastanj hör faktiskt till de träd som jag inte har i dammparken ännu, så de här plantorna blir ett välkommet – om än ganska oplanerat - tillskott. .

Vid det här laget börjar mitt minne att bli allt sämre, och jag glömmer ofta bort namnen på de växter eller buskar som blommar när jag passerar på mina morgonvandringar. Både far och jag samlade på sällsynta växter, och det är extremt irriterande när man inte kommer på vare sig det svenska eller latinska namnet. Många samlare har namnlappar på allting i sina trädgårdar, men det tyckte jag var fult och störande. Men som tur är förde jag anteckningar, så det finns växtlistor, och och de flesta växtetiketterna finns också kvar, samlade i en stor plastlåda, så oftast går det att rekonstruera. Alla småkrukor med frön och sticklingar har förstås också etiketter, men vid det här laget har texten bleknat till oläsbarhet på de flesta.

Jag har haft det här växthuset väldigt länge, det är från fars tid. Han och jag körde ner till centrala Tyskland någon gång i början av sjuttiotalet, för att importera varsitt växthus. På den tiden fanns inga monteringsfärdiga växthus tillgängliga i Sverige, så våra blev något av en sensation, och jag minns att det var en artikel i GP om mitt eget växthus, med bilder och allt. Året efteråt kom den tyska tillverkaren till Sverige med fru och barn, och familjen stannade ett par dagar i Lövekulle. Far hade kommit med en av de vanliga och – som han trodde – till intet förpliktigande artighetsfraserna; ”Om ni kommer till Sverige någon gång måste ni komma och hälsa på”. Något sådant ska man aldrig säga till en tysk, fick vi veta efteråt. Besöket var jobbigt, för att de var så många och stannade så länge. Och naturligtvis för att de inte talade ett ord engelska. Min egen skoltyska var rätt rostig, och dessutom bristfällig, men jag minns att jag var ute och red med dottern, (vi hade två hästar i garaget på somrarna under den tiden).

Båda växthusen finns alltså fortfarande kvar och har varit till mycket glädje under årens lopp, särskilt under perioder med köldvintrar. De kalla vintrarna var vanligare på åttiotalet, men det har varit en del riktiga fimbulvintrar även efter sekelskiftet, framför allt åren 2009-10. Numera används växthuset som sagt mera till vinterförvaring av krukor och utplanteringsväxter än till förökning. Just förökningsintresset har gått i vågor hos mig. Det har funnits perioder då både växthuset och verandan på baksidan av huset varit fullproppat av småkrukor med fröplantor och sticklingar., men på senare år har förökningsintresset avstannat.

I år hade jag inte ens brytt mig om att fröså tomater, men det löste sig ändå, efter Wellfeltarnas senaste besök. De presenterade mig nämligen med tre tomater och en gurka, som alla var på god gång. Krukorna fick tillbringa första dagarna i fönstret vid datorn, men efter att vårvärmen plötsligt slog till under måndagen har de fått flytta ut i växthuset.

För tillfället finns det annars bara ett dussintal småkrukor med med sticklingar i växthuset. Enligt etiketterna ska det vara Rh. Summerwind och Rh. Aksel Olsen, plus något som tydligen heter Friesianum decorum, och som jag inte hittar i några växtlistor på nätet. I övrigt kommer de flesta sticklingarna från en stor gren från en av mina gamla williamsianumhybrider, som jag av misstag råkade bryta av när jag räfsade i höstas. Eftersom jag alltid har svårt att kassera levande växter, delade jag upp grenen i ett antal småsticklingar, som sedan har tillbringat vintern i växthuset, och mot alla odds har rotat sig nästan hundraprocentigt. Rhododendron är annars normalt ganska svårförökade, men just williamsianum och dess hybrider rotar sig lätt, och sticklingarna har alltså överlevt vintern trots ouppvärmt växthus och falnande skötselintresse. .

