Februari är inte min favoritmånad, så det är tur att den är kort.

Fortfarande tillbringar jag alldeles för stor tid framför antingen datorn eller TVn, eftersom kylan gör att man drar sig för att vistas utomhus mer än absolut nödvändigt. Vilket i mitt fall ändå betyder tre promenader om dagen med hunden, plus en snabbrunda runt dammen tidigt på morgonen, eftersom jag av någon obegriplig anledning oftast vaknar och stiger upp vid 6-tiden. Övriga rundor; kl 8, 15 och 22, är förstås tidsmässigt anpassade, både efter mina favoritprogram på TVn och hundens behov av kissrundor.

Och så länge jag kan gå hundpromenader på minst två timmar totalt varje dag behöver jag nog inte bekymra mig över min fysiska hälsa. (Värre blir det den dagen hunden faktiskt går bort. Men hon är extremt pigg och aktiv trots att hon just fyllt nio, så jag räknat med att hon ska hänga med åtminstone sex år till).

Det hände dock en sak i början av veckan som oroar mig, eftersom det är det första påtagliga fysiska tecknet på att jag börjar bli gammal, (bortsett från mina tillfälliga hjärnsläpp förstås). Vad som hände var att ena benet plötsligt bara vek sig under mig, när jag som vanligt behövde upp och kissa mitt i natten. (Även detta är förstås ett ålderstecken, och säkert väldigt vanligt bland folk i min ålder. Själv behöver jag numera oftast gå upp 2-3 gånger under natten Badrummet ligger knappa 12 meter bort, så normalt är det bara milt irriterande. Jag behöver inte ens tända ljuset, eftersom det kommer tillräckligt med nattljus in i huset från gatlyktor och grannarnas utomhusbelysning för att man lätt ska kunna orientera sig).

Men nu hade jag alltså plötsligt problem med att bara ta mig upp ur sängen.  Och ändå större problem att vackla bort till toaletten utan att trilla omkull. Förhoppningsvis är det tillfälligt, och möjligen en följd av att jag halkade omkull på eftermiddagsrundan med hunden dagen innan. Fast troligen inte, för jag ramlar rätt ofta ute i skogen, och hade ingen känsla av att jag slog mig värre än vanligt den där gången. Det här tillbudet kom alltså totalt oväntat.

Jag vidtog förstås åtgärder dagen efter, för varningar ska man ta på allvar, och kanske det kommer att hända igen. Jag minns att mor hade en mobil pottstol i sovrummet under hennes sista månader i livet, men riktigt där är jag förstås inte ännu. Det finns emellertid redan ett gammalt pottskåp i sovrummet, som jag använder som nattygsbord, eftersom det är både praktiskt och dekorativt. (Tidigare har jag tydligen också använt det till förvaring av gamla telefonkataloger. Förr i tiden fick man ju två tjocka kataloger en gång om året, innan allting blev digitalt.  Och eftersom jag har svårt att slänga saker, hamnade flera av katalogerna i pottskåpet och glömdes bort. Nu fick de alltså bidra till morgonbrasan istället).

Jag hittade till och med en gammal potta ovanpå ett överskåp i badrummet, fast jag inte har några minnen av att jag någonsin har sett den tidigare. Kanske den rentav är ett minne från barndomen, då vi faktiskt hade utedass i ganska många år? (Fast troligen inte, eftersom den är av plast. Den riktigt gamla pottan, av vitt porslin, fungerar numera som ytterkruka åt den sista överlevande krukväxteni vardagsrummet. Jag har som sagt svårt att slänga saker). Det är nog troligare att den gamla plastpottan är kvar sen konvalescensen, efter att de opererade bort en godartad hjärntumör på mig någon gång kring början på 80-talet. Nu hamnade den i alla fall i kommoden, som en reserv ifall problemen att ta mig till badrummet nattetid skulle återkomma.

Så nu är jag alltså rustad inför framtiden – fast kanske jag ändå borde ringa primärvården? Det bär förstås emot, eftersom coronapandemin fortfarande pågår. Och sist jag var i kontakt med dem, när jag oroade mig för att minnet började bli dåligt för ett par år sedan, resulterade det bara i ett besök av en sjuksköterska, som satt och pratade med mig en timma, och en vecka senare ett enradigt uttalande från en läkare, som konstaterade att ”det finns ingen anledning att misstänka någon typ av demens”.

Och lite senare på morgonen gick jag den vanliga hundrundan kring Bryngenäs, utan att känna av några problem med högerbenet, och det har jag inte heller gjort sen dess. Så kanske jag ändå oroar mig i onödan.

Nå, den här veckan har vi åtminstone fått tillbaka solen igen, efter ett uppehåll på tre månader. Och även om skidåkarna nog gärna skulle ha ett par decimeter snö till, så passar det nuvarande djupet mig alldeles utmärkt. Snön lyser upp i vintermörkret, och det måttliga snödjupet gör det enkelt att ta sig runt på skogsstigarna i närområdet. Nelly och jag har just kommit tillbaka från en långpromenad runt Bryngenäs i vintersolen, där vi delvis fick sällskap av 7-månaders welshvalpen Charlie med matte, som vi stötte på vid grinden till Lövekullevägen. På isen utanför var ett gäng ispimplare, så vid det här laget är isen uppenbarligen tjock nog att hålla för gående, åtminstone närmast stranden.

I veckan var det faktiskt någon idiot som försökte köra ut med bil på sjön vid Lövekulle Udde. Bilen gick förstås igenom isen direkt, så det hände ingen större katastrof än att räddningstjänsten fick komma och dra upp den på land igen. Hoppas idioten som körde fick betala ordentligt för utryckningen.

Kommer ni ihåg Orwells ”odödliga” sentens från romanen ”1984”?

Krig är fred.
Frihet är slaveri.
Okunnighet är styrka. ”

Det gjorde inte jag. I mitt konstiga minne såg citatet ut så här:

"Krig är fred.
Frihet är slaveri.
Lögn är sanning. ”

Delvis beror det förstås på begynnande senilitet. Mitt minne är inte vad det har varit, och jag börjar glömma bort saker, som tidigare var självklara. Dessutom har man ju under det senaste året matats kontinuerligt i dagspressen med alla dessa notiser om Trumps lögner. Jag läser två dagstidningar i datorn varje morgon, och i båda domineras utrikesnyheterna fortfarande av nyheter om Trumps Amerika, trots att han ju faktiskt har avgått vid det här laget. Han slutade förstås med en ”big splash” genom att egga upp en folkhop till att storma Capitolium. Man trodde knappt sina ögon, när man såg bilderna på TV och i dagspressen. USA – frihetens stamort på jorden…
Men det har varit väldigt tyst från honom efter installationen, tydligen spelar han mest golf nere i Florida. nu. Frågan är vad tidningarna ska hitta på att fylla sidorna med i fortsättningen... fast det blir väl coronaviruset ett tag till.

Det är ändå tur att man har internet, och kan slå upp saker i Wikipedia. Fast helt säker går man inte där heller. Minst 80% av de länkar jag fick från datorn på sökordet ”krig är fred”, när jag skulle kolla mitt citat, handlade om Tolstojs roman ”Krig och fred”, snarare än om Orwells ”1984”.

Men det är ännu ett exempel på hur osäkert mitt minne har blivit, även för just citat, som väl annars hör till det som hänger kvar längst i minnet, särskilt om de är på rimmad vers. Jag kan fortfarande recitera långa dikter och sångtexter ur minnet – och gör det också ganska ofta, (fast tyst förstås), när jag är ute och går med hunden. Det är något med den rytmiska marschtakten, som drar igång den delen av minnescentrum i min hjärna), och sedan hjälper rimmen, och ibland även melodin, till.

Niklas och Katrin var nerebåde förra helgen och denna . Dragningskraften är tydligen fortfarande min bils manuella växellåda, eftersom Arvid har nästa uppkörning i början av februari. Och klarar han sig då går väl bollen över till Signe, som nu också har ”fyllt körkort”. I torsdags stötte jag dessutom på Katrins föräldrar ute i Lövekulle. De var ”på rymmen från städhjälpen”, vilket även jag brukar praktisera varannan torsdag vintertid, genom att häcka i något av familjehusen med alingsåstidningen under den sista timman efter hundrundan. Städningen brukar ta minst två timmar och även den längsta av mina rundor tar bara en och en halv.

Just nu väntar alla otåligt på att vaccinationen mot corona ska ta fart även här i Alingsås. Själv hör jag ju definitivt till en riskgrupp, eftersom jag är snart 83, och jag börjar bli irriterad över den bristande nätinformationen från sjukvårdens sida. Man vill ju inte belasta telefonlinjerna i onödan, men en minimal info borde väl vara om man kommer att bli kallad till vaccination, eller om man förväntas boka tid själv?

Senaste uppdateringen, som kom 27.1, var äntligen lite mera konkret. Även i min ålder förväntas man tydligen boka tid själv. Men enligt lagen om alltings allmänna jävlighet är det samtidigt slut på vaccinet i hela regionen, så nu blir det väl att vänta ett tag till innan det kommer in nya doser. Fast enligt samma källa kommer man då åtminstone få ett meddelande i brevlådan omvar och hur man ska göra det.

Än så länge känner jag mig i alla fall frisk, så jag envisas med att åka och handla själv ungefär var nionde dag. (Det är dock aldrig någon trängsel i affären på morgnarna, så smittrisken just där är nog rätt minimal). Vad som styr intervallet är hur länge filmjölken varar, eftersom jag har svårt att vara utan min dagliga portion av fil med müsli. Andra basvaror, som t.ex ost, frukt och grönsaker verkar hålla ungefär lika länge. Fast just den här veckan råkade jag glömma att köpa tomater, vilket är rätt irriterande, fast inte tillräckligt för att jag ska ta ut bilen igen.

Tills vidare flyter livet på ungefär som vanligt. Trots vinterkylan har de nästan dagliga träffarna över ett glas vin med Gun (och ibland även Göran) fortsatt på förmiddagarna. Dock bara utomhus sedan coronan började, och eftersom det blivit rejält kallare under senaste veckan har sessionerna blivit rätt kortvariga, även om vi paltar på oss ordentligt. Någon infravärme har det inte blivit hittills, kanske är en liten vedkamin utomhus en möjlig lösning, om kylan håller i sig. Men i torsdags tackade jag faktiskt nej;, eftersom det var råkallt och jag kände mig lite ruggig. Sessionerna är viktigare för Gun än för mig, eftersom Castor får huvuddelen av sin dagliga motion genom att hon kastar pinnar åt honom, medan hon sitter vid vinglaset. Själv föredrar jag dock långpromenader, som säkert är nyttigare för både mig och hunden.

Min enda regelbundna kontakt utöver stockholmsgänget är numera min hundpromenadkompis Marianne och hennes två glada welshpojkar, som jag normalt träffar en gång i veckan. Senast nu i tisdags, fast då hade hon bara med en av hundarna, eftersom den andra ramlat ner i en grop i en snödriva och vrickat tassen. Men innan dess var det faktiskt över en månad sen vi sågs sist. Det beror dock inte på coronan, eftersom vi bara träffas utomhus, utan på att Nelly löpte under julhelgen, och Marianne sedan dess varit uppe och åkt skidor i norra Sverige.

Nu blir det förhoppningsvis hundträffar med Marianne lite oftare, men under tiden har kommunen bestämt sig för att stänga av vägen ut till Lövekulle under flera månader, vilket kommer att göra livet lite besvärligare för mig, även när det gäller att åka och handla mat. Jag lyckades köra vilse totalt, när jag försökte trassla mig igenom via Skaverydsvägen utan att minnas att den gamla järnvägskorsningen vid Alfhem stängdes för åratal sedan. Så fortsättningsvis lär det få bli omvägen via Stadsskogen och E20 för både matköp och hundutflykter, för även om Skaverydsvägen faktiskt är genomgående, visade den sig vara lite för smal och slingrig för att vara ett bra alternativ.

Vädret håller sin oväntat stabilt, med uppehållsväder och temperaturer kring nollan, vilket passar mig bra, eftersom det är idealiskt för hundpromenader. Det blir ju lite enahanda, eftersom jag ogärna tar ut bilen i onödan, för även om det finns gott om fantastisk natur här ute i Lövekulle, så blir ju vägvalet ändå lite begränsat både av järnvägen och motorvägen E20. I princip har jag tre val; Stadsskogen, Bryngenäs eller en kombination av båda. Men Stadsskogen är ju rejält stor, och det rikt förgrenade stigsystemet där uppe gör att jag faktiskt nästan går vilse där ibland, även efter alla dessa år.

Hur som helst, både hunden och jag får en rejäl dos av daglig motion, och känner man för mer finns det gott om arbetsuppgifter i min egen skog kring dammen. Bl.a annat att ta hand om alla nerblåsta grenar och kvistar, och klippa eller bryta dem till lämpliga längder för kakelugn och öppen spis. Och så att räfsa löv förstås; något av ett evighetsjobb som aldrig tar slut, eftersom de flesta träden är ekar, som behåller bladen väldigt länge. Hittills har lövräfsningen också begränsats av snön, och när den äntligen smält bort kom det en ny köldknäpp, och alla eklöven frös fast i marken.

Så för tillfället är det vedhanteringen som dominerar, och eftersom det går åt mycket ved dagligen så här års i de båda spisarna, börjar den tidigare överfyllda vedboden att tömmas snabbt. Både min bakre veranda och verandan framför ingången till uthuset är oftast full av uppstaplade gamla papplådor från Domus, som i sin tur är fyllda av pinnar och barkstycken. Det ser lite skräpigt ut, men är även praktiskt, eftersom man har vedtillgången säkrad även om det skulle komma massor av snö igen.

Förråden kommer nog att räcka vintern ut, men det är nog tur att vi har så mycket vindfällen i den lilla skogen bakom Niklas hus, för det kommer ju en ny vinter nästa år. Jag kommer nog att sätta Tvillingarna på att såga upp vindfällena, och förmodligen även att ta ner några av torr-rakorna, som annars riskerar att ramla åt något oönskat håll. Och kanske blockera min stig genom skogspartiet , som jag alltid går på den första morgonrundan med hunden vid sextiden på morgonen.

Jag måste förstås inte elda i spisarna dagligen, eftersom huset är tilläggsisolerat och uppvärmningen sköts automatiskt av både luftvärmepump och direkt-el. Det är nog en kombination av trivselfaktorn och ren gammaldags snålhet, som gör att jag envisas med att hålla på med de arbetskrävande brasorna. (Den ekonomiska vinsten är nog också rätt begränsad, eftersom Tvillingarna ju inte jobbar gratis, men jag har aldrig gjort någon egentlig kalkyl på det). Men något ska man ju göra på vinterdagarna, även som pensionär, och vedhanteringen i sina olika former är en rätt behaglig form av utomhusmotion.

Niklas och Katrin kom ner till helgen, så jag fick sällskap under en av hundpromenaderna, vilket alltid är trevligt. De kom så sent att jag inte ens upptäckte att de var där förrän på den tidiga morgonpromenaden vid halv-sjutiden. Men de ska tydligen komma ner till nästa helg också, vilket ju är ännu trevligare. (Anledningen är förstås att Arvid ska kunna låna min bil för att övningsköra. Det är tydligen olika körkort för automatväxlade bilar och sådana som har gammaldags manuell växel, som min, och det kan ju vara praktiskt att kunna köra båda, särskilt som många ungdomar brukar skaffa sig något eget gammalt bilskrälle förr eller senare).

Arvid ”körde” på den förra uppkörningen, men nu har han en ny chans i början av februari, som han förhoppningsvis kommer att klara. Och sedan blir det Signes tur att ta över, eftersom även hon har uppnått körkortsålder vid det här laget. Så förhoppningsvis blir det flera regelbundna helgbesök av Wellfeltarna framöver, vilket som sagt alltid är lika trevligt. Dessutom är det säkert bara nyttigt för min gamla bil att komma ut och röra sig lite oftare, vilket säkert är nyttigt för den, så att inte batteriet lakas ur totalt under mellantiderna.

Själv tar jag ju numera bara ut bilen ungefär var fjortonde dag. (Vilket är när filmjölken tar slut. För utan fil och müsli på morgonen kan man ju inte leva. Det är definitivt dagens viktigaste mål för mig. Som alltid intages liggande framför morgonnyheterna i TV-n).

Ju äldre man blir, desto mer inrotade blir också de dåliga vanorna.

Han var 6 år yngre än jag, och hann fylla 76 så sent som för en dryg vecka sedan. Men även om han har varit sjuk väldigt länge, och vi visste att operationen var riskabel kom det ändå som en total chock för både mig och min syster. En enda ljuspunkt i mörkret är att hans dotter Anna åkte upp på söndagsnatten, så hon var hos honom underde sista dagarna av hans liv

Det är säkert ett par år sedan Ola och jag träffades fysiskt senast, eftersom jag känt mig för virrig i huvudet för att ta mig upp till Östersund på egen hand. Men vi har haft sporadisk telefonkontakt , och han brukadealltid kommentera min veckodagbok, även så sent som i förra veckan. Jag fick meddelandet v över min mobil från hans son Johan, när jag var ute på min dagliga promenad med hunden, och det gjorde att det kändes extra orättvist att jag, som är sex år äldre, fortfarande kan gå på dagliga långpromenader.

Att åka upp till Östersund för begravningen känns uteslutet, och jag hade hoppats att han kanske skulle vilja bli begravd på Skogskyrkogården i Alingsås, där ju både mor och far ligger. Men når jag träffade Gun och Göran senare på dagen, fick jag veta att han själv ville att hans aska skulle bli strödd vid Mårten Larsa-tjärnen, som länge har varit favoritmålet för hans fisketurer. Och det känns ju väldigt rätt och riktigt; att få sluta på en plats där man har känt sig lycklig och tillfreds så många gånger i livet.

Sov gott, lillebror, och hoppas att fisken nappar även på den andra sidan

Niklas och Katrin har varit i Lövekulle sen nyår, och på fredagen kom även Arvid och Signe ned med tåget. Det har blivit ett par gemensamma hundpromenader, men annars begränsas umgänget fortfarande av coronan, och så lär det förbli tills vaccineringen hunnit genomföras. Själv borde jag ju tillhöra de riskgrupper som prioriteras, eftersom jag är en bra bit över 80, men hittills har jag inte inlemmats i någon speciell riskgrupp. De grupper som prioriteras är bara 70plus i kombination med sjukdom eller hemtjänst. (Själv löper jag förmodligen större risker, även om jag bor ensam, eftersom jag fortfarande måste åka och handla själv. Men det verkar som om de har missat just min kategori vid klassningen). Det ska bli intressant att se om jag kommer att få någon kallelse efter att de blivit klara med äldreboendena, eller om jag förväntas boka tid själv i konkurrens med alla andra.

Det kom lite snö redan i början av veckan, och vintervädret lär fortsätta även nästa vecka, enligt den senaste väderleksrapporten. Det är lite extra jobbigt, eftersom jag inte gillar att köra i halka, och jag måste ju ta ut bilen åtminstone en gång i veckan för att handla. Som tur var plogade de ganska snabbt efter det första snöfallet, men sedan har det ju fyllts ett par gånger under veckan, fast lyckligtvis bara i små mängder. Det snöade ävenrätt ordentligt under veckans sista hundrunda på söndagsmorgonen, så jag kortade ner den så mycket som möjligt, främst för att Nelly skulle slippa klampar i tassarna. Ungarna i området är dock lyckliga, och deras kälkar kommer förvånansvärt långt ner mot Lövekulle Udde, trots den ganska beskedliga backen ner mot fältet.

Men snöväder är definitivt inte min favorit, varken under hundpromenader eller i kombination med bilkörning. I veckan har bilen ändå varit ute en hel del, dock med Arvid vid ratten istället för mig. Han håller nämligen på att ta körkort, och eftersom deras egen bil har automatväxel, behöver han öva sig även på manuell växling, eftersom körkortet annars bara skulle tillåta honom att köra automatväxlat. Och när han väl har klarat av uppkörningen, lär min bil få börja serva Signe istället, eftersom även hon har uppnått körkortsålder numera. Men det är nog bara bra för motorn, jag tror faktiskt inte det är nyttigt för bilar att bli stående för länge. Bl.a laddas ju batteriet upp under körning.

Just nu är det inte så mycket att göra utomhus, och snön gör ju inte direkt möjligheterna bättre. Lövräfsningen har förstås fått stå på vänt, och bortsett från promenaderna med Nelly och att lasta och köra in ved är det inte mycket att göra utomhus. Det går dock åt rätt mycket ved, eftersom jag eldar i båda spisarna, så vid det här laget finns det inte så mycket kvar i vedboden. Frågan är om det ens kommer att räcka vintern ut, men om det skulle ta slut har jag tillåtelse från Niklas och Katrin att ta ved från deras förråd på baksidan av huset. Men vedförrådet behöver ju fyllas på förr eller senare, så det är tur att vi fortfarande har tillgång till Tvillingarna. Det finns ett antal döda träd i skogen bakom Niklas och Katrins hus, som normalt skulle få stå kvar av miljöskäl, men nu förmodligen kommer att fällas för att bli brasved. Men det får bli en senare fråga, vi lär ha tillräckligt med ved för att klara oss över vintern. Husen är ju ändå el-uppvärmda, så brasorna är mera en trivselfaktor än en nödvändighet, även om det förstås också finns ett visst ekonomiskt incitament.

Sen snön kom i början av veckan har Gun och jag fått upphöra med våra eftermiddagsträffar på verandan. Även om man teoretiskt borde kunna sopa bort snön, blir det lite för kallt om ändan på de isiga trädgårdsstolarna. Vi håller en viss kontakt per telefon, som en sorts koll på att vi fortfarande är vid liv, men det blir ju inte detsamma. Själv tycker jag nog att vi borde kunna hålla tillräckligt corona-avstånd även inomhus, men Gun är lite mer paranoid än jag vad gäller smittrisken. Och kanske har hon rätt, eftersom jag fortfarande åker och handlar själv. Jag ingår ju inte i någon officiell riskgrupp, men det gör både Göran och Gun, trots att de är 6 år yngre ån jag.

Jag tillbringar numera en alldeles för stor del av dygnet framför bildskärmar; är det inte TVn, så blir det datorn. Jag prenumererar t.ex. på tre dagstidningar digitalt; Svenska dagbladet, Göteborgsposten och New York Times. Och även om jag saknar känslan av att bläddra i en papperstidning, så finns det ändå fördelar med datorn. Framför allt att man kan ändra storleken på texten, vilket inte är helt oviktigt när man kommer upp i min ålder. Det är också relativt enkelt att skippa annonserna,även det en fördel.

Innehållet i pressen domineras för tillfället av Trumps senaste dumheter, som slutligen lett till att han blivit avstängd från både Facebook och Twitter, som varit hans tidigare favoritmegafon. Den smått surrealistiska attacken på kongressen i Capitolium, som han mer eller mindre instigerade blev tydligen den sista droppen, och förhoppningsvis slutet på hans karriär. Hans excesser har visserligen varit underhållande, men vid det här laget har nog de flesta, i likhet med mig, fått nog. Än så länge är han ju fortfarande president, men förhoppningsvis finns det metoder att hålla honom i schack, ifall han t.ex skulle komma på idén att förklara krig mot Kina.

I veckan bläddrade jag förbi två helsidesannonser, båda om champagne. (Det var väl den aktuella nyårshelgen som styrde urvalet). Båda annonserna var förstås försedda med den obligatoriska varningstexten; på den ena stod det ”Alkohol är beroendeframkallande” och på den andra ”Alkohol kan skada din hälsa”. Visst är det paradoxalt att firmorna, samtidigt som de annonserar sin vara, även avråder kunderna från köpet?

Till nyårshelgen kom stockholmsgänget ner till Lövekulle, vilket alltid är trevligt, även om vi fortfarande bara kan träffas utomhus. Något gemensamt nyårsfirande blev det förstås inte, eftersom N&K traditionellt firar med gamla alingsåskompisar. Det blev däremot en gemensam hundpromenad på lördagen, så jag fick lite uppdaterad info om situationen i Stockholm,där Amandas planerade julbesök från England ju fick ställas in p.g.a coronan.

Epidemin är uppenbarligen inte över här i Alingsås heller. Tvärtom verkar den ha börjat ta ordentlig fart just nu. Men helt isolerad är jag ändå inte, eftersom Gun och jag har kommit på ett relativt coronasäkert sätt att umgås. Vi träffas väl påpälsade utomhus över ett glas vin på eftermiddagarna, oftast på deras uteplats vid brunnen, men ibland på min veranda. Ibland är Göran med, men oftast inte, eftersom jag misstänker att han brukar sova middag ungefär vid den tiden. Vi har ändå tur, eftersom vi bor tillräckligt nära varandra för att kunna ses regelbundet, åtminstone så länge mildvädret hänger i sig.

Min andra regelbundna kontakt, Marianne och hennes två glada welshpojkar, har jag inte kunnat träffa på ett bra tag, eftersom Nelly började löpa för drygt tre veckor sedan. Jag har faktiskt kunnat ha henne lös på långpromenaderna ändå, eftersom vi hittills inte har stött på några hundar inne i själva skogen, och hon i stort sett aldrig går utom synhåll för mig. Men uppenbarligen luktar hon fortfarande väldigt gott, för de hanhundar vi träffar på in- och utvägen är påtagligt intresserade, och själv ställer hon skamlöst upp sig och viker undan svansen. Men det har ju ändå gått tre veckor nu, och de har kommit in från sin frivilliga corona-isolering ute i sommarstugan i skärgården. Så förhoppningsvis kommer vi att kunna träffas i den kommande veckan

Jag envisas också med att fortfarande åka och handla själv. Och hittills har det ju gått bra, (som mannen som trillade ut från takterrassen på skyskrapan sa, när han passerade 31 våningen). Fast smittrisken är nog inte överhängande stor. Det är inte så mycket folk i affären under de tider jag handlar; alla håller avstånd, och det är corona-säkra avståndsmarkeringar i golvet vid köerna till kassan. Ibland funderar jag faktiskt över om jag borde beställa hemkörning, men jag är inte riktigt framme vid det stadiet ännu. Gun och Göran har en variant där butiken plockar ihop varorna åt dem, men då måste man ju ändå ta bilen in för att hämta ut dem ur något skåp på utsidan, så det tycker jag inte är någon större förbättring.

Den här veckan behövde jag också bunkra upp med hundmat, eftersom både torrfodret och de djupfrysta hundköttbullarna tagit slut ungefär samtidigt. Jag fick alltså ta mig till Pias Hund & Fritid ute vid Vänersborgsvägen. Det ligger nära Lidl, där jag brukar veckohandla, och även nära Karin Boyes Park, som är ett av mina favoritställen för hundpromenader, så jag slog tre flugor i en smäll. Vilket är bra, eftersom jag ogärna tar ut bilen alls numera. Senare i veckan fick jag dessutom hämta en stor påse med fårhjärta, -lungor och -lever hos Sofia och Mats, efter den vanliga höstslakten. Det tog större delen av eftermiddagen att skära alltihop i småbitar och förpacka det i lagom stora plastbackar.Men nu är jag i alla fall välförsedd med hundmat för åtskilliga månader framåt.

Nyårsafton är alltid en pers för oss hundägare, och det finns de som tar sina hundar och åker till ett ”skottsäkert” hotell i närheten av en flygplats under hela nyårshelgen. Så illa är det ju inte där jag bor, men i vårt område, liksom de flesta andra villaområden, finns det rätt många grannar som bränner av sina fyrverkerier vid tolvslaget. Även vid åttatiden på kvällen brukar det smälla rätt mycket. Förmodligen är det barnfamiljer, som tidigarelägger fyrverkerierna för att ungarna ska få vara med. Det brukar dock vara en lugn svacka vid tiotiden på kvällen, då man kan ta sig runt på en ”kissrunda” med hunden, utan att det smäller från alla håll. Så även i år, men vi väcktes förstås prick klockan 24, då grannarna från ömse sidor drog igångde vanliga fyrverkerierna.

Nellie är gudskelov ganska oberörd, men jag tycker ändå det är stressande, eftersom det behövs så lite för att orsaka permanent skotträdsla; bara någon tanklös unge som kastar en smällare på eller nära hunden. Jag har haft en skotträdd hund tidigare, och det var faktiskt min egen bror som gjorde sig skyldig till att bränna av en smällare alldeles inpå hunden. Jag tror att han bara var tolv år vid tillfället, men han borde ändå ha begripit bättre. Efter det tillbringade hunden alla sina nyårsaftnar darrande under sängen, medan jag svor ve och förbannelse över min korkade bror. Nu är i alla fall nyårsafton över för i år, vilket är skönt, eftersom den alltid är ett stressmoment. Den som en gång har haft en skotträdd hund, vill aldrig vara med om det igen,.

Gråvädret håller i sig, men nu vänder åtminstone ljuset i alla fall; höstdagjämningen inträffade ju den 21.12 Från och med dåblir det alltså lite ljusare för var dag, även om det går väldigt långsamt i början.

Julen gick rätt spårlöst förbi för mig i år. Julfirandet inskränkte sig till ett glas vin med Gun och Göran, nere vid deras källaringång. Fast det är förstås så vi alltid träffas numera, och det är vi ju inte ensamma om, så här i coronatider. Man får vara tacksam att vädret håller sig så varmt att det fortfarande går att träffas utomhus. Någon direkt julstämning blir det dock inte. Det långvariga gråvädret är förstås lite deprimerande, men själv föredrar jag det definitivt framför snö och is.

En liten gran har jag ändå haft. Jag drog upp den med roten, när jag upptäckte den vid stigen ute på Talludden, och nu står den i en blomkruka på mitt runda bord. Om den överlever julen ska jag plantera den ute i dammparken. Kanske blir den julgran igen nästa år. Om inte, får den väl bli ved.

Just nu handlar mitt dagliga liv rätt mycket om ved. Det är dessutom inte mycket annat man kan göra utomhus så här års. Mer än gå ut med hunden, förstås, men hon är ju med under vedhanteringen utomhus också. (Och ”bidrar” dessutom till vedhanteringen inomhus, genom att knycka pinnar ur den stora kopparbaljan i vardagsrummet, och sedan tugga dem till småflis på ryamattan i sovrummet).

Mitt hus värms upp med elvärme, vilket ju blir rätt dyrt, även om väggarna är välisolerade. Jag har emellertid också både en kakelugn och en gammal braskamin som försetts med lucka för att bli mera värmeeffektiv. Utöver den rena trivselfaktorn med att elda brasor, finns det alltså också ett rent ekonomiskt incitament. Fast det är klart att jag egentligen inte behöver elda i vedspisarna, särskilt som vedhanteringen ju är ett både tungt och monotont arbete.

Men det blir mycket nerfallna grenar och kvistar på en skogstomt även under normala förhållanden, och under förra året hade vi dessutom ett onormalt stort antal stormar, som välte ett par rätt stora träd. Stammarna sågades sedan upp till ved med hjälp av Tvillingarna, och är numera prydligt instaplade i vedboden på baksidan av uthuset. Under vintersäsongen eldar jag alltså dagligen i båda eldstäderna, och det går åt ett par skottkärror fyllda med ved under en vecka. Vedboden håller därmed snabbt på att tömmas

Förråden av tändved hade också vuxit över alla bräddar, eftersom man ju inte eldar brasor under sommarhalvåret. Före julhelgen var båda tändvedsförråden, på trappavsatsen vid bakdörren och på den lilla uthusverandanfullpackade med gamla apelsinlådor, som jag en gång i tiden fick från ICA och Domus, och numera används som mellanförvaring av tändved. (Domus finns väl inte ens kvar längre, men de gamla papplådorna hänger med än idag, även om många av dem börjat lossna i fogarna). Vid det här laget är dock minst hälften av papplådorna tomma igen.

Det finns dock fortfarande ett par jättestora högar av nerfallna grenar och kvistar på dammtomten, som bara har blivit liggande, och byggts på successivt av nya nerblåsta grenar. De skulle behöva klippas ner till lagom längder och förvaras under tak. Hittills har det jobbet fått anstå, eftersom alla förråden redan var fulla. Grenhögarna har därförvuxit rejält under året, men nu är det ju eldningssäsong igen, och innehållet i papplådorna minskar snabbt. Så det är definitivt dags att organisera upp i kaoset.

Att förvandla de otympliga grenarna och kvistarna till lagom längder av tändved med hjälp av vedsåg och grensax är ett lågprioriterat företag, som egentligen bara blir utfört när väder och vind sätter stopp för alla andra – och roligare – utomhusjobb. Och vid det här laget är högarna jättestora, den elektriska motorsågen nyckfull och opålitlig, alla handsågarna gamla och rostiga, och sågbocken så murken, sned och vind att den håller på att ramla i bitar. Så särskilt fort går det inte.

Men vid det här laget finns det ju åtminstone också ett antal tömda lådor att förvara tändveden i, och fler lär det bli, eftersom vintern ju inte är slut ännu. Så det tidigare lågprioriterade jobbet har plötsligt klättrat på dagordningen. Just nu eldar jag dagligen i båda spisarna, och en stor del av min utetid går åt till att köra in ved till brasorna, och försöka förvandla grenhögarna till mera lätthanterlig tändved.

Det tidigare välfyllda vedförrådet lär förstås minska snabbt, när eldningssäsongen nuhar startat, men jag har definitivt både brasved och tändved så jag klarar mig fram till våren. Men förr eller senare lär veden ändå ta slut. Då blir det att kalla in Tvillingarna eller Niklas igen, för att fälla något lämpligt skräpträd, om nu inte vinterstormarna tar hand om den uppgiften åt mig. Motorsågen är skraltig, men går nog att använda ett år till, speciellt om jag lämnar in den på service först. Kanske jag rent av kommer att skafta om den gamla klyvyxan, som varit oanvändbar i minst ett år. För Wellfeltarnas eldrivna vedklyv vågar jag mig inte på att laborera med ensam. Tekniska prylar har aldrig varit min specialitet, trots att jag faktiskt har gått fyra år på teknisk högskola.

Det har varit en riktigt lång och tråkig höst, med corona-isolering och ihållande gråväder. I veckan upptäckte jag dessutom att Nelly var en bra bit in i sin löpperiod, vilket är ytterligare en stressfaktor, eftersom jag gillar att ha henne lös.

Både på fredagen och söndagen bröt dock solen fram, och även om det bara är ljust 5-6 timmar om dagen så här års, så gör ändå en solglimt stor skillnad. Särskilt som det är över en månad sen förra gången; jag tror det var i mitten av november som vi senast såg solen här i Lövekulle. (Fast själva solskivan såg jag förstås aldrig någon av dagarna, den höll sig gömd bakom stackmolnen. Men bara känslan av hur ljuset förändrades var ju lite uppiggande).

Veckans – och årets - sista långpromenad med Marianne, Douglas och Nelson gick alltså i tisdags, ute vid ridhuset i Nygård. Där hade jag inte varit på evigheter, och mycket riktigt hade jag också problem att ta mig dit, Jag trodde anslutningen till E20 skulle finnas kvar, eftersom där ju även ligger en ridskola och en djurklinik, men så väl var det alltså inte, och jag hamnade halvvägs till Vårgårda, innan jag hittade ett mot och kunde ta mig tillbaka via parallellvägen och bron.

Det var alltså Nelson som upptäckte att Nelly luktade ovanligt gott, och Nelly var alldeles uppenbart med på noterna, ställde upp sig och vek undan svansen. Vi lyckades dock ta oss igenom promenaden utan parning, men det lär också bli sista gången vi kan träffas i år. Vilket är extra tråkigt, för så här i coronatider har man ju inte så många kontakter.

När jag nu ändå befann mig ute vid ridhuset passade jag på att göra mig av med två gamla sadlar, som jag sedan länge har avsett donera till ridklubben. Sista halvåret, efter att Gun kastade ut dem ur mitt forna stall, (som alltså numera är deras garage), har sadlarna belamrat sängen i tornrummet, där de visserligen var ur vägen, men förmodligen inte mådde särskilt bra, eftersom dagsljuset i rummet är alldeles för starkt. Jag hade turen att hitta en kille på plats uppe på ridklubben, vilket inte alltid är garanterat vid den tiden på förmiddagen. I och för sig hade jag ju bara kunnat lägga in sadlarna i något av personalutrymmena, men då kanske någon kunde ha fått för sig att de var stöldgods, så det kändes skönt att få ett officiellt överlämnande. Sadlarna är visserligen gamla, men av hög kvalitet, och säkert användbara i många år till.

Det har varit en lång och tråkig höst, och vintern lär väl knappast bli bättre, även om ett vaccin nu åtminstone tycks vara på gång. Men jag såg just en notis i tidningen om att en ny sorts coronavirus upptäckts i England. Det innebär förstås att Amandas planerade stockholmsresa över jul inte kan bli av, vilket ju är tråkigt för ungdomarna, som sett fram emot att få träffas. Även om hon möjligen hade kunnat ta sig dit, riskerade hon definitivt att bli fast under oöverskådlig tid, när nu epidemin tydligen hotar att ta ny fart igen. Vaccinet är visserligen på gång, men lär ju inte släppas förrän tidigast i mellandagarna.

Själv fick jag dock en oväntad julklapp. När jag kom hem efter min dagliga morgonrunda hittade jag ett julpaket på min trappa. Det var från Anna, och eftersom jag inte har den gängse inställningen till jultraditioner, kunde jag inte låta bli att öppna paketet, som visade sig innehålla en temugg med julmotiv. Fast motivet var faktiskt jag och Nelly, porträtterade bakifrån, sittande vad som såg ut som på bryggan nere vid sjön. Till och med våra namn stod tryckta på muggen, och jag blev alldeles oresonligt glad över den oväntade presenten. Det här kommer fortsättningsvis att bli min officiella temugg.

Det har också varit folk i wellfeltarnas hus under senaste veckan. Det är Signe, som bott där med en kompis, men så här i coronatider vill man ju inte ens knacka på för att hälsa. Men det är ändå trevligt när huset är upplyst på kvällarna, och till slut stötte jag faktiskt på flickorna på eftermiddagsrundan med Nelly, som tyvärr lyckades smutsa ner de vita byxorna för Signes kamrat ordentligt, i sin iver att hälsa. (Signe, som är mera van vid Nellys fasoner, lyckades rädda sina egna byxor från samma öde). Men kompisen tog det hela med ro för ”byxorna ska ju ändå tvättas”. Flickorna ska ta tåget hem hem till julfirandet i Stockholm i kväll, och förhoppningsvis går det vägen för dem.

Även änderna har varit på besök, vilket på sätt och vis är ett vårtecken, även så här års. Jag har faktiskt inte sett dem ännu, men jag hör dem flyga upp när vi passerar i mörkret under morgon- och kvällsrundan. Förr i tiden brukade de ju häcka på ön, men numera tycker de tydligen att Nelly är ett för stort orosmoment. Och det är kanske lika bra, för även jag har byggt en liten barrikad på bron, och hon hittills inte har vågat sig ut i själva dammen, så är det risk att de avbryter häckningen, eller till och med överger ungarna, om de tycker hon känns för närgången. Det här är nog dessutom ett annat andpar än det tidigare, som var betydligt oräddare. Sist jag hade häckande änder i på ön var våren 2018, och det blir nog ingen häckning till våren heller..