Inlägg publicerade under kategorin Trädgård

Av Viveka Ramstedt - 9 juli 2019 08:49

Det blev plötsligt mer än 10 grader kallare i början av veckan, men fortfarande bara obetydligt med regn. Det sista man vill se vore ju att förra årets långvariga torka upprepas igen; det skulle katastrofalt för växtligheten, särskilt som det varit en snöfattig vinter också. Så jag började stödvattna redan förra veckan. Det gäller att hitta de mest utsatta partierna, och börja där, och en rhododendron som rullar ihop bladen är ett säkert varningstecken. Men nu kom det en liten skur på söndagen, och den här veckan ska det bli varannandagsväder, så förhoppningsvis blir det bättre i år.


Jag håller fortfarande på med terrasserna på nordsidan, vilket har visat sig vara ett ovanligt segdraget jobb. Lutande stödmurar behöver rättas till och höjas och det går åt massor med nya stenar innan jag blir någorlunda nöjd med resultatet. Stödmurarna anlades ursprungligen kring 1988, efter att huset byggts till, så de är mer än trettio år gamla. Och de stenlagda gångarna runt huset kom till under åren 1989-92, då jag arbetade i Marks kommun, och samlade platta stenar längs vägkanterna. Men under årens lopp har stensättningen på gångarna satt sig, delvis lyfts upp av trädrötter från den stora tallen vid huset, och delvis sjunkit ner i jorden mot omgivande planteringsytor. Så de en gång i tiden riktigt släta gångarna är nu ojämna och skeva och lutar åt fel håll på flera ställen.


Under de senaste tre veckorna har det blivit åtskilliga skottkärretransporter med marksten, väggrus och matjord. Och eftersom både matjorden och gruset ligger nere vid vändplatsen utanför Niklas hus, måste kärrorna köras i uppförsbacke hela vägen, så det blir rätt jobbigt. När man väl börjar ändra nivåerna på en gammal stensättning, tar det liksom aldrig slut. Lyfter man upp ena hörnet på en platt sten, påverkar det förstås nivån i andra ändan, och så måste man lyfta eller sänka litet där också. Då uppstår plötsligt mellanrum i stensättningen, som inte fanns där tidigare, och så behöver man hitta nya plattstenar, med rätt form och storlek för att fylla hålen. Samtidigt är det nästan hypnotiserande, det blir som ett pussel, där man måste hitta precis rätt bit... (Det här är säkert något som lillebror Ola kan relatera till. När man väl börjat på ett pussel går det liksom inte att sluta).


Och innan man vet ordet av inser man att man faktiskt har lagt om nästan hela stensättningen. Och att alla planteringsytorna runt omkring därmed behöver höjas. Och att de gamla slipersen i trappan och runt den sydligaste terrassen numera är genomruttna efter trettio år, och nu måste ersättas med sten. På onsdagen åkte jag därför till Beijers och inhandlade nio stycken stora, tunga och dyra betongblock, som nu fick ersätta de ruttnande gamla slipersen i trappan mot nedre nivån. Förr i tiden fanns det något som hette betonghålsten, och var mycket lätthanterligare, eftersom det fanns luftfickor i dem. Tyvärr tycks de dock ha utgått ur sortimentet. De här blocken var massiva, och så tunga att jag nätt och jämt klarade att lyfta dem i och ur bilen. Men väl på plats blir ju tyngden en fördel, eftersom det gör hela konstruktionen stadigare.

 

Det blev förstås en hel del plockande med nivåerna i trappan också, eftersom de nu fick bli tre trappsteg istället för de tidigare två, men till slut fick jag ihop det. Och ungefär samtidigt började det regna igen, så jag fick avbryta tillfälligt. Men som trädgårdsägare klagar man ju sällan på regn, särskilt som det verkligen behövs.

 

Jag flyttade bara in verksamheten i växthuset istället, och fick äntligen skolat ut årets frösådd av rhododendron. Det är ett irriterande pilligt jobb, eftersom fröplantorna är så små, så det här är nog sista gången jag beställer frö från Rhododendronsällskapet. Dessutom blev det i vanlig ordning för få av två av de fem sorterna, och alldeles för många av de tre andra. Jag har svårt för att kassera, så jag skolade ut allihop, men svinnet brukar bli stort, så det löser sig nog innan det är dags för utplantering. Samtidigt krukade jag om ett antal sticklingar av rhododendron, som jag haft i miniväxthus på fönsterbrädan i över ett halvår. De verkar ha rotat sig riktigt bra, men omplanteringen är alltid en stressfaktor, framfär allt för frösådderna. En rätt stor del av de senast skolade plantorna från årets frösådd verkar ha gått ut, förmodligen för att jag missat någon vattning.

 

Vad som däremot tycks ha klarat sig oväntat bra är ett tiotal sticklingar av min gamla Rh. Aksel Olsen, gjorda från en gren, som jag råkade bryta av, när jag fixade till hundgårdsstänglet i höstas. De har tillbringar 9 månader i dubbelkrukor i växthuset, utan vare sig undervärme eller extraljus, och tycks ha överlevt till 100% och skjutit kraftiga, nya skott. Eftersom det är en lågvuxen sort lär det inte heller bli svårt att hitta nya hem åt dem, så det här var en oväntad bonus.

 

Verksamheten avbröts av ett nytt besök från ekorrungen, som åter tagit sig in i huset och nu inte ville lämna växthuset trots den vidöppna dörren, (möjligen för att det ösregnade ute). Det är andra gången på två veckor, som jag får in den i huset, och även om den är jättesöt, blir man ju livrädd vid tanken på vad Nelly skulle göra om hon fick tag i den. Så jag måste nog vara försiktigare med att lämna ytterdörrar öppna i fortsättningen.

 

På lördagen kom det faktiskt ett rätt ordentligt regn, som varade i flera timmar. Tillsammans under veckan har det blivit mer än 25 mm, alltså en rejäl rotblöta , så nu kan man nog definitivt slappna av och sluta med stödvattningen. Det ser ut att fortsatt bli en "normaljuli", vilket alltså innebär en hel del regn under den allmänna semestermånaden. (Som trädgårdsägare har man helt andra prioriteringar än annar folk, även om man kan tycka lite synd om semesterfirarna, som plötsligt får fulväder just när de blivit lediga).

Av Viveka Ramstedt - 17 juni 2019 19:27

Planen var ju att så småningom flytta projektverksamheten upp till gränshörnet mot Amanda och van der Puttens, men på vägen dit passerar jag ideligen platser som behöver åtgärdas först, antingen för att ogräset håller på att ta över markskiktet, eller för att det helt enkelt ser lite "tomt" ut. Det senare gäller definitivt den norra delen av det gamla rhododendronkvarteret längs Ferievägen, närmast arbetsytan. Där växte tidigar några gamla barrväxter, som med tiden blivit väldigt vidlyftiga och inte direkt prydde sin plats längre. Tvillingarna fick därför ta ner dem ända vid marken, och efter att allt riset nu är avlägnat återstår en hög med vedklabbar och några låga, men stora stubbar, prydligt avsågade vid markytan. Plus ett ganska stort tomrum där buskarna tidigare stod, som behöver fyllas, speciellt ut mot vägen.

 

På sikt lär det säkert bli flera rhododendron där, men eftersom jag för tillfället har rätt många potentiella kandidater, både bland halvstora buskar och småplantor, har jag svårt att bestämma mig. Ska jag fylla tomrummet direkt, kanske med min överblivna catawbiense? Eller ska jag vänta, och reservera den exponerade platsen för något mera exklusivt - men betydligt mindre och möjligen också med sämre härdighet? Tills vidare skjuter jag beslutet på framtiden, och under tiden hinner förhoppningsvis en del av rotsystemet till de gamla barrträden dö ut och multna ner, så att det blir lättare att gräva gropar för planteringen där.

 

Över huvud taget är buskskärmen mot vägen betydligt lägre och glesare i den här övre, södra delen, än i den norra, nere runt dammen. Mest beror det förstås på tidsaspekten; buskskärmarna kring dammen påbörjades redan kring sekelskiftet, och är dessutom flera "skift" breda, med massor av olika sorter. Men det beror också på växtförhållandena; i lågpartiet kring dammen är det djup lerjord, som bättrats på genom många års uppfyllnad med höstlöv. Dessutom är grundvattenståndet högt, men eftersom marken sluttar inåt som en skål mot dammen, är samtidigt avrinningen god, så växtförhållandena blir därmed rätt optimala. Så här års är skärmen mot de omgivande vägarna där nere i stort sett helt ogenomtränglig visuellt sätt, med undantag för några få ställen, där jag avsiktligt skapat luckor. Man kan med fog säga att just det här flerårsprojektet är avslutat, och i framtiden kommer det nog mera att handla om röjning än nyplantering i den här delen.

 

I den övre delen, längs "stora" Ferievägen är det betydligt tunnare moränjord, och dessutom är skärmarna smalare här, eftersom jag ville ha kvar så mycket som möjligt av torr-ängen på insidan. Under årens lopp har jag stoppat ner en del fröplantor av olika lövträd här, mest hägg, lönn, syren och gullregn, plus flera skott av Euonymus sachalinensis, som jag fått av Gun. Men de här småplantorna har fört en tynande tillvaro i konkurrens med ängsgräset under många år, och jag kom inte riktigt igång med de riktiga skärmplanteringarna förrän 2017. Då gjorde jag ett par låga stödmurar, fyllde på rätt rejält med matjord kring de gamla buskarnas rötter och satte också dit några nya. Och så blev det till slut två friväxande halvcirkelformade häckar, med mest gullregn och syren i den nedre och mest forsythia i den övre.

 

I år, två år senare, blommar alla buskarna rikligt, men det hela ser fortfarande rätt tanigt ut, och i mitten på den nedre halvcirkeln finns ett tomrum mellan två stora markstenar, som behöver fyllas. Så planen just nu är att gräva ett rätt stort hål där, och sätta dit antingen ett träd eller en buske - eller bådadera. Annars handlar det nog mest om att ha tålamod, eftersom det lär ta ytterligare några år för de rätt nyplanterade buskarna att växa till sig, på både höjden och bredden. Det är lätt att glömma bort att buskskärmen kring dammen påbörjades redan strax efter sekelskiftet, medan buskarna i den övre delen bara haft ett par år på sig. Erfarenhetsmässigt är det först på fjärde året som en nyplanterad buske börjar ta riktig fart med tillväxten. Det blir nog bra däruppe också så småningom.

 

Men eftersom jag har flera hål som behöver fyllas och stenläggningar som behöver avslutas, är det ändå dags att beställa hem ett blandat lass av matjord och väggrus. Det har inte gått att göra tidigare, eftersom vägarbetet blockerat tillgängligheten i flera veckor, men nu är det jobbet avklarat och även GC-vägen mot fälten har fått ny asfalt på toppen. På tisdagen beställde jag därför ett lass med 6 m3 av blandat väggrus och matjord, eftersom mitt eget förråd av bådadera tog slut redan i höstas. (Efter vad jag sett hos flera grannar, levereras tydligen matjorden numera i jättestora påsar med handtag, som gör att lastbilen kan hantera dem med grävskopan. Väldigt praktiskt, och precis vad jag behöver, eftersom jag bara vill ha en begränsad mängd matjord just nu, det är behovet av väggrus som är mest akut).

 

Lasset utlovades till slutet av veckan, eller början av nästa, och det blev förstås det senare...


Av Viveka Ramstedt - 10 juni 2019 19:20

Årets nästa anläggninsprojekt är ju tänkt att bli hörnet vid Amandas och Puttens tomtgräns, vilket har stått på planeringslistan länge. Men eftersom det plötsligt blev jättevarmt i början av veckan, sjönk min motivation för kroppsarbete kraftigt, så under ett par dagar ägnade jag mig mest åt lite halvhjärtad ogräsrensande längs stödmurarna på husets nordsida, där det är pålitlig skugga. Alternativt en liggstol på baksidan av huset, med en gammal GW Perssson, som jag av någon anledning råkade missa, när jag drog igenom hans samlade verk när jag vaktade hus och hund hos Göran och Gun i vintras. Mot mitten av veckan började det regna istället, så då blev ännu mindre gjort. Vilket var lika bra, för jag hade faktiskt ingen större lust att jobba alls.

 

Jag har över huvud taget haft lite svårt att komma igång med några större projekt i år; hittills har det mest blivit avslutande småplock, och ogräsrensning. Successivt har jag flyttat fokus på den senare verksamheten från entrélandet ner mot sydvästhörnet, men på vägen dit upptäckte jag att även marken under vinbärsbuskarna var totalt infiltrerad av kers, som på bara några dagar hade hunnit växa sig halvmeterhöga. Det innebar några dagars krypande under buskarna, innan jag lyckats bli av med det mesta av den, men eftersom det är svårt att komma åt bland alla buskrötter, kommer det säkert att bli nya uppslag ganska snabbt. Så det här partiet kommer jag att behöva hålla ögonen på under hela sommaren, för i stort sett enda möjligheten att bli av med kers i buskpartier är att "tråka ut den", genom att konsekvent ta bort alla gröna skott som visar sig.

 

Men när man väl börjar rensa ogräs, upptäcker man snabbt att även planteringsytan intill är full med kers och skelört, som man plötsligt också måste bli av med. Nästa hinder på väg upp mot Amandas tomthörn råkade jag ut sedan för, när jag skulle tömma en fullastad kärra med ogräs, nere på arbetsytan, där alla ringkomposterna står. Samtliga ringar visade sig nämligen vara proppfulla, så innan jag kunde bli av med det nya ogräset, var jag tvungen att tömma en av de gamla. Och det var för övrigt hög tid, för den hade tippat över på sidan, vilket gjorde det extra tungt att dra loss ståltrådsringen, vilket annars alltid är min inledande manöver när ringkomposter ska tömmas. Lämpligt nog dök emellertid Peter just då upp med en kompis, som ville ha råd om en nyinköpt tomt ute på vischan. Så som ersättning för min (inte längre särskilt kompetenta) tid, tid fick gossarna dra loss ringen åt mig, vilket de klarade utan större problem.

 

Dock återstod att ta hand om den gamla kompostjorden, innan jag kunde sätta tillbaks den tomma ringen. Vilket tog ytterligare några timmar, d.v.s i praktiken ännu en dag. Komposten i ringen visade sig vara fullt nerbruten, så den hamnade under taxushäcken bredvid, som faktiskt såg rätt risig ut, och gott kunde behöva lite ny, näringsrik jord runt fötterna.

 

Men fortfarande finns det åtskilliga kvadratmeter ogräs att ta hand om på nordsidan av huset, även om jag numera åtminstone har en tom kompostring att lägga det i.

 

Dessutom avslutades asfaltläggningen i veckan, och till min egen överraskning fick jag ett nytt lager ända upp till stenläggningen på bilplatsen. Jag hade faktiskt inte räknat med mer än att få tillbaka asfalten över rörgraven, men man vore ju dum om man klagade på att de gjorde lite mer än man bett om. Så nu behöver jag bara fixa till gränsen mellan stenläggningen och den nya asfalten, men det lär kräva en hel del pusslande.

 

Så Amandas tomthörn lär få stå på vänt ett tag till.

Av Viveka Ramstedt - 27 maj 2019 17:17

De sista 10 åren i dagboken handlar om hur de resterande delarna av trädgården, anlades bit för bit.

Det verkar som om far bestämt sig för att göra i ordning och plantera en sektion om året, vilket alltid innebar grovarbete med flåhacka och spett, flyttande av stora stenar, och påförande av massor med matjord, torvmull och kompost. Allt trädgårdsavfall togs till vara och de tre stora nedsänkta komposterna norr om bastun var i ständig användning i en treårig cykel, allteftersom materialet bröts ner. Under tiden var det mor som svarade för rensning och underhåll av de befintliga anläggningarna, men far klippte faktiskt gräset.

 

Under de senare åren blev båda mycket aktiva medlemmar i de tre stora nationella trädgårdsföreningarna; Hortikulturens Vänner, Trädgårdsamatörerna och Rhododendronsällskapet. Kulturen i alla tre föreningarna var inriktad på att rädda, föröka och sprida sällsynta och exotiska trädgårdsväxter, och det påverkade förstås växtvalet i fars trädgård, som gick från att vara naturträdgård till att bli samlarträdgård. Man importerade, frösådde och tog sticklingar i stor skala, och i kulturen ingick att dela med sig av överflödet. Det gjorde man genom att byta, skänka bort eller sälja till löjligt låga priser. Man visade ofta och gärna upp sina trädgårdar, och efter varje trädgårdsvandring hade alla trädgårdsbesökarna med sig massor av småkrukor hem.

 

Den stora rhododendronplanteringen i sydosthörnet av tomten tillkom under 1965. Vid det här laget hade rhododendronintresset verkligen tagit fart.

 

Samma år planterades också hydrangean, som numera täcker nästan hela bastun, inklusive taket. Ytterligare en hydrangea sattes vid den stora tallen på gräsmattan, och vid en annan stor tall planterades en Japansk Träddödare. Vi barn tyckte att blotta tanken på att en slingerväxt skulle kunna döda en jättestor tall var jättekomisk, men ett trettiotal år senare täckte faktiskt Träddödaren hela kronan på tallen, och trädet dog. Stumpen av stammen, liksom en rest av träddödaren, finns fortfarande kvar, och ibland när det blåser från sydost försöker den sträcka sina tentakler för att nå en en annan tall i närheten. Det gäller att hålla ögonen på den, för den är säkert kapabel att döda ännu ett träd, om den får chansen.

 

Åren 1965-66 var tydligen annars riktiga katastrofår; sommaren 1965 för en invasion av ekvecklarelarver, som i princip åt upp allt grönt, och vintern 1965-66 för temperaturer ner till minus 30-35 grader, och dessutom en långvarig period med barfrost på våren. Listan på döda växter våren efter var ganska lång, men far lät sig inte nedslås, utan planterade genast massor av nya träd, buskar och perenner, och dessutom ett fyrtiotal liljelökar av 16 olika sorter. (Jag minns speciellt liljorna, eftersom det var början till fars liljemani, som pågick under några år. Ola engagerades senare att fotografera alla liljorna under blomningen).

 

Under 1966 inriktades fars ansträngningar mest på nordvästra hörnet. Där planterades under de närmaste åren flera exotiska träd, som fortfarande finns kvar, bl.a Ginko biloba, Metasequoia glyptostroboides, och slöjgranen, Picea breveriana. Den långa listan på alla nyplanteringar under året avslutas med ordet PUH!


Kryddlandet på höjdplatån, där "dansbanan" nu ligger, anlades 1967, liksom stora delar av Rosenlandet, (numera omdöpt till Pionlandet, eftersom de flesta av rosorna, på rosors sätt, dött ut under åren. Rosen Polstjärnan vid norra grinden, som inköptes 1968, finns dock fortfarande kvar). Även landet längs staketet mot vändplanen, med bl.a Syrén, Gullregn, Fläder, Taxus, Gantoftarosor och Cornus mas, rustades upp under 1967. Åtskilliga nya barrträd tillkom också under 1967.

 

Och så förstås den stora händelsen under året; Hela staketet, som då var 8 år gammalt, skrapades och målades av Ola och Gun.  (Det lär, enligt uppgift direkt från Gun, ha varit hon som gjorde huvuddelen av arbetet).

 

Det var även 1967 som stölden av rhododendron nere i dammparken ägde rum. Den historien har "förbättrats" under åren, (troligen av mor), och jag trodde faktiskt länge att alla de nyplanterade buskarna blev stulna, men det var tydligen bara den största av dem. De övriga fyra flyttades upp till partiet ovanför garaget. Far skriver ordagrant; "Till detta land flyttades 4 st Rhododendron från skogen. Den femte - och största - hade nämligen stulits, så vi vågade inte låta de andra stå kvar. Lyckligtvis var den stulna en lila Rh. catawbiense, men Kobrans vrede var trots detta omättlig."

 

1968 anlitades mor och far som föredragshållare; de berättade då om sin trädgård och visade bilder från den vid två olika tillfällen. Det finns tidningsurklipp om evenemangen i dagboken.

 

Mor och far gjorde också flera trädgårdsresor, särskilt under de senare åren, bl.a till Frankrike, Ibiza, England och Tyskland. Då besöktes trädgårdar, parker och handelsträdgårdar, (och naturligtvis gjordes det massor av inköp). Ofta anordnades resorna av Trädgårdsamatörerna, Rhododendronsällskapet eller Botaniska Trädgården i Göteborg, och far och mor blev goda vänner med dåtida storheter, som Tor Nitzelius och Harald Alander. Andra trädgårdsvänner var Tor och Sonja Svantesson, som arbetade på en lokal handelsträdgård, och sålde växter därifrån på torget i Alingsås. Tor och Sonja var med på flera av resorna, och trots att ingen av dem kunde ett ord engelska, kommunicerade de bra med de lokala trädgårdsägarna., genom att helt enkelt utbyta växtnamn på latin.

 

Jag fick följa med på några av resorna, eftersom jag vid det laget själv hade blivit trädgårdsintresserad. Bl.a åkte vi till Hobbie i Ruhrområdet, för att hämta hem varsitt växthus, (fast det nämner far konstigt nog inte i dagboken). Däremot finns det långa listor på inköp av träd, buskar och perenner från olika plantskolor, och var dessa planterats.

 

Dagboken handlar också mycket om trädgårdsbesök av och hos olika vänner, och vilka växter de fått och lämnat i gengåva. En av de mer oväntade historierna är skildringen av hur de både sådde och planterade Fjälltolta, och sedan klagade över att den inte tycktes ta sig tillräckligt snabbt. (Just Fjälltolta hör numera till de mest svårutrotliga ogräsen både på fars och min egen tomt, och även nere kring dammen. Jag minns att far varnade mig för den, men att jag inte ville lyssna på honom. Några varningar hittar jag dock inte i dagboken).

 

Dagboken nämner den stora höststormen 1969, som dock mest drabbade skogen nere kring dammen. Skadorna på den egna tomten inskränkte sig mera till granar från granntomterna, som föll över staketet och skadade det.

 

Fars stora Rhododendronperiod började tydligen kring 1965,men Svenska Rhododendronsällskapet bildades formellt inte förrän 1970. Far och mor var faktiskt med och startade det, men då hade de redan en ganska stor samling. 1968 anlades det stora rhododendronlandet i sydvästhörnet vid inkörsgrinden, och det är där som de mest intressanta sorterna finns. 1969 utökades landet till dubbla storleken, och tillsammans med vännen Karl-Axel Wallén i Lerum, importerade far 15 olika rhododendron, mest botaniska arter.

 

I slutet på dagboken finns en lista på 91 olika sorters rhododendron, med inköpsåret angivet. de flesta från 60- och 70-talet. Listan är daterad 1970, så det lär ha blivit ännu fler senare, vill jag minnas. Bland de sista anteckningarna finns också en lista på 47 olika sorters frön, som han sådde 27/2 1974.

 

Den allra sista anteckningen i dagboken är också från 1974, och skriven av mor. Den handlar om en sommarutflykt till Ålleberg vid Falköping, som de gjorde med Britt och Pewe Lövmark. Några månader senare var far död.

Av Viveka Ramstedt - 20 maj 2019 22:04

Som jag nämnde i förra bloggen har vi undrat över varför far slutade föra dagbok om huset och trädgården i Lövekulle efter år 1960.

Men härom veckan hittade jag av en ren slump ännu en dagbok, i ett helt annat format, när jag rensade bland mina egna papper i ett av förråden. Jag antar att den hamnade där efter mors död, när bohaget delades upp mellan barn och barnbarn, Och eftersom det inte finns några som helst tecken utanpå, som antyder vad den egentligen innehåller, har den bara blivit liggande i en hylla i mer än 20 år. Jag visste inte ens att den fanns, och det gjorde säkert ingen annan i familjen heller. Det är en gammal instickspärm, med lösbladssystem, i ett format som inte längre existerar, nånting mittemellan A4 och A5. Och det finns ingenting utanpå pärmen som ens antyder vad som finns inuti. Utöver anteckningarna innehåller den också tidningsklipp, foton och massor av listor på växtnamn, varav många växter fortfarande finns kvar på tomten.

 

Den här "nya" dagboken omfattar alltså de "saknade" åren 1961-1974, nästan ända fram till fars död. Anledningen till att han valde att börja på en ny pärm, istället för att fylla de sista tomma sidorna i den gamla dagboken, kan ha varit, att tillbyggnaden av huset innebar en så pass stor omvälvning för både huset och trädgården, att han ville starta på ny kula. Kanske var pärmen också ursprungligen tänkt att mera handla om själva tillbyggnaden än om trädgården, eftersom den bl.a annat innehåller ett antal gamla oljeräkningar i slutet. (Oljeeldningen, med tillhörande tank, var en av de stora förändringarna som tillbyggnaden medförde).

Men det helt annorlunda och diskreta formatet är säkert också anledningen till att den här nya dagboken, som omfattar de sista 12 åren av hans liv, på något sätt har kommit bort i hanteringen. Alla i familjen känner till "Lövekulleboken", men ingen, inte ens jag själv, som förmodligen har haft den liggande i mitt eget hus i mer än 20 år, hade en aning om att den här, senare delen ens existerade.

 

Att bläddra i den var som att göra en tidsresa tillbaka till min egen ungdom. Den inleds med tillbyggnaden av huset, som påbörjades 1961. Jag gick på Chalmers då, och gjorde sommarens praktik på det bygget. Bl.a annat minns jag att jag obekymrat sprang omkring på takstolarna, tre våningar över marken. (Numera får jag svindel bara jag tänker på det). Jag minns också min mentor och nya bästa kompis Jonne, en erfaren murare i femtioårsåldern, som lärde mig hur man skulle slänga på putsen med den rätta knycken på handleden, för att den skulle fastna.

 

Men av anteckningarna att döma var även de här åren under sextiotalet den mest aktiva förändringsperioden i trädgården, när det gällde nyplanteringar och större anläggningar. Tillbyggnaden innebar ett jättearbete, som pågick under hela år 1962, och så mycket som möjligt av jorden och de befintliga planteringarna runt det gamla huset räddades undan, redan innan grunden kunde grävas. Det krävdes sprängning för källaren, och två nya avloppsbrunnar, (som fortfarande ligger kvar i gräsmattan, även om huset numera har kommunalt avlopp).

 

Sedan vidtog det ännu större arbetet med att återskapa planteringarna kring den nya huskroppen, bl.a annat genom uppfyllnad med massor av jord mellan nybyggnaden och bastun. Stenarna från sprängningen återanvändes i stödmurar och trappor. Terrassen kring och ovanpå oljetanken murades 1962, liksom stödmuren och den upphöjda planteringen utanför den. Själva terrassen utanför köksdörren stenlades senare med fjäråsgranit, hösten 1964, och för ovanlighetens skull med inhyrd hjälp..

 

Stenläggningen runt den gamla brunnen framför källardörren gjordes dock av far själv 1963, liksom murarna och trappan till det stora "Magnolialandet", mellan tillbyggnaden och bastun. Året innan hade Boel träffat Ove, som omedelbart sattes i arbete av far, med att köra jord och lägga plattgångar. Mitt i alltihop gifte sig Boel och Ove, vilket far nämner i en bisats, samtidigt som han prisar Oves talanger som grovarbetare.

 

Massor av klängväxter planterades längs den nya två våningar höga sydostfasaden mot bastun, bl.a tre sorters klängros och fyra sorters clematis. Även stjärnmagnolian, som varit en femtioårspresent till mor, flyttades till sydostfasaden under 1963. I markskiktet närmast huset planterades Alstromeria, Dentaria, tre sorters Gentiana och två sortets Adonis. Under 1964 kompletterades planteringarna närmast bastun med ett par enar, höstflox och flera sorters liljor, eftersom det här var början till fars "liljeperiod". Även de båda taxusarna på ömse sidor om grinden mot vägen, som senare vuxit sig jättestora, planterades 1964.

 

Den andra stora förändringen i trädgården var när Lillstugan ersattes av en trädgårdsdamm.Den fallfärdiga lillstugan såldes 1963 för 300:-, mot att köparen fraktade bort den. Vegetationen runt den flyttades till nya platser, kring tillbyggnaden.

 

Dammen grävdes ut under 1964, på platsen där lillstugan stått. Dammväggarna göts av betong och tätades med cement, men det dröjde ytterligare ett år innan far lyckades få den någorlunda tät. Samma år, 1965, anlades bäckfåran upp till ett pumphus vis staketet, och resten av året användes till att anordna planteringar utmed dammkanten och bäckfåran. I själva dammen blev det två sorters näckrosor, och i strandkanten några våldsamt storvuxna och storbladiga växter, som de fått i present av Svantessons.

Av Viveka Ramstedt - 13 maj 2019 08:46

Jag fyllde 80 för ett par veckor sedan, och även om jag inte känner av min ålder särskilt mycket, blir det ändå en sorts påminnelse om att man borde skriva ner så mycket som möjligt av sina minnen, innan man går in i den stora dimman. Trädgårdsdagboken är en del av den här processen, för att dokumentera de anläggningar som gjorts under åren, både på min egen tomt och dammtomten. Den kommer att underlätta för den eller de som kommer att ta över tomterna någon gång i framtiden. Men jag skriver den egentligen mest för min egen skull.

 

Mitt minne håller långsamt på att bli sämre, framför allt vad det gäller namn, på både människor och växter. Och det finns väl inget mer irriterande än att gå och grubbla över namnet på någon växt och inte komma på det, trots att man egentligen mycket väl "vet" vad den heter? Numera kan man ju förstås "googla", men det kräver ändå att man har lite hum om vad för sorts växt det handlar om. "Gul blomma vid vägkant" ger lite för många träffar för att vara hanterbart.

Oftast trillar namnet ner i minnet flera timmar eller dagar senare, efter att man har slutat anstränga sig med att försöka komma på det. Men det är ändå en fördel att kunna slå upp det någonstans. Så det är mycket för min egen skull som jag skriver dagbok och växtlistor, och sparar växtetiketter, för att dokumentera så mycket som möjligt, efter hand som det anläggs. Men ibland, särskilt under speciellt arbetsintensiva perioder, glömmer jag bort att anteckna, och sedan blir det något av ett detektivarbete att försöka gräva fram växtnamn och tidpunkter för planteringen.

 

Far skrev ju också dagbok om huset och trädgården i Lövekulle, från och med inköpet 1942, fram till år 1960. Dagboken börjar med husannonsen i GP och beskriver sedan i detalj alla anläggningar och planteringar som gjordes under de följande tjugo åren. Den innehåller både text, foton, teckningar och växtlistor. De sista åren, från 1952 och framåt, blir inläggen mer sporadiska och under några år i början av femtiotalet är det nästan bara fotografier.

 

Sedan återupptas dagboken igen 1958, med bl.a inköpet av bulldoggen Basso och blodhunden Jock, ("som grävde upp det mesta av vår trädgård alldeles gratis"), och hur hela tomten fick inhägnas med Gunnebostaket året efter, för att hindra Jock från att rymma och jaga hare. När staketet väl var på plats, blev de båda hundarna, som tidigare varit bästa vänner plötsligt dödsfiender och slogs så testarna rök. Det slutade med att jag fick göra mig av med Jock, och istället kom Jessica, som enligt far var "en söt och rar hund, men även den en god grävare och "blomsterdestroyer".


Fars dagbok, som är döpt till "Lövekulleboken", har blivit något av en familjeklenod under åren. Den förvaltas numera av Gun, eftersom hon bor i huset som dagboken tillhör. Vid det här laget är den nästan sönderläst, och sidorna börjar lossna från spiralbindningen. Anteckningarna upphör emellertid helt efter 1960, vilket är irriterande, eftersom det skedde så stora förändringar under sextiotalet och framåt.

 

Vi har undrat en del under åren över varför far så plötsligt slutade föra dagbok över huset och trädgården. Men det visade sig finnas en enkel förklaring till det. Han slutade faktiskt inte att föra dagbok. Vad som hände var att dagboken från de senare tio åren på något sätt försvann i hanteringen efter hans död, och inte dök upp igen förrän drygt 40 år senare. Men mer om detta i nästa veckorapport.

Av Viveka Ramstedt - 6 maj 2019 16:24

Man kan förstås välja vilken markbeläggning man vill på sina gång- och körytor inne på sin egen tomt. Det enklaste och lättsköttaste är förstås asfalt, men det är ju bara för tråkigt. Far valde att lägga ett tjockt lager med ärtsingel på alla sina gångar. Men det innebär ett evigt skyfflande av maskrosor och skelört, och är dessutom otrevligt att gå barfota på. Kanske var det barndomsminnet av gruset mot barfotafötter, som gjorde att jag istället valde stenbeläggning på alla mina kommunikationsytor.

Det finns ju olika typer av marksten också, man kan välja mellan stora och små cementplattor, gatsten eller natursten, så man kan variera beläggningen och undvika stora, monotona ytor. På min tomt finns alla tre sorterna, men eftersom jag gillar att göra det svårt för mig, är det mest natursten.

 

Även för stödmurarna, som numera finns överallt eftersom tomten sluttar så mycket, föredrar jag natursten. (Fast jag fuskar lite grann ibland, och stoppar in betongstenar i bakkanterna, där de inte syns. Huvudsaken är ju att det ser bra ut från utsidan, och de fyrkantiga betongstenarna på insidan hjälper upp stabiliteten).

 

Det går åt otroliga mängder med sten för de stora plattlagda ytorna, och huvuddelen av stenarna samlade jag in under några år i slutet av åttiotalet, då jag jobbade för Marks kommun, med att ta fram deras första Översiktsplan. I jobbet ingick nämligen att köra runt väldigt mycket i kommunen, för att titta på platser, som av olika skäl skulle få bevarandestatus i planen. Och bland sevärdheterna fanns ett stort antal fantastiska stenmurar, som kallades "Hungermurar".

 

Det fanns förstås en historia bakom namnet. Under någon period kring förra sekelskiftet blev det missväxt och hungersnöd i södra Sverige. Många fattiga småbrukare fick lämna sina hemman, och en del av dem emigrerade som bekant till Amerika. Men andra vandrade runt i bygden för att tigga, och de något mera framgångsrika bönderna i Marks kommun lät dem jobba för brödfödan genom att bygga stenmurar kring alla sina ägor. Det hela utvecklades till en sorts prestigetävling, där det ansågs vara ett bevis på både rikedom och givmildhet att ha de långa och välbyggda murar.

 

Inte ens jag skulle förstås någonsin komma på idén att sno stenar från dessa fantastiska stenmurar, (som för övrigt hörde till de sevärdheter, som jag körde runt för att dokumentera). Men det fanns en annan orsak till att det fanns så gott om stenmurar just i Marks kommun. Huvuddelen av själva berggrunden i kommunen består nämligen av en speciell sorts skivig gnejs, som gärna spjälkade upp sig i platta skivor vid all åverkan, från t.ex frostsprängning, eller mänsklig påverkan. De platta stenarna fanns bl.a i riklig mängd som bottenlager i de många slingriga grusvägarna i kommunen.

 

Och varje gång som vägarna plogades, eller skrapades på vårarna, för att jämna till ytan efter vinterns frostsprängning, kom stenarna upp till ytan och hamnade fullt synliga längs vägkanterna. Och varhelst jag såg en platt sten i vägkanten, stannade jag bilen och lastade in den. Det var inte nyttigt för bilens fjädrar, som jämnade sig och protesterade. Och det var inte heller nyttigt för min moral, bl.a för att insamladet ju faktiskt skedde delvis på arbetstid. Och en dag kom jag på mig själv med att stå och stirra lystet på den fantastiska stenmuren runt Skene kyrka, Efter det samlade jag ner en del på stensamlandet.

 

Många av stenarna fick jag också av far, som älskade att bryta upp stora stenar ur marken, med hjälp av spett och rå muskelstyrka. Tekniken hade han lärt sig av gubben Svärd, som byggt flesta av de gamla stenmurarna i Lövekulle. Svärd, (som far beundrade mycket), lärde honom också hur man kunde flytta jättestora stenar, genom att placera smärre kullerstenar under dem. Småstenarna, (som kallades trôll), fungerade sedan som någon sorts hjul, och flyttades successivt, allt eftersom den större stenen ovanpå dem baxades fram med hjälp av spettet. Det är far som ligger bakom raden av stora stenar mot vägen, i utkanten av "Entrélandet". Det var en av de sista sakerna han gjorde under sitt liv, som blev alltför kort p.g.a lungcancer.

 

En del av stenarna har jag ändå faktiskt köpt begagnade, bl.a ett lass med gatsten, som jag fick billigt från second-hand upplaget "Hus-till-Hus", ute på Vänersborgsvägen. Betongplattorna på nedre bilplatsen och under sittgruppen framför uthuset kommer också därifrån, men även när jag använder betongplattor till en yta mjukar jag upp intrycket genom att varva upp dem med ett mönster av mindre stenar. Jag är faktiskt rätt stolt över mina stenlagda ytor.

 

Men även stenläggningar har förstås sina sidor när det gäller skötsel. Även om det är relativt enkelt att sopa ytorna rena från löv och barr på vårarna, så upptäcker man genast efteråt hur mycket maskrosor, skelört och annat otyg, som lyckats tränga sig ner bland gräset i fogarna. De är svåra att bli av med, eftersom de skickar in väldigt långa rötter under själva stenplattorna. Lyfter man på en sten hittar man ofta en matta av tunna rötter, som klistrat fast sig vid stenens undersidan och tydligen suger näringsmineraler direkt ur stenen. Jag hittar också ibland flera decimeter långa maskrosrötter, som växer horisontalt istället för vertikalt.

 

En av mina stående syssla på vårarna är därför att rensa springorna från rotogräs, innan rötterna hunnit bli halvmeterlånga. Oftast går det bra utan att behöva baxa upp stenarna på högkant, om man bara inte väntar för länge med rensningen. Det kräver dock mycket krypande på knäna, och jag är därför alltid beväpnad med en vadderad plastplatta. Och naturligtvis mitt mest ovärderliga trädgårdsredskap; en vanlig hovkrats. Kan köpas i vilken hästbutik som helst för ett par tior, och klarar det mesta när det gäller ogräsrötter.

 

 

Av Viveka Ramstedt - 22 april 2019 14:28

Det har varit nattfrost i stor sett varje natt ände till i torsdags, men samtidigt stiger dagstemperaturen och nu är det nog definitivt vår. Solen steker hela dagarna, och på eftermiddagarna blir det över 20 grader. Jag var orolig för mina rhododendron, efter förra årets torka, men jag vattnade ju som en galning hela tiden, och de har svarat med att sätta massor av blomknopp, (vilket är en ganska vanlig reaktion hos växter som tror att de håller på att dö). Det ser alltså ut att bli en spektakulär blomning i år, även om både blommor och knoppar frös bort på de tidiga oreodoxahybriderna. Redan har de minst lika vackra williamsianumhybriderna slagit ut längs vägen istället, minst två veckor tidigare än normalt. Och det är mer än sex veckor sedan det regnade sist och redan kruttorrt överallt. Dags att stödvattna igen alltså...

 

Vårstädningen flyttade alltså upp till den egna tomten under förra veckan, och pågår egentligen fortfarande, för det är mycket att ta hand om där. Det låg skräp och trasiga trädgårdsprylar överallt, eftersom jag alltid har haft svårt att kasta saker. (Jag tror alltid att jag ska reparera eller återanvända grejorna på olika sätt, men det blir förstås aldrig av).

 

För att inte tala om alla grenar och kvistar, som ska bli till tändved. Det går åt mycket tändved för att få igång brasorna i kakelugnen, och eftersom den måste torka ordentligt först, finns det flera steg i hanteringen. Första steget är att sortera ut lämpliga tjocklekar ur grenhögarna från fällda träd, som annars måste eldas upp på det årliga bålet. (I år består bålet mest av den stormfällda sälgen, bortsett från stammen, som Pensionärstvillingarna redan sågat upp till vedklampar. Men det fylls hela tiden på eftersom både slyträd och gamla buskar, som vuxit sig för stora, måste hållas efter kontinuerligt).

 

I dessa tider av klimatångest kan man ju diskutera om man huvud taget bör elda bål utomhus. Veden gör ju större nytta inomhus, för att spara på elvärmen från elementen. Både jag och Familjen Familj tar därför vara på all ved från de träd som av olika anledningar fälls på tomterna. Vi har inköpt en gemensam vedklyv, för att hantera de större klabbarna och det finns vedförråd för åtskilliga år framåt, både i mitt uthus och i vedskjulen nere hos Niklas.

 

Tändveden är det dock mest jag som samlar på. Det här är dock ingen ny idé, som jag just har fått i huvudet p,g.a. klimatoro. Jag har samlat på tändved ända sedan kakelugnen installerades i mitt hus, i slutet på åttiotalet. Men det går ju faktiskt inte att ta vara på allt, då skulle man få tillbringa större delen av sin tid med att såga upp grenar. Det är tidskrävande nog som det är.

 

Första steget är alltså att sortera ut det som antingen duger som ved eller tändved. Sedan många år tillbaka ligger det därför en stor hög av grenar och kvistar på min arbetsyta nere bland komposterna. Dessa ska sedan sågas, brytas eller klippas i lagom stora bitar, och efter det behöver de torka i minst ett år. Det gör man bäst i papplådor under skärmtak, och alla sådana utrymmen, både vid bakre entrén och vid uthuset, är fyllda med lådor, som i sin tur är fyllda med tillklippta kvistar. (De flesta av lådorna är gamla apelsinlådor, som jag fick ta över från ICA för för mer än tjugo år sedan, och vid det här laget börjar de faktiskt se rätt ankomna ut).

Successivt flyttas sedan lådorna med tändved från uthuset till bakre entrén, och slutligen in till en stor korg i vardagsrummet, där kakelugnen står. Även veden har sin slutstation i vardagsrummet, förvarad i en jättestor bykgryta av koppar. Vedhanteringen är en rätt skräpig historia inomhus, särskilt när Nelly lyckas få tag i någon lämplig pinne, som hon sedan förvandlar till träflis mitt på parkettgolvet.

 

Nu är ju eldningssäsongen slut för i år, men veden och tändveden är definitivt ett flerårsprojekt. Den ved som jag eldar just nu kommer från träd som fälldes året före vägbygget, d.v.s kring 2009. Och eftersom alla utrymmen under skärmtaken just nu är fyllda med ved och tändved, är det ordentligt trångt överallt, och svårt att få plats med alla de olika sortes prylar som man använder i en trädgård.

 

Eftersom åtskilliga av mina trädgårdsredskap är ända från fars tid, är de flesta av dem ordentligt rostiga vid det här laget, och/eller har avbrutna skaft. Man tror ju i det längsta att man ska kunna skafta om dem, men moderna skaft passar sällan till redskap från sjuttiotalet. Det är synd, för redskapen från fars tid är generellt mycket gedignare än dagens smäckvarianter, som har tunnare blad och vekare skaft, och ofta detaljer av plast istället för plåt, som inte alls klarar samma belastning. (De gamla skaftlösa grävgreparna från fars tid är dock perfekta till att kasta om komposter med, så vid det här laget står det en sådan nerkörd i var och varannan kompost).

 

Men trasiga spadar är ju svårare att hitta en användning för, så förra veckan beslöt jag att kombinera hundpromenaden med ett besök på soptippen, för att bli av med en massa skrymmande bråte, som blockerat ytorna runt uthuset i åtskilliga år. Jag lastade alltså bilen full med gammalt skrot; det var allt från krossat fönsterglas och rostiga trädgårdsredskap till trasiga blomkrukor. Men framför allt ett par gamla soptunnor av metall, som jag inte har använt sedan 2010, då vägen byggdes och vi fick kommunal sophämtning. Tunnorna innehöll emellertid fortfarande de ursprungliga plastsäckarna med blandat skräp, och för att alls orka släpa fram dem till bilen var jag tvungen att först lirka ut de fullproppade säckarna. Det blev rätt mycket svordomar över äckliga saker som trillade ut på marken, och så småningom en alltför fullpackad kombi. Och allt fick jag förstås ändå inte plats med.

 

Ute på tippen var det välordnat, med olika utrymmen för i stort sett alla tänkbara material; metall, glas, plast, trä... (Vem slänger trä när man kan elda upp det i brasan)? Det enda jag hade problem med att hitta rätt fack för var innehållet i de där två gamla sopsäckarna, som jag definitivt inte hade lust att rota igenom. Jag frågade därför en tjänsteman därute, och han dirigerade mig till "Brännbart". (Det mesta av innehållet i säckarna var nog allt annat än brännbart, men eftersom jag inte ens ville veta vad det kan ha varit i dem, så gjorde jag tacksamt precis som han sagt).

 

Förmodligen behöver jag göra om tippresan, men då planerar jag att först ha ett samtal med min granne om en jättestor och jätteful gammal parabolantenn, som han tror att han har gömt bakom sitt vedskjul. Tyvärr vetter dock baksidan av skjulet mot min veranda och hundgård, och under den senaste stormen från sydväst välte parabolen över mitt nyuppsatta hundgårdsstaket. Jag orkade nätt och jämt baxa loss och räta upp den igen, och staketet verkar ha klarat sig hjälpligt. Men bortsett från att den verkligen skämmer min utsikt, så är risken stor att den tippar över igen vid nästa storm. Så... tippen kan ju vara ett bra tips även för honom...

 

 

Niklas vid vedklyven

Presentation


Trädgård och hundar upptar en stor del av mitt liv.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2023
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards