Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så mycket i mitt liv just nu, och jag är dessutom fortfarande utan bil sedan mer än en månad tillbaka. Det har redan blivit rätt dyrt, och kommer att bli ännu dyrare innan jag får bilen tillbaka; tillsammans överstiger fakturorna min senaste månadspension med åtskilliga tusenlappar. Och på onsdag i nästa vecka har jag tid på bilbesiktningen; jag hoppas verkligen att jag hinner få den tillbaka innan dess.

Växellåda, avgasutsläpp, stötdämpare… jag visste inte att det fanns så många saker som kunde gå sönder på en bil samtidigt, särskilt som den faktiskt inte har gått så himla många mil sammanlagt. Och förmodligen bottnar åtminstone en del av problemen i min begynnande senilitet, jag kan t.ex mycket väl ha glömt att fylla på olja. Vad vet jag - den senaste månaden verkar vara mer eller mindre utraderad ur mitt minne. Själva bilkörandet har jag inga problem med; jag både ser och hör fortfarande bra och tror t.ex inte heller att jag är någon fara för trafiksäkerheten. När jag väl sitter bakom ratten går det hela med förlängda märgen, och jag kör så pass lite att jag ytterst sällan behöver fylla på bensin. Det är den långsiktiga skötseln av bilen som jag uppenbarligen glömmer bort.

Nu har jag alltså varit utan bil i mer än en månad. Och eftersom jag handlar mat minst var tionde dag, när filmjölken tar slut, måste jag rimligen ha tagit bussen till butiken minst ett par gånger under den här perioden. Det är i och för sig rätt smidigt, eftersom busshållplatsen ligger alldeles nedanför trapporna upp till min tomt. Men det är tungt att bära tre liter mjölk uppför trapporna, och jag börjar verkligen tröttna på den här situationen.

Det enda som jag absolut aldrig fuskar med i mitt dagliga liv är hundpromenaderna. Tre gånger om dagen går jag en runda med Nelly, och strax efter åtta på morgonen är det tid för min dagliga långrunda på 1,5- 2 timmar. Jag har tre olika varianter av denna; runt Stadsskogen, runt Bryngenäs eller en kombination av båda. Oftast växlar jag mellan dem i turordning, men vägvalet påverkas ibland av vädret. Är det riktigt ordentligt ruskväder händer det också att jag kortar ner rundan, men aldrig någonsin att jag ställer in den helt. Det kan man helt enkelt inte, när man har hund. Eftermiddags- och kvällsrundorna blir betydligt kortare, och ofta ersätts eftermiddagsrundan av att Nelly får vara med ute medan jag jobbar i dammparken, (så här års handlar det förstås om att räfsa löv).

Det är väldigt ovanligt att jag avviker från de vanliga rutterna, men i veckan hände det faktiskt, med påföljd att jag hittade en helt ny vägsträckning, som jag aldrig gått förut. Närmast otroligt, med tanke på att jag bott permanent i Lövekulle i 30 år, går dagliga långrundor med hunden och inbillade mig att jag kunde området utan och innan!

Men på onsdagen upptäckte jag plötsligt en ny stig och skylt, ungefär halvvägs upp på tvärförbindelsen mellan Skaverydsvägen och Skogskullesgatan, vilket är en av mina vanligare rutter ut och in ur Stadsskogen. Stigen var skyltad som en del av Götaleden, vilket är en genomgående vandringsled mellan Göteborg och Alingsås. Men både skylten och just den här stigen måste vara ganska nya, för det verkar nästan otroligt att jag inte skulle ha lagt märke till dem tidigare, med tanke på att minst 50% av mina hundpromenader går via Stadsskogen. Sträckningen överensstämde inte heller med vad som redovisas som ”Götaleden” på nätet, där den genomgående förbindelsen redovisas betydligt högre upp i terrängen genom skogspartiet .

Det här var faktiskt precis vad jag hade längtat efter; en gen gångförbindelse mellan Lövekulle och Bryngenäs, eftersom min normala rutt kring hela Stadsskogen tar nästan två timmar. Visserligen finns det sedan gammalt en genomgående väg- och stigförbindelse längs östsidan av järnvägen, men jag brukar undvika den, eftersom det ungefär halvvägs ligger ett hus med skällande hundgårdshundar och en ilsken ägare, som till och med hotar att släppa hundarna lösa, när någon passerar deras tomt. Nu är jag ju inte direkt rädd för hundar, men otrevliga människor har jag svårare för, och jag avstår därför numera från att passera, trots att det ibland skulle vara välkommet med en kortare runda. Den västligaste delen av den här nya stigen gick visserligen lite högre upp i terrängen än vad jag skulle önskat, men den är ändå ett efterlängtat komplement till de alternativ jag hittills haft att välja på.

Att döma av spåren på marken var jag inte heller den första som gått här, men någon större trafik lär det inte ha varit, och terrängcyklarna hade uppenbarligen inte hittat hit ännu. Vilket jag förstås gillar, eftersom terrängcyklarna är irriterande för gående, både p.g.a den betydligt större hastigheten, och för att de kör sönder stigarna, när marken är blöt efter regn.

Fast för tillfället är faktiskt terrängcyklarna borta ur bilden i hela Stadsskogen. Jag har inte stött på några på flera månader, och man undrar ju lite varför. Kan det möjligen plötsligt ha blivit förbjudet att cykla på skogsstigarna? Och skulle cyklisterna i så fall bry sig om att respektera det förbudet? Jag har inte sett till några förbudsskyltar och jag hittar ingenting på nätet om något förbud, men cyklarna har onekligen försvunnit från skogen.

Eller har det med den nya nordsydliga byggvägen genom Stadsskogen att göra? Nyligen har det kommit upp skyltar, och även publicerats en karta över vilka gångvägar och vandringsleder som kommer att stängas av på grund av den planerade vägen. Enligt kartan och informationen ska samtliga stigar stängas av helt och hållet under en period på flera månader. Fast det måste ju vara en felaktig information, för det vore varken rimligt eller nödvändigt. Det handlar om att korsa vägbygget på två ställen, resten av skogen påverkas knappast alls.

Konstigt nog tycks folk ha gått på den felaktiga informationen, för jag möter numera ytterst få andra människor i skogen, och det är månader sen jag senast såg till en terrängcykel. (Inte mig emot; terrängcyklarna kan jag lätt leva utan, men visst är det lite märkligt?

Det börjar definitivt bli höst, även om vädret hittills hållit sig hyggligt varmt, åtminstone på dagarna. Det välbehövliga regnet i förra veckan var tillmötesgående nog att komma på natten, så än så länge har jag kunnat gå hundpromenaderna utan att bli det minsta våt.

Och så länge jag har min hund, som kräver dagliga promenader på minst två timmar, håller jag mig i hygglig fysisk form. Men Nelly är nio år vid det här laget och börjar bli gråhårig, och även om hon fortfarande är fullt frisk och rörlig, och och hör till en ras utan inbyggda svagheter eller rassjukdomar, så har hon rimligen inte mer än sex år kvar. Castor, Guns och Görans hund, som är ett år yngre än Nelly, är i betydligt sämre kondition.

Han får inte längre några långpromenader. Göran har blivit sittande för gott, och det längsta Gun går med honom är runt fältet mot Svärds Skog, vilket tar ca 20 minuter. Istället får han sin huvudsakliga motion genom att de sitter nere vid källartrappan med varsitt glas eftermiddagsvin, och samtidigt kastar en tennisboll åt honom, som han tydligen kan hämta precis hur många gånger som helst utan att bli uttråkad. Nelly, som förstås följer med när jag blir nerbjuden, tillbringar samma tid under min stol; hon skulle aldrig komma på idén att springa efter en boll.

Någon ny hund lär det ju knappast kunna bli, för min del, så jag har garderat mig med en kattunge, som rimligen kommer att vara mig till sällskap några år längre,Men någon motivation för min dagliga motion är han ju inte. Snarare en risk – idag fick jag klättra upp på en stol, för att hjälpa honom ner från översta bokhyllan ända uppe vid taket, dit han klättrat på vävtapeterna. Och det är inte första gången heller; jag har vävtapeter även i sovrummet, och han gillar att sitta i det höga fönstret och titta ut…

Jag har ju sedan gammalt en kattlucka, som alltid står öppen via ett inneförråd, så man kan tycka att katten borde uträtta sina behov utomhus. Det gör han alltså inte, han envisas med att gå på de båda kattlådor jag har – som alltså måste tömmas flera gånger om dagen, för katter är kräsna när det gäller hygienen. Över huvud taget verkar han sällan gå ut, trots att vädret är fortsatt fint. Han är väldigt social, och vill helst vara med mig och Nelly.

Hittills har han också serverat mig två döda möss på sovrumsmattan, vilket jag verkligen inte uppskattar, och häromdagen satt det en mus och stirrade mig förvånat i ögonen, när jag öppnade nedersta förvaringslådan i spisen. Min reaktion när jag stöter på möss inomhus är den ”klassiskt kvinnliga” – jag skrek alltså i högan sky och smällde igen lådan illa kvickt, men musen hade säkert en bakväg in mellan skåpen. Förmodligen kommer väl katten att ta den förr eller senare, men den lär nog inte flytta ut frivilligt, det finns gott om rester av både människo- och hundmat för en mus att leva gott på i mitt ganska ostädade kök.

Min dygnsrytm har alltid varit lite speciell, jag är morgonmänniska, och vaknar alltid av mig själv vid sextiden på morgonen året om, utan någon väckarklocka. Det har alltså inte med dagsljuset att göra; förmodligen är det tidningsbilen som väcker mig; den kommer nog vid samma tid på morgonen, och även om huset är välisolerat och jag inte själv är medveten om att jag hör den, så uppfattar förmodligen Nelly ljudet från motorn och börjar röra på sig. Då blir det en snabbrunda i dammparken, för att hon ska få kissa av sig, innan vi går på den riktiga hundrundan vid åttatiden.

På lördagsmorgonen hände dock något väldigt konstigt; Jag hade kommit hem från den korta tidiga hundrundan, och satt mig vid datorn för att läsa den digitala morgontidningen som vanligt. Klockan var väl ungefär halv åtta, vid det laget, när det plötsligt började smälla från grannhuset; ett våldsamt knatter av smällare, säkert et tjugotal skott eller flera. De har förstås barn. Och det var förstås lördag. Men ändå? Före klockan åtta på morgonen, då en del grannar kan tänkas fortfarande ligga och sova? Gun och Göran hade också hört knattret, och föreslog att man kanske firade något av barnens födelsedag.

Samma kväll la min TV plötsligt och oförklarligt av, vilket var irriterande, eftersom jag alltid intar både middagen och morgonmålet i TV-soffan. Nu fick det bli kvällsmat framför datorn istället, vilket innebar betydligt sämre utbud av program. Det tog mig flera timmar att få ordning på TVn på söndagen, eftersom det finns flera olika elektriska apparater, som sitter ihop med ett sammelsurium av sladdar, och dessutom är instuvade i trånga och nästintill oåtkomliga utrymmen under och bakom bokhyllor, soffa och diverse småbord för TV och läslampor.

Jag vet fortfarande inte var felet låg; (förmodligen en glappkontakt någonstans), men plötsligt bara fungerade alla apparater och lampor igen. Väldigt dammigt var det också, så pass att jag faktiskt kände mig tvungen att ta fram dammsugaren, vilket jag normalt inte gör. Jag har ju städhjälp varannan torsdag, och däremellan blid det sopborste och skyffel, i den mån jag alls bryr mig om att sopa golven så här års, när det är torrt och hunden inte fäller hår för tillfället.

Katrin och Signe har varit på besök i Lövekulle över en extra lång helg, dock utan Niklas, som tydligen är ute och paddlar kanot med killkompisar. Det är trevligt med sällskap på hundpromenaderna, och på söndagsrundan hittade Katrin och jag alldeles otroliga mängder av små fina, knubbiga Karljohan-svampar, trots att jag passerat längs ungefär samma stigar själv dagen innan, och fått med mig en full svamppåse hem då också. Katrin fick därför behålla större delen av dagens svampskörd, utom några små fina, knubbiga karljohan mot slutet av promenaden, som jag la beslag på själv. De växte faktiskt i den lilla skogen alldeles bakom de röda grupphusen på höjdryggen mot Lövekullevägen. Märkligt att lokalbefolkningen inte ens plockar trestjärniga svampar som växer alldeles utanför husknuten, men kanske dagens barn inte lär sig att skilja på olika svampsorter, som min generation gjorde både via föräldrarna och skolan.

Jag anser mig själv vara väldigt tålig och tolerant, när det gäller djur, men den här kattungen slår nog alla rekord i att vara jobbig. Jag kan stå ut med att bli väckt två gånger mitt i natten, för att den vill ha mat, men den tredje gången blev det lite för mycket, och jag försökte i det längsta ignorera ”mjölktrampandet ” ovanpå täcket. Men plötsligt blev det alldeles vått i sängen – kattkräket hade kissat på täcket! Säkert fullkomligt avsiktligt, för båda kattlådorna var ordentligt tömda kvällen innan, med gott om rent strö, och båda kattluckorna stod öppna.

Katten vet mycket väl hur man använder luckorna, och passerar ut och in genom dem åtskilliga gånger om dygnet. Det är drygt två månader sedan jag fick hem den - (14/6). Den är alltså fyra månader gammal nu, och borde verkligen veta bättre. Och det är tur för den, att den är så vansinnigt söt, för jag hade allvarliga planer på att skicka tillbaka den till uppfödaren eller sätta in en ”Bortskänkes”-annons i tidningen. Vilket naturligtvis inte hade lyckats, för vem skulle vilja ha hem en fyra månaders katt som kissar i ägarens säng?

Det blev att stiga upp mitt i natten, slänga vaddtäcket i badkaret för att spolas rent med handduschen, och sätta igång tvättmaskinen för påslakanet, (plus all annan tvätt som samlats där under senaste veckorna). Täcket hamnade på klädlinan utomhus, som dignade under vikten. Och till råga på allt brydde sig katten inte ens om att äta upp maten jag serverade; förmodligen ansåg den att den var för gammal, eftersom den öppnade påsen hade stått i kylskåpet över natten. Några timmar senare, när vi steg upp på riktigt, gick maten dock ner – förmodligen gillar den bara inte kylskåpskall mat.

Efter det var katten odräglig hela förmiddagen medan vi tittade på morgonnyheterna på TV, och under tiden började det tydligen regna igen Så när jag väl gick ut för att ta in täcket igen var det betydligt våtare än när det åkte ut. Det småduggade fortfarande, och eftersom tvätthängaren ovanför badkaret är för klen för att klara tyngden av ett halvfuktigt vaddtäcke, var enda möjligheten att drapera det över badkaret. Vilket naturligtvis katten tyckte var jättekul. Efter att ha hoppat upp och dunsat runt i den skojiga nya hängmattan ett tag var den förstås så nedtyngd att botten tog emot, så då tröttnade äntligen katten. Jag smög mig dit medan den var sysselsatt med ofog på annat håll och sträckte ut täckt igen, men vid det här lager var det så pass blött att det inte lär hinna bli torrt till kvällen. Lyckligtvis har jag ett extra täcke i gästsängen på övervåningen, så jag lär överleva.

Lakanen hängde jag ut på klädstrecket på baksidan av huset, vilket naturligtvis satte igång det första ordentliga regnet på veckor. Inte direkt ösregn, men duggregnet blev ihållande och lakanen allt blötare. Vid det laget var det för sent att ta in dem, särskilt som torkställningen i badrummet redan va full, så de fick bli kvar över natten.

På onsdagen ringde Marianne, som jag bara träffat sporadiskt under sommaren, eftersom de varit i sin stuga på någon skärgårdsö. Det blev hundträff i Karin Boyes Park, och eftersom mjölken var slut, en bunkringstur till Lidl efteråt. Min strategi nu för tiden är att handla för nio dagar framåt, vilket styrs av morgonfilen, eftersom en liter filmjölk räcker i tre dagar. Fast den kommer att brytas den här gången, eftersom jag har tid på fotvården nästa tisdag, för att visa upp mina hammartår.

Förhoppningsvis har de någon sorts inlägg som kan hjälpa, eftersom andra och tredje tån är deformerade och står upp så mycket att jag får otäcka skavsår på ovansidan av tårna. (Konstigt nog bara på vänsterfoten, eftersom tårna på högerfoten är helt normala, men det lär nog ändra sig med tiden. ). Det här har blivit så illa att hundpromenaderna har blivit rena tortyren på sistone. Jag var faktiskt på väg att skära upp ett hål på ovansidan av vänsterskon, när jag lyckligtvis fick låna ett par Birkenstock av Gun, som just köpt nya. (Korrektion; ”fick” – inte ”fick låna”. Enligt Gun är ”den ger och tar igen; den är tjuvens bästa vän”).

De här tålösa sandalerna räddar i alla fall situationen tills jag förhoppningsvis kan få ett par inlägg som fungerar. Eller möjligen en operation, för tårna lär inte bli bättre av sig själva. Det är förstås en åldersfråga. När jag tittar på mina händer är lillfingrarna också deformerade; de har blivit så krokiga att jag får skavsår på ringfingrarna, om jag inte tänker mig för. Jag är ju ett par år över åttio vid det här laget, och det är ganska säkert de långa hundpromenadernas som håller mig någorlunda aktiv; minst tre timmar om dagen är jag ute och går med Nellie. Hon är drygt åtta vid det här laget, och jag hoppas att hon ska hålla till femton, eftersom hon är väldigt pigg och frisk för sin ålder, och welsh-rasen är normalbyggd, utan konstiga rasdeformiteter någonstans. Men när jag kollar medelåldern för olika hundraser på nätet, tycks till och med de mest långlivade ligga på ca tolv år, och det är också så gamla mina två senaste hundar innan Nellie har blivit. Jag har svårt att tänka mig ett liv utan Nellie; hon följer mig överallt som en skugga, och om hon någon gång råkar vara utom synhåll, brukar hon oftast befinna sig bakom mitt vänsterben.

Fast om jag skulle kola vippen i förtid, skulle nog ändå hon och Niklas ta hand om Nellie). Så den dagen Nellie faktiskt får sluta, är det den här (förhoppningsvis bara tillfälligt odrägliga kattungen  som - (även detta förhoppningsvis) - vid det laget har lugnat ner sig och blivit den gosiga kelgris och spinnmaskin han också kan vara, som kommer att ta över som mitt ständiga djursällskap. Katter blir ju gamla; ett par av våra familjekatter under årens lopp har blivit över 15 år. Så kanske jag rentav kommer att överleva honom. Och, om inte, kommer nog någon familjemedlem att förbarma sig även över honom. Han är ju trots allt otroligt gullig under större delen av tiden.

I förra veckan bestämde sig ungdomarna i familjen plötsligt för att de skulle göra sig av med de gigantiska vedhögarna nere vid vändplatsen till familjehusen, genom att köra upp och lagra veden hos mig. Vilket jag naturligtvis tacksamt tog emot, eftersom min egen vedbod var helt tom, och jag eldar i två eldstäder under hela vintern. Jag hade tänkt länge att jag borde göra något åt saken själv, men man blev ju så paralyserad av värmen att man knappast iddes göra något vettigt alls på dagarna, och särskilt inte utomhus. Nu är i alla fall vedboden proppfull igen, så vinterbrasorna är säkrade. Och jag behövde inte ens lyfta ett finger själv...

Det har också plötsligt blivit nästan tio grader svalare, så vad jag däremot faktiskt gjort något åt själv är de båda högarna av kvistar och grenar, som vuxit sig gigantiska under senaste året, den ena bakom uthuset, och den andra nere vid thujahäcken mot vägen.Man behöver ju inte bara ved till vinterbrasorna, utan även tändved för att få igång dem, och eftersom även tändveden tagit helt slut, fanns det gott om tomma apelsinlådor att fylla upp. Det blev till slut 8 fulla apelsinlådor från den övre högen.

Den nedre högen är betydligt större, och eftersom grenarna där också behöver kortas till lämpligt format är jag ännu långt ifrån klar med den. En del av grenarna är mer än armstjocka, så det behövs både sekatör, grensax och handsåg för att korta ner dem. Dessutom börjar jag få slut på aåpelsinlådorna, så möjligen får jag göra en paus i arbetet tills eldningssäsongen kommer igång.

Eftersom arbetet äger rum nära bakdörren till huset är det också trevligt för katten, som gillar att vara med oss även utomhus. Den är ju inte ett dugg rädd för Nellie, och verkar tycka det är kul att bli jagad. Det är också alltid katten som initierar jakterna, som oftast slutar med att den far upp i något träd, men ibland hinner Nellie faktiskt upp den. Då blir den mer eller mindre manglad under hennes kroppstyngd, men inte heller det verkar bekomma katten det minsta.

Det är också en väldigt sällskaplig katt, som oftast håller sig i närheten av mig och och Nellie även om den har tillgång till en ständigt öppen kattlucka ut och in i huset via förrådet. Lyckligtvis har den emellertid inte kommit på idén att hänga med på någon av de dagliga långrundorna. Härom dagen skrämde den dock faktiskt upp mig, genom att inte komma med oss in i huset på kvällen som vanligt Jag fick för mig att jag hade stängt in den i något uthus och var ute och letade och ropade i flera omgångar, men till slut dök den lyckligtvis upp.

Möjligen hade den varit sysselsatt med musjakt, men hittills har det lyckligtvis bara hänt en gång att den har kommit in med en fångst. Det var en ovanligt stor mus, men lyckligtvis redan död, när den avlevererades på sovrumsmattan. Och lyckligtvis var jag fortfarande vaken när den kom in. Blotta tanken på att trampa på en död mus, i mörkret gör mig alldeles iskall, och risken är faktiskt rätt stor, eftersom jag går upp för att kissar flera gånger på nätterna. Men numera tänder jag alltid sänglampan, för säkerhets skull.

Boel och Lennart har åkt tillbaka till Blekinge, och Amanda försvann till England redan förra söndagen, efter en avslutande familjefest på Niklas och Katrins veranda på lördagskvällen. Nu ska ju Amandas familj snart flytta till USA igen, vilket är tråkigt, eftersom man inte lär få se till henne på ett bra tag, på grund av den kraftigt ökade restiden. Men hennes ungar verkar nöjda, eftersom de hade vänner i Kalifornien, som de gärna vill återse.

Niklas och Katrin har dock semester och är fortfarande kvar i Lövekulle, även om de ibland försvinner på diverse utflykter. Senaste helgen kom också hela Östersundsgänget på besök, Johan med fru och två barn, och eftersom Anna också var i Lövekulle blev det stor familjeåterförening i Lövekulle på fredagen., Det har ju varit coronaisolering under mer än två år, så flickorna hade hunnit bli riktigt stora, 11 och tretton år. Under senaste veckan har jag också blivit bjuden på gourmetmat, lagad av Johan, flera gånger. På måndag försvinner emellertid norrlänningsarna ner till Ängelholm, där de tydligen har hyrt ett hus för en vecka. Sedan ska de ta sig tillbaka till Östersund längs ostsidan på Sverige, så nu blir det tomt i familjehusen igen, efter en rätt intensiv sommar.

Mitt sociala liv är normalt väldigt begränsat nu för tiden, och inskränker sig mest till två aktiviteter;

- ett dagligt glas eftermiddagsvin med Gun och Göran, (ibland följt av en gemensam hundrunda till Lövekulle Udde)

- en hundpromenad i veckan med Marianne och hennes två glada welshpojkar, (fast under juli månad har Marianne varit ute på familjens sommarställe, så nu är det ett bra tag sedan vi träffades sist).

Familjen är ju rätt utspridd numera; i Blekinge, Stockholm, Varberg, Östersund, Alingsås och England, och det senaste är att Amanda nu ska flytta ännu längre bort; från England till USA. Barnen sägs vara glada, (de återvänder tydligen till ett ställe där ungarna har gamla kompisar), vi andra tycker det är rätt sorgligt. En förenande länk är emellertid fortfarande de båda sommarhusen i Lövekulle, som oftast är befolkade under lov och semestrar.

De senaste veckorna har det alltså varit fullt med folk i båda familjehusen. Boel och Lennart är uppe från Blekinge för andra gången på kort tid, Niklas och Katrin ska vara i Lövekulle under större delen av sin semester, och på tisdagen kom även Amanda på besök från Englandfrån med ungarna. Mitt i alltihop dök även Göran och Bidde Hammarskjöld upp på oväntat besök på fredagen, så det blev stor nostalgiträff på Boels och Lennarts veranda under ett par intensiva timmar, innan alla försvann igen åt olika håll.Det är åratal sedan jag senast träffade Göran och Bidde, men de var förvånansvärt oförändrade.

Efter träffen försvann Niklas och Katrin på ett par dar igen, den här gången för att hälsa på Emilie. Eftersom vädret fortfarande är stekhett, lämnade de efter sig en order att dörren till växthuset skulle öppnas och stängas morgon och kväll. Jag åtog mig morgonrutinen, eftersom jag alltid passerar runt deras husknut på snabbrundan med Nellie vid sjutiden på morgonen, och Boel och Lennart ska alltså svara för kvällen.

Lördagen blev lite rörig, eftersom jag både skulle handla mjölk och djupfryst hundmat, fylla på förrådet av lådvin och hämta ut en försändelse på posten. Dessutom hade jag Nellie med i bilen, och det blir ju snabbt stekhett i solen, men jag lyckades hitta skuggiga platser vid Lidl, Pias Hundbutik och Systemet, och Ica Maxi har ju garageparkering. (Det här var första gången jag hade ute bilen på två veckor; man drar sig ju för att köra över huvud taget i värmen).

Och naturligtvis glömde jag två av ärendena; att köpa en låda vin och att låta någon i den tillfälliga bilen utanför Maxi-huset titta på mina födelsemärken på ryggen. Det här är något som har stått på min minneslista över saker som bör göras väldigt länge, och som jag konstant lyckas glömma bort, när jag väl är inne i stan på något av mina alltmera sällsynta besök. Jag åker numera bara in när filmjölken är slut, och eftersom jag köper tre liter i taget blir det var nionde dag. Och förmodligen är förklaringen till glömskan, att jag har någon sorts underliggande oro över att födelsemärkena ska visa sig vara av otrevligt slag, och därmed behöva opereras bort.

Torkan fortsätter och en daglig rutin på sistone är att flytta runt vattenspridaren var tredje timme – (eller när jag råkar komma ihåg det). Gräsytorna struntar jag i, men jag kom igång lite för sent med vattningen, och när rhododendronen rullar ihop bladen, barrväxterna hotar att dö, och till och med de annars tåliga rosorna slokar, är det ju hög tid. Men tomten är stor, och även dammtomten är i farozonen, även om det normalt är skuggigt och fuktigt där, så det behövs många och långa skarvsladdar. Ibland brister dessutom någon av kopplingarna, så det blir massor av vatten på något oväntat ställe, men inget där det bäst behövs.

Det här är dessutom den tredje torrsommaren på rad, så även en del av de gamla träden drabbas. Det är åtskilliga döda träd i skogen bakom Niklas hus, som Tvillingarna ska få ta ner senare i höst. (Alla vedbodar är för tillfället tomma, och behöver fyllas till vintern, men det är en ringa tröst när till och med fullvuxna ekar dör i torkan). Det här är dessutom den tredje torrsommaren på rad, förra årets vattenräkning var astronomisk, och den här lär inte bli billigare. Men nu har det ju utlovats regn under flera dagar i nästa vecka, så jag hoppas att åtminstone vattenmagasinen kommer att fyllas på ordentligt.

Egentligen ska man väl inte klaga på sommarvärmen, för det vore ju betydligt värre med kyla och regn. Ändå leder båda till samma resultat – att man helst håller sig inomhus mitt på dagen, åtminstone vid min ålder. Barnfamiljer älskar förstås det här vädret, och eftersom det sammanfaller med byggsemestern kan folk tillbringa hela dagarna nere vid stranden. Ändå är det förvånansvärt få husvagnar och -bilar nere på campingen i Lövekulle, trots att det borde vara ett hyfsat coronasäkert sätt att semestra.

Men kanske folk är så trötta på isoleringen, att de vågat sig ut i Europa i stället, trots att smittrisken långt ifrån tycks vara över.? Det flaggas fortfarande för nya varianter – förutom de fyra huvudvarianterna alfa, beta, gamma och delta, finns det ytterligare sju varianter av sars-cov-2 som WHO bedömer vara ”av intresse”. De benämns förstås epsilon, zeta, eta, theta, iota, kappa och lambda, och än finns det ju fler bokstäver kvar att använda i det grekiska alfabetet…

Jag trotsade i alla fall till slut smittrisken för att åka in och klippa mig i förra veckan, vilket var ett definitivt lyft i värmen; håret hängde ju långt ner på ryggen innan. Och idag, (torsdag), är Gun inne för att göra samma sak, så vårt vanliga gemensamma glas eftermiddagsvin är därmed inställt. Istället tog jag Nelly med mig ut på spetsen av Johanssons Udde, för mitt första utomhusbad för året, eftersom sommarvärmen kulminerade med 29 grader just på torsdagen.(Normalt blir det bara bad för hunden under Guns och mina gemensamma eftermiddagspromenader till udden, eftersom den mest lättillgängliga viken lite längre in är för dyig och full av vass för att vara attraktiv för människor).

Man får alltså hålla sig inomhus , och om man aktar sig för att öppna dörrar och fönster i onödan under dagtid, kan man faktiskt hålla inomhustemperaturen någorlunda dräglig, även utan luftkonditionering. (Vilket jag förstås inte har i min gamla ombyggda sommarstuga. Vad jag däremot har är ett högt och därmed blåsigt läge, och höga träd runtomkring, som faktiskt skuggar bort det mesta, så hittills har det varit drägligt inomhus). På söndagen blev det också ett visst väderomslag, och även om det även fortsatt är soligt och varmt har medeltemperaturen plötsligt droppat drygt fem grader.

Medan vi svettas i värmen här, är det stor katastrof i norra Tyskland, efter ett skyfall som har lett till omfattande översvämningar, raserade hus och mer än 150 döda. Det här lågtrycket skulle egentligen ha kommit över oss, enligt de tidigare väderleksrapporterna, men av någon anledning valde det en sydligare bana.

I veckan kan vi också glädja oss över att Lövekulle Ängar tycks ha räddats från ”storskalig exploatering” genom ett beslut i kommunen – åtminstone tills vidare. Samtidigt pågår dock arbetet med att ta fram ett planprogram för Mjörnstranden, där det fortfarande talas om ca 500 lägenheter. (Det framgår dock inte var i området dessa har tänkts bli placerade, så man kan bara hoppas att det är i anslutning till Sörhaga och Mjörnvallen, snarare än på ängarna).

Men eftersom lokala exploatörer samtidigt tar fram egna förslag på hur ängsmarken i Lövekulle ska bebyggas, och nu även har förvärvat det tidigare Pensionat Strandgården är det nog bara en tidsfråga innan nästa storskaliga exploateringsförslag dyker upp i lokalpressen. Det är definitivt olämpligt när byggfirmor med ett påtagligt ekonomiskt vinstintresse får för sig att de ska bedriva planarbete i en kommun, och man kan bara hoppas att kommunen står fast vid beslutet att spara ängarna.

Det har varit rätt livligt i Lövekulle den här veckan, eftersom Anna är på besök med barnen, och bor i Niklas och Katrins hus. Niklas själv droppade in tillfälligt på söndagen, på väg upp mot Stockholm, men Annas familj stannade hela veckan. De håller på att få huset i Landvetter ommålat invändigt, och det är säkert enklast att hålla sig borta helt. Medan det pågår.

Gun låg kvar på sjukhuset större delen av veckan, efter att ha ramlat i trädgården veckan innan, men Göran blev flitigt anlitad som chaufför, för att köpa pizza - (och glass) – tillsammans med någon av Annas killar. Julia har ny klänning och är väldigt söt, liksom lilla cockerspanieln Tilda, som har jättekul med sin nya lekkamrat Castor. (Nelly börjar bli lite för gammal för valplekar, men deltar ibland, lite nedlåtande). Killarna ser man däremot inte så mycket av; liksom de flesta ungar nu för tiden är de som klistrade vid sina mobiler, där de spelar dataspel i stort sett oavbrutet.

Själv blir jag, liksom Göran, bjuden på middag av Anna i stort sett varje dag, och får ibland restmaten med mig hem. (Fast jag hinner ju inte äta upp den, eftersom inbjudan till nästa middag hinner före, så den åker in i frysen). På förmiddagarna blir det långpromenad med Anna och Tilda, och vi tar även med oss Castor, som ju annars sällan kommer utanför trädgårdsgrinden numera. (Sist jag försökte ta honom med på en promenad smet han hem direkt, när jag kopplade loss honom nere på fältet. Det råder ingen tvekan om att han numera är Guns hund).

På onsdagens eftermiddag anlände Susanne med min nya kattunge. Hon ville leverera den själv, antagligen för att övertyga sig om att jag var kapabel att ta hand om den. Och det är jag väl egentligen inte, tankspridd som jag är. Jag var inne hos Pias Hund och Fritid på måndagen, för att köpa kattmat. Kisslåda och matskål har jag ju fortfarande kvar, efter den senaste katten för trettio år sedan. Men naturligtvis glömde jag kattsanden till lådan, och var tvungen att åka in igen dagen efter. Irriterande, eftersom jag ogärna tar ut bilen numera, annat än för att handla mat var nionde dag. (Det är filmjölken som bestämmer intervallet; en liter räcker till tre dagar).

Sula ville inte ha betalt i pengar för kattungen, men var däremot intresserade av mina gamla keramikskulpturer, så det slutade med att hon fick med sig en av katterna, en abessinier med svansen rakt upp i vädret. Vi bytte alltså en katt mot en annan, vilket ju var rätt kul. Hon blev kvar ett par timmar, och när hon åkte hade katten och hunden ännu inte haft närkontakt, men båda var intensivt medvetna om varandra, och stämningen i huset var minst sagt spänd.

Jag har ju alltså en hund - en Welsh Springer spaniel på drygt 8 år. Men jag hade egentligen inte väntat mig några större problem. Nelly är normalt världens snällaste, går alltid lös, och brukar ignorera de flesta katter vi möter, (fast ibland jagar hon förstås först upp dem i närmaste träd innan hon ignorerar dem). Men hon har en extremt hög energinivå, och en kattunge i det egna huset blev för mycket för henne. Förvånansvärt nog visade hon sig också vara extremt svartsjuk.

Vi har ju haft hund och katt samtidigt flera gånger, och det har aldrig varit några större problem ens vid introduktionen. Jag minns fortfarande en av våra katter på mors tid. Bolle, som vi döpte honom till efter den klassiska luffaren, var en kringströvande vildkatt, som en dag bara bestämde sig för att flytta in hos mor, trots att även jag bodde där då, med mina två helvilda hundar, David och Goliat. Bolle, som uppenbarligen var van vid hundar, tog omedelbart kommandot i huset. När de möttes i köksdörren, på väg in respektive ut, vek alltid hundarna undan åt båda sidorna, och Bolle tågade majestätiskt in mitt emellan dem, med svansen rakt upp i vädret.

Den här kattungen var inte riktigt lika tuff, och höll sig systematiskt ovanpå eller under möblerna, medan den undersökte huset, och jag låg i TV-soffan med Nelly för säkerhets skull kopplad bredvid mig. Jag hade plockat undan alla lösa krukväxter, vaser och keramikskulpturer i förväg, och samlat dem i mitten av det runda matbordet. Det var förvånansvärt många, men lämnade ändå en decimeterbred remsa längs kanten, där katten kunde gå runt och undersöka dem. Nelly var spänd som en stålfjäder hela tiden, och följde kattens minsta rörelse intensivt med blicken, och katten, som uppenbarligen kände av stämningen, höll sig på behörigt avstånd.

Det blev förstås en riktigt stökig natt. Vi sov alla tre i samma säng, Nelly som vanligt i mina knäveck och kattungen uppe vid huvudkudden. Fast själv sov jag nog inte mer än totalt halvannan timme framåt morgonkröken, och inte Nelly heller, för hon kunde bara inte slappna av. Jag insåg så småningom att det handlade om svartsjuka. Nelly har egentligen inga problem med att det finns en kattunge i huset, så länge den bara inte är i närheten av mig, och definitivt inte i min säng.

Dagen därpå blev lite lugnare. Själv var jag dödstrött efter en sömnlös natt, och tillbringade dagen halvsovande i TV-soffan, medan katten systematiskt utforskade huset, och Nelly omväxlande följde efter, eller låtsades att den inte fanns. Jag hade hittat ett fungerande sätt att mata katten uppe på antingen skrivbordet eller matbordet, och Nelly lät den faktiskt äta ifred, men höll annars manisk järnkoll på var den befann sig.

På torsdagen kom Gun hem från sjukhuset och allt återgick sakta till det normala. Efter en snabb födelsedags tårta för Anna nere hos Göran och Gun på kvällen, och en kort kissrunda med Nelly, gick vi och la oss vid niotiden, och jag sov därefter som en sten. Inte förrän jag som vanligt vaknade vid femtiden på morgonen, insåg jag att kattungen inte var med i sovrummet. Jag hade trott att den skulle söka sig dit av sig själv, men uppenbarligen hade den uppfattat signalerna från Nelly, och höll sig visligen borta. Jag hittade den i farfarsstolen i burspråket, och tog med den in i sovrummet. Det blev lite stökigt ett par minuter, men sedan accepterade Nelly äntligen situationen, och vi sov alla tillsammans i några timmar utan störningar. Just nu ligger katten och sover på bänken bredvid mig och datorn, och Nelly under bänken vid mina fötter, och den stora husfriden verkar äntligen ha inställt sig.

Trodde jag. Natten till lördagen blev nästan lika orolig; varken Nelly eller katten tycks kunna slappna av med varandra, och Nelly ogillar speciellt att kattungen sover i min säng, vilket den naturligtvis vill göra. Förmodligen var det en kombination av stress och sömnbrist, att jag lyckades med konststycket att ramla i den lilla trappan mellan gamla och nya delen av huset. Jag stod på huvudet över det nedersta stegat, och dagen därpå var foten och delar av vaden ordentligt svullna. Konstigt nog gör det inte det minsta ont, och jag går på foten precis som vanligt.

Anna och jag har annars tagit långpromenader tillsammans i veckan, med tre hundar under Guns bortovaro, och även om vi för säkerhets skull har Castor kopplad under större delen av rundan, avslutar vi på stranden nere vid Bryngenäsgrinden, med en halvtimmes kastande av pinnar i vattnet. Castor är fullständigt överlycklig, och skulle säkert kunna hålla på i åtskilliga timmar, så länge någon bara orkar kasta. På fredagen och lördagen blev kastandet istället ute på Johanssons udde, efter att situationen i Ramstedt-huset ändrats genom att Gun kommit hem. Även Stockholmarna kom till Lövekulle sent på fredagskvällen, och Anna flyttade ner till Boels hus. Nu är det plötsligt söndag, och jag vet inte riktigt vart lördagen tog vägen, bortsett från att det blev ett glas eftermiddagsvin på Wellfeltarnas veranda. Förmodligen sov jag större delen av dagen, eftersom nattsömnen uteblivit i stort sett helt de senaste två dagarna.

Nå, kattsituationen tycks äntligen ha löst sig, och det stora lugnet har lagt sig i huset. Katten, som redan har vant sig vid att lystra till namnet Coottikatt – (eller Cootti), efter ett lockrop som jag använde till mina abbessinier; (”cootti,cootti, cootti”) är en riktig liten tuffing, och viker inte en tum, när Nelly kommer farande. Nelly, kattungen och jag delar numera både sängen och TV-soffan, och om det ibland blir kattjakt tvärsöver vardagsrummet, är det oftast initierat av Coutti själv, som uppenbarligen gillar att retas. Det är en tuff liten katt, som står kvar med svansen i vädret, även om Nellie kommer i full fart.

Ett litet skrämskott fick jag dock på söndagseftermiddagen. Niklas och Katrin hade tittat in en stund för att inspektera katten, och tydligen inte stängt ytterdörren helt efter sig. (Låset har varit lite konstigt på sistone, så man måste dra igen den med en viss kraft, så att låskolven verkligen klickar in. Och det kunde ju inte Niklas och Katrin veta. Men plötsligt framåt kvällen upptäckte jag att ytterdörren stod lite på glänt och att kattungen naturligtvis var ute. Det blev några ögonblick av full panik, innan jag upptäckte henne i hörnan mot verandan. Förmodligen tyckte hon själv att den yttre världen var stor och skrämmande, för hon verkade rätt nöjd med att bli infångad.

Det finns en urgammal historia om en skomakare som satte upp en skylt med den här texten på vårarna: ”Stängt mellan hägg och syrén”. Och nog är just den här tiden den ljuvligaste på hela året? Det blommar överallt, mest i vitt av hägg och slån, för syrenerna har alltså inte kommit igång riktigt ännu. Mattorna av vitsippor täcker fortfarande delar av marken i dammparken, men börjar ersättas av nya mattor, som består av vit ramslök – (en gång stulen från någon slottspark i Halland på någon familjeutflykt för många, många år sedan).

Andra marktäckare som är bra igång, är blåblommande ormrot och vitblommande häxört, som tagit över stora delar av våtmarken söder om stora ängen. Det här partiet är ett av mina få kvarvarande projekt i dammparken, som annars är ganska färdigplanterad vid det här laget. Jag vill inte ha stående vatten mellan stigen och bergssluttningen i söder, så jag fyller successivt upp svackan med höstlöv och gräsklipp. Men eftersom jag inte heller vill ta död på de redan befintliga marktäckarna, går uppfyllnaden mycket långsamt, bara några centimeter per år. Men till slut ska jag nog åstadkomma ett svagt fall utåt längs hela sydsidan av stigen. De buskar som ofta står med vatten kring rötterna verkar inte heller ha något emot situationen, så kanske jag inte behöver bry mig.

Men nog går våren ovanligt långsamt i år – vi är ju redan i sista halvan av maj, och det är svinkallt om nätterna och inte mycket bättre på dagarna. Temperaturen håller sig envist kring tio grader, även när solen skiner.I veckan har i alla fall ekarna börjat slå ut – jag vet inte om det är senare än vanligt, eftersom jag inte har koll på när det brukar ske, men förmodligen är de ljusbundna snarare än tidsbundna.

Min lust för ansträngande utomhusarbeten har avtagit markant under senaste året, så hittills har det inte blivit mycket gjort i parken, sen löven räfsades bort, vilket till större delen skedde redan före jul. Min huvudsakliga motion numera är de dagliga promenaderna med Nelly. Punktligt fyra gånger om dagen går vi ut, och långpromenaden vid åtta-tiden på morgonen brukar ta runt två timmar. Så både Nelly och jag får vår dagliga motion, och det är nog delvis förklaringen till att vi hållit oss så pass friska och rörliga långt upp i åldrarna. Nelly, som är drygt 10 år gammal, ska enligt gängse beräkningar vara 60 år nu, och om 5 år går hon om mig som är 82, men hittills har varken hon eller jag några ålderskrämpor.

Värre är det med Gun, Göran och Biggles.. Göran tycks tyvärr blivit sittande, förmodligen för gott, och Gun har tagit över rastningen av Castor sedan några månader tillbaka. Men i veckan var det tydligen dags att bli sittande även för Gun, fick jag veta, när jag kom ner till dem för det sedvanliga eftermiddagsglaset vin på torsdagen. Castor hade då inte varit utanför staketet på tre dagar, efter att ha dragit omkull Gun på söndagspromenaden, så att hon fått ordentligt ont i ryggen. Den enda motion han får är att springa efter tennisbollar, som Gun eller Göran kastar åt honom. Jag har hittills vägrat att ta honom med på mina eftermiddagspromenader, eftersom jag tror det kan bli svårt för mig att klara av två hundar, men nu beslöt jag mig ändå för att göra ett försök, så jag kopplade upp honom och drog iväg mot min vanliga eftermiddagsrunda runt Johanssons udde. Det blev ingen större succé.

Till att börja ville Castor inte ens gå ifrån Gun, som var på väg till brevlådorna till höger , samtidigt som hundarna och jag skulle gå åt vänster. Plötsligt ryckte han till i kopplet för att komma till henne, så hårt att han nästan drog omkull mig. Även efter att hon gått tillbaka in genom grinden, var han påtagligt motsträvig, men jag stod på mig, och efter några sekunder gav han upp och följde med. Trodde jag. En av mina vanliga eftermiddagsrundor går runt Johanssons Udde, och när jag kom ner till de stora fälten, som var folktomma som vanligt, kopplade jag loss honom för att han skulle få springa lite. Ungefär halvvägs ute på Udden försvann han plötsligt ur sikte, efter att ha tagit ett dopp i sjön. Han kom inte tillbaka, så jag kortade ner min egen runda och tog samma väg hem. Och där var han förstås, nöjd och belåten med att ha hittat hem till Gun. Vilket ju på sitt sätt är väldigt gulligt, men också definitivt ett problem

För det är ju ändå inte någon bra situation för en hund som fortfarande är energisk och rörlig, även om han är åtta år gammal. Så nu beslöt vi att Gun skulle följa med på eftermiddagspromenaden vid nästa försök, även om jag skulle hålla i kopplet. På det viset kan hon ju också använda sina kryckor som stöd, och Nelly går ju ändå lös i stort sett överallt. Enda gångerna jag kopplar henne numera är när vi ska passera Lövekullevägen. På fredagen skulle vi alltså göra ett nytt försök, men då ringde Gun och avbokade, eftersom hon sovit dåligt och kände sig allmänt risig. Dagen efter började regnen, som enligt prognosen ska fortsätta under större delen av nästa vecka.

Så Castors koppelpromenader har skjutits på framtiden, och själv verkar han ju rätt nöjd med situationen. Han får alltså sin motion genom att jaga en tennisboll på gräsmattan, och uppenbarligen tycker han att det är väldigt roligt.