Den långdragna Corona-pandemin har egentligen inte påverkat mitt eget liv i någon större utsträckning. En betydligt större förändring är att Göran tyvärr har blivit sittande, och Gun numera rar för hundpromenaderna med Castor. Själv tar jag ogärna ut bilen numera, annat än för att åka och handla, vilket brukar bli ungefär var tionde dag – (om inte Marianne ringer och lurar ut mig tidigare). Intervallet bestäms annars av när filmjölken tar slut, (en liter räcker i tre dagar). ICA har ju nyligen öppnat en filial i norra Stadsskogen, som faktiskt ligger inom gångavstånd för mig, så teoretiskt skulle jag kunna fylla på skafferiet under en av mina hundpromenader. Men eftersom mjölkpaketen väger ganska mycket och jag inte heller gärna vill koppla Nellie utanför butiken, har det hittills inte blivit av.

På den gamla goda tiden, då Göran fortfarande var rörlig och vi körde ut med hans bil till olika skogspartier varje dag, blev det ju betydligt mera varierade hundpromenader. Men det är numera mer än ett år sedan, och själv tar jag alltså ogärna ut bilen i onödan. Det beror på en kombination av ren lättja och småsnålhet, bensin är ju inte gratis. Här hemma växlar jag mellan tre olika rundor; runt Stadsskogen, runt Bryngenäs, eller en kombination av båda. Alla tre varianterna tar ca en och en halv timma, och under den tiden möter man förvånansvärt få människor, trots att Lövekulle är ett populärt rekreationsområde och man kunde tycka att fler borde vara ute och gå nu, när folk är ”corona-lediga” och våren äntligen tycks vara ordentligt på gång.

Det finns det dock undantag ibland. Jag gick en runda i skogen mellan Lövekulle Udde och den branta trappan till Svallåsvägen häromdagen, och stötte oförmodat på tre olika yngre manspersoner uppe i det allra otillgängligaste partiet mellan den långa trappan och branterna ner mot sjön. Alla tre killarna visade sig dock vara ute efter en kontroll i HittaUt-kartan, som tydligen skulle finnas just där. (Konstigt ställe att placera en kontroll på; terrängen är väldigt jobbig och stupen verkligen livsfarligt branta). Själv har jag fortfarande inte stött på någon kontroll där, och även pojkarna hade uppenbara problem. Däremot hittade jag en annan kontroll i GC-backen ner mot fältet. Även denna var lite lurigt placerad; den var fäst direkt på stolpen, så att den bara syntes om man kom uppifrån.

Våren har hittills framskridit extremt långsamt, eftersom nätterna fortfarande varit så kalla, men i veckan exploderade plötsligt allting, i och med att björkarna slog ut. Långkalsingarna hamnade i tvättkorgen, och vinterjackan byttes mot en tunnare men någorlunda regnsäker variant, eftersom det hade förutspåtts regn under senare delen av veckan. Ganska tidigt på onsdagen anlände Boel och Lennart upp, och senare på kvällen kom Niklas och Katrin, som även hade med sig Signe. Plus en extra bil med skylten ”övningskör”, (och rimligen därmed även en förare till densamma). Även Emilie dök oväntat upp från Halmstad och stannade länge nog för att gå på en hundpromenad med mig runt Bryngenäs,på torsdagen, innan hon försvann upp till Stockholm redan på fredagen.

Det blev ett par vädermässigt hyggliga dagar kring Kristi Himm, och ön möblerades med stolar och bord, men på lördagen drog regnet in, och Wellfeltarnas nybyggda växthus kom till användning som klimatskydd. Det regnade ganska rejält under i stort sett hela lördagen, men jag lyckades pricka in hundpromenaderna utan att bli genomvåt, trots att mitt gamla regnskynke egentligen inte klarar alltför långvariga skurar.Mellan skurarna gav jag mig på Skunkkallan, som växer på tre ställen runt dammen, totalt ca ett dussin exemplar, varav de flesta i inloppsbäcken. Den är grann när den blommar med sina stora, knallgula hölsterblommor, men eftersom den är ett aggressivt och svårutrotligt rotogräs, får den aldrig tillåtas att sätta frö, särskilt som frökolvarna flyter på vattnet, vilket förstås lär vara dess normala sätt att föröka sig. De jättestora, skräpiga bladen är inte så kul att titta på heller, så dem brukar jag också skära bort lite längre fram på säsongen. I övrigt ärdammparken fin ut i år, gräset är fortfarande under kontroll och blåbärsriset ser väldigt livskraftigt ut, både på dammtomten och den obebyggda tomten bakom Niklas hus. Även ekarna var på väg att slå ut på söndagen, och med det är våren definitivt här, även om temperaturen dalat tio grader de senaste dagarna..

En ovanlig – och oroande - händelse var dock att jag vaknade under natten till söndagen av att högra vaden värkte, utan någon påtaglig anledning. (Jag har t.ex. inte grovarbetat, och inte heller ramlat och slagit mig under promenaderna - åtminstone inte vad jag minns). Jag hade till och med svårigheter att ta mig ut till toaletten, och på den tidiga kissrundan med Nelly, och jag har fortfarande känningar av det senare under dagen, även om det känns mindre nu. Det gör inte jätteont, jag kan stödja på benet, och jag tog mig runt Bryngenäs på den vanliga hundrundanutan större problem – dock med hjälp av skidstaven som vanligt. Men något är uppenbarligen inte OK, benet känns skakigt och det molar fortfarande lite i vaden. Den troliga orsaken lär väl vara att jag har fått en blodpropp, och jag borde nog ta mig in till vårdcentralen under nästa vecka för en koll. Kanske jag borde börja käka blodförtunnande tabletter? Att inte kunna gå på de vanliga dagliga långpromenader skulle vara katastrofalt för både mig och Nelly.

Men än så länge kan vi ju gå, och våren är ju faktiskt i full gång. So - why worry?

Redan ibörjan av förra veckan slog bladen till vinrankan ut i växthuset, trots att jag inte har använt de el-element, som faktiskt finns där, under de senaste två vintrarna. Några blomknoppar syns däremot inte till, så det är tveksamt om det blir några druvor i år. Förra vintern gick ju utetemperaturen aldrig under noll, men i år har det varit nattfrost under en längre period av våren trots soliga dagar, nu senast natten till söndag, då det var ordentligt med is på bilrutorna.

Mitt växthus är dock av ”påhängstypen”; d.v.s det sitter på husgaveln med en dubbeldörr rakt in i det gamla vardagsrummet. Dörren är bara en sommardörr, så det läcker rätt mycket värme igenom den vintertid, men det kompenseras av att braskaminen tre meter bort är vänd rakt mot växthusdörren. Så trots att min datorarbetsplats sitter knappa två meter från växthusdörren, har jag aldrig besvärats av kalldrag från glasdörren. Efter att takskivorna byttes ut har växthuset fungerat oklanderligt, och den gamla vinrankan bär oftast rikligt med blåa druvklasar varje år. Druvorna är små men söta, så de är ett uppskattat kosttillskott på somrarna Frågan är dock om det blir några i år; hittills har jag inte sett till några blomklasar.

Under riktigt svinkalla vintrar har jag också möjlighet att slå hela växthuset i sjok av bubbelplast, vilket jag alltså inte har gjort de senaste två vintrarna. Långväggen mot granntomten är dock ”tilläggsisolerad” med lösa skivor av kanalplast, lutade mot väggen. Skivorna, som blev över när jag bytte tak för tre år sedan, fungerar även som insynsskydd mot grannen, som annars skulle kunna titta rakt in i mitt vardagsrum. Eftersom växthuset räknas som uthus gäller nämligen regeln om 1.5 meters avstånd till tomtgränsen istället för de vanliga sex, så växthuset står väldigt nära deras tomtgräns.

Mitt förökningsintresse har avtagit under de senaste åren, och växthuset används numera mest för vinterförvaring av krukade uteväxter, som inte är fullt härdiga. men fortfarande står det några plastlådor fyllda med småkrukor från gamla frösådder i växthuset. Och trots att jag allt oftare glömmer att vattna, har förvånande många ändå överlevt vintern, och håller just på att bryta med nya skott. Bl.a någrakastanjer, som jag tydligen stoppade i fickan när jag passerade Ekebacken i höstas, och helt hade glömt bort sen dess. Hästkastanj hör faktiskt till de träd som jag inte har i dammparken ännu, så de här plantorna blir ett välkommet – om än ganska oplanerat - tillskott. .

Vid det här laget börjar mitt minne att bli allt sämre, och jag glömmer ofta bort namnen på de växter eller buskar som blommar när jag passerar på mina morgonvandringar. Både far och jag samlade på sällsynta växter, och det är extremt irriterande när man inte kommer på vare sig det svenska eller latinska namnet. Många samlare har namnlappar på allting i sina trädgårdar, men det tyckte jag var fult och störande. Men som tur är förde jag anteckningar, så det finns växtlistor, och och de flesta växtetiketterna finns också kvar, samlade i en stor plastlåda, så oftast går det att rekonstruera. Alla småkrukor med frön och sticklingar har förstås också etiketter, men vid det här laget har texten bleknat till oläsbarhet på de flesta.

Jag har haft det här växthuset väldigt länge, det är från fars tid. Han och jag körde ner till centrala Tyskland någon gång i början av sjuttiotalet, för att importera varsitt växthus. På den tiden fanns inga monteringsfärdiga växthus tillgängliga i Sverige, så våra blev något av en sensation, och jag minns att det var en artikel i GP om mitt eget växthus, med bilder och allt. Året efteråt kom den tyska tillverkaren till Sverige med fru och barn, och familjen stannade ett par dagar i Lövekulle. Far hade kommit med en av de vanliga och – som han trodde – till intet förpliktigande artighetsfraserna; ”Om ni kommer till Sverige någon gång måste ni komma och hälsa på”. Något sådant ska man aldrig säga till en tysk, fick vi veta efteråt. Besöket var jobbigt, för att de var så många och stannade så länge. Och naturligtvis för att de inte talade ett ord engelska. Min egen skoltyska var rätt rostig, och dessutom bristfällig, men jag minns att jag var ute och red med dottern, (vi hade två hästar i garaget på somrarna under den tiden).

Båda växthusen finns alltså fortfarande kvar och har varit till mycket glädje under årens lopp, särskilt under perioder med köldvintrar. De kalla vintrarna var vanligare på åttiotalet, men det har varit en del riktiga fimbulvintrar även efter sekelskiftet, framför allt åren 2009-10. Numera används växthuset som sagt mera till vinterförvaring av krukor och utplanteringsväxter än till förökning. Just förökningsintresset har gått i vågor hos mig. Det har funnits perioder då både växthuset och verandan på baksidan av huset varit fullproppat av småkrukor med fröplantor och sticklingar., men på senare år har förökningsintresset avstannat.

I år hade jag inte ens brytt mig om att fröså tomater, men det löste sig ändå, efter Wellfeltarnas senaste besök. De presenterade mig nämligen med tre tomater och en gurka, som alla var på god gång. Krukorna fick tillbringa första dagarna i fönstret vid datorn, men efter att vårvärmen plötsligt slog till under måndagen har de fått flytta ut i växthuset.

För tillfället finns det annars bara ett dussintal småkrukor med med sticklingar i växthuset. Enligt etiketterna ska det vara Rh. Summerwind och Rh. Aksel Olsen, plus något som tydligen heter Friesianum decorum, och som jag inte hittar i några växtlistor på nätet. I övrigt kommer de flesta sticklingarna från en stor gren från en av mina gamla williamsianumhybrider, som jag av misstag råkade bryta av när jag räfsade i höstas. Eftersom jag alltid har svårt att kassera levande växter, delade jag upp grenen i ett antal småsticklingar, som sedan har tillbringat vintern i växthuset, och mot alla odds har rotat sig nästan hundraprocentigt. Rhododendron är annars normalt ganska svårförökade, men just williamsianum och dess hybrider rotar sig lätt, och sticklingarna har alltså överlevt vintern trots ouppvärmt växthus och falnande skötselintresse. .

Nu är de alltså ordentligt rotade, och ska få komma ut i dammparken när vårvädret känns lite stabilare. Vid det här laget är i stort sett alla skärmplanteringar där klara, men det finns ett par ytor, (bakom grönsakslandet och i hörnet mot Puttens), där jag fortfarande håller på att fylla upp med höstlöv. Löven är inte tillräckligt nedbrutna för plantering ännu, så småplantorna får nog ha en mellansejour i det gamla grönsakslandet bakom uthuset, där jag ändå sällan ids odla några sommargrönsaker numera.

Nej, jag smygsuper inte, och mina alkoholvanor är regelbundna men måttliga. Jag gillar att ta ett halvt glas vin till maten, men för säkerhets skull häller jag upp det i köket, låter dunken stå kvar och tar med glaset in i vardagsrummet, där middagen numera oftast intas liggande framför TVn. I och med det riskerar jag inte att jag på grund av tankspriddhet – eller senilitet? - ska fylla på glaset igen, när det är tomt, (vilket är hur jag tror att problemen oftast börjar för ”vinalkoholister”). Och den dagen när jag faktiskt blir senil – vilken jag hoppas fortfarande är avlägsen – kommer vanan att vara så etablerad, att jag nog inte löper någon risk då heller.

Periodiciteten ligger i mina fritidsintressen, som har skiftat mycket under åren. Djurintresset, som går som en röd tråd genom livet, har varit dominerande, och för det mesta har jag antingen haft hund eller katt. (Jag är definitivt en ”hundmänniska”, och katterna har varit någon sorts nödlösning, när arbets- eller bostadssituationen gjort det för svårt att ha hund). Det har blivit många hundar under åren; från min första, blodhunden Jock, till min nuvarande Welsh Springer spaniel, Nelly. Under mellanperioden var det både Golden retriever, Engelsk Bulldog och Engelsk Springer Spaniel. Och så förstås min mest älskade David, en boxer som jag ärvde av min bror Ola, som skaffat den lite förhastat under studietiden i Malmö. (Det gick till så att han skulle köpa en boxervalp åt sin dåvarande flickvän, och åkte därifrån även med en valp åt sig själv, som han förstås inte hade en rimlig möjlighet att ta hand om. Sedan åkte han hem till julfirandet i Lövekulle, där David omedelbart bestämde att han ville bli min hund istället) .

För närvarande har jag alltså hund, men ingen katt, och det är mer än 10 år sedan den senaste katten dog. Jag har dock beställt en kattunge ur en kull som föddes så sent som i måndags, så om ett par månader är det dags igen. Kattdörr har jag ju redan, och Nelly kommer förhoppningsvis att tycka det är kul med en kompis att jaga i huset.

Under långa perioder har jag också haft häst, men även det intresset har skiftat under åren. Som mest hade jag tre egna hästar i garaget på mina föräldrars tomt, som Boels ungdomar ibland hjälpte mig att motionera,. Men oftast var det bara en, och den första hästperioden började redan under Chalmerstiden. Och typiskt nog var det en av mina hundkompisar, Bertil, som då lurade ut mig till ridhuset för att rida på en vuxenlektion, mellan 7 och 8 på morgonen. Efter lektionen åkte Bertil till skolan, medan jag, som hade flexiblare tider på Chalmers, stannade kvar, för att titta fascinerat på en äldre herre som tränade piaff och passage i manegen med sin ytterst väldresserade häst.

När träningen var klar för dagen, var hästen varm och svettig och behövde skrittas ut för att varva ner, och eftersom jag råkade finnas till hands på läktaren blev jag tillfrågad om jag ville göra det. Sedan eskalerade det snabbt. Flera av hästägarna, (som ofta tillhörde Göteborgs societet, och därmed hade möjlighet att rida på förmiddagarna), tyckte det var praktiskt med en pålitlig ungdomlig ”skötare,” som varvade ner hästen efter dressyrträningen. Under ett par år var jag försteskötare till ett stort antal svindyra hästar, och fick till och med privatlektioner av ridlärarna, för att kunna hjälpa till med träningen, när ägarna var på affärsresa. (Det gick förstås ut över min utbildning, men på något sätt lyckades jag ändå ta examen).

Vi var många ungdomar som red och ”skötte” privathästar, och i min dator ligger fortfarande en namnlista på 120 namn, inbjudna gäster till en jubileumsträffsom ordnades någon gång under 2011. Själva ridhusperioden startade alltså redan under 60-talet, och nådde sin kulmen under slutet av 70-talet, då jag hade flera egna hästar, och fars garage förvandlades till stall sommartid. (Jag träffade faktiskt en av mina egna gamla ”hästskötare”, så sent som för ett par veckor sedan, så jag fick min första covidspruta på vårdcentralen i Noltorp). Hästperioden hade förstås definitivt upphört på 90-talet, då jag veckopendlade till Berlin under flera år. Spåren efter hästarna finns dock kvar i parktomten, i form av upptrampade stigaroch en platå där det växer nässlor, eftersom vi brukade dumpa spillningen från ”garagestallet ”där.

Ett annat ihållande intresse är förstås trädgården och parktomten, och eftersom jag är något av en samlare, finns det numera en hel del ovanliga växter både i min egen trädgård och den betydligt större dammparken. Men mer om detta i nästa veckorapport.

Efter många om och men har jag nu fått min första spruta mot Covid-19., vilket skedde på onsdagen.

Av någon anledning skulle vaccinationen ske på Noltorps vårdcentral, som jag aldrig tidigare besökt. Eftersom jag i stort sett aldrig är sjuk, är det evigheter sedan jag besökte någon vårdcentral över huvud taget. Men den naturligaste borde ju ha varit Sörhaga, som ligger intill lasarettet, och därmed utmed den väg jag vanligen kör till och från stan. Dock inte senaste månaderna, eftersom Lövekullevägen är avstängd, och kommer att fortsätta vara det ända fram till midsommar. Förmodligen håller man på att förstärka partierna närmast Säveån, för att inte hela vägen ska rasa ut i ån.

De här arbetena har pågått i månader redan, och gör det irriterande svårt att ta sig till Alingsås, eftersom målen för mina fåtaliga ärenden nästan alltid ligger i norra delen av stan, när jag ska ha hundträff med Marianne och handla på Lidl en gång i veckan. Omvägen runt hela Stadsskogen är irriterande lång, även när man kör bil. Nu visade det sig dessutom vara praktiskt taget omöjligt att ta sig till Noltorps centrum söderifrån, utan att först köra upp till Kungälvsvägen och sedan ner igen. Den ”naturliga” nord-syd-förbindelsen via ”Klämman” är enbart för gång och cykeltrafik.

Efter att ha haft alingsåskartan liggande öppen på datorn i flera dagar, plus en massa strul fram och tillbaka om den exakta tidpunkten för vaccinationen, lyckades jag till slut leta mig fram till rätt plats på rätt tid, och sedan gick det snabbt och enkelt. Enda irritationsmomentet var att man var tvungen att sitta ner och vänta i en kvart efteråt, innan man fick ge sig iväg. Förmodligen är de rädda för att folk ska svimma efter sprutan, (som faktiskt inte kändes alls, men som tydligen kan ha diverse biverkningar). Väntandetefteråt var lite irriterande, men ett uppiggande inslag var att en av sjuksköterskorna kände igen mig, och frågade lite om den häst jag haft på Nygårds ridskola för evigheter sedan.

Jag hade ju egen häst under rätt många år, först i Lerum och sedan på Nygård i Alingsås, (med filial sommartid i mors garage i Lövekulle). I konceptet med stallplatsen ingick ett antal frivilliga ”skötare”, som fick skritta ut hästen i skogen som belöning för att ha ryktat och kratsat hovar. Jag antar att den trevliga tjejen på vårdcentralen var en av dessa småflickor, och därför kände igen mig. (Själv hade jag förstås ingen aning om vem hon var, och skyller som vanligt på min ansikts-afasi – och ålder.)

Det är säkert långt över tjugo år sedan den sista hästen försvann ur mitt liv. Och det är märkligt att hästarna, som utgjorde en så stor del av mitt liv under en så lång period, inte har lämnat några avtryck alls i mina minnesanteckningar på datorn. Jag hittade inte ens en lista på hästarnas namn, men däremot finns det fullt av gamla fotoalbum på övervåningen, de flesta fyllda av bilder på olika hästar. Förklaringen är väl att hästperioden inträffade före datoriseringen, och sedan överskuggades av andra omvälvande händelser i mitt liv, som t.ex Berlintiden.

Det är i alla fall skönt att ha vaccinationen undanstökad, även om man tydligen fortfarande kan bli smittad. Helt säkert lär man inte vara förrän efter den andra sprutan. Men jag fick åtminstone inte någon av de uppräknade biverkningarna, som tydligen kan bli rätt besvärliga. Under de första dygnen efter vaccinationen kan man tydligen bli trött och få ont i armen, ont i huvudet, frysa, få feber eller få ont i lederna och musklerna. Själv har jag dock inte känt ett dugg av något av detta, Nelly och jag tog vår vanliga tvåtimmars-promenad dagen efter, utan några problem.

På onsdagskvällen kom Niklas och Katrin till Lövekulle, för första gången på evigheter – det är nog nästan tre månader sedan sist. Covidrestriktionerna hindrar ju fortfarande närmare umgänge inomhus, för även om jag själv är vaccinerad nu, så kan man tydligen fortfarande överföra smitta. Nu blev det i alla fall en gemensam hundpromenad på fredagen, och sedan har jag fått välkommen hjälp med lövräfsningen i skogen, som blivit sorgligt försummad av mig själv i år. De höll på i åtskilliga timmar på lördagen, och rensade rent hela den stora ängen vid dammen, medan jag själv ägnade mig åt den sista delen av sluttningen högre upp. Det står nätrundlar tillverkade av det gamla fårstaketet lite varstans på dammtomten, och de flesta är fyllda med löv vid det här laget.

På söndagen gav sig N&K på den yttre ängen mot lilla vägen och jag fortsatte successivt bort mot förrådsplatsen innanför thujahäcken. Med gemensamma krafter fick vi större delen av dammtomten rensad från löv, så nu kan man slappna av och vara lat ett tag igen. Tills den nästa stora insatsen – slåttern – väntar.

Vintern rasat ut i våra fjällar
Drivans blommor smälta ner och dö.
Himlen ler i vårens ljusa kvällar,
solen kysser liv i skog och sjö.
Snart är sommarn här i purpurvågor.
Guldbelagda, azurskimrande
ligga ängarna i dagens lågor,
och i lunden dansa källorne.

Äntligen lite vårkänsla, även om nätterna fortfarande är kalla.

Och på torsdagen inträffade Våffeldagen, som alltid under vecka 12. Även känd som Vårfrudagen eller Marie Bebådelsedag. Enligt Wikipedia har Vårfrudagen i folkmun omtolkats till våffeldagen, vilket lett till seden att äta våfflor just den dagen. Om man nu behöver någon ursäkt för att göra detta - eller låta bli. Våfflor är gott, men själv skulle jag aldrig komma på idén att ställa mig vid våffeljärnet. Även om jag förmodligen har ett, längst in i någon glömd låda i något underskåp i köket. Marie Beb är definitivt en helgdag för barnfamiljer. Men varför just vecka 12? Jo, för att det då är nio månader till julafton, då ju Jesus föddes. Naturens lagar är pålitliga, även i religionen.

På sistone har jag haft lite känningar i mitt högerben. Jag vaknar ibland på nätterna med någon sorts ”nästan-kramp”, som tvingar mig ur sängen för att bara ställa mig på benet ett tag. Det är förmodligen någon sorts cirkulationsproblem, för när jag väl är vaken och uppe känner jag ingenting, och långpromenaderna med Nelly blir snarare längre och längre. Det syns inte heller något på benet, varken svullnad, blåmärken eller annan missfärgning. Och varför just högerbenet?

Sist jag ramlade och slog mig, för nästan exakt ett år sedan, var det vänsterbenet jag skadade – (vänster ben och höger tumme enligt min egen veckodagbok). Det hängde ihop med en översvämning borta vid Bryngenäsgrinden, som orsakades av en plötslig islossning. Smältvattnet steg ända upp på vändplatsen utanför grinden, och anledningen till att jag valde att klättra över muren istället för att gå genom grinden grinden var att jag inte ville bli våt om fötterna. Istället blev jag våt över hela mig och stukade dessutom foten. Hur jag tog mig hem efteråt – dryga två kilometer – minns jag över huvud taget inte. Men förmodligen var det efter den skadan som jag började gå med stavar.

Men nu är det alltså högerbenet som jag ibland känner av – fast bara om nätterna, eller när jag ligger still framför TVn. Under hundpromenaderna känner jag faktiskt inte ett dugg; jag bara vandrar på som vanligt. Ibland, men inre alltid, har jag en eller ett par skidstavar med, mest som en säkerhetsåtgärd, men det är nog mera psykiskt än fysiskt som jag är beroende av dem. Stavarna används förstås mest när det är halt vintertid, men de står fortfarande kvar vid min bakre ingång, trots att det nu definitivt är vår, och det händer att jag tar med en, eller båda på mina hundrundor. Som nu, när jag alltså ibland har lite ont i ett ben igen, även om det råkar vara det andra benet den här gången.

Vid bakre ingången står även en trave med apelsinlådor från Lidl, fyllda med nerfallna grenar och kvistar, som jag rensat bort ur skogen. Innehållet används som tändved i mina två öppna spisar, och eftersom jag har eldat varje dag under hela vintern, börjar högen av lådor nu att ta slut. Men även eldningssäsongen lider ju mot sitt slut, och det finns gott om nya nedfallna grenar i skogen, så förhoppningsvis hinner jag fylla dem igen till nästa vinter. För tillfället har jag dock en inaktiv period, och utevistelsen inskränks huvudsakligen till hundrundorna. Lyckligtvis hann jag räfsa bort huvuddelen av de nerfallna löven i dammparken redan i höstas, men eftersom ekarna har kvar sina löv länge, har det kommit rätt mycket nya. Men om bara finvädret håller i sig, lär jag nog få det gjort innan gräset börjar växa igen.

För våren är ju definitivt på gång...

Ja, jag kommer! Hälsen, glada vindar,
ut till landet, ut till fåglarne,
att jag älskar dem; till björk och lindar,
sjö och berg, jag vill dem återse.
Se dem än som i min barndoms stunder,
följa bäckens dans till klarnad sjö,
trastens sång i furuskogens lunder,
vattenfågelns lek kring fjärd och ö.

Trots att det fortfarande är flera minusgrader på nätterna känns det ändå lite som vår, och ett säkert vårtecken är när änderna dyker upp. Vilket de alltså gjorde i veckan. De stannade förstås inte länge, eftersom isen fortfarande ligger kvar på dammen, och beta gräs kan de lika gärna göra nere på fälten. Och frågan är om de alls kommer att bygga sitt bo på ön i år. Förra året blev det aldrig någon häckning, troligen för att de tycker att Nelly är lite för störande, när vi passerar på våra dagliga rundor. Hon har nämligen börjat att ta ett ärevarv ut på ön under passagerna, så jag planerar att sätta upp en liten barrikad på bron, för att hindra henne.

Det vore trevligt med en kull andungar i dammen igen, även om de sällan stannar mer än ett dygn, innan de traskar i gåsmarsch ner till sjön. Samtidigt är det ju en risk – det skulle ju vara förskräckligt om Nelly fick tag på någon av ungarna. Jag får kanske nöja mig med kniporna, som brukar häcka i en av uggleholkarna, vilket ju är lite tryggare, trots att även de passerar dammen till fots, när ungarna väl är kläckta. (Den säkraste lösningen vore förstås att hålla Nelly kopplad under passagen förbi ön, även om hon går lös i stort sett överallt under resten av promenaderna. Men så rörig som jag börjar bli i huvudet, så skulle jag säkert glömma kopplet förr eller senare, och det räcker ju med en miss om olyckan skulle vara framme. Så kanske det ändå vore bäst om andparet bestämmer sig för att häcka någon annanstans).

Det har varit en besvärlig vårvinter för sjöfåglarna, eftersom isen fortfarande ligger kvar på hela sjön, även om den nog börjar bli rätt murken vid det här laget. Det märks, eftersom det ligger tre döda svanar på olika ställen i strandkanterna längs Bryngenäsrundan. Det mest störande med det är att Nelly stannar för att äta av kadavren, och även bär med sig bitar av ben och vingar långa sträckor. Bortsett från risken att hon ska svälja något vasst, är det rätt äckligt, och eftersom jag har svårt för döda djur klarar jag inte att ta ifrån henne bytet. Hon stannar också här och var för att lägga sig ner och gnaga på benen ett tag, innan hon slutligen lämnar dem, för att sedan plocka upp dem på nästa runda, och bära dem en bit till. Då blir hon ibland lite efter, och det gillar jag inte heller, eftersom jag alltid vill ha koll på var hon befinner sig.

Lyckligtvis vet alltid Nelly själv var jag själv befinner mig. Det märks tydligt de gånger jag försöker utmana henne genom att gömma mig bakom stenar och buskar, om jag tycker avståndet blir för stort. Det dröjer oftast bara några sekunder innan hon kommer rusande i full fart, och även om hon ibland passerar förbi mitt gömställe, blir det sällan mer än ett par meter, innan hon tvärvänder och dyker på mig. (Och ja, jag vet; så här års borde hon vara kopplad under hela promenaderna. Men med hennes energinivå skulle hon bli odräglig inomhus under resten av dagen, så jag fortsätter att bryta not lagen med berått mod. Hon kan åtminstone inte beskrivas som ”löslöpande”, eftersom hon aldrig går ut på egen hand, följer mig obrottsligt och sällan är utom synhåll mer än ett par sekunder).

Och häckningsperioden har åtminstone inte börjat ännu, även om vildgässen dök upp under veckan, och nu betar i stora flockar på ängarna kring Bryngenäs slott. Mat finns det åtminstone gott om för dem, eftersom det har varit barmark länge. Bortsett från gässens olåt är det annars fortfarande förvånansvärt tyst i skogarna. Man hör knappast något fågelkvitter alls, bara någon enstaka kråka på avstånd. Kanske har parningstiden inte riktigt startat ännu, eller också håller småfåglarna hellre till på folks verandor så här års. Både Gun och jag stödmatar med fågelfrö, och det finns det säkert flera i området som gör. Det är en ständig trafik av småfåglar hela dagarna, och om fröna skulle råka ta slut någon gång, kommer de och pickar uppfordrande på fönsterrutan.

Vi väntar fortfarande på vaccinet mot Covid, och det lutar tydligen mot att vi får fortsätta att vänta fram till sommaren. Senaste nytt i tidningarna är att 15 europeiska länder - (dock inte Sverige) - pausat Astra Senecas vaccin, p.g.a alltför hög procent av patienter med blodproppar. Fast sen har det tydligen blivit godkänt igen. Eller inte... Och om eller när jag själv skulle hamna i en valsituation, skulle jag förmodligen välja att avstå, tills Astra Seneca fått definitivt klartecken. Risken att för mig bli smittad är nog minimal, även om jag envisas med att åka och handla själv en gång i veckan. Men blodproppar vill jag definitivt inte ha; det känns som en nästan större risk än själva influensan.

Nå,  jag är åtminstone inte helt isolerad, även om det ibland känns som om livet stannat. Marianne och jag brukar träffas en gång i veckan på hundpromenaden, även om hon på sistone har hållit sig mycket ute på sommarön. Men snart är det påsk, och då kommer stockholmsgänget till Lövekulle, vilket åtminstone betyder fler gemensamma hundpromenader. Och Gun, Göran och jag träffas nästan dagligen över ett glas vin på eftermiddagarna. Fast alltid utomhus och på säkert corona-avstånd nere vid deras brunn. Det blir lite kyligt ibland, men man kan ju palta på sig.

Det är betydligt mera synd om ungdomarna, särskilt de som tar studenten till våren. För dem är det definitivt ett förlorat år, och jag har faktiskt förståelse för dem som börjat slarvas med restriktionerna. En årskull av studenter har redan snuvats på sitt livs dittills viktigaste dag, och det ser osäkert ut även för årets kull.

Men på söndagen gick isen äntligen upp på sjön, så våren är ju åtminstone på gång… Eller?

Våren är definitivt på gång, men fort går det verkligen inte, eftersom nätterna är så kalla. Så fortfarande under senaste söndagskvällen låg isen kvar på dammen. Fast vid det här laget bär den förstås inte mig längre, även om Nelly gärna tar en tur ut på den, när vi passerar på våra dagliga rundor.

Traktens ungar har också använt den som skridskobana under den senaste månaden, och det har jag ingenting emot, bortsett från en sak; de spelar tydligen någon sorts improviserad bandy på isen, och använder då nerfallna grenar som klubba, och stenar eller vedträn som boll. Efteråt lämnar de ofta lekredskapen kvar på ute isen, vilket däremot irriterar mig, för förr eller senare smälter den förstås, och då hamnar ju grenarna och stenarna ute på dammbotten.

Ungarna har tydligen andra tidsrutiner än jag, så hittills har jag inte själv råkat på dem ute på isen, när jag passerar på mina fyra dagliga rundor, annars skulle jag förstås ha sagt till dem. Så jag bestämde mig för att kommunicera genom en skylt i stället, med texten ”Låt bli att slänga ut grenar och stenar på isen!”, som jag gillrade upp vid ingången. Det tycks faktiskt ha funkat, fast möjligen beror det på att isen under tiden blivit så murken att inte ens ungarna vågar sig ut på den längre.

När jag letade efter material till skylten i uthuset hittade jag ett par gamla skyltar med texten ”Kör inte in på gräset!”. De härstammade från den första tiden för tio år sedan, då de nya husen kom till i området. De nya tillfartsvägarna, som döptes till Fritidsvägen och Ferievägen, byggdes 2009-2010, efter en långvarig tvist med kommunen, som ursprungligen planerade ett dra tillfartsvägen på skrå uppför hela sluttningen mot fälten, och sedan diagonalt över näckrosdammen. Med hjälp av Gatukontoret fick vi så småningom till en vettigare sträckning, som passerar dammen i en mjuk båge, och det hela blev faktiskt till slut riktigt snyggt.

Jag sådde gräs på den plana ytan närmast vägen, med en rad av buskar och träd lite längre in, för att skärma av insynen mot dammen. Men eftersom Gatukontoret valt att placera en vägbula ungefär mitt för dammen, för att tvinga folk att hålla ner hastigheten inne i bostadsområdet, hamnade jag snart i konflikt med ett par av de nya grannarna, som envisades med att köra in på min gräsremsa för att undvika bulan. (Enligt Göran berodde det på att deras sportbil hade så låg frigång, att de riskerade att smälla i underredet, ifall de passerade bulan i för hög fart. Men eftersom hela idén med bulan var just att hålla nere farten, var det ju inget gångbart argument).

Det blevså irriterande att jag till slut blev tvungen att ta saken i egna händer, för att få slut på ofoget, men efter att jag satt upp de ilskna skyltarna upphörde det, och förbudsskyltarna hamnade därmed i uthuset för gott. Den nya skylten är betydligt enklare och består bara av ett pappersark i en plastficka, placerad på en pinne. Men förhoppningsvis fungerar det i alla fall, eftersom ungarna numera är gamla nog att kunna läsa.

Det här med pinnar och stenar på isen är faktiskt det enda problemet jag har haft med ungarna i området sedan de nya husen kom till. Det är skönt, för man vill ju inte bli känd som den där skräcktanten, som alltid ryar och grälar. Jag var lite orolig i början för att de skulle hitta på att använda min äng som fotbollsplan, men hittills har det inte hänt. Däremot cyklar de med sina minicyklar på stigarna runt dammen, men så länge de håller sig på gruset gör det ju ingen skada.

Dagarna rullar på och ingenting händer. Vädret är till synes oföränderligt klart och kallt, och våren verkar ha stoppat upp. Enda märkbara skillnaden är att det blir allt ljusare på morgnarna, när jag går min första morgonrunda med Nelly. (Av någon anledning vaknar jag alltid vid sextiden, trots att det än så länge knappast ens är gryning så dags. Jag har kommit fram till att det förmodligen är tidningsbilen som väcker mig, eftersom tidningen alltid finns i lådan när jag passerar på väg mot dammskogen).

Nå, två saker har faktiskt hänt i veckan; Niklas och Katrins växthus har äntligen blivit färdigt, och jag har fått tillbaka min husnyckel, som varit försvunnen i åtskilliga veckor.

Det finns faktiskt ett samband mellan dessa två händelser. Jag har hål i båda byxfickorna, och trodde därför länge att nyckelknippan hade ramlat ut genom fickan under någon av de dagliga hundpromenaderna. Jag hoppades på att den skulle komma i dagen när snön smälte bort, men så skedde alltså inte. Sedan fick jag för mig att det kunde vara Svantes pojkar som hade min förlorade nyckel. Det är nämligen de som sätter upp växthuset vid Niklas entré, men på grund av kylan hade de inte visat sig på flera veckor. Jag hade dock ett förvånansvärt tydligt minne av att jag lånat ut nyckeln till dem sist de var här, eftersom en av dem behövde komma in i huset för naturbehov. När det nu äntligen blev mildväder, och killarna dök upp för att fortsätta jobbet, rök jag därför på dem direkt för att fråga om nyckeln. Killarna hade emellertid ett lika tydligt minne av att de lämnat tillbaka nyckelknippan, och eftersom det är jag som är senil och inte de, så var jag ju tvungen att tro dem.

Jag hade alltså gett upp hoppet, bortsett från att jag faktiskt planerade att gå in på polisstationen och fråga om någon lämnat in nyckelknippan där, nästa gång hundpromenaden kombinerades med veckoinköpen och alltså krävde en bilresa till stan. Men i veckan skedde faktiskt undret, i samband med att Gun plötsligt bröt mot våra dagliga rutiner. Vi brukar normalt ta ett glas vin tillsammans nere på deras uteplats vid brunnen, (alltid utomhus oberoende av temperaturen p.g.a coronarestriktionerna). Men den här dagen hade Gun av någon anledning packat ner vinflaska och glas i en korg och kom upp till mig istället.

Där sitter vi alltså på min veranda, och tittar på småfåglarna, som flyger fram och tillbaka bland fröautomaterna, och plötsligt säger Gun; ”Det ligger en nyckelknippa vid verandaräcket”. Jag tittar till, och mycket riktigt; där ligger mina förlorade husnycklar, och där har de alltså legat i veckor… Lättnaden var enorm, eftersom nycklarna går till alla tre husen, och det aldrig är kul när husnycklar är på drift. I fortsättningen kommer jag förhoppningsvis att vara väldigt försiktig med vad jag stoppar i fickorna. (Jag borde naturligtvis laga hålen, men det stupar på problemet med att trä in tråden genom nålsögat. Så det lär få anstå tills ungdomarna kommer på besök igen, och jag kan få hjälp med uppgiften).

Fast vid det laget har jag förmodligen glömt bort alltihop igen...