Åren går, och parken utvecklas. Ingenting står någonsin stilla i en trädgård. Ett frö faller till marken och gror. Det växer upp till en planta, som blir större och större, och när tiden är mogen blommar den och sätter egna frön. Och förr eller senare dör plantan och blir i sin tur en del av kretsloppet genom att göda marken för nya plantor. Det kan handla om några få månader för ettåriga växter, eller hundratals år för stora träd. Och just nu är det trädens kretslopp som upptar min arbetstid i parken.

De flesta av de stora gamla träden i parken är ekar. Det beror delvis på att både far och jag systematiskt har rensat ut de flesta av de granar som ursprungligen växte där. Det finns ett fåtal tallar, som jag värnar om, och massor av småuppslag av olika lövträd, som jag brukar rensa bort, för att hålla stigarna öppna och ge blåbärsriset en chans att växa till. Mest är det småskott och sly av ek, asp och rönn som stryker med. Just nu är det beskärningstid, och det är också dags att beskära häckarna, så jag har gått runt lite ostrukturerat med sekatör och grensax under de senaste veckorna.

För tillfället jagar jag dock ekuppslag. Vissa år är "ollonår", och i år lär nog bli ett av dessa, eftersom alla växter sätter extra mycket frukt, när de blir stressade, och fjolåret, med sin långa sommartorka, var definitivt ett sådant stressinslag. Men de småplantor jag jagar just nu är förmodligen 4-5 år gammal. Jag kan inte påminna mig att det varit något liknande extremår i närtid;det senaste var nog hårdvintern 2010-2011. Men på sina ställen växer småekarna nästan lika tätt som en gräsmatta.

Fast kanske har invasionen av småekar inte bara med temperatur och vattentillgång att göra, delvis orsakar jag nog själv fenomenet, genom att systematiskt använda höstlöven till att fylla håligheter på plats i marken, istället för att kompostera dem. Så massuppslagen av småekar är också relaterade till vissa partier där jag har försökt generellt höja den befintliga jordnivån. Och ett av dessa partier är den så kallade Magnolialunden, söder om den västra entréportalen.

Jag började anlägga den redan innan vägarna byggdes 2011, och startade i den norra delen, där chanserna att få till ett ordentligt jorddjup var störst. Jag använde en blandning av halvbrunnen kompost och eklöv som uppfyllnadsmaterial, och tio år senare har också både magnoliorna och de marktäckande växterna hunnit etablera sig ordentligt i den delen. Någon gång kring 2012 drog jag en ny nord-sydlig stig genom partiet, och i samband med det utvidgade jag också successivt den planerade lunden söderut, upp i sluttningen. Där blev jorddjupet dock betydligt mindre, och jag grävde istället extra stora planteringsgropar, som delvis fylldes med eklöv. Själva uppfyllnaden, som pågick till ca 2017, blev störst närmast den västligaste stigen, och tunnade successivt ut österut, där vegetationen snarast består av torräng numera.

Det är alltså i partiet längs Västra Stigen, som jag har problem med småekarna, och det hänger förstås också ihop med att markvegetationen, framför allt på på östsidan av stigen, inte har hunnit etablera sig tillräckligt för att skugga ut nyuppslagen. Och eftersom jag inte vill ha en tät ekskog just här i framtiden, måste alltså småekarna bort, innan de växer sig stora nog att bli helt ohanterliga.

Jag upptäckte det faktiskt av en ren slump, när jag var på väg ner till mitt senaste projekt vid dammutloppet, med en skottkärra full av självförökad Japansk Primula, som jag hade tänkt skulle få pryda den nya uppfyllnaden där tills vidare. (Så småningom lär jag väl komma på någon buske som gillar att stå med fötterna i vatten, men än så länge har jag inga konkreta idéer för vad jag slutligen ska plantera där permanent).

Nu blev jag alltså distraherad av alla småekarna i Magnolialunden, och började dra upp alla inom räckhåll med roten. Normalt hanterar jag nämligen uppslag av småekar helt enkelt genom att ta ett stadigt tag i plantorna och bara dra, varvid oftast det ursprungliga ekollonet följer med roten upp. Men många av de här hade blivit lite för stora för den metoden. Det gick hyggligt på västsidan av stigen, där jorden var som djupast. Men på östsidan var jordlagret tunnare, och vegetationen bestod av en blandning av småekar och halvhöga grästuvor, som var för stora för att dra upp för hand. Jag behövde därför ta till grävgrep, för att lossa på jordlagret.

Dags för nästa problem; Var är grävgrepen? Jag vet att den ska finnas någonstans i området, men efter att ha letat på alla de ställen där jag senast haft någon form av aktivitet, fick jag till slut ge upp. Jag vet allstså fortfarande inte var grävgrepen kan vara, men förmodligen kommer jag att hitta den på något osannolikt ställe så småningom, om den nu inte har fallit omkull och täckts med eklöv.

Men under tiden stod jag där alltså med en kärra full av uppgrävda primulor, och ett påbörjat projekt som plötsligt kändes betydligt mera angeläget än att bara dekorera dammutloppet. Jag tog alltså till gödselgrepen istället, och efter det gick det betydligt lättare.Och eftersom jobbet att dra upp småekar, visserligen är enformigt, men innebär ganska liten fysisk ansträngning, hamnar man lätt i ett sorts hypnotiskt tillstånd, när man bara fortsätter och fortsätter längre in i landet. Så när Magnolialunden var hjälpligt rensad, flyttade jag verksamheten till partierna kring nedre delen av bäckstigen.

Jag tappade snabbt räkningen på hur många småekar jag drog upp under resten av veckan, men det var säkert tusentals snarare än hundratals. Primulorna i skottkärran hamnade ganska snabbt i det rensade partiet i Magnolialunden, och sedan bara fortsatte jag till nästa parti. Det blev många skottkärror med småekar, som hamnade i kompostringarna, och varje gång jag avslutat ett parti, fyllde jag på med en blandning av halvbrunnen kompostjord, och ren matjord, från de två inköpta jättesäckarna på Amandas uppfart. Och som avslutning blev det på alla ställena en handfull av de japanska primulorna. Det var skönt att äntligen få dem planterade, och det kommer nog att bli ganska grant, när allihop blommar nästa år.

Till helgen dök Boel, Lennart, Niklas och Katrin upp, och jag hade hoppats lite på en arbetsdag vid vedklyven, för att bli av med vedklamparna på Amandas uppfart. Men N&K planerar tydligen att tillbringa de närmaste veckosluten i Östeuropa. Så eftersom det lär dröja ett tag innan de kommer hit nästa gång, ville de prioritera ta upp båten och att få alla trädgårdsmöbler in i förrådet, innan höstregnen börjar på allvar. Så klamparna får vänta ett tag till, men fick åtminstone en presenning över sig.

Det har varit omväxlande stekvarmt och ösregn under veckan; normal svensk sensommar alltså. Ännu har löven på träd och buskar inte börjat skifta färg, men det känns ändå lite som höst,. Skördetiden för bär och frukt är definitivt inne, och i en del fall redan över, även om jag själv sällan ids plocka blåbär och hallon numera. Men i år plockade jag åtminstone av en del av mina egna vin- och krusbär, eftersom det började bli tomt i extrafrysen i förrådet, och jag inte vill bli utan sylten till morgonfilen.

Många vilda träd och buskar har massor av frukt just nu, förmodligen beroende på knoppsättningen efter förra årets torrsommar. Både rönn och svartaronia har så mycket bär att grenarna nästan bryts under alla klasarna. Boels pärlrönn har dessutom både röda och vita bär, eftersom grundstammen har skjutit ett tjuvskott, som numera är betydligt högre än det ympade trädet. Det borde förstås tas bort, för att inte växa ihjäl det ympade skottet. Men eftersom Boel har deklarerat att naturen själv ska få välja vad som växer på hennes tomt, lämnar jag valet åt henne.

Varken rönn- eller aroniabär är förstås särskilt ätliga, det verkar som om inte ens fåglarna bryr sig om dem. Däremot skördade jag någon halvliter fläderbär i veckan, för att dryga ut min årliga fläderblomssaft, eftersom jag inte fick tag i citronsyra i affären. Huvudingredienserna är annars citron, socker och fläderblommor, och själva blommorna har legat i frysen sedan i juni. De ser inte direkt fräscha ut nu, men saften brukar bli en bra måltidsdryck; ett alternativ till det vanliga rödvinet, som nog alla vi familjemedlemmar i min generation konsumerar väl mycket av nu för tiden, särskilt sommartid.

Själv ransonerar jag mitt dagliga vinintag genom att bara hälla upp ett halvt glas, som sedan tas med till TVn, där jag oftast intar middagen numera, medan jag slötittar på Rapport. Det är en effektiv försäkring mot för hög konsumtion, eftersom oviljan att resa sig och gå upp till köket för att hämta påfyllning blir tillräckligt stor, för att jag ska hålla mig till det där halva glaset. (Jag har försökt tipsa Gun om mitt knep, men det tas inte väl upp).

Göran har drabbats av den lokala influensan, och eftersom karlar alltid tycks bli sjukare än fruntimmer, har han tillbringat den senaste veckan nedbäddad i sängen på övervåningen. Det innebär att Gun har fått ta över hundrastningen, och eftersom hon envisas med att alltid följa exakt samma rutin, har promenaderna denna veckan blivit rätt enahanda. Guns ständiga rutt går via Svärds skog och Scoutstugan till strandklipporna utanför grinden mot Bryngenäs. Där kastas ett antal pinnar i vattnet, som Castor får hämta, vilket uppskattas av Castor, som älskar att simma efter pinnar. Dock inte lika mycket av Nelly, eftersom Castor simmar så mycket fortare än hon, att hon inte har en chans att få tag i en enda pinne. Hon har därför upphört att ens försöka, och sitter istället bredvid mig på en utställd parkbänk, medan Gun sköter kastandet.

Det hela blir också lite begränsat av att Castor, som är lite korkad, aldrig har lyckats fatta att han förväntas lämna över pinnarna, eller åtminstone bära upp dem på land. Han bara släpper dem i vattenbrynet, och väntar sedan ivrigt på nästa pinne. Konstigt nog har det hittills funnit tillräckligt av dem på marken för att fylla behovet till nästa dag, men förr eller senare lär de väl ta slut. Förhoppningsvis hinner Göran komma på benen igen innan dess.

När pinnarna för dagen tagit slut går hemvägen alltid via det långa fältet och Svärds stuga. Själv tycker jag det är urtråkigt att gå precis samma runda varenda dag. Men alla förslag till variationer från min sida förkastas av Gun, oftast med motiveringen att det blir "för nära järnvägen". En fördel finns det dock med att gå här hemma i Lövekulle; Nelly löper fortfarande, och risken att träffa på intresserade hanhundar är betydligt mindre här ute, än på de olika, delvis bilburna rundorna som Göran och jag brukar gå i vanliga fall.

Även trädgårdsarbetet är rätt monotont så här års, eftersom gräsräfsningen aldrig tycks ta slut. Jag varvar med att skära ner ormbunkar och beskära de buskar som hotar att blockera stigarna totalt, men det är förstås bara en tidsfråga innan grenarna växer ut igen.

Till helgen hade SMHI aviserat ett omfattande busväder, med varning för höga vattenflöden, åska och ösregn hela söndagen, men av detta blev bara en liten skvätt på söndagsnatten och morgonen. Som så många gånger tidigare in år tycks huvuddelen av fronten ha passerat antingen norr eller söder om oss, och vi ligger fortfarande lite i regnskugga. Lyckligtvis dock inte katastrofal i år.

Vädret har varit blandat senaste veckorna; egentligen typiskt svenskt varannandagsväder. Det gör att grundvattenståndet i stort sett bör vara återställt till normalnivå, så nu har jag samlat in och hängt undan alla vattenslangar, som tidigare låg utdragna till flera av der torrkänsligare delarna av parken. Det är synd att jag aldrig fick ordning på mitt underjordiska bevattningssystem, som jag anlade 2012, men som frös sönder redan tredje vintern efter att jag grävt ner det i ett antal stigar, (förmodligen för att jag slarvat med att tömma ur allt vattnet ur systemet ordentligt). Kanske skulle det vara värt besväret att försöka hitta läckan och återställa det.

Det kommer säkert att bli fler torrsomrar framöver, som en effekt av "global warming", och en annan sak som jag funderar allvarligt på är, att försöka få igång den gamla djupborrade brunnen igen, för att använda den enbart till bevattning. Jag är faktiskt inte säker på om det var pumpen eller hydroforen som la av, och hydroforen är i vilket fall som helst borta ur pumprummet, efter att jag drog in kommunalt vatten 2016.

Jag har försökt ta upp det här med familjens rörläggare Bosse ett par gånger, men hittills har han varit väldigt negativ, och hävdar att det skulle bli "alldeles för dyrt". Men exakt vad han menar med "för dyrt"vet jag inte, för hittills har jag inte ens lyckats få honom att ta fram ett kostnadsförslag. Och med tanke på potentiella nya bevattningsförbud, och de astronomiska vattenräkningarna som de två senaste torrsomrarna fört med sig, skulle det kanske ändå löna sig på ett par års sikt. Brunnen är 96 meter djup, så nog borde det finnas tillräcklig kapacitet i grundvattenmagasinet, speciellt som alla grannarna numera lär ha kopplat in sig på det kommunala nätet, liksom jag själv. Men kanske är problemet inte så mycket kostnaden, som att det är ett jobb som Bosse inte verkar tycka vara kul. Pappa Sven-Olof var betydligt mera med på noterna, när det gällde mina olika vattenrelaterade projekt.

Under veckan har jag annars mest ägnat mig åt att räfsa gräs på den stora ängen vid dammen igen, efter att Niklas ock Katrin slog av gräsytorna för några veckor sedan. Det vill säga, i den mån jag ids göra nånting alls i den nya värmeböljan. Gräsräfsning är oerhört tråkigt, och blir dessutom bara jobbigare och jobbigare ju mer man skjuter upp det, eftersom det nya gräset hinner skjuta upp genom torrgräset under tiden. Och hittills har vägföreningen inte ens slagit av vägkanterna i år, så förr eller senare lär det bli ännu mera gräsräfsning.

Som omväxling återgår jag tidvis till att skära ner strutbräken och aspskott längs bäcken och övre dammen. Ormbunkarna har blivit alldeles för vidlyftiga och jag rensade bort ganska mycket av dem redan för några veckor sedan, men det finns fortfarande massor kvar, framför allt i övre delen. Allt ska förstås inte bort, men nu börjar man åtminstone kunna se både vattnet och stenröset igen.

Kring nedre delen av bäcken är det framför allt jätterams och skunkcalla, som tar för mycket plats, och jag skär helt brutalt ner alltihop vid marken. De kommer naturligtvis att återkomma nästa år, och då får jag nog fundera på mera radikala åtgärder mot skunkcallan, som har satt ett dussintal småplantor i bäcken. Numera skär jag ju bort fröställningarna direkt efter blomningen, men det borde jag nog ha börjat med tidigare.

En annan gammal favorit, som trivs så bra att den.börjar bli ett problem,är plymspirean, Aruncus dioica. Den är ju fantastisk när den blommar med sina två meter höga vita blomplymer, men den har en tendens att fröså sig överallt, och sticker ofta upp på olämpliga ställen, t.ex i ytterkanterna av mina rhododendronpartier. Jag måste försöka komma ihåg att skära bort blomstänglarna överallt innan de hinner gå i frö, men det är så mycket annat som behöver tas om hand under högsommaren.

Över huvud taget har tillväxten i hela parken börjat nå en kritisk nivå numera, och det börjar bli svårt att ta sig fram på stigarna på flera ställen på grund av överhängande grenar. Även mina två äldsta bambuplantor har blivit så vidlyftiga att de delvis blockerar stigarna på båda sidor om dammen, vilket främst är irriterande när de regnar, så att axen böjs ner av vätan. På sikt kommer jag nog att få beskära dem rätt ordentligt i marknivå närmast stigarna, men det känns inte så lockande. Så kanske jag istället gräver upp delar av bambuskotten närmast stigarna, och ger dem en ny växtplats någon annanstans. Frågan är bara var, för nu börjar det bli rätt fullt i alla randplanteringarna.

Kanske jag slutligen har nått ett stadium där jag kommer att behöva ägna huvuddelen av min tid i parken till att ansa, beskära och till och med gräva upp och ta bort delar av den befintliga vegetationen, snarare än till att tillföra nya buskar och perenner. Vilket känns lite tråkigt, för det roligaste jobbet i en trädgård är trots allt att plantera nya saker, och se hur de utvecklas. Men parken är 50 år gammal vid det här laget, och själv är jag 80, så kanske håller tiden på att hinna ifatt oss båda

Göran har kommit hem från Steninge igen, och de dagliga hundrundorna återgår därmed till normala rutiner, d.v.s grusvägar i jämförelsevis bekväm terräng. Beskrivningarna av övriga rundor i mera otillgänglig terräng får därmed anstå till nästa gång jag har nyhetstorka i veckorapporten. Den här veckan har jag dock varit riktigt aktiv inne på dammtomten, eftersom de utlovade regnområdena blev fördröjda, och inte nådde oss förrän på lördagsmorgonen, och även då i betydligt beskedligare form än utlovat. Vi blev knappt ens fuktiga på morgonrundan idag.

Veckans huvudprojekt, som egentligen har pågått mer eller mindre aktivt i åtskilliga veckor, handlar huvudsakligen också om regnvatten, eller mera koncist, hur man ska kunna hålla kvar en större del av detta i själva näckrosdammen, där vattenståndet annars kan bli väldigt lågt under långvariga torrperioder. Hela lågpartiet där dammen nu ligger utgörs av en lerficka, och redan innan far grävde ut dammen där år 1955,fanns det en våtmark i den lägsta delen; ett ganska stort vitmossekärr, stående vattenpölar mellan öar av mossa och vass. Dammen höll sedan någorlunda rätt under mer än 50 år, bortsett från en intensiv torrsommar 1988, då jag passade på att rensa upp och fördjupa den.

Men efter att de nya vägarna anlades kring 2012, har utläckaget från dammen sedan ökat oroväckande, samtidigt som dammen förlorade en stor del av sitt tidigare tillrinningsområde, genom alla de nya husen och de stora ytorna av hårdgjord mark omkring dem. Det mest avgörande var dock att man onder vägarbetet sprängde bort delar av den underjordiska bergströskel, som dittills hållit hela lerfickan, och därmed våtmarken i den centrala delen på plats. Själva vägkroppen, med sina meterdjupa lager av stenskravel och väggrus, fungerar dessutom numera förmodligen som en underjordisk kanal för dagvatten. Men eftersom hela området runt dammen utgörs av en lerficka, och jag lyckades övertyga Skanskas killar om att sidolutningen på båda vägarna runt den skulle riktas inåt, för att leda dit så mycket som möjligt av regnvattnet, fungerar det fortfarande hjälpligt.

Jag hade en väldigt god relation till vägjobbarna, och de lyssnade oftast på mina synpunkter. Men i en fråga lyckades vi aldrig bli riktigt överens. Skanskas ingenjörer envisades med att det måste finnas att utlopp med översvämningsskydd för tomterna runt dammen, om det någon gång skulle komma extremt stora regnmängder under kort tid. Som de ingenjörer de var, hade de också vidlyftiga idéer om någon sorts höj- och sänkbar dammlucka i själva utloppet, men där satte jag stopp.

Själv var jag betydligt mera orolig för följden av motsatsen, d.v.s för lågt vattenstånd under långa torrperioder, och hittills har tiden utvisat att det var jag som hade rätt. Vi enades dock så småningom om en sorts kompromiss, med en ganska låg tröskel i dammens yttersta norra spets, och på andra sidan tröskeln en meterdjup uppsamlingsficka, med ett utloppsrör i botten. Själva fickan fyllde jag så småningom med halvstora stenar, men utloppsröret under vägen i norr finns förstås fortfarande kvar och är svårt att göra något åt, eftersom det numera växer en häck av stora forsythiabuskar närmast vägen.

Mitt nuvarande projekt går alltså ut på att hindra så mycket som möjligt av vattnet från att alls komma fram till stenkistan, genom att höja tröskeln närmast dammen med ca en halvmeter. Svackan som bildas mellan tröskeln och den nuvarande strandkanten ska sedan fyllas upp med jord, till ungefär samma nivå som de omgivande stigarna, och så småningom kan jag plantera buskar där, som ytterligare binder jorden med sina rötter. Botten på dammen är väldigt långgrund närmast utloppet, så den brukar vara helt blottad under torrperioder. Tröskeln kan därmed grundas på ganska plan mark, eftersom den riktiga sluttningen mot dammens djupdel börjar först någon halvmeter längre ut.

Det bästa hade förmodligen varit en tröskel av lera, men blålera hör inte till de fyllnadsmassor man kan köpa hos traktens byggvarufirmor. Och att gjuta en mur av betong tvärsöver utloppet kändes lika fel i en naturdamm som en rörlig dammlucka skulle ha gjort, särskilt som den skulle behövt vara 6-7 meter lång. Det blev alltså en vall av blandat material; väggrus, grenar och kvistar, delar av halvruttna gamla järnvägsslipers från min egen tomt, kompostjord och delvis nerbrutna höstlöv. Vallen kommer förstås att sjunka ihop en del med tiden, efterhand som de organiska delarna bryts ner, men samtidigt bör den också bli allt mindre genomsläpplig.

Det bästa hade förstås varit att göra hela det här jobbet i början på sommaren, när vattenståndet var lågt efter en lång torrperiod. Jag började också på det då, genom att räfsa upp slam, löv och kvistar, från den långgrunda botten, in mot fastmarken innanför. Men torkan innebar också stekvärme från solen, så jag tröttnade rätt snart. Det handlade trots allt om att köra dit dussintals av skottkärror med väggrus och kompost från andra delar av området, alltså inte så lockande i 30 graders värme. Dessutom var det full rulle med andra aktiviteter, medan Familjen Familj var här, och inte förrän nu, när alla har dragit hem, har jag uppammat tillräckligt med energi för att ta itu med projektet.

Under tiden hade dock vattenståndet stigit med flera decimeter, efter en del ordentliga regn, och eftersom man rör upp slam i vattnet så fort man nuddar bottnen, var det svårt att få någon riktig överblick över sluttningen. Det bidrog förmodligen till att själva vallen hamnade lite onödigt långt ut i sluttningen, vilket i sin tur innebar mera volym att fylla innanför. Mera jobb, men också mera fasta massor att stoppa genomströmningen med, och dammen är ju definitivt stor nog ändå. Hela tiden höll jag koll på utflödet, och kunde konstatera att det fortfarande porlade en hel del i bäcken utmed GC-vägen ner mot fälten, där utloppsvattnet rimligen bör hamna till slut. Trots en hel del regnskurar under senaste veckan, hade jag inte heller någon känsla av att vattenytan stigit särskilt mycket.

Sammantaget ledde det till att jag på ett ganska sent stadium beslutade mig för att bättra på spärren genom ett någorlunda vattentätt lager in mot själva dammen. Min första tanke var faktiskt dammduk, vilket visat sig fungera bra i den lilla dammen uppe vid mitt hus. Men ingen av byggvaruhusen visade sig hålla dammduk i lager, och att avbryta arbetet på det här stadiet i väntan på en beställning på nätet kändes inte lockande, särskilt som nya regnområden var aviserade till nästa vecka. Jag kompromissade därför med en dubbelvikt presenning, med en längd på 7.5 meter, vilket täckte i stort sett hela vallen, bortsett från de allra yttersta bitarna, där stranden bakom ändå var rätt hög och stabil

Ovanpå presenningen, uppe på själva vallen,ligger nu en rad av naturstenar, för att hålla jorden innanför på plats och hindra att den flyter ut i dammen vid häftigare regn, innan den hunnit bindas av markvegetation och gräsrötter. Även nederkanten på presenningen hålls på plats mot botten av en rad naturstenar på drygt en meters djup, och för att dölja den synliga delen av ytan tippade jag ca ett dussintal kärror med väggrus över kanten. Kanske jag kommer att behöva bättra på utsidan med ytterligare väggrus, ifall det halkar ner för långt i sluttningen, men för tillfället ser det rätt bra ut, och dessutom tog grushögen slut. Och eftersom Amandas uppfart för tillfället är belamrad med ett stort antal vedklampar som ska klyvas, känns det inte lockande att ta hem ett nytt lass just nu.

Jobbet avslutades genom ytterligare att par dussin kärror med kompostjord innanför vallen, och lagom till att nivåerna såg hyggliga ut, började det regna igen. Nu får jag avvakta ett tag, för att se hur pass mycket uppfyllnaden sätter sig, så plantering och eventuell grässådd på ytan får anstå till senare i höst. Jag kommer också att hålla koll på vattennivån och utflödet i bäcken de närmaste veckorna, då betydligt mera regn har utlovats, men hittills ser det ganska lovande ut.

De senaste två veckorna har det varit fullt med folk i båda familjehusen, även Paul och Amanda med ungar kom från England. De enda som fattas är Halmstadgänget och så Arvid, som gör första veckan i lumpen.

Första veckan såg man inte så mycket av gänget, eftersom vädret var stekhett. Familjen Familj tillbringadedärför en stor del av dagarna nere på badstranden, men eftersom jag inte kan ha med Nelly där, väljer jag själv att bada ute på Talludden istället. Det är lite stenigt och brant och halt, så man får sätta sig på rumpan och hasa ner i vattnet, men är man bara försiktig, är det inga större problem.

Den ihållande värmen gjorde också att arbetslusten var låg hos mig, men efter att Niklas och Katrin slog av gräset med röjsåg förra veckan, försökte jag nu räfsa undan så mycket som möjligt av höet. Det visade sig vara ovanligt svårt i år, förmodligen för att gräset hade hunnit lägga sig innan slåttern, så att det inte finns någon egentlig stubb, utan en blandning av lösgräs och långa, liggande strån, som fortfarande sitter fasr i roten. Det är dessutom fortfarande olidligt varmt, så jag orkar inte hålla på långa stunder. Det enda som driver mig är egentligen att ju längre jag väntar, desto tyngre kommer det att bl, eftersom gräset forsätter att växa.

På onsdagen den här veckan blev det dock en intensiv arbetsdag, då Niklas, Lennart, Paul och Amanda tog sig an bron ut till ön. Efter att ha bundit upp rankorna från en av klängrosorna, som mer eller mindre blockerat tillgängligheten i år, bytte de ut de gamla och halvruttna brädorna på bron mot nya och fräscha. Det gick förvånansvärt snabbt, trots att de måste såga till längderna för hand. (Byggbolagen vägrar att göra det, eftersom de inte vill blanda upp spånet från tryckimpregnerat virke med övriga rester som går till förbränning).

Själv deltog jag inte i broprojektet annat än med uppmuntrande tillrop, eftersom jag forfarande håller på med att räfsa hö på ängen intill. Men arbetsgruppen gjorde en snabbt och effektiv insats, så nu går det att ta sig ut och in på ön igen utan att riskera livhanken. Lite oroande är det förstås att bågarna som bron vilar på visade sig vara ordentligt anfrätta vid brofästet, där de varit i direktkontakt med marken. Men eftersom dimensionerna är väl tilltagna, hoppas jag ändå att konstruktionen kommer att hålla min tid ut. Det är dock mindre än 20 år sedan ön och bron ursprungligen anlades, så lite märkligt är det kanske att förruttnelsen har gått så snabbt. Men det beror förmodligen på den fuktiga omgivningen.

Nya brädor på bron

Jag trodde årets arbetsinsats i parken därmed var slut, men på fredagen överaskades jag av ny aktivitet. Gossarna dök upp med en hyrbil och släpkärra, och flaket fyllt av marksten, för nu skulle även beläggningen på ön göras om; den här gången med sten, för att det skulle bli hålla längre. Om bron hade varit anfrätt av tidens tand, var nämligen tillståndet hos trätrallarna på ön ännu värre. Devar så uppruttna, att de föll sönder i flagor, när de plockades upp.

Den här gången deltog även jag i arbetet, som inleddes med en del dividerande om vilket mönster vi skulle välja. Eftersom plattorna var rektangulära, och sittplatsen är åttkantig, (och dessutom inte helt regelbunden), var det ett rätt komplicerat problem. Det enklaste hade förstås varit att bara lägga dem i halvstensvis förskjutna rader, men efter lite diskussion fastnade vi för en lite mer avancerad design, med återkommande förskjutna block av 5 plattor. Det passade förvånansvärt bra med måtten, även om det förstås blev en del problem i hörnen, men det hade det blivit även om vi lagt stenarna i enkla rader. De resterande hålrummen i hörnen fylldes med väggrus, och det ser riktigt bra ut efteråt. Möblerna ska ju ändå stå i den centrala delen, där underlaget är jämt och hårt.

Hela idén bakom bron och utvidgningen av ön var ursprungligen att jag ville kunna odla buskrosor, på en plats där rådjuren inte kom åt att käka upp knopparna. Jag har inte exakt koll på tidpunkterna, men själva bron bör ha tillkommit kring sekelskiftet. De bågformade limträbalkarna tillverkades av Sofia och Mats, och radien på bågarna bestämdes av storleken på deras snickarverkstad. De lyftes på plats av tre långa och starka gossar, under högljudda svordomar, eftersom de stod till midjan i vatten, och hadestora problem med både vikten och manövreringen. Men när konstruktionen väl stabiliserats genom att de första tvärbrädorna skruvats fast, gick resten ganska snabbt.

Utvidgningen av själva ön och sittplatsen i centrum svarade jag själv för,något år senare. Då planterades även buskrosorna, efter att jag kört ut ett oräkneligt antal skottkärror med sten, grus och matjord över den nya bron. Metallställningen, som gjordes av Peter, kom till 2016, eftersom rosorna då hade vuxit sig så oregerligt stora att de krävde stöd. Numera täcker de nästan hela ställningen, så man sitter under ett välvt tak av roengrenar.

Den här gången gick hela jobbet betydligt snabbare, eftersom täckbrädorna på bron kunde ersättas successivt, och även stenläggningen gick lättare än vi trott. Så efter två dagars intensivt arbete, där större delen av Familjen Familj deltog, kan nu pojkarna kan ta sig en öl i bersån igen. (Det är faktiskt mest Niklas och Lennart som använder ön i normala fall, förmodligen för att de behöver en paus från familjens alla fruntimmer).

Der har varit ett par intensiva veckor, med mycket umgängesliv. Utöver familjemedlemmarna från Stockholm, Blekinge och England, har de också genererat ytterligare besök. Bl.a kom Amandas gamla bästisar Anna och Sula ut, och på fredagen dök även Jim upp, lagom för att beundra Familjen Familjs storverk på ön. Det var evigheter sedan jag såg alla ungdomarna sist, så det var kul att få träffa dem. På torsdagskvällen kom också Ove och Margareta på besök, och då blev det långbord på Wellfeltarnas veranda.

Men på söndagen försvann allihop igen, utom Boel och Lennart, som stannade en extra dag för att vila upp sig. Så nu återgår livet i parken till sin normala stillsamma lunk, och det finns fortfarande stora gräsytor som behöver räfsas. Frågan är bara när, för det har förutspåtts regn de närmaste två veckorna.

Om det nu blir av. Hittills har alla regnfronter tagit en omväg runt runt vårt område, men förhoppningsvis kommer det efterlängtade regnet även hit den här gången.

Arbetsgruppen, efter avslutat värv

Tidningarna har varit fulla av rapporter om vilket förfärligt uselt sommarväder det har varit, och om hur folk är desperata och köper flygresor till alla möjliga ställen, för att få några soltimmar alls under semestern. Men just i vårt lilla hörn av Sverige, som tydligen ligger i regnskugga, känner vi inte igen oss i den bilden. Här har det knappast regnat alls sedan i maj; totalt har vi kanske fått 25 millimeter. Den ena fronten efter den andra vandrar förbi, antingen norr eller söder om oss, och lämnar i bästa fall några droppar efter sig. Solen skiner i stort sett hela dagarna, och det är mellan 20 och 25 grader varmt. Alltså fullständigt idealiskt sommarväder, om det inte vore för torkan, som vid det här laget har börjat stressa livet ur oss trädgårdsägare. Jag har stödvattnat sedan början av juni, eftersom en upprepning av fjolårets torka vore katastrof för växtligheten, Men man kan ju inte vattna överallt, så jag flyttar runt spridaren var fjärde timme till det känsligaste platserna.

Men faktum är att det växer det så det knakar överallt i år, även om det har varit sparsamt med regn. Det började med en fantastisk rhododendronblomning, och trots fjolårstorkan - (eller kanske tack vare den)? - är växtkraften nu enorm. Nyskotten på en del stora rhododendron är halvmeterlånga, och även andra buskar breder ut sig, så att man knappast kommer fram på stigarna längre. Jag har börjat gå runt med sekatör och grensax för att säkerställa tillgängligheten på stigarna.

Samtidigt jagar jag som vanligt aspuppslag, för trots att jag ringbarkade moderträdet förra året, fortsätter småplantorna att sticka upp överallt. Det kommer att ta många år att bli av med den här lilla skogen av ungasp, som alltså är en enda individ, trots att den numera upptar en yta av minst hundra kvadratmeter. (Aspen lär vara världens största träd, om man bara räknar ytan, inklusive rotskott, istället för höjd och stamomfång, som ju annars är det normala sättet att mäta storlek).

Det börjar bli dags för höskörd och även för den årliga ansamlingen av Familjen Familj i Lövekulle. Niklas och Katrin var först ut; de kom förra söndagen och slog som vanligt av alla de nedre ängsytorna med röjsåg. Själv gav jag mig på de övre ytorna, med min gamla motorgräsklippare. Den vägrar fortfarande att starta för mig, men Niklas drog igång den, och jag hann klippa större delen, innan bensinen tog slut,. Naturligtvis misslyckades jag med att starta den igen, trots att jag väntade ett dygn efter påfyllningen. Och under tiden hade Niklas och Katrin försvunnit igen, först till Halmstad och sedan på andra äventyr.

Så jag övergick till att rensa vegetationen kring bäcken och övre dammen med skära, för både strutbräken, plymspirea och jätterams har blivit alldeles för vidlyftiga där. Runt själva bäckutloppet hade även vassen blivit väl vidlyftig, så jag tog ner så mycket jag kunde nå från fast mark. Resterande får Niklas ta hand om, när han gör sin årliga heroiska röjningsinsats längs strandkanterna, genom att vada ut i dammen och dra upp så mycket som möjligt av vassen med rötter och allt.

På torsdagen dök Boel och Lennart upp, och jag tvingade förstås genast Lennart att starta gräsklipparen åt mig. Han fick faktiskt dra i snöret åtskilliga gånger innan den behagade gå i gång, så uppenbarligen beror problemen inte enbart på att jag börjar bli svag och skröplig. Det slutar förmodligen med att jag måste byta ut den, för det är alltför irriterande att vara beroende av någon annan som startar maskinen, varje gång gräset behöver klippas, även om det inte är så ofta jag gör det.

På torsdagen kom Amandas gäng med taxi från flygplatsen, och nu är Niklas och Katrin på plats igen också, så det är fullt hus i båda familjehusen. Än så länge håller värmen i sig, och större delen av gänget tillbringar dagarna nere på badplatsen, så hittills har jag inte sett så mycket av dem. Själv är jag nämligen inte så road av badliv och strandträngsel, så för min del blir det mest en solstol i skuggan med en god bok, eller möjligen ett snabbt eftermiddagsdopp med Nelly ute på Talludden. Trädgårdsarbetet har jag gett upp vid det här laget, bortsett från att jag fortfarande flyttar runt vattenspridaren var fjärde timme. Det är helt enkelt för varmt för att jobba.

Familjen Familj vill förstås ha fortsatt sol och värme, men själv är jag elak nog att hoppas att nästa regnfront, som är aviserad till onsdag, inte ska gå runt oss, som alla de tidigare gjort. Ett passerande åskväder på söndagen bjöd på mycket mullrande, men bara några droppar regn.

Det skulle verkligen behövas en rejäl rotblöta nu.

Mitt senaste projekt är att försöka hejda det alltför stora utflödet av vatten från näckrosdammen. Det rinner hela tiden vatten i bäcken ner mot fälten, och huvuddelen av det lär komma från min damm, särskilt nu, när det knappast har regnat på flera veckor. Det finns också en svag punkt i norra ändan, där stranden är flackare och lägre än i övriga delarna. Det var Skanskas killar, som under vägbygget envisades med att det borde finnas ett bräddavlopp, trots mina protester. Själv hade jag hellre sett att de hade tätat kanten med en del av den uppgrävda bottenleran. Vi enades till slut om en kompromiss, med en stenkista utanför en tröskel, och förmodligen finns det också ett utloppsrör i botten av bortre ändan av stenkistan.

Min plan nu var att bättra på själva tröskeln, genom att höja strandkanten mot vattnet. Tyvärr har jag ingen blålera till hands den här gången, men jag hoppades att det skulle var tillräckligt att få upp bottennivån med några decimeter. Så jag startade med att räfsa upp massor av bottenslam, nerfallna löv, kvistar och ganska stora grenar, från botten till strandkanterna kring utloppet. Jag har avsiktligt låtit bli att fylla på vatten under sommaren, och det gör att strandbotten är blottad på långa sträckor, så det ser verkligen skräpigt ut. Och det går förvånansvärt lätt att räfsa löv även under vatten, även om man måste balansera på den branta strandkanten innanför. Så under början av den senaste veckan har jag räfsat en stund längs botten av strandkanten. en liten stund varje gång jag passerat dammen på de dagliga morgon- och kvällspromenaderna med Nelly.

Som vanligt växte projektet medan jag höll på. Efter ett par dagar hade jag fått upp bottennivån i den norra strandkanten med flera decimeter, men insåg att det skulle behövas något stabilare för att hålla lösmassorna på plats, när väl vattenytan stiger igen. Som tur var hade jag resterna efter min gamla slipertrappa till hands. Även om de gamla slipersen är gamla och delvis uppruttna, verkade de tillräckligt stabila för att fungera som kant för uppfyllnaden. Sedan bättrade jag på nivån och stabiliteten med att varva bottenslammer med åtskilliga kärror väggrus. Men jag var fortfarande inte nöjd med nivåerna, eftersom jag ville ha en jämn sluttning uppåt mot de angränsande stigarna. Så nästa steg blev att köra dit innehållet i en av de närmaste ringkomposterna, som innehöll en blandning av tidigare ängsgräs och höstlöv. Det innebär att det förmodligen finns en hel del frö av både gräs och ogräs i komposten, men det är snarast en fördel, eftersom fröplantorna lär hjälpa till med att stabilisera sluttningen.

Tyvärr visade sig komposten innehålla ett snokbo, och det är inte första gången jag fått ett antal ringlande småormar på grepen, när jag kastat om en lövkompost. Jag har ingenting emot snok i och för sig; de är en del av kretsloppet, och det är häftigt att se dem simma i dammen med svallvågor efter sig. Men egentligen har vi redan väl mycket snok i parken, och jag misstänker också att de är huvudanledningen till att grodorna har försvunnit, så jag vill inte ha alltför många fler. Men att störa ett bo med halvvuxna ormungar är ändå något man helst vill undvika. Det blev alltså att be om ursäkt och dra sig tillbaka. Så den sista uppfyllnaden fick jag göra dan därpå - från en annan kompost.

På tisdagen vred jag äntligen på kranen för att fylla upp dammen. Vattenståndet var då så lågt att botten var blottad i strandkanten på flera andra ställen än vid utloppet. När jag stängde av vattnet igen, ett drygt dygn senare, visade det sig att mitt projekt inte var helt lyckat. Det berodde huvudsakligen på att de gamla slipers, som jag använt som stabilisator mot vattenkanten, visade sig var lättare än vatten, trots att de legat halvt nergrävda utomhus i 40 år. Det är väl en följd av fjolårets torka, och det har ju inte regnat särskilt mycket i år heller. De kommer förstås att sjunka till botten småningom, men just nu flyter de alltså, och därmed vilar hela uppfyllnaden på lösan grund, eftersom den annars mest består av halvförmultnade kompostlöv, som ju inte heller var helt mättade med vatten.

Det såg inte särskilt snyggt ut, med både löv och slipers som flöt omkring på ytan. Men eftersom den lilla ström som finns i dammen ändå lär vara riktad mot utloppet, kommer det hela i stort sett att bli kvar på plats. Under tiden behöver jag både höja och tynga ner hela uppfyllnaden med åtskilliga kärror väggrus. Men det lär få anstå ett par dagar, för nu hade hela det upphöjda partiet förvandlats till sumpmark, med stora vattenpölar i ytan. Vad jag egentligen skulle behöva vore en rad med stenar på dammbotten utanför, för att hålla alltihop på plats. Men tyvärr har jag lite ont om sten just nu, eftersom huvuddelen av mitt förråd gått åt till stensättningar och stödmurar. (Vad jag dessutom skulle behöva är ren blålera för att verkligen täta till kanten, men det lä inte bli lätt att få tag i, om jag inte vill betala ett astronomiskt pris för keramiklera. Gun föreslog att jag skulle kontakta Alingsås kommun, som kanske får upp blålera vid något nybygge, men det verkat vara lite besvärligt).

En positiv sak var dock att utflödet i bäcken mot fältet faktiskt tycks ha blivit reducerat. Det var mycket lite vatten där när jag gick kvällsrundan med hunden, trots att vattenytan i dammen nu hade höjts med åtskilliga decimeter. Jag var emellertid inte nöjd med projektet, när jag gick och la mig på kvällen.

Men, som det ibland händer, fortsatte min hjärna att bearbeta problemet medan jag sov. Jag vaknade alltså på morgonen med en helt ny idé i huvudet. När tvillingarna la om taket på mitt hus för några år sedan, var de tvungna att dela att rätt stort antal takpannor, för att måtten vid takfoten skulle passa. Och eftersom jag som alltid har svårt att slänga saker, hade jag sparat resterna av de delade pannorna i krypgrunden under huset. Nu rotade jag fram dem och konstaterade att de nog skulle fungera, om jag körde ner den ena kortsidan i bottendyn, och lutade pannorna lite inåt mot kanten av uppfyllnaden.

Det tog några dar för idén att mogna, och jag ville dessutom ge sumpmarken lite tid att sätta sig. Samtidigt upptäckte jag mitt förråd av djupfrysta vinbär och krusbär var nästan helt slut, och eftersom bären just råkade vara mogna, använde jag vänteperioden till att plocka rent alla mina buskar. Under tiden kunde jag studera ett märklig fenomen, som nog är följd av förra sommarens torka. Många av grenarna på buskarna, såg helt döda ut, svarta och bladlösa. Men samtidigt bar de bärklasar i massor. Ett exempel på naturens försök att åtminstone rädda fortplantningen av en art, när själva individen är på väg att dö.

Framåt helgen tog jag tag i projektet med dammkanten igen, och började med att pressa ned alla takpannorna på högkant i bottenslammet, vilket faktiskt gick enklare än jag hade trott. Fult blev det förstås, med den avvikande tegelröda färgen, men det var ju aldrig meningen att takpannorna skulle vara synliga. Några kärror med väggrus på utsidan mot vattnet tog hand om det problemet, och sedan var det dags för den sista uppfyllnaden med kompostjord.

Och gissa vad som hände? När jag började gräva i nästa ringkompost, fick jag en massa ringlande småormar på grepen. Hur många snokar finns det egentligen i mitt woodland?

Jag fick flytta verksamheten till ännu en ny kompost, vilket förstås innebar betydligt längre väg att köra skottkärran. Den visade sig dock vara ormfri, och efter ytterligare några kärror med kompostjord räknar jag nu projektet som avslutat. På sikt behöver markytan närmast vattnet dock en stabiliserande vegetation, och jag tvekar mellan stoppa ner några tuvor vass, eller att sätta dit ett antal fröplantor av valeriana, som jag sådde för ett par år sedan. Förmodligen blir det det senare. Valeriana gillar att stå fuktigt, och de blommar för första gången i år, så nu kan de få chansen att fröa av sig på plats. I övrigt låter jag nog bara gräset och ormbunkarna i angränsande ytor vandra in av sig själv.

Göran var nere i Steninge en del av veckan, så Nelly och jag har fått åka på hundpromenader själva. När jag nu ändå var ute och körde, passade jag också på att försöka hitta ett par skor som inte klämmer. Det är inte helt lätt, eftersom jag har hammartår på vänstra foten, men inte på högra, och därmed skulle behöva ett nummer större vänsterskor. Jag hade dessutom problem med att ens hitta en skoaffär, trots att jag varit inne på nätet innan, för att kolla utbudet i Alingsås. (Det var väldigt länge sedan jag köpte skor senast; jag hör inte till dem som går i butiker bara för att jag tycker det är kul).

Enligt websidan skulle det finnas tre olika skoaffärer på Kungsgatan, men det stämde förstås inte. Efter att ha irrat fram och tillbaka resultatlöst ett par gånger, gav jag upp och frågade ett par på en av uteserveringarna, som hänvisade mig till hörnet vid Stora torget. Tydligen hade de båda andra gått i konkurs, sedan websidan senast uppdaterades. (Enligt Göran beror det på konkurrensen från sportbutikerna, eftersom alla numera använder joggingskor eller gympadojor även i stan och på jobbet). Mycket riktigt var utbudet av bekväma promenadskor inte särskilt stort, men jag lyckades hitta ett par som passade hyggligt, även om högerskon förstås var lite för stor.

En par timmar senare, när jag hade parkerat mig i TV-soffan för att som vanligt äta lunch framför min favoritserie, upptäckte jag plötsligt att mitt mobilfodral, som jag alltid har i bakfickan, var försvunnet. Jag drabbades nästan omedelbart av panik, eftersom fodralet inte bara innehåller själva telefonen, utan även en hel del annat, som jag vill ha lättillgängligt, eftersom jag avskyr att gå med handväska. Som t.ex kontanter, tre olika betalkort, körkort och förstås Bankid. Det var alltså upplagt för en eventuell ficktjuv att tömma alla mina konton.

Första tanken var förstås att jag hade förlagt det någonstans hemma. Så jag rotade igenom hela huset tre gånger utan resultat, och ringde sedan skoaffären för att höra om jag möjligen hade glömt fodralet på disken vid kassan, vilket jag förstås inte hade. I bilen fanns det inte heller, och nu började paniken bli total... Vad skulle jag göra först? Hur spärrar man betalkort? Borde jag ringa polisen?

Det bara snurrade i min stackars virriga hjärna, och mitt upp i alltihop behövde jag gå på toaletten. Där hittade jag lyckligtvis mobilfodralet, som tydligen trillat ur bakfickan sist jag behövde kissa, vilket aldrig har hänt tidigare. Fodralet är svart och badrumsgolvet är också svart, så jag hade missat den när jag virrade runt och letade tidigare. Nå, slutet gott allting gott.

Utomhus håller jag fortfarande på med stenläggningen på baksidan, som aldrig tycks bli färdig, mest för att annat kommer i vägen hela tiden. På lördagen var det behovet av gräsklippning, eftersom gräset hunnit bli mer än halvmeterhögt sedan sista klippningen sent i höstas, strax innan jag satte in motorklipparen i förrådet, för den sedvanliga långdragna vinterförvaringen - då i fullgott skick. För säkerhets skull hade jag då också tömt ut bensintanken helt, för att slippa en upprepning av fjolårets cirkus, när jag körde i skytteltrafik med den mellan huset och verkstaden åtskilliga gånger, för att maskinen vägrade starta för mig. Varje gång gick den igång den på första rycket när verkstadsskillen drog i snöret, och var sedan helt död när jag försökte samma sak hemma på tomten.

Den här gången hade jag alltså tömt ur all bensin innan jag satte undan den, för att undvika "kondens i tanken", (vilket var en av verkstadskillens förklaringar till problemen). Sedan hade jag fyllt upp den med helt nytankad bensin för ett par dagar sedan, och jag förväntade mig nu verkligen att den skulle gå igång när jag drog i snöret, efter allt mitt fjäskande. Vilket den naturligtvis inte gjorde. Efter ett dussin misslyckade försök, gav jag upp. Det verkade dra ihop sig till en repris av fjolårets verkstadscirkus.

Lyckligtvis var Niklas och Karin på besök i Lövekulle, så Niklas drog igång den åt mig på söndagen, dock inte helt utan ansträngning. Dessutom hackade den och gick ojämnt - (hur många cylindrar har en motorgräsklippare)? Men när den nu ändå var igång, tyckte jag det var bäst att passa på, så jag satte igång med frejdigt mod, på min kraftigt sluttande och väldigt förvuxna gräsmatta.

Jag gillar inte hysteriskt kortklippta gräsmattor, så jag sköter alla mina gräsytor som ängsmark, där även blommorna får växa fritt årminstone fram till midsommar. Förr i tiden slog jag alla ängsytorna själv med lie, men det har jag blivit för gammal för att orka med, så numera hjälper Niklas och Katrin mig med huvuddelen av ängsmarken nere kring dammen. De använder en röjsåg, med lieblad inkopplat, och slåttern sker oftast framåt mitten av juli. Efterarbetet, med att räfsa ihop och kompostera gräset, brukar jag dock ta hand om. Och de mindre gräsytorna uppe runt mitt eget hus brukar jag också slå själv.

Även om gräset var högt nu, så var det också rätt glest, och de flesta av ängsblommorna var utblommade vid det här laget. Kvar förutom gräset var ett antal väldigt högvuxna valerianastänglar, som fortfarande var i full blom, och så förstås den allestädes närvarande skelörten. När jag hållit på ett tag började gräsklipparen låta lite bättre, och till slut lät den normalt, så jag avslutade gräsmattan nedanför huset utan problem, och vågade mig på att stänga av maskinen innan jag förflyttade mig till den övre ängen bakom huset. Det skulle jag förstås aldrig ha gjort. När jag försökte starta den igen där, direkt efteråt, hände samma sak igen - d.v.s ingenting. Jag drog och drog i snöret, men utan resultat. Och vid det laget hade Niklas och Katrin åkt tillbaka till Stockholm, så resterande gräsytor får väl vänta till nästa helg.

Den deprimerande slutsatsen är förstås att jag blivit för gammal och klen för att ens orka starta min egen motorgräsklippare. Fast så borde det faktiskt inte vara, med tanke på att jag fortfarande bevisligen klarar att köra ett antal fulla skottkärror i uppförsbacke nästan varje dag, eftersom grus- och jordhögarna ligger i nederdelen av Amandas uppfart. Det är väl troligare att det är min vanliga notoriska o-tekniskhet som spökar. Trots att jag har examen från en teknisk högskola, är jag notoriskt hopplös när det gäller alla typer av maskiner.

Fast allvarligt talat; Hur svårt borde det vara att starta en vanlig motorgräsklippare?
Det kan ju faktiskt vara så att det snarare är fel på maskinen än på mig?