Nu är de alltså ordentligt rotade, och ska få komma ut i dammparken när vårvädret känns lite stabilare. Vid det här laget är i stort sett alla skärmplanteringar där klara, men det finns ett par ytor, (bakom grönsakslandet och i hörnet mot Puttens), där jag fortfarande håller på att fylla upp med höstlöv. Löven är inte tillräckligt nedbrutna för plantering ännu, så småplantorna får nog ha en mellansejour i det gamla grönsakslandet bakom uthuset, där jag ändå sällan ids odla några sommargrönsaker numera.

Av Viveka Ramstedt - 3 maj 2021 07:32


Mitt trädgårdsintresse är ett arv från far och mor, som båda var entusiastiska medlemmar av det illustra sällskapet ”Trädgårdsamatörerna”. Dammparken, som egentligen är en följd av att far köpte fem obebyggda tomter på sextiotalet för att han inte ville ha grannar på landet, har jag också ärvt från far. Två av tomterna är numera bebyggda med fritidshus, som ägs av Emilie och Niklas. Den tredje tomten i den bakre raden är fortfarande obebyggd var tänkt att bli Amandas, men eftersom hon är fast rotad i England vid det här laget, har den förblivit obebyggd, liksom själva dammparken, som alltså tillhör mig.


Utvecklingen från ekskog till park är en långdragen historia, som pågått i mer än 60 år. Själva dammen var ursprungligen ett vitmossekärr, men på femtiotalet tog far dit en grävmaskin, som grävde ut en fördjupning av rätt imponerande storlek, med en liten ö i mitten. Eftersom botten är styv lera, stannade vattnet kvar, och näckrosorna, som också planterades av far, tog sig direkt, och täcker numera större delen av ytan sommartid. Far hade stora planer på en rhododendronpark i stil med dem vi sett i England. Men efter att en marodör grävt upp och stulit de fyra små rhododendron han satte dit, tappade han lusten. Mor satte upp en skylt i skogen med texten ”Vill tjuven sätta tillbaka rhododendronplantorna!” - men det gjorde tjuven förstås aldrig. Därmed avtog lusten kraftigt, och utvecklingen i parken avstannade.


Förvandlingen från ekskog till park har sedan gått successivt över åren, med höjdpunkter kring den stora stormen 1968, den stora torkan 1994 och och den nya detaljplanen med vägbygget 2009-10. Dammtomten hade även en period som häst- och fårhage under min intensiva hästperiod under 80-talet. Parken var vid det laget nästan helt igenvuxen med sly, så far och jag inhägnade hela området med nätstaket och lånade en flock får från Ekebacken, som gick där sommartid. Varken fåren eller hästarna hade dock någon märkbar inverkan på slyet, och fårstaketet är sedan länge borta, bara några stumpar sitter kvar i trädstammarna här och var. Men numera, eftersom ängsmarken slås regelbundet med lie och motorklippare, har större delen av området karaktären av löväng, med slingrande stigar, som ursprungligen trampades upp av hästarna.


Under den långa torrperioden 1994 torkade dammen ut nästan helt och hållet, och näckrosorna stod som stumpar upp från den blottade bottenytan. Vid det laget hade jag själv flyttat till området och tagit över skötseln, så återigen blev det en insats av traktorgrävare, för att rensa upp botten och bättra på vallen vid utloppet. Jag övervakade själv grävarbetet, och lyckades få killarna som körde maskinerna att spara några av näckrosplantorna. I samband med detta anlades också bäcken, och en mindre damm uppe på platån bakom mitt eget hus. Idén var att en nedsänkt pump i dammen skulle trycka upp vatten i en ledning på botten av bäcken, som sedan skulle rinna tillbaka ner genom självfall. De utgrävda lermassorna spriddes ut s på den låglänta ytan på sydsidan, som jag på sikt ville förädla till en blomsteräng. (Det fungerade lite så där. Lera är inte det bästa underlaget för ängsväxter, och än i dag är mycket av vegetationen på ängen våtmarksväxter, rävarumpor och starr, även om själva markytan ser torr ut).


Killarna som körde maskinen envisades också med att dammen måste ha ett bräddavlopp, medan jag stretade emot. Kompromissen blev en stenkista i norra änden, med ett rör ut till en brunn i den nyanlagda sidovägen, och det fungerade lite för bra för min smak. Rörledning kunde gärna ha legat lite högre, och det rinner oftast vatten i diket vidare ner mot fältet. Men dammen har åtminstone inte torkat ut sedan fördämningen vid utloppet bättrades påmed en låg mur några år senare, även om vattenståndet ibland blir oroande lågt under torrperioder, (som t.ex i år).


Den största förändringen blev förstås detaljplanen och vägbygget 2009, då Ferievägen och sidovägen anlades och de nya husen runt dammen kom till. Under åren 2011-13byggdes Boels och Niklas sommarhus på utsidan av den lilla sidovägen. Det var nog också då som den lilla bågbron ut till ön anlades, med hjälp av byggjobbarna och Niklas. Den tredje tomten, som alltså tillhör Amanda, har förblivit obebyggd, eftersom Amanda numera tycks vara fast rotad i England med sin familj. Den ingår numera i min tidiga morgonrunda med hunden som fortsätter på baksidan av Niklas hus, nerför hans uppfartsväg, runt dammen och tillbaka genom den övre delen av skogen mot mitt hus, där jag alltså bott permanent sedan 1987, då huset byggdes till. Vid det här laget har vi trampat upp en tydlig stig genom skogen, som ibland även lockar utomstående vandrare, så i helgen rätade jag upp delar av det nertrampade fårstaketet vid ingången ovanför trappan, vilket förhoppningsvis ska avskräcka inkräktare.


Trots torkan är vårblomningen i parken imponerande i år, med mattor av knallblå Ormöga och ljusgul Lundviva. Även liljekonvaljerna är på gång fast än så länge bara som blad. Och på ndagen slog ekarna ut, trots att det kyliga vädret fortsätter. Det har till och med varit nattfrost ett par morgnar även i senaste veckan. Niklas och Katrin var på besök under helgen, så vi gick en gemensam långpromenad på söndagen, i det vackra, men kylslagna vårvädret. Det var så osannolikt fint på sträckan genom Bryngenäs att vi mest gick och och ojade oss över hur vackert allting var, och Katrin tog en enorm massa bilder med mobilen. Det blev en påminnelse om hur privilegierad man är, som får bo i ett sådant här fantastiskt naturområde.

Allmänt

Av Viveka Ramstedt - 27 april 2021 08:13

Nej, jag smygsuper inte, och mina alkoholvanor är regelbundna men måttliga. Jag gillar att ta ett halvt glas vin till maten, men för säkerhets skull häller jag upp det i köket, låter dunken stå kvar och tar med glaset in i vardagsrummet, där middagen numera oftast intas liggande framför TVn. I och med det riskerar jag inte att jag på grund av tankspriddhet – eller senilitet? - ska fylla på glaset igen, när det är tomt, (vilket är hur jag tror att problemen oftast börjar för ”vinalkoholister”). Och den dagen när jag faktiskt blir senil – vilken jag hoppas fortfarande är avlägsen – kommer vanan att vara så etablerad, att jag nog inte löper någon risk då heller.

Periodiciteten ligger i mina fritidsintressen, som har skiftat mycket under åren. Djurintresset, som går som en röd tråd genom livet, har varit dominerande, och för det mesta har jag antingen haft hund eller katt. (Jag är definitivt en ”hundmänniska”, och katterna har varit någon sorts nödlösning, när arbets- eller bostadssituationen gjort det för svårt att ha hund). Det har blivit många hundar under åren; från min första, blodhunden Jock, till min nuvarande Welsh Springer spaniel, Nelly. Under mellanperioden var det både Golden retriever, Engelsk Bulldog och Engelsk Springer Spaniel. Och så förstås min mest älskade David, en boxer som jag ärvde av min bror Ola, som skaffat den lite förhastat under studietiden i Malmö. (Det gick till så att han skulle köpa en boxervalp åt sin dåvarande flickvän, och åkte därifrån även med en valp åt sig själv, som han förstås inte hade en rimlig möjlighet att ta hand om. Sedan åkte han hem till julfirandet i Lövekulle, där David omedelbart bestämde att han ville bli min hund istället) .

För närvarande har jag alltså hund, men ingen katt, och det är mer än 10 år sedan den senaste katten dog. Jag har dock beställt en kattunge ur en kull som föddes så sent som i måndags, så om ett par månader är det dags igen. Kattdörr har jag ju redan, och Nelly kommer förhoppningsvis att tycka det är kul med en kompis att jaga i huset.

Under långa perioder har jag också haft häst, men även det intresset har skiftat under åren. Som mest hade jag tre egna hästar i garaget på mina föräldrars tomt, som Boels ungdomar ibland hjälpte mig att motionera,. Men oftast var det bara en, och den första hästperioden började redan under Chalmerstiden. Och typiskt nog var det en av mina hundkompisar, Bertil, som lurade ut mig till ridhuset för att rida på en vuxenlektion, mellan 7 och 8 på morgonen. Efter lektionen åkte Bertil till skolan, medan jag, som hade flexiblare tider på Chalmers, stannade kvar, för att titta fascinerat på en äldre herre som tränade piaff och passage i manegen med sin ytterst väldresserade häst.

När träningen var klar för dagen, var hästen varm och svettig och behövde skrittas ut för att varva ner, och eftersom jag råkade finnas till hands på läktaren blev jag tillfrågad om jag ville göra det. Sedan eskalerade det snabbt. Flera av hästägarna, (som ofta tillhörde Göteborgs societet, och därmed hade möjlighet att rida på förmiddagarna), tyckte det var praktiskt med en pålitlig ungdomlig ”skötare,” som varvade ner hästen efter dressyrträningen. Under ett par år var jag försteskötare till ett stort antal svindyra hästar, och fick till och med privatlektioner av ridlärarna, för att kunna hjälpa till med träningen, när ägarna var på affärsresa. (Det gick förstås ut över min utbildning, men på något sätt lyckades jag ändå ta examen).

Vi var många ungdomar som red och ”skötte” privathästar, och i min dator ligger fortfarande en namnlista på 120 namn, inbjudna gäster till en jubileumsträffsom ordnades någon gång under 2011. Själva ridhusperioden startade alltså redan under 60-talet, och nådde sin kulmen under slutet av 70-talet, då jag hade flera egna hästar, och fars garage förvandlades till stall sommartid. (Jag träffade faktiskt en av mina egna gamla ”hästskötare”, så sent som för ett par veckor sedan, så jag fick min första covidspruta på vårdcentralen i Noltorp). Hästperioden hade förstås definitivt upphört på 90-talet, då jag veckopendlade till Berlin under flera år. Spåren efter hästarna finns dock kvar i parktomten, i form av upptrampade stigaroch en platå där det växer nässlor, eftersom vi brukade dumpa spillningen från ”garagestallet ”där.

Ett annat ihållande intresse är förstås trädgården och parktomten, och eftersom jag är något av en samlare, finns det numera en hel del ovanliga växter både i min egen trädgård och den betydligt större dammparken. Men mer om detta i nästa veckorapport.

Av Viveka Ramstedt - 19 april 2021 19:13

Kylan har hållit i sig under större delen av veckan, och så sent som förra söndagen snöade det faktiskt under en stor del av dagen. Det mesta smälte bort direkt, men ett fåtal snöfläckar fanns faktiskt kvar uppe i Stadsskogen, när jag gick morgonrundan vit åttatiden dagen efter.

Sen dess har det varit soligt, och allt varmare under dagarna, medan det fortfarande varit nattfrost under nästan hela veckan. Första frostfria natten var faktiskt lördagsnatten, alltså den 17e, vilket tydligen är rätt normalt för Västra Götaland. På söndagseftermiddagen igår var temperaturen faktiskt uppe i 17-18 grader, och jag väntade mig att massor av människor skulle söka sig ut till Lövekulle i det vackra vårvädret, Men konstigt nog mötte jag bara en enda människa på eftermiddagsrundan, som gick ut runt Johanssons Udde.

Det brukar i och för sig sällan vara folk ute på udden, eftersom båda ingångsstigarna är branta och delvis blockerade av vindfällen. De människor man ibland möter ute på de fina strandklipporna där har oftast kommit dit med båt och landat på udden för att få en ostörd badplats. Det ligger i och för sig några båtar vid bojar och en minimal brygga längst in i viken innanför vassen, men de har inte kommit i vattnet ännu trots det vackra vårvädret,

Detsamma gäller för övrigt även båtarna längs min vanliga utgångsväg för hundpromenaderna, d.vs stranden vid Alfhem. Inte heller där har båtlivet kommit igång, och det ligger fortfarande en hög bryggsegment och blockerar den genomgående gångförbindelsen i hamnen. (Fast man kan förstås alltid ta sig förbi själva hamnområdet via den genomgående gång-och cykelvägen mellan Lövekulle Udde och Mjörnvallen, men eftersom min hund älskar alla människor och gärna vill hälsa intensivt på alla vi möter, så försöker jag hålla mig undan från de mera trafikerade gångstråken).

Hundpromernaderna är numera oftast begränsade till närområdet Lövekulle – Stadsskogen – Bryngenäs, eftersom jag undviker att ta ut bilen, annat än när jag behöver handla mat ungefär var nionde dag. Intervallet bestäms av hur länge filmjölken räcker, och bryts ibland av att min hundpromenadkompis Marianne ringer och vill träffas, vilket då oftast blir i Karin Boyes Park. (Hon och hennes familj har dock satt sig i frivillig coronaisolering ute på sommarön, så de kommer bara in till ”stan” i samband med sjukhusbesök eller att någon förnödenhet behöver inköpas, som inte finns i lager i den lokala butiken). De flesta promenaderna blir därmed numera lokala för mig.

Man kan ju tycka att jag vid det här laget borde kunna Lövekulle-Bryngenäsområdet utantill, men i veckan upptäckte jag faktiskt ett område härute, där jag aldrig varit tidigare. Det var en av grannarna, som pratade om berget nordost om Bryngenäs slott, som jag alltså regelbundet brukar runda på mina hundpromenader. Av någon anledning har jag dock aldrig varit uppe på toppen av bergsryggen, och vi började prata om att utsikten uppifrån borde vara spektakulär. Så i veckan bestämde jag alltså mig för att klättra upp där.

Sluttningen mot grusvägen som rundar Bryngenäsviken visade sig vara ordentligt brant, med lodräta stup på flera ställen, men efterhand som jag närmade mig gården norr om slottet, blev den mera överkomlig, och halvvägs uppe i backen kunde jag ta mig upp på berget relativt bekvämt. Det kom som en liten överraskning att lantgården sträckte sig så pass långt in på själva berget, med bl.a ett jättestort upplag av plastsäckar, (som väl förmodligen innehöll djurfoder). Det fanns också gott om stumpar av fårstaket och elstaket utan ström uppe på själva bergskammen, som gjorde att man måste sicksacka sig fram. Tydligen har hela bergskammen tidigare varit får- och hästhage, kanske till och med kohage, för det fanns definitivt kor på gården tidigare, även om dessa förmodligen gick de nedre ängarna.

Utsikten var mindre imponerande än vad jag hade väntat, men miljön däruppe, med karga beteshagar och låga buskage, var oväntat förförisk. När jag så småningom började klättra neråt igen, stötte jag oväntat på ett par hästar vid ett staket, som glatt kom fram för att hälsa på mig och hunden. Vid det laget var jag fullständigt desorienterad, (vilket händer mig lite för ofta nuförtiden), så jag började undra över var hästarna egentligen hörde hemma, som om det kunde finnas någon annan hästgård i området, (vilket det ju definitivt inte gör). Hästarna visade sig förstås vara de vanliga två unghästarna, som jag brukar hälsa på över staketet i de lägre belägna hagarna kring huvudstigen. En av dessa sträckte sig alltså längre upp på berget än jag trott. Och därmed var dagens äventyr avslutat.

Nu återstår bara att hitta en annan lokal sevärdhet, nämligen en stor sten med inskription, som enligt grannarna ska finnas i utkanten av den del av Stadsskogen som vetter mot Lövekulle. Jag går ju uppe i Stadsskogen minst fyra dagar i veckan, men just den här stenen har jag aldrig träffat på. (Om de nu inte menar den stora minnesstenen vid bron över järnvägen, som visar var utbyggnaden av järnvägen ska ha startat. Men den stenen har ju knappast något kors på sig).

Av Viveka Ramstedt - 13 april 2021 13:53

Det är fortfarande svinkallt; nattfrost varenda natt och bara ett fåtal plusgrader på dagarna, trots att solen skiner för det mesta. Idealisk arbetsväder, kan det tyckas, men jag har i stort sett ingen energi alls just nu. Det beror åtminstone inte på corona, för hittills har jag klarat mig från smitta, trots att jag envisas med att handla utan munskydd. Snarare är det väl så att min ålder äntligen håller på att hinna ifatt mig – jag fyller ju 82 om en knapp månad.

Efter den relativt intensiva påskveckan, med Wellfeltarna på besök två helger i rad, återgår livet till sin långsamma lunk, då i stort sett ingenting annat händer. Jag läser två tidningar i datorn på morgonen, går ut med hunden fyra gånger om dagen, och eldar i två braskaminer dagligen. Sedan brukar det bli ett glas vin nere vid Guns brunn, och efter det en kortare hundrunda nere på fältet, innan jag hamnar framför TVn igen. Normalt träffar jag Marianne med hundpojkarna Douglas och Nelson för en gemensam hundpromenad en gång i veckan, oftast uppe i den lilla skogen kring Karin Boyes Sten. Men på sistone har hon hållit sig alltmer ute på den coronasäkra ön, så numera blir det snarare varannan vecka.

Återstår alltså trädgårdsarbete, men marken är fortfarande frusen, och lusten tryter, som sagt. Det finns dock två jättestora högar med nerfallna grenar och kvistar i olika storlekar på dammtomten, den ena innanför thujahäcken och den andra uppe vid uthuset. Samtidigt börjar de uppstaplade sockerlådorna med tändved till spisen ta slut, så nästa långtidsuppgift blir att fylla dem igen. Eldningssäsongen är ju definitivt inte över, men lusten och energin tryter som sagt.

Stockholmsgänget, inklusive dotter Signe, hjälpte mig med lövräfsningen förra helgen, men efter det har det blåst så mycket i veckan att det ligger löv och nerfallna kvistar överallt igen. De var nere i Lövekulle den här helgen också, men den här gången träffade jag dem inte alls, eftersom de gick en långrunda runt hela Mjörn tillsammans med Amandas ”före-detta” Jim på lördagen. (Lustigt egentligen att Jim har behållit så starka rötter i Lövekulle, medan man ser allt mindre av Amanda med familj. Senaste året har ju coronaepidemin satt definitivt stopp för alla resor, och det är evigheter sedan Boel och Lennart visade sig här också) .

Tur ändå att man har den dagliga kontakten med Göran och Gun. Och tur att man har hunden, för utan den skulle man väl växa fast framför skärmarna. Man möter ju också rätt många människor på hundpromenaderna, även om kontakten oftast inskränker sig till en hälsning och några få ord på behörigt coronaavstånd.  Härom dagen träffade vi en rolig ny hund i området. Det är en konstig blandning mellan labrador och storpudel, men ingen av raserna avspeglar sig i utseendet. Hunden är jättestor, lurvig och svartvit, 6 månader gammal och väldigt lekfull. Den lyckades till och med få fart på Nelly, som annars börjar bli betydligt lugnare med åldern – hon är ju över åtta år nu.

Det har över huvud taget varit många nya hundar nere på fältet på sistone, förmodligen är det många i området som passat på att skaffa hund under coronaepidemin. Dessutom verkar stadsskogenborna gärna rasta sina hundar i Lövekulle, medan vi Lövekullebor ofta går våra promenader uppe i Stadsskogen. Jag stötte på åtta olika hundekipage bara på utvägen under söndagens morgonpromenad. Många tycks vara ovanliga raser eller korsningar, som jag aldrig sett tidigare. Men alla verkar vara snälla – åtminstone mot Nelly. (Fast hittills i sitt mer än åtta år långa liv har Nelly aldrig stött på en enda hund, som hon inte kommer överens med).

En definitivt oroande sak när det gäller fältens framtid är den nya översiktsplan för Mjörnstranden i Lövekulle, som kommunen tydligen håller på att ta fram just nu. Ungefär vartannat år poppar de här planerna på exploatering av fälten upp, och nu är det tydligen dags igen, eftersom det var en artikel om planeringen i ATs lördagsupplaga i veckan. Och trots försäkringar i artikeln om att befolkningen inte behöver oroa sig för en överexploatering i stil med det ”mini-manhattan” som presenterades av några lokala byggmästare för ett par år sedan, under benämningen ”Lövekulle Stationsstad”, är det nog ändå en väsentlig ökning gentemot den bara två år gamla översiktsplanen, där ju i stort sett all planerad nybebyggelse i Lövekulle tagits bort. Det svänger snabbt i politiken ibland. Politikerna verkar inte heller vara överens, det låter som om socialdemokraterna gärna skulle se en större exploatering än de borgerliga.

Men någon järnvägsstation i Lövekulle blir det definitivt inte enligt SJ, eftersom avståndet till stationen i centrum är för kort. Och man kan bara hoppas på att den begränsade framkomligheten för bilar i de två enda möjliga tillfarterna, via Sörhaga eller Stadsskogen, kommer att hålla nere antalet nya lägenheter. Förhoppningsvis kommer också strandpromenaden att fortsatt hållas fri från bebyggelse, men helt säker på detta kan man inte vara, eftersom det tidigare har ryktats om en rad ”strandvillor” med egna båtplatser utefter vattenkanten. Men troligen kommer den långgrunda stranden, vassarna och naturvårdsrestriktionerna att sätta stopp för just de ”visionerna”.

Exakt hur illa det kan komma att bli framgår inte, eftersom artikeln saknar både siffror och plankarta, och därmed blir så pass vag att man undrar varför den över huvud taget publiceras just nu. Jag har emellertid definitivt svårt att tro att naturvårdsmyndigheterna skulle tillåta en omfattande muddring på sträckan mellan Mjörnvallen och Lövekulle Udde. Det lär också som vanligt bli rätt mycket protester från både boende och rekreationssökande, och lokalbefolkningen har ju numera utökats av ägarna till grupphusen på uppsidan av Lövekullevägen, som säkert kommer att ha synpunkter på att få sin sjöutsikt förbyggd, (för att inte tala om sitt närströvområde).

Men risken är nog ändå stor att den övre delen av det triangulära fältet mellan Lövekullevägen och Fritidsvägen kommer att exploateras för eller senare. Det är liksom bara för ”lättbyggt”, lättillgängligt och attraktivt för exploatering, för att klara sig undan i längden.

Den nya översiktsplanen kommer tydligen att presenteras i höst, och sedan brytas ner i flera mindre detaljplaner, med planerad första byggstart om ca 5 år. (Och bara det låter förstås lite oroande, eftersom det tyder på en omfattande bebyggelse, men det klarnar väl så småningom).

Presentation


Trädgård och hundar upptar en stor del av mitt liv.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2023
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards