Inlägg publicerade under kategorin Trädgård

Av Viveka Ramstedt - 24 februari 2020 17:31

Det konstiga vädret håller i sig för tredje veckan i rad, med nya fronter varannan dag, och ordentliga stormar, som kommer in lagom till veckosluten. Men under mellandagarna har det faktiskt varit en del solglimtar, och de flesta av pölarna på inre ängen var borta framåt mitten av veckan. (Fast de återkom förstås under det tydligen obligatoriska busvädret till helgen, som mycket riktigt drog in under lördagen).

 

Våren fortskrider dock stadigt och sedan ett par veckor tillbaka blommar jordvivorna från Wien på flera ställen i det korta gräset. Det är förstås alldeles för tidigt; normalt brukar de blomma i början av April, men det är ju bara i linje med allt annat onormalt denna onormala och totalt snöfria vinter.

 

Jordvivorna är ett minne från en Wienresa, som mor och jag gjorde året efter fars död. Vi blev inbjudna av PB-kören, som han varit en entusiastisk medlem av under många år, att följa med på en resa, där de inbjudits av olika institutioner att sjunga på olika kända platser i staden. ”Inbjudits” är kanske fel ord, för både vi och körmedlemmarna betalade förstås resa och hotell själv. Men de speciella omständigheterna gjorde ändå resan rätt oförglömlig. Det var en helt fantastisk upplevelse att höra den stora manskören sjunga fyrstämmigt på flera av de vackraste platserna i den klassiska staden Wien.

 

En av dessa platser platserna var entrén till Spanska Hovridskolan. Vi stod i kö där, för att titta på förmiddagsträningen av de vita lippizanerhingstarna, när kören stämde upp. Det ekade storståtligt under de gamla renässansvalven, och nästan omedelbart kom ett antal funktionärer rusande och eskorterade oss till hedersläktaren på ena kortsidan av den stora manegen. Där satt vi sedan i ett par timmar, medan det ena ekipaget efter det andra visade upp piaff, passage, piruett och capriole framför oss. Det här var under min mest intensiva hästperiod, och frestelsen blev förstås oemotståndlig för mig. Så under resten av veckan gick jag till förmiddagsträningen varje dag på egen hand, och missade därmed flera av de andra sevärdheterna, som mor rapporterade om.

 

Men åter till jordvivorna. De växte i skogen bakom vårt hotell, och jag kunde förstås inte motstå frestelsen att gräva upp en tuva och ta med den hem i en uppblåst plastpåse i resväskan. (Det här var ett vanligt beteende från både mig och mina föräldrar under olika Europaresor under åren, och åtskilliga växter i mitt woodland har anor utifrån). Jag visste förstår inte då, att ”skogen” i själva verket var en del av Wienerwald, och därmed fridlyst – men det hade nog inte stoppat mig även om jag vetat om det. Jordvivorna växte nämligen ymnigt, nästan som maskrosor, överallt på alla villagräsmattor i området, så direkt ovanliga var de ju inte. Och de har fortsatt beteendet hemma hos mig och frösått sig snällt på många olika ställen både i trädgården och runt dammen. Även den vita tibasten, som blommar just nu, kommer från skogen bakom hotellet i Wien, den följde med hem som stickling i resväskan.

 

Många av växterna i mitt woodland har liknande ursprung från olika resor, speciellt från trädgårdsresor med mor och far kring början av sjuttiotalet. (Vid ett tillfälle hade vi till och med varsitt växthus med på biltaket hem, fast det var förstås planerat i förväg). Vi brukade också regelmässigt besöka olika kända plantskolor, i England, Danmark och Tyskland, så de växterna var åtminstone ordentligt certifierade och kollade mot potentiella smittor. Detsamma gällde förstås inte småplantor från naturen, som vi oftast smugglade in gömda i extraskor och stövelskaft på bottnen av väskorna, men så vitt jag vet har vi inte bidragit till några epidemier av internationella växtsjukdomar,

 

Alla trädgårdsamatörer beter sig på ett liknande sätt, och de flesta visningsträdgårdar har ett litet förråd av småplantor i krukor, som man delar med sig av frikostigt, (oftast gratis, men annars till en löjligt låg summa, jämfört med vad man skulle få betala för motsvarande planta i en plantskola eller trädgårdsbutik). Det klart uttalade syftet hos föreningen Trädgårdsamatörerna är också att främja och sprida beståndet av ovanliga växter i privata trädgårdar.

 

Till helgen blev det alltså storm igen, för tredje veckan i rad,. Lördagspromenaden med Nelly, via Mjörnstranden, Stadsskogen och Bryngenäs blev därmed så blöt och jobbig att jag var mer eller mindre utslagen under resten av dagen. Jag orkade inte ens ut i trädgården, när regnvädret plötsligt slog om till sol framåt eftermiddagen. (Fast blåste småspik gjorde det förstås fortfarande).

 

Boel och Lennart var på besök över helgen, och vi blev allihop inbjudna till lördagsmiddag hos Gun och Göran, en fruktansvärt god lasagne, (vilket tydligen berodde på att den sedvanliga bechamelsåsen ersatts med tre sorters ost). Jag måste definitivt sno receptet och pröva själv.

 

Stormen bedarrade så småningom framåt söndagskvällen, fast inte förrän den blåst ner en björk i pionlandet på Guns tomt. Björken ramlade dessutom över en gammal en, som paradoxalt nog redan var fäst vid björken med spännband, för att hålla sig upprätt. Gun tog det hela med ro; (de ovärderliga tvillingarna lär få ta hand om resterna under veckan). Mina egna träd klarade sig även den här gången, men det ligger massor med nerblåsta grenar överallt, som jag samlar ihop i högar, under promenaderna genom parken med Nelly. Högarna börjar bli jättestora, men så småningom ska grenarna sågas upp och bli till tändved i mina spisar.

Av Viveka Ramstedt - 17 februari 2020 15:16

På måndagsmorgonen blåste det fortfarande såpass kraftigt att det kändes obehagligt på den tidiga morgonrundan med Nelly. Skadorna på vår mark verkade dock ha inskränkt sig till nerblåsta grenar, och lite problem kring växthuset, som ändå verkade ha klarat natten oväntat bra.

 

Växthuset har dubbelglas i väggarna, och där finns också element för uppvärmning, Under de senaste åren har jag dock avstått från att sätta på elementen, för att spara på strömmen. Numera används växthuset mest för frostfri övervintring av en del utomhuskrukor, men där finns också en gammal vinranka, som vid det här laget vuxit sig väldigt stor. Det brukar gå att hålla växthuset frostfritt, och hittills har den överlevt vintrarna utan synliga skador, men en direkt följd är förstås att fruktbarheten har påverkats negativt. Förra året blev det bara två pyttesmå druvklasar, men då kom det ju också en rätt rejäl köldknäpp i februari, som varade ända in till april.

 

Mellan växthuset och det övre vardagsrummet finns bara en gammal verandadörr med enkelglas, och genom den läcker förstås en hel del värme, dock inte så mycket att temperaturen i vardagsrummet blir märkbart påverkad. (Det finns ju också en öppen spis i rummet, som jag eldar i dagligen vintertid). För att öka värmeisoleringen är också större delen av växthuset vintertid insvept i bubbelplast, som är säkrad av diverse tunga staketpålar ovanpå taket och lutade mot väggarna. Det fungerar normalt bra, även om det ser lite skräpigt ut. Men lyckas vinden väl ta sig in genom någon glipa, blir förstås lyftkraften enorm. Och inför en aviserad storm med nästan orkanstyrka kändes det ju lite oroligt, och jag hade visioner av jättestora plastsjok flygande fritt iväg över nejden.

 

Nu klarade ändå konstruktionen själva kulmen av stormen utan synbara problem. Men på måndagsmorgonen hoppade jag plötsligt till vid datorskärmen, av en kraftig duns utifrån bakre verandan. Det visade sig vara ett av plastsjoken på växthustaket, som delvis lättat, och nu hängde löst och fladdrade på baksidan, förmodligen för att vinden vänt under natten, så att vi nu träffats av baksidan på fronten. Det blåste förstås för mycket för att jag skulle få tillbaks sjoket på taket, men , jag lyckades ändå säkra den nerhängande delen genom några extra pålar.

 

De fortsatta dagliga rundorna med hundarna avslöjade att stormskadorna i omgivningen också var förvånansvärt små. En stor björk hade ramlat tvärsöver GC-vägen mot fältet, men det gick ganska enkelt att kliva över stammen. I övrigt var det ett bara halvdussin vindfällen längs rundan i Hjortmarka, och ännu färre i skogspartiet vid Gerdsken. Men det senare berodde förstås på att skogsägarna där redan kalhuggit jättestora partier under vintern.

 

Det var fortsatt omväxlande blåst och regn under början av veckan, vilket innebar att lövräfsningen av de sista partierna fick stå på vänt ett par dagar. I stället ägnade jag mig åt att samla ihop alla nerblåsta grenar från stormen. En del av dessa var riktigt stora, men eftersom de kändes förvånansvärt lätta, var de förmodligen torra redan innan stormen. Vilket är bra, eftersom de kommer att bli tändved till nästa år, så insamlingen gjordes inte enbart för att snygga upp i området.

 

De flesta trädgårdsägare brukar nog elda ett rätt stort bål med grenar och ris, antingen under hösten eller våren, men hos mig hamnar alla större grenar och kvistar förr eller senare i någon av eldstäderna som tändved. Tills vidare lagrar jag dem luftigt i ett par högar, som vid det här laget vuxit sig rejält stora, men förr eller senare ska de klippas i decimeterlånga bitar och lagras under tak, tills det är dags för nästa års vintereldning.

 

På onsdagen hade vinden dock mojnat så att jag kunde återta räfsningen av den återstående nedersta delen av dammtomten; ängspartiet längs vägen ner mot nordhörnet. Och under veckan hann jag precis avsluta hela dammtomten, i sista minuten innan nästa nästa storm brakade loss

 

Göran skulle åka till Jönköping under söndagsmorgonen, för att hälsa på mamma och bröder i Jönköping, så jag var ensam med Nelly. Eftersom det var förutspått både dagsregn och tilltagande vindar under dagen, bestämde jag mig för att försöka förekomma ovädret genom en tidig morgontur runt Bryngenäs.

 

Stormen, som kom in västerifrån under natten, hade inte riktigt nått full styrka här ännu, men det hade regnet, och både Nelly och jag blev rejält våta. Och inte bara uppifrån, för i stort sett alla vägar och stigar hade förvandlats till porlande bäckar, och man fick oftast balansera på kanterna, för att ta sig fram någorlunda torrskodd. Nåja, torr och torr – så här våt har jag nog aldrig blivit på någon av mina hundrundor. Upptill klarade jag mig någorlunda, eftersom min länga vinterrock är relativt vattentät – dock inte tillräckligt för att klara av de horisontella regnet, som blev allt värre under vandringens gång, allteftersom vinden tilltog allt mera.

 

När vi väl kom fram till grinden i ändan av Lövekullevägen var vattenståndet så högt vid strandkanten att stora delar av vändplatsen redan stod under vatten. Som ett alternativ till att vada igenom en jättestor och decimeterdjup vattensamling vid själva grinden, valde jag att klättra över stenmuren istället, vilket inte var helt lätt, eftersom det vid det här laget blåste full storm. Lyckligtvis hade vi vinden i ryggen uppför den långa backen förbi Scoutstugan.

 

Jag hade inte väntat att få se någon annan trotsa väderleken, men strax innan Bryngenäsgrinden mötte jag faktiskt en man på utväg, och märkligt nog var även Scoutstugan bemannad och upplyst. Normalt serveras det ju alltid kaffe och bullar där på söndagarna, men jag undrar om de kommer att få många gäster en sådan här dag. Själv avstod jag från att gå in, eftersom jag redan var totalt plaskvåt, Det var bara att skala av sig vartenda klädesplagg på badrumsgolvet, när vi väl kom hem, och byta till torra kläder. (Konstigt nog var det strumpbyxorna som var våtast, trots att långbyxorna är någorlunda vattenavvisande, men förmodligen hade väl fukten stigit kapillärt från de vid det här laget genomblöta skorna).

 

Både jag och Nelly var rätt slaka efter strapatserna, så vi tillbringade större delen av söndagen i soffan framför teven, medan vinden tilltog alltmera utanför. Däremot avtog regnet, vilket var skönt, för vattenståndet är redan rekordhögt i dammen, och det är stora vattenytor på ängsmarken runtomkring.

 

På eftermiddagsrundan, när regnet faktiskt hade slutat helt, och stormen lugnat ner sig lite, möttes vi av ett nytt nerblåst träd tvärs över GC-vägen ner mot fältet. Så sent som dagen innan hade någon vänlig person faktiskt sågat undan stammen på den fallna björken, så att det gick att ta sig fram igen. Nu låg det dock en ny björk tvärsöver vägen, fast åt motsatta hållet, och lite svårare att ta sig förbi, eftersom själva kronan hamnat på vägbanan. Nelly och jag lyckades dock tränga oss igenom, och förhoppningsvis kommer den vänliga personen med motorsågen att göra en ny insats, för den här vägen är flitigt frekventerad, inte bara av mig och andra hundägare, utan även av cyklande ungdomar på väg till och från skolan.

Av Viveka Ramstedt - 3 februari 2020 10:23

Mildvintern håller i sig, och det gör även gråvädret, med mycket regn och rusk. Det är sällan man ser en solglimt, och det påverkar förstås humöret, som fortfarande är rätt dåligt. För drygt tre veckor sedan visade sig dock det första vårtecknet, Trollhasseln i entrélandet slog ut, och den här veckan blommar vintergäck och snödroppar, och även vitsipporna börjar sticka upp.Det är trevligt, men samtidigt lite oroande, eftersom det är väldigt mycket tidigare än normalt och påminner ännu en gång om Global Warming.

 

Jag räfsar förstås fortfarande höstlöv, och avslöjar därmed kontinuerligt oavslutade gamla projekt, och potentiella nya. Framför allt gäller det stenlagda ytor och gångvägar i de delar som jag inte dagligen passerar. Generellt kan nog sägas att alla försök till ”formalisering” av parken mest lett till ökat jobb. Ett typiskt exempel är stenläggningen av vissa arbetsytor och gångstigar.

 


Avsikten var förstås att göra ytorna mera lättskötta, men efterhand som löven försvinner blottas istället massor av gräs och ogräs i alla springor. Det ser slarvigt ut, och är svårt att bli av med, om jag inte lägger mig på knä och systematiskt går igenom springorna med mitt oumbärliga springrensningsverktyg, (som är en enkel hovkrats, kvarbliven från hästperioden). Att krypa på knäna är dock inget kul alternativ så här års, och när det blir behagligare väder senare i år har jag förmodligen glömt bort att det behövdes på just det här ytorna.

 


Framför allt är det i gångarna i och runt Rosengården, som jag har problem med plattsättningen, och det finns förmodligen två orsaker till detta. Den första är valet av marktäckare till de omgivande planteringsytorna, som är en blandning av blodnäva och silverplister. Blodnävan, som frösått sig i gångarna själv, är fin, men passar bättre som marktäckare inne i Rosengården än i gångarna runt omkring, så jag flyttar successivt över småplantorna dit. Silverplistern, som också är en rymling från Rosengården, är däremot alldeles för invasiv med sina långa revor, och passar uppenbart bättre inne i stora buskpartier, än i rabatter och utmed gångstigar.

 


Den andra orsaken till att ogräset frodas just här är förmodligen att de här stigarna inte blev åtgärdade alls förra året, eftersom frosten slog till i början av mars, innan jag var färdig med räfsningen. Sedan glömdes det väl helt enkelt bort, för fram i april är det så mycket annat och roligare som pockar på uppmärksamheten.

 

Mängden av löv och silverplisterns långa revor gör i alla fall räfsandet svårt, och det blir inte bättre av att det även finns uppslag av hallon och småbjörkar i gångarna, som naturligtvis också måste bort. Samtidigt drar jag upp så mycket som möjligt av revorna, som alltså hamnar i komposten tillsammans med löven och slyuppslagen. Allt blir jag dock inte av med, så här kommer det definitivt att behövas en ny insats längre fram i år. Förhoppningsvis glömmer jag inte bort det igen, men det beror förmodligen på hur vintern kommer att bli. Hittills ser dock mildvädret ut att hålla i sig inom överskådlig tid. Men förra året kom det ju ett ordentligt bakslag i mars, med frostgrader långt in i mitten av april, så man vet ju aldrig.

 

En annan komplikation, som väl egentligen är mest trevlig, är att vårblommorna har börjat komma upp. Både vintergäck och snödroppar blommar, och eftersom bådadera ofta växer som ganska stora uppslag i gräsytorna, gör jag ibland oavsiktligt rätt stor skada på ruggarna. Det är förstås synd på blommorna, men lökväxter är tuffa, så de lär nog överleva i alla fall. Men vid det här laget har jag åtminstone klarat av hälften av tomten, och de ytor som återstår är mest rena gräsytor, som är relativt lättskötta.


I helgen har Niklas och Katrin varit nere på besök, och det är ju alltid uppiggande. Tyvärr krockade det med ett redan schemalagt evenemang, Porgy and Bess, som är ett av årets inslag i serien ”Metropolitanoperan på bio”, och sändes på Sagabion i Alingsås. Jag har ett gammalt förhållande till just den operan, eftersom jag såg den berömda filminspelningen med Sidney Poitier under min skoltid 1959. Jag och min kompis Lena Broman var helt besatta av den, köpte albumet med fyra LP-skivor, och spelade igenom det så många gånger att mapparna ramlade sönder. Mycket riktigt kom jag ihåg varenda aria och nästan varenda replik också. Det är så mitt minne fungerar numera. Sånt som hände för 50 år sedan minns jag som igår, medan det som hände igår är borta med vinden...

Av Viveka Ramstedt - 13 januari 2020 22:03

Vecka två känns egentligen som den första veckan på det nya året, både eftersom nyårs- och trettonhelgen på något vis hänger samman med julfirandet, även om trettondagen spillde över på måndagen i vecka två.

Dags ändå att försöka sammanfatta en del av vad som skett under år 2019, såväl stort som smått.

 

Utrikespolitiskt har det varit ett struligt år, för att uttrycka det milt. Nyheterna domineras alltför ofta av oro för vad Trump och andra instabila världsledare ska ta sig till härnäst. (Och då har jag ändå inte räknat in den fruktansvärt tragiska och onödiga flygkatastrofen i Teheran, som ju tekniskt sett hör till år 2000).

 

Även i den lilla del av världen som mitt woodland utgör, har det varit ett besvärligt år.

 

De varma vintrarna är i linje med övriga tecken på GlobalWarming, särskilt som förra årets januari också var osedvanligt varm. Och även i år blev det en ovanligt lång sommartorka, om än inte lika svår som 2018. Den varade i en dryg månad, men vid det här laget har förstås vattenmagasinen återhämtat sig med råge, eftersom antalet soldagar under de senaste tre månaderna lätt kan räknas på ena handens fingrar. Samtidigt rasar enorma skogsbränder i Australien sedan månader tillbaka p.g.a torkan och hettan där. Extremväder kommer att bli allt vanligare framöver, säger meteorologerna.

 

I mitten av mars damp vattenräkningen för fjolåret ner. Den var förstås astronomisk, vilket ju var väntat efter den extremlånga torrsommaren 2018. (Årets vattenräkning lär också bli hög, eftersom spridaren gick mer eller mindre nonstop under hela juni). Även restskatten blev f.ö astronomisk, så trots att jag försökt sprida ut betalningarna under hela året, har jag haft svårt att betala månadsräkningarna under hösten. Och med tanke på att jag har haft ett högavlönat jobb under större delen av mitt liv, är det lite anmärkningsvärt. Man förväntar ju sig ändå att kunna leva på sin pension. (Jag skulle förstås kunna sälja lite aktiefonder, men eftersom årets restskatt är en följd av att jag gjorde just det förra året, så låter jag hellre bli. Det känns nästan som att slänga extrapengarna i sjön, om man ändå ska skatta bort huvuddelen).

 

Det har också genomförts ett storjobb i parken under året, som blev rätt dyrt, även om det betalades solidariskt av hela familjen. Trätrallarna på både bågbron och sittplatsen på ön var uppruttna, och behövde definitivt bytas ut. Det gjordes gemensamt av Familjen Familj, under en intensiv arbetshelg. På ön blev det nu stenläggning istället, vilket ju lär betydligt längre livslängd. De ruttna brädorna hamnade så småningom på det årliga höstbålet, som blev ovanligt stort i år.

 

Bålets storlek berodde delvis på en gammal pil, som föll redan i januaristormen förra året och knäckte en av mina gatlyktor. Tvillingarna sågade så småningom upp stammen, och under hösten eldades de sista resterna av den upp, tillsammans med grenar och kvistar från övriga träd som ramlat eller fällts under året. Även denna insats utfördes gemensamt av Familjen Familj under en intensiv arbetshelg, samtidigt flertalet av de uppsågade vedklamparna klövs med den gemensamma vedklyven, och staplades in i vedskjulen.

 

(Även nu under vintern har mitt arbete utomhus dominerats av ved, eftersom jag eldar dagligen i två eldstäder. Det blir många skottkärror i veckan, som fraktas från vedboden till bakdörren, och vidare in i huset, för att bidra till uppvärmningen. Kul, tycker Nelly, som fortfarande vid åtta års ålder gillar att bära runt vedträn och förvandla dem till småflis på golvet i diverse rum).

 


Det har också blivit en del större egna projekt under året. Under sommaren rensade jag upp och gjorde i ordning stödmurarna till både entrélandet och det sydvästra tomthörnet, bl.a för att få till permanenta växtplatser för de sista av Glendoickrhododendronen från 2018, och även tre nya buskar som jag fick i 80-årspresent av Annas familj. Både entrélandet och rundeln i Rosenlandet har också fått nytillskott i form av varsitt vårdträd; ett japanskt hängkörsbär i entrélandet och en uppstammad vitblommig Malus i Rosenlandet. Även stödmurarna till ett par av terrasserna på nordvästsidan av huset har fixats till och jordytan höjts. En hel del plantering återstår fortfarande, men jag har ju gott om småplantor på tillväxt i växthuset.

 

Senare fasnade jag i att börja rensa hela området mellan uthuset och det gamla rhododendronlandet från vildkaprifol, som hade spridit sig så våldsamt att dem dödat ett antal riktigt stora buskar och träd, genom att helt enkelt strypa dem. Det visade sig dock rätt enkelt att bli av med de sega rankorna, genom att helt enkelt börja dra i en ända och sedan nysta upp dem till kransar. (Även dessa hamnade så småningom på höstbålet).

 

Mot slutet av sommaren gav jag mig på det norra utloppet till näckrosdammen, och höjde upp det en halvmeter, med hjälp av en låg stödmur in mot vattenytan. Huvudsyftet var att minska utläckaget ner mot fältet, och att generellt höja vattenytan, som efter två torrsomrar bitvis varit oroväckande låg. (Just nu, kring årsskiftet, är vattennivån snarare i högsta laget efter alla höstregn, men det rinner fortfarande friskt i bäcken ner mot fälten, så jag tror inte jag behöver oroa mig för översvämningar).

 

Det senaste trädgårdsprojektet, som fortfarande är oavslutat, är tomthörnet upp mot Amandas och Puttens tomter. Syftet med det är mest att få till ett tillräckligt jorddjup för att kunna plantera några rhododendron där, som insynsskydd.

 

I övrigt handlar årets trädgårdsjobb mest om underhåll och beskärning. Vildvuxna busk- och klängrosor börjar delvis hindra framkomligheten både i portalerna och på stigarna, och jag kommer nog att behöva binda upp rankorna och även göra en radikal beskärning här och var i vinter. Men eftersom det delvis innebär klättrande på stegar, vilket jag numera helst undviker, så skjuter jag problemet framför mig. Kanske kommer jag i slutändan att vältra över uppgiften på Niklas eller Tvillingarna.

 

Även mina båda stora bambubestånd har börjat bre ut sig omåttligt, och inkräktar på de angränsande stigarna, särskilt när axen blir tunga av regnvatten. Jag har inte bestämt mig ännu för hur jag ska hantera det, men någon form av begränsning kommer att krävas, eftersom jag helst inte vill ta till uppbindning mitt ute i en naturpark. Förhoppningsvis hjälper det med stensättning av marken närmast ytterkanten av bestånden, för att stoppa nya uppslag i periferin. De befintliga bambustammarna bör ju rimligen bli tjockare, och därmed stabilare, med tiden.

 

Vägrenarna blev aldrig klippta i år, p.g.a någon konflikt mellan vägföreningen och entreprenören. Ungefär samtidigt vägrade min egen gräsklippare att starta igen, men eftersom det då redan var en bitin på hösten, och det dessutom är ett återkommande problem, bestämde jag mig för att vänta med att lämna in den på service förrän nästa år. (Som en följd av detta har den årliga lövräfsningen av gräsytorna blivit ännu jobbigare än vanligt, med halvlångt gräs förutom ovanliga stor mängder med höstlöv, och ett par veckor in i januari har jag inte ens hunnit klara av hela den inre ängen. Än så länge är det ju plusgrader, men förra året kom den första snön mot slutet av januari, och sedan gick det inte att räfsa igen förrän förrän bortåt mitten av mars, då vårblommarna redan hade börjat sticka upp överallt. Förhoppningsvis hinner jag lite längre i år, men det är ett segt och tråkigt jobb).

 

De flesta gatlyktorna la av i början av september och förblev mörka ända till mitten av november. Glödlamporna i mina egna trädgårdslyktorlängs bäcken har dessutom varit ur funktion ända sen i jamuari förra året.. Det gjorde eftermiddags- och kvällspromenaderna med hunden extra struliga, eftersom jag måste ha med mig en ficklampa, för att se var jag går. Egentligen gillar jag ju nattmörker, och det är dessutom viktigt för både fladdermöss och ugglor, men man blir ju inte yngre med åren, och speciellt mitt mörkerseende har försämrats ordentligt. Så den här perioden blev jobbigare än förväntat, och jag har fortfarande inte fixat mina egna lyktor, eftersom en av dem skadades, när sälgen föll, vilket innebär att en elektriker måste kolla den först.

 

Pumpen till bäcken la också av i början av hösten, men även här bestämde jag mig för att vänta med att fixa den till nästa år, eftersom säsongen ändå var långt gången, och jag normalt stänger av bäcken under vintermånaderna. Troligen kommer det att behövas en ny pump, vilket är ännu en anledning till att jag skjuter upp det hela.

 

Så här vintertid tillbringar jag annars en alldeles för stor del av min tid framför datorn, och även med den har det varit en del strul under året. Jag har aldrig varit bra på maskiner och elektronik, trots att jag gått på teknisk högskola. Därför är jag ganska hjälplös, när datorn krånglar – och det har den alltså gjort en hel del. Mejlen lägger ibland av att fungera, förmodligen för att jag får massor av skräpmejl, och inte kommer ihåg att rensa brevlådan tillräckligt ofta. Datorn har också börjat bli irriterande långsam ibland. Om det nu beror på att den börjar bli gammal och att jag har överbelastat den med alltför många filer, eller om det är kommunens bredband som strular, vill jag låta vara osagt. Det har även börjat dyka upp en del oönskade små pop-up-aviseringar på skärmen, om fantastiska jättevinster, som jag påstås kunna få ut, om jag bara klickar på länken. Vilket jag naturligtvis aktar mig för att göra - fullt så dum är jag ju ändå inte.

 

Min normala reaktion när datorn krånglar, är i första hand att ignorera och/eller klicka bort, i andra hand att stänga av och starta om. Ibland fungerar det, ibland fungerar det inte alls. Tredje alternativet är rstås att ta med hårddisken i bilen och lämna in dem hos datorkillarna på Strömgatan, men dit har jag hittills inte kommit. Troligen är det helt enkelt dags för en ny dator, men dit har jag inte heller kommit ännu. Som så mycket annat är det en fråga om pengar….

Av Viveka Ramstedt - 6 januari 2020 09:02

Vädret under hela julhelgen, och för övrigt nästan hela november och december, har varit riktigt uruselt, med regn, blåst och så tjocka moln att det knappt ens har är dagsljus när Göran och jag går förmiddagsrundan med hundarna. Lagom till nyårsaftonen slog det dock om till klart och soligt, vilket som vanligt gladde alla fyrverkeriälskare. Dessutom vände ju dagslängden strax före jul, och söndagen före julafton inföll vintersolståndet, och därmed den första dagen det blev ljusare några minuter längreunder dagen.

 

Som de flesta hundägare har jag svårt för nyårsafton. Det är alltid ett par barnfamiljer i närområdet, som ordnar fyrverkerier, och även om smällare numera är förbjudna, och man dessutom måste ha tillstånd för att skicka upp raketer, är det förvånansvärt många som ändå håller på med det. För de flesta hundägare är nyårsafton snarare en dag att genomlida än att fira, och man måste planera tiden för hundpromenaderna efter mörkrets inbrott noga, om man inte vill råka ut för obehagliga överraskningar. Nelly är ju lyckligtvis inte skotträdd, men hon har alltid tyckt illa om höga och plötsliga ljud, och visar tydligt obehag även inomhus, när det börjar smälla utifrån.

 

Man kan ju delvis kamouflera ljudet genom att ha TV:n eller radion igång på hög volym, så Nelly och jag tillbringade första delen av kvällen framför en långfilm, och gick sedan sista hundpromenaden vid 10-tiden, då det oftast är en lugn period. Sedan gick vi och la oss tidigt, men väcktes förstås vid tolvslaget av nya smällar utifrån, men då låg vi ju redan i sängen, så det var bara att vänta ut det, och sedan somna om. Men nu är det åtminstone över för i år, och jag har den varmaste medkänsla för de familjer som faktiskt har riktigt skotträdda hundar, och därmed måste flytta ut till sommarstugan, eller ta in på hotell i närheten av någon flygplats, för att slippa smällandet.

 

De flesta av Familjen Familjlämnade Lövekulleredan mot slutet av förra veckan, och kvar blev bara Niklas och Katrin, som skulle fira nyår med gamla skolkompisar i Alingsås. Även de försvann emellertid till Östersund på torsdagen, och för tillfället befinner sig även Anna med familj däruppe. Tanken var väl, förutom att fira Olas födelsedag, att åka skidor, men vädret för det har ju inte direkt varit gynnsamt. Glansis på vägarna kring Östersund och Åre enligt väderleksrapporten kring nyår, regn i stället för snö, och 17 grader varmt i Norge på lördagen. Väderleksrapporterna för nästa vecka verkar inte heller särskilt lovande, men jag hoppas att alla tar sig tillbaka till södra Sverige helskinnade efter trettondagshelgen.

Här nere fick vi faktiskt en ny soldag på lördagen, men sedan återkom gråvädret. Fördelen med det är förstås att man kan jobba utomhus eftersom marken inte är frusen, men eftersom det knappast är dagsljus ens mitt på dagen, blir ju inte arbetslusten speciellt överväldigande. Jobbet så här års består mest av att räfsa gräsytorna rena från löv och långt gräs, och det är både långtråkigt och slitsamt. I år blev det dessutom extra besvärligt, eftersom det varit någon sorts tvist mellan vägföreningen och trädgårdsfirman, så vägkanterna blev aldrig slagna. Räfsningen blir därmed betydligt tyngre än vanligt, och hittills har jag bara hunnit med den västra ängen. Man blir ju inte yngre med åren heller, så nästa år kommer jag nog att behöva få hjälp av ungdomarna med det här segslitna jobbet.

 

Men än så är det långt till vår, så lökväxterna har åtminstone inte börjat sticka upp ännu, vilket gör räfsningen lättare. Men fortsätter vintervärmen på det här sättet, har vi väl snart blommande påskliljor i februari.

 

En stor del av tiden under jul- och nyårshelgen har jag annars ägnat åt översättningen av Emilies tyska källskrift om Paradisfåglar, så nu vet jag rätt mycket mer om dessa märkliga varelser. (Emilie hade faktiskt rätt i att det var en ganska intressant läsning). Men seg – redan på första sidan träffade jag på följande praktexemplar till mening:

 

Einen davon erstand ich vom Kapitän des Schiffes und schicke ihn nun meinem verehrungswürdigen Herrn, nicht aufdaß er sich dadurch von Arglist und Dolch gesichert fühle, wie jene vorgeben, sondern damit er sich an seiner Seltenhalt und Pracht ergötze”, schrieb am 24. Oktober 1522 der Geheimsekretär Karls V., Massimiliano TRANSILVANO, an der Salzburger Bischof Lang aus der königlichen Residenzstadt Valladolid, wohin vor kurzem Elcano mit zweie Gefährten gezogen war, seinem jungen Monarchen, dem mächtigen Kaiser des römisch-deutschen Reiches, vom Verlauf der Erdumseglung Bericht zu geben."

 

85 ord utan punkt och nytt stycke! Det visade sig dock vara rekord, även om det fanns liknande mastiga meningar på andra ställen. Einen davon erstand ich veto Kapit~n des Sehiffes

*) Dieser Abschnitt

Rapporten, skriven på omständlig 50-talstyska, sträcker sig över mer än 400 år, mellan 1522 och 1950. Efter att européerna första gången kom i kontakt med dessa märkliga varelser, Magellans världsomsegling 1521, anordnades och finansierades ett stort antal expeditioner av olika europeiska furstarända fram till 1950. Så värst många nya arter hittade de faktiskt inte eftersom infödingarna redan undermånga hundra år hade använt skinnen från paradisfåglarna som betalningsmedel, och många av dessa hade slutligen hamnat i nybyggda museer i Europas större städer. Bortsett från den stora upptäckten, att paradisfåglarna faktiskt hade både ben och vingar, var målet för forskningen mest att hitta platserna, där de levde och förökade sig. Det visade sig vara på mycket hög höjd, ofta mer än 2000 m över havsytan. (En av de sista expeditionerna fuskade faktiskt, och använde ett flygplan för att landa på bergstoppen). Varje gång man lyckades fastställa var en känd art härstammade från, blev det en stor nyhet, och stötte man på en hittills okänd art, blev det en ren världssensation.

 

Lagom till trettonhelgen hade jag lyckats plöja igenom hela rapporten, så nu återstår bara en sista korrekturläsning, innan jag kan skicka översättningen till Emilie. Vad som oroar mig en aning är förstås att rapporten är så mastig och utförlig att man undrar vad som kan finnas kvar för Emilie att skriva om, i hennes planerade avhandling. Men det har väl förmodligen hänt en del sedan dess, och hon talar ju indonesiska vid det här laget, så förhoppningsvis har invånarna på ”hennes” ö en del ytterligare att tillägga...

Av Viveka Ramstedt - 18 november 2019 11:45

Utöver ansiktsafasi och problem med att komma ihåg namn, som jag berättade om i förra bloggen, lider jag alltså också av både dyslexi och dyskalkyli, som innebär att man ibland kastar om bokstäver eller siffror.

 

Dock lyckligtvis i lindrig form i båda fallen, för barn, som har svårt att lära sig skriva, läsa och räkna, klassas lätt som dumma och obildbara. Själv ansågs jag nog snarare vara en "duktig flicka" i skolan, och jag lärde mig faktiskt att läsa vid redan fem års ålder. Och dessutom upp och ner. (Det berodde förstås på att jag hade en två år äldre syster, och när hon gick i ettan, satt jag mittemot vid läxbordet, och lärde mig alltså läsa samtidigt - fast alltså upp och ner).

 

Men dyslexin finns där förstås ändå, och den yttrar sig fortfarande ibland, genom att jag till exempel skriver rign istället för ring. Men när man väl kan läsa, lär man sig att känna igen hela ord istället för bokstäver, och så reagerar man genast på att ordet är felstavat och rättar det automatiskt.

Det bästa botemedlet mot dyslexi, (d.v.s lässvårigheter), är alltså, något paradoxalt, att läsa riktigt många böcker. Och eftersom jag älskade att läsa redan som barn, är problemet lätthanterligt för mig numera. Jag lyckades även hjälpa min systerdotter Amanda, som också har lindrig dyslexi, genom att sticka till henne en bok, som hon var starkt motiverad att läsa.

 

Jag tror hon var i tioårsåldern då och, som många småflickor, lite "hästtokig". Själv recenserade jag "hästböcker" i GP under den tiden, och i mina gömmor fanns alla de recensionsexemplar jag fått hemskickade. Jag letade fram den första boken i serien om "Britta och Silver", som hade lättläst text och korta kapitel, och Amanda försvann omedelbart upp på övervåningen med den. Någon timme senare kom hon ner och meddelade stolt att hon hade "läst två kapitel"! Ytterligare några timmar senare kom hon ner igen och frågade; "Har du flera såna där böcker"? Det hade jag förstås, och på den vägen är det.

 

Jag tror att min lillebror Ola också hade en släng av dyslexi, och att han botade den genom att läsa en massa böcker om fiske, när han var i nedre tonåren. Så om ni har barn med lässvårigheter; ge dem en bok om något ämne som ni vet att de är mycket intresserade av, för att de ska få en extra skjuts över den där initiala stötestenen. Man kan faktiskt träna bort dyslexi genom att läsa mycket.

 

Dyslexin var alltså aldrig något stort problem för mig, värre var det med en av följddiagnoserna; höger-vänsterförvirring. Jag minns att jag delvis räddades av en minnesramsa för småbarn, som jag lärde mig i tidig ålder:

"När jag står vänd så här
och solen vä
rmer nacken,
då har jag norr så där,
likt skuggan uppå backen.
Och väster är åt vänster,
och öster är åt höger,
och söder är åt solen,
åt solen varm och kär
".

Den ramsan plockar jag fortfarande fram ur minnet, när jag ibland går bort mig i de stora skogspartier, som jag besöker under promenaderna med hunden. Och den har också ofta varit till hjälp under yrkeslivet. I höger-vänsterförvirringen ingår nämligen också väderstrecksförvirring, vilket kan ge svårigheter med att läsa kartor. Och som samhällsplanerare jobbade jag förstås väldigt mycket med just olika sorters kartor. Efter att jag blivit uppmärksam på mitt problem, tog jag som vana att alltid kontrollera väderstrecken i mina planbeskrivningar en gång extra. (Statistiskt sett visade det sig att jag skrev fel i mer än 60% av fallen första gången).

 

Egentligen är jag förvånad över att jag inte hade större problem, men jag lärde mig ganska snabbt knep för att hålla reda på åt vilket håll norr var på kartan. Det var lättast under mina egna föredragningar, eftersom jag då hade full kontroll på hur kartorna hängdes upp. Värre var det under bordssammanträden, då kartorna lades på det bord, som alla satt runt. Men oftast lyckades jag vrida kartan som jag ville ha den, så jag minns det ändå inte som något jätteproblem.

 

Det pinsammaste minnet av min höger-vänsterförvirring är faktiskt en vardaglig episod hemma i Alingsås, då en bilist stannade och frågade mig om vägen till Nolhagaparken, (vilket jag naturligtvis kände väl till).


"Det är enkelt", sa jag, "bara ta till höger framme vid trafikljusen där borta, och sedan rakt fram tills ni kommer till en rondell, där det är skyltat". Och samtidigt pekade jag "pedagogiskt" åt vänster. Bilisten såg med rätta lite förvirrad ut, och frågade om; "Alltså till höger vid trafikljusen"? - "Ja, till höger", sa jag, och pekade åt vänster igen. Bilisten körde iväg, och inte förrän jag såg honom
svänga vänster vid trafikljusen, insåg jag vad jag hade gjort, men då var det så dags...

 

Dyskalkylin, (vilket enkelt beskrivet betyder att man kan skriva 35 istället för 53, var ett betydligt större problem. Inte i skolan, eller på Chalmers, eller ens på jobbet, som ju mera handlade om utredningar, kartor och beskrivningar till detaljplaner och översiktsplaner än om matematiska beräkningar. Men under en period när jag var kassör på Ridklubben höll det stundtals på att driva mig till lätt vansinne. I den uppgiften ingick nämligen månadsredovisningar av ekonomin, då man skulle summera ihop alla inkomster och utgifter under perioden. Det blev ganska många och långa listor, och när sedan debet och kredit inte gick ihop, vilket hände lite för ofta, gällde det att hitta det ställe i tabellerna där man råkat kasta om två siffror.

 


Efter att datorerna kom in i bilden blev det lite lättare, eftersom datorn stod för själva additionen. Men slutsumman var ju beroende av min input, så fortfarande kvarstod risken att jag någonstans, i någon av kolumnerna, kastat om ett par siffror, och alltså fick ett felaktigt slutresultat.(På datorspråk kallas detta syndrom GI-GO - d.v.sGarbage in - Garbage Out).

 

Jag vet faktiskt fortfarande inte om jag är ensam i familjen om min dyskalkyli; det är inte något som vi någonsin har diskuterat.
Men på Google - räddningsplankan för alla oss med taskigt minne - hittar man följande information:

"Dyskalkyli är till stor del ärftligt men kan i vissa fall även bero på omständigheter så som förtidig födsel. Det är väldigt svårt att ställa exakt diagnos då det inte finns några bra diagnostiska instrument inom området. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med forskning än."

 

Jag förstår egentligen inte varför det är så svårt att hitta "diagnostiska instrument" för forskningen. Om man onormalt ofta kastar om ett par bokstäver i ett ord, har man ju dyslexi. Om man på samma sätt ofta kastar om ett par siffror i ett tal, har man väl dyskalkyli? Eller?

Av Viveka Ramstedt - 21 oktober 2019 20:33

Egentligen gillar jag oktober, även om den tidiga våren är min favoritårstid. April är absolut den bästa månaden, men oktober ligger nog faktiskt som nummer två, just på grund av höstfärgerna. Jag har inte så mycket emot höstmörkret heller; jag har alltid gillat mörker och tystnad. Och jag älskar den lite vemodiga stämningen under skymning och gryning, som så här års sammanfaller med mina morgon- och eftermiddagsrundor med hunden.

 

Värre är det förstås med den sista kvällsrundan,som så här års går långt efter mörkrets inbrott.För tillfället accentueras det dessutom av att varenda gatlykta på vår vägstump är ur funktion. Jag tror det är något konstruktionsfel på just vår typ av lyktor, eftersom de slocknar onormalt ofta. Men i år är det riktigt extremt; under hösten har lyktorna slocknat en efter en, och de senaste tre veckorna har jag alltså gått kvällsrundan i absolut kolmörker, (bortsett från min lilla ficklampa, som för tillfället verkar rätt trött och nog behöver ett nytt batteri).

 

Jag gnällde lite om det här för Göran, under en av våra dagliga hundpromenader, och han svarade med ett Alf Henrikssoncitat; "Retar du upp dig på ting som är små, så är du väl själv inte större än så." Han påminde mig också om att jag faktiskt protesterat aktivt mot att vägföreningen över huvud taget skulle sätta upp gatlyktor, när vägen anlades för 10 år sedan. Och han hade helt rätt. Jag har alltid gillat både mörker och tystnad, ända sedan barndomen, då vi bodde centralt i Göteborg, och Lövekulle bara var ett sommarställe. Jag minns fortfarande hur svårt det var att sova de första nätterna efter att vi flyttat hem på höstarna, med allt stadsbuller, motorljud från bilarna, gnisslet från spårvagnarna, och gatuljuset som trängde in i rummet i kanterna av rullgardinerna.

 

Så efter att ha bott i Lövekulle sen jag var trettio, och vant mig vid stillheten och nattmörkret i den omgivande skogen, var jag emot såväl nybebyggelsen som vägen och de medföljande gatlyktorna. Men alla andra i den nya vägföreningen ville förstås ha gatlyktorna, så jag fick ju ge mig.

 

Men tiden går och man blir man allt äldre; orken och balansen blir sämre, man börjar oroa sig för att trilla och bryta benen, och mörkerseendet är väl inte heller vad det har varit... Så vid det här laget skulle jag gärna vilja ha tillbaka fungerande gatlyktor igen, särskilt som man ju faktiskt betalar för dem genom vägavgiften och de har varit trasiga i åtskilliga veckor redan. Man kan ju inte låta böli att undra varför styrelsen inte gör något åt saken.

 

Men nu ska jag sluta gnälla, för oktober är ändå en fantastisk månad. Framför allt förde lysande höstfärgerna i olika nyanser av gult och rött, som pågår under ett par intensiva veckor. Först ut redan i förra veckan var trollhassel, björk och spirea i lysande gult, och mina tre Ginnalarönnar i nordvästra tomthörnet som blir kraftigt orange. Senare började de japanska lönnarna skifta över i olika nyanser av rött och orange.

 

 

 

Just nu är det några varianter av japansk lönn i olika former och storlekar, som lyser som fyrbåkar i sprakande scharlakansrött på olika platser i parken. De är så uppseendeväckande att jag har fått kommentarer både av förbipasserande och av Boel & Lennart, som kom till Lövekulle på torsdagen.

Niklas och Katrin hann också få ta del av färgprakten i sista minuten, eftersom de överraskande dök upp på på lördagskvällen. De hade varit på fotoutställning i Malmö, och tagit en lång omväg via Lövekulle efteråt. (Bilderna på höstfägringen är tagna av Katrin). De hade faktiskt tur som hann få se den, för tyvärr den varar inte särskilt länge, och redan på söndagen började löven falla.

 

Även Anna har varit på besök hos Gun över helgen, tillsammans med alla tre barnen och den nya familjehunden - en 5 månader gammal rödvit cockerspaniel, som är jättesöt. Alla valpar är ju oemotståndliga, och lilla Lelle, som Julia har döpt henne till, var inget undantag. Men hundvalpar är uppenbart en tjejgrej, och båda killarna verkade som väntat rätt ointresserade av den nya familjemedlemmen.

 

Anna och minstingen Julia, följde däremot med oss på hundrundorna under helgen. Promenaderna fick därmed kortas ner lite grann, av hänsyn till  Julia och valpen. Våra gamla hundar har vuxit ifrån den mesta lekfullheten, men tog emot den nya valpen med vänlig tolerans. (Nelly var betydligt mera intresserad av Anna och Julia än av valpen, men det är rätt typiskt, hon har alltid brytt sig mer om människor än hundar). Julia delar Nellys hobby att klättra upp på stora stenar, och valpen hängde med förvånansvärt bra. Anna, som har stegräknare på mobilen, räknade ut att vi hade gått ca 3.5 km alla dagarna, vilket visserligen bara är hälften av vad jag normalt brukar gå, men motsvarar Görans normala sträcka, och är ganska mycket för en 5-månaders valp.

   


Av Viveka Ramstedt - 7 oktober 2019 20:22

 

Nattfrost i början av oktober...

 

Det var nästan svårt att tro det, för det är bara drygt två veckor sedan Niklas tog sommarens sista bad i Mjörn. Men när jag gick första rundan med hunden på onsdagen låg morgondimman i stråk över fälten och grässtråna var styva och vita av frost. Dags att ta in tomaterna uppenbarligen, även om frosten hittills bara träffat de låglänta partierna ner mot sjön. Men hösten är definitivt här; nattfrosten har återkommit hela veckan.

 

Och vägkanterna är fortfarande inte slagna.

 

Det här är faktiskt ett större problem än de flesta skulle tro, för ängsmark som inte sköts degenererar snabbt, när gräset gynnas på ängsblommornas bekostnad. Ju längre man väntar med slåttern, desto svårare blir det. När väl gräset lagt sig ner, blir det nästan omöjligt att komma åt närmast marken. Och om sedan löven hinner falla ovanpå det liggande gräset, blir det praktiskt taget omöjligt att bli av med dem också, eftersom räfsan fastnar i det långa gräset under.

 

Det hela oroade mig så mycket att jag började oroa mig för att jag oroade mig. Jag fyllde 80 i våras och man blir ju inte yngre med åren heller. Det är åtskilliga år sedan jag senast använde min gamla lie från sjuttiotalet. Successivt har Niklas och Katrin tagit över en del av de mera ansträngande skötseljobben i parken, och till dem hör definitivt den årliga slåttern. De brukar slå av de inre gräsytorna med röjsåg på eftersommaren, och vägkanterna har alltså hittills slagits av vägföreningens entreprenör, ända sedan bebyggelsen kom till. Själv svarar jag normalt bara för räfsning och kompostering av höet, och efterslåttern med min egen gamla motorgräsklippare bortåt slutet av oktober - och även det är ett ganska ansträngande jobb.

 

Men nu är det alltså redan början oktober, vägkanterna är inte slagna alls, och gräset har redan hunnit lägga sig. Jag gjorde faktiskt ett försök med skäran på tisdagen, men eftersom det innebar att antingen gå dubbelvikt eller krypa på knäna, gav jag upp efter en dryg timme. Då hade jag hunnit med en yta på ca 10 kvadratmeter, så det var uppenbarligen inte realistiskt. Jag var så desperat att jag faktiskt ringde ordföranden i vägföreningen, men han befann sig i Tyskland, och kassören åkte ju till Spanien förra veckan, så det lär inte vara mycket att hoppas på från den fronten under de närmaste veckorna. För även om tvisten med trädgårdsfirman numera är löst, är normaltiden för slåtter onekligen över, och någon ny beställning av slåtter har tydligen inte gjorts av föreningen.

 

De ganska breda gräsytorna utefter vägarna är en del av parkens ursprungliga design. Från början låg ju näckrosdammen i en "hemlig" glänta mitt i skogen, och grannarna brukade leta sig dit på de upptrampade skogsstigarna, för att titta på näckrosorna, när de blommade. När sedan detaljplanen togs fram fälldes många av träden längs vägarna. Och medan alla de nya husen successivt kom till, försökte jag återskapa något av den gamla skogsmystiken kring dammen, genom att plantera 10-15 meter breda skärmar av olika sorters buskar och träd runt alla gränserna. Men jag lämnade samtidigt en ganska bred gräremsa utefter alla vägkanterna, för att intrycket skulle bli öppnare och trevligare för de nya grannarna.

 

Den här gräsytan har alltså slagits av vägföreningens inhyrda trädgårdsfirma ända sedan bebyggelsen kom till, och på något sätt har jag bara kommit att ta det för givet. För även om marken formellt tillhör mig, hör den både visuellt och praktiskt mera ihop med vägarna än med resten av parken.

 

Men nu var jag uppenbarligen tvungen att ta till lien själv, eftersom det har annonserats regn till hela nästa vecka. Så jag körde alltså till Jordnära, för att inhandla ett bryne till lien, som naturligtvis var lika ringrostig som jag, och jätteslö. De hade naturligtvis inga på lager, vilket jag egentligen borde ha begripit från början, för slåttersäsongen är ju slut sedan länge. Jag fick improvisera, med en sorts smörgelpapper för metall, som jag virade runt en brädstump, och sedan gick det åtminstone att bli av med den värsta rosten på lien, som ju inte varit i användning på åratal.

 

Slåtter med lie är rätt tungt även om det görs i rätt tid, och jag hade glömt hur jobbigt det faktiskt är. Det tog tre dar att nödtorftigt gå över hela ytan, och då finns det förmodligen fortfarande åtskilliga tovor kvar, som jag inte kom åt, eftersom det långa gräset redan lagt sig ner. Det lär jag förmodligen få igen när jag ska försöka räfsa ihop gräset nästa vecka, för det brukar vara rätt jobbigt, även i normalfallet.

 

Och det hela har fått mig att fundera över om jag ens kommer att kunna ha kvar gräsytorna på lite längre sikt. Den enklaste lösningen vore ju annars att släppa ut buskskärmarna ända fram till vägkanterna, och det vill jag egentligen inte göra, eftersom det är betydligt snyggare som det är. Men man blir ju inte yngre med åren och jag börjar inse att min egen tid är begränsad. Jag fyllde ju 80 i år, men det här är faktiskt första året som skötseln av parken har känts mera som ett problem och en börda än ett nöje..

 

Man kan få höstdepression för mindre...

Presentation


Trädgård och hundar upptar en stor del av mitt liv.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2023
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards