Den långdragna Corona-pandemin har egentligen inte påverkat mitt eget liv i någon större utsträckning. En betydligt större förändring är att Göran tyvärr har blivit sittande, och Gun numera rar för hundpromenaderna med Castor. Själv tar jag ogärna ut bilen numera, annat än för att åka och handla, vilket brukar bli ungefär var tionde dag – (om inte Marianne ringer och lurar ut mig tidigare). Intervallet bestäms annars av när filmjölken tar slut, (en liter räcker i tre dagar). ICA har ju nyligen öppnat en filial i norra Stadsskogen, som faktiskt ligger inom gångavstånd för mig, så teoretiskt skulle jag kunna fylla på skafferiet under en av mina hundpromenader. Men eftersom mjölkpaketen väger ganska mycket och jag inte heller gärna vill koppla Nellie utanför butiken, har det hittills inte blivit av.

På den gamla goda tiden, då Göran fortfarande var rörlig och vi körde ut med hans bil till olika skogspartier varje dag, blev det ju betydligt mera varierade hundpromenader. Men det är numera mer än ett år sedan, och själv tar jag alltså ogärna ut bilen i onödan. Det beror på en kombination av ren lättja och småsnålhet, bensin är ju inte gratis. Här hemma växlar jag mellan tre olika rundor; runt Stadsskogen, runt Bryngenäs, eller en kombination av båda. Alla tre varianterna tar ca en och en halv timma, och under den tiden möter man förvånansvärt få människor, trots att Lövekulle är ett populärt rekreationsområde och man kunde tycka att fler borde vara ute och gå nu, när folk är ”corona-lediga” och våren äntligen tycks vara ordentligt på gång.

Det finns det dock undantag ibland. Jag gick en runda i skogen mellan Lövekulle Udde och den branta trappan till Svallåsvägen häromdagen, och stötte oförmodat på tre olika yngre manspersoner uppe i det allra otillgängligaste partiet mellan den långa trappan och branterna ner mot sjön. Alla tre killarna visade sig dock vara ute efter en kontroll i HittaUt-kartan, som tydligen skulle finnas just där. (Konstigt ställe att placera en kontroll på; terrängen är väldigt jobbig och stupen verkligen livsfarligt branta). Själv har jag fortfarande inte stött på någon kontroll där, och även pojkarna hade uppenbara problem. Däremot hittade jag en annan kontroll i GC-backen ner mot fältet. Även denna var lite lurigt placerad; den var fäst direkt på stolpen, så att den bara syntes om man kom uppifrån.

Våren har hittills framskridit extremt långsamt, eftersom nätterna fortfarande varit så kalla, men i veckan exploderade plötsligt allting, i och med att björkarna slog ut. Långkalsingarna hamnade i tvättkorgen, och vinterjackan byttes mot en tunnare men någorlunda regnsäker variant, eftersom det hade förutspåtts regn under senare delen av veckan. Ganska tidigt på onsdagen anlände Boel och Lennart upp, och senare på kvällen kom Niklas och Katrin, som även hade med sig Signe. Plus en extra bil med skylten ”övningskör”, (och rimligen därmed även en förare till densamma). Även Emilie dök oväntat upp från Halmstad och stannade länge nog för att gå på en hundpromenad med mig runt Bryngenäs,på torsdagen, innan hon försvann upp till Stockholm redan på fredagen.

Det blev ett par vädermässigt hyggliga dagar kring Kristi Himm, och ön möblerades med stolar och bord, men på lördagen drog regnet in, och Wellfeltarnas nybyggda växthus kom till användning som klimatskydd. Det regnade ganska rejält under i stort sett hela lördagen, men jag lyckades pricka in hundpromenaderna utan att bli genomvåt, trots att mitt gamla regnskynke egentligen inte klarar alltför långvariga skurar.Mellan skurarna gav jag mig på Skunkkallan, som växer på tre ställen runt dammen, totalt ca ett dussin exemplar, varav de flesta i inloppsbäcken. Den är grann när den blommar med sina stora, knallgula hölsterblommor, men eftersom den är ett aggressivt och svårutrotligt rotogräs, får den aldrig tillåtas att sätta frö, särskilt som frökolvarna flyter på vattnet, vilket förstås lär vara dess normala sätt att föröka sig. De jättestora, skräpiga bladen är inte så kul att titta på heller, så dem brukar jag också skära bort lite längre fram på säsongen. I övrigt ärdammparken fin ut i år, gräset är fortfarande under kontroll och blåbärsriset ser väldigt livskraftigt ut, både på dammtomten och den obebyggda tomten bakom Niklas hus. Även ekarna var på väg att slå ut på söndagen, och med det är våren definitivt här, även om temperaturen dalat tio grader de senaste dagarna..

En ovanlig – och oroande - händelse var dock att jag vaknade under natten till söndagen av att högra vaden värkte, utan någon påtaglig anledning. (Jag har t.ex. inte grovarbetat, och inte heller ramlat och slagit mig under promenaderna - åtminstone inte vad jag minns). Jag hade till och med svårigheter att ta mig ut till toaletten, och på den tidiga kissrundan med Nelly, och jag har fortfarande känningar av det senare under dagen, även om det känns mindre nu. Det gör inte jätteont, jag kan stödja på benet, och jag tog mig runt Bryngenäs på den vanliga hundrundanutan större problem – dock med hjälp av skidstaven som vanligt. Men något är uppenbarligen inte OK, benet känns skakigt och det molar fortfarande lite i vaden. Den troliga orsaken lär väl vara att jag har fått en blodpropp, och jag borde nog ta mig in till vårdcentralen under nästa vecka för en koll. Kanske jag borde börja käka blodförtunnande tabletter? Att inte kunna gå på de vanliga dagliga långpromenader skulle vara katastrofalt för både mig och Nelly.

Men än så länge kan vi ju gå, och våren är ju faktiskt i full gång. So - why worry?

Nej, jag smygsuper inte, och mina alkoholvanor är regelbundna men måttliga. Jag gillar att ta ett halvt glas vin till maten, men för säkerhets skull häller jag upp det i köket, låter dunken stå kvar och tar med glaset in i vardagsrummet, där middagen numera oftast intas liggande framför TVn. I och med det riskerar jag inte att jag på grund av tankspriddhet – eller senilitet? - ska fylla på glaset igen, när det är tomt, (vilket är hur jag tror att problemen oftast börjar för ”vinalkoholister”). Och den dagen när jag faktiskt blir senil – vilken jag hoppas fortfarande är avlägsen – kommer vanan att vara så etablerad, att jag nog inte löper någon risk då heller.

Periodiciteten ligger i mina fritidsintressen, som har skiftat mycket under åren. Djurintresset, som går som en röd tråd genom livet, har varit dominerande, och för det mesta har jag antingen haft hund eller katt. (Jag är definitivt en ”hundmänniska”, och katterna har varit någon sorts nödlösning, när arbets- eller bostadssituationen gjort det för svårt att ha hund). Det har blivit många hundar under åren; från min första, blodhunden Jock, till min nuvarande Welsh Springer spaniel, Nelly. Under mellanperioden var det både Golden retriever, Engelsk Bulldog och Engelsk Springer Spaniel. Och så förstås min mest älskade David, en boxer som jag ärvde av min bror Ola, som skaffat den lite förhastat under studietiden i Malmö. (Det gick till så att han skulle köpa en boxervalp åt sin dåvarande flickvän, och åkte därifrån även med en valp åt sig själv, som han förstås inte hade en rimlig möjlighet att ta hand om. Sedan åkte han hem till julfirandet i Lövekulle, där David omedelbart bestämde att han ville bli min hund istället) .

För närvarande har jag alltså hund, men ingen katt, och det är mer än 10 år sedan den senaste katten dog. Jag har dock beställt en kattunge ur en kull som föddes så sent som i måndags, så om ett par månader är det dags igen. Kattdörr har jag ju redan, och Nelly kommer förhoppningsvis att tycka det är kul med en kompis att jaga i huset.

Under långa perioder har jag också haft häst, men även det intresset har skiftat under åren. Som mest hade jag tre egna hästar i garaget på mina föräldrars tomt, som Boels ungdomar ibland hjälpte mig att motionera,. Men oftast var det bara en, och den första hästperioden började redan under Chalmerstiden. Och typiskt nog var det en av mina hundkompisar, Bertil, som då lurade ut mig till ridhuset för att rida på en vuxenlektion, mellan 7 och 8 på morgonen. Efter lektionen åkte Bertil till skolan, medan jag, som hade flexiblare tider på Chalmers, stannade kvar, för att titta fascinerat på en äldre herre som tränade piaff och passage i manegen med sin ytterst väldresserade häst.

När träningen var klar för dagen, var hästen varm och svettig och behövde skrittas ut för att varva ner, och eftersom jag råkade finnas till hands på läktaren blev jag tillfrågad om jag ville göra det. Sedan eskalerade det snabbt. Flera av hästägarna, (som ofta tillhörde Göteborgs societet, och därmed hade möjlighet att rida på förmiddagarna), tyckte det var praktiskt med en pålitlig ungdomlig ”skötare,” som varvade ner hästen efter dressyrträningen. Under ett par år var jag försteskötare till ett stort antal svindyra hästar, och fick till och med privatlektioner av ridlärarna, för att kunna hjälpa till med träningen, när ägarna var på affärsresa. (Det gick förstås ut över min utbildning, men på något sätt lyckades jag ändå ta examen).

Vi var många ungdomar som red och ”skötte” privathästar, och i min dator ligger fortfarande en namnlista på 120 namn, inbjudna gäster till en jubileumsträffsom ordnades någon gång under 2011. Själva ridhusperioden startade alltså redan under 60-talet, och nådde sin kulmen under slutet av 70-talet, då jag hade flera egna hästar, och fars garage förvandlades till stall sommartid. (Jag träffade faktiskt en av mina egna gamla ”hästskötare”, så sent som för ett par veckor sedan, så jag fick min första covidspruta på vårdcentralen i Noltorp). Hästperioden hade förstås definitivt upphört på 90-talet, då jag veckopendlade till Berlin under flera år. Spåren efter hästarna finns dock kvar i parktomten, i form av upptrampade stigaroch en platå där det växer nässlor, eftersom vi brukade dumpa spillningen från ”garagestallet ”där.

Ett annat ihållande intresse är förstås trädgården och parktomten, och eftersom jag är något av en samlare, finns det numera en hel del ovanliga växter både i min egen trädgård och den betydligt större dammparken. Men mer om detta i nästa veckorapport.

Vintern rasat ut i våra fjällar
Drivans blommor smälta ner och dö.
Himlen ler i vårens ljusa kvällar,
solen kysser liv i skog och sjö.
Snart är sommarn här i purpurvågor.
Guldbelagda, azurskimrande
ligga ängarna i dagens lågor,
och i lunden dansa källorne.

Äntligen lite vårkänsla, även om nätterna fortfarande är kalla.

Och på torsdagen inträffade Våffeldagen, som alltid under vecka 12. Även känd som Vårfrudagen eller Marie Bebådelsedag. Enligt Wikipedia har Vårfrudagen i folkmun omtolkats till våffeldagen, vilket lett till seden att äta våfflor just den dagen. Om man nu behöver någon ursäkt för att göra detta - eller låta bli. Våfflor är gott, men själv skulle jag aldrig komma på idén att ställa mig vid våffeljärnet. Även om jag förmodligen har ett, längst in i någon glömd låda i något underskåp i köket. Marie Beb är definitivt en helgdag för barnfamiljer. Men varför just vecka 12? Jo, för att det då är nio månader till julafton, då ju Jesus föddes. Naturens lagar är pålitliga, även i religionen.

På sistone har jag haft lite känningar i mitt högerben. Jag vaknar ibland på nätterna med någon sorts ”nästan-kramp”, som tvingar mig ur sängen för att bara ställa mig på benet ett tag. Det är förmodligen någon sorts cirkulationsproblem, för när jag väl är vaken och uppe känner jag ingenting, och långpromenaderna med Nelly blir snarare längre och längre. Det syns inte heller något på benet, varken svullnad, blåmärken eller annan missfärgning. Och varför just högerbenet?

Sist jag ramlade och slog mig, för nästan exakt ett år sedan, var det vänsterbenet jag skadade – (vänster ben och höger tumme enligt min egen veckodagbok). Det hängde ihop med en översvämning borta vid Bryngenäsgrinden, som orsakades av en plötslig islossning. Smältvattnet steg ända upp på vändplatsen utanför grinden, och anledningen till att jag valde att klättra över muren istället för att gå genom grinden grinden var att jag inte ville bli våt om fötterna. Istället blev jag våt över hela mig och stukade dessutom foten. Hur jag tog mig hem efteråt – dryga två kilometer – minns jag över huvud taget inte. Men förmodligen var det efter den skadan som jag började gå med stavar.

Men nu är det alltså högerbenet som jag ibland känner av – fast bara om nätterna, eller när jag ligger still framför TVn. Under hundpromenaderna känner jag faktiskt inte ett dugg; jag bara vandrar på som vanligt. Ibland, men inre alltid, har jag en eller ett par skidstavar med, mest som en säkerhetsåtgärd, men det är nog mera psykiskt än fysiskt som jag är beroende av dem. Stavarna används förstås mest när det är halt vintertid, men de står fortfarande kvar vid min bakre ingång, trots att det nu definitivt är vår, och det händer att jag tar med en, eller båda på mina hundrundor. Som nu, när jag alltså ibland har lite ont i ett ben igen, även om det råkar vara det andra benet den här gången.

Vid bakre ingången står även en trave med apelsinlådor från Lidl, fyllda med nerfallna grenar och kvistar, som jag rensat bort ur skogen. Innehållet används som tändved i mina två öppna spisar, och eftersom jag har eldat varje dag under hela vintern, börjar högen av lådor nu att ta slut. Men även eldningssäsongen lider ju mot sitt slut, och det finns gott om nya nedfallna grenar i skogen, så förhoppningsvis hinner jag fylla dem igen till nästa vinter. För tillfället har jag dock en inaktiv period, och utevistelsen inskränks huvudsakligen till hundrundorna. Lyckligtvis hann jag räfsa bort huvuddelen av de nerfallna löven i dammparken redan i höstas, men eftersom ekarna har kvar sina löv länge, har det kommit rätt mycket nya. Men om bara finvädret håller i sig, lär jag nog få det gjort innan gräset börjar växa igen.

För våren är ju definitivt på gång...

Ja, jag kommer! Hälsen, glada vindar,
ut till landet, ut till fåglarne,
att jag älskar dem; till björk och lindar,
sjö och berg, jag vill dem återse.
Se dem än som i min barndoms stunder,
följa bäckens dans till klarnad sjö,
trastens sång i furuskogens lunder,
vattenfågelns lek kring fjärd och ö.

Trots att det fortfarande är flera minusgrader på nätterna känns det ändå lite som vår, och ett säkert vårtecken är när änderna dyker upp. Vilket de alltså gjorde i veckan. De stannade förstås inte länge, eftersom isen fortfarande ligger kvar på dammen, och beta gräs kan de lika gärna göra nere på fälten. Och frågan är om de alls kommer att bygga sitt bo på ön i år. Förra året blev det aldrig någon häckning, troligen för att de tycker att Nelly är lite för störande, när vi passerar på våra dagliga rundor. Hon har nämligen börjat att ta ett ärevarv ut på ön under passagerna, så jag planerar att sätta upp en liten barrikad på bron, för att hindra henne.

Det vore trevligt med en kull andungar i dammen igen, även om de sällan stannar mer än ett dygn, innan de traskar i gåsmarsch ner till sjön. Samtidigt är det ju en risk – det skulle ju vara förskräckligt om Nelly fick tag på någon av ungarna. Jag får kanske nöja mig med kniporna, som brukar häcka i en av uggleholkarna, vilket ju är lite tryggare, trots att även de passerar dammen till fots, när ungarna väl är kläckta. (Den säkraste lösningen vore förstås att hålla Nelly kopplad under passagen förbi ön, även om hon går lös i stort sett överallt under resten av promenaderna. Men så rörig som jag börjar bli i huvudet, så skulle jag säkert glömma kopplet förr eller senare, och det räcker ju med en miss om olyckan skulle vara framme. Så kanske det ändå vore bäst om andparet bestämmer sig för att häcka någon annanstans).

Det har varit en besvärlig vårvinter för sjöfåglarna, eftersom isen fortfarande ligger kvar på hela sjön, även om den nog börjar bli rätt murken vid det här laget. Det märks, eftersom det ligger tre döda svanar på olika ställen i strandkanterna längs Bryngenäsrundan. Det mest störande med det är att Nelly stannar för att äta av kadavren, och även bär med sig bitar av ben och vingar långa sträckor. Bortsett från risken att hon ska svälja något vasst, är det rätt äckligt, och eftersom jag har svårt för döda djur klarar jag inte att ta ifrån henne bytet. Hon stannar också här och var för att lägga sig ner och gnaga på benen ett tag, innan hon slutligen lämnar dem, för att sedan plocka upp dem på nästa runda, och bära dem en bit till. Då blir hon ibland lite efter, och det gillar jag inte heller, eftersom jag alltid vill ha koll på var hon befinner sig.

Lyckligtvis vet alltid Nelly själv var jag själv befinner mig. Det märks tydligt de gånger jag försöker utmana henne genom att gömma mig bakom stenar och buskar, om jag tycker avståndet blir för stort. Det dröjer oftast bara några sekunder innan hon kommer rusande i full fart, och även om hon ibland passerar förbi mitt gömställe, blir det sällan mer än ett par meter, innan hon tvärvänder och dyker på mig. (Och ja, jag vet; så här års borde hon vara kopplad under hela promenaderna. Men med hennes energinivå skulle hon bli odräglig inomhus under resten av dagen, så jag fortsätter att bryta not lagen med berått mod. Hon kan åtminstone inte beskrivas som ”löslöpande”, eftersom hon aldrig går ut på egen hand, följer mig obrottsligt och sällan är utom synhåll mer än ett par sekunder).

Och häckningsperioden har åtminstone inte börjat ännu, även om vildgässen dök upp under veckan, och nu betar i stora flockar på ängarna kring Bryngenäs slott. Mat finns det åtminstone gott om för dem, eftersom det har varit barmark länge. Bortsett från gässens olåt är det annars fortfarande förvånansvärt tyst i skogarna. Man hör knappast något fågelkvitter alls, bara någon enstaka kråka på avstånd. Kanske har parningstiden inte riktigt startat ännu, eller också håller småfåglarna hellre till på folks verandor så här års. Både Gun och jag stödmatar med fågelfrö, och det finns det säkert flera i området som gör. Det är en ständig trafik av småfåglar hela dagarna, och om fröna skulle råka ta slut någon gång, kommer de och pickar uppfordrande på fönsterrutan.

Vi väntar fortfarande på vaccinet mot Covid, och det lutar tydligen mot att vi får fortsätta att vänta fram till sommaren. Senaste nytt i tidningarna är att 15 europeiska länder - (dock inte Sverige) - pausat Astra Senecas vaccin, p.g.a alltför hög procent av patienter med blodproppar. Fast sen har det tydligen blivit godkänt igen. Eller inte... Och om eller när jag själv skulle hamna i en valsituation, skulle jag förmodligen välja att avstå, tills Astra Seneca fått definitivt klartecken. Risken att för mig bli smittad är nog minimal, även om jag envisas med att åka och handla själv en gång i veckan. Men blodproppar vill jag definitivt inte ha; det känns som en nästan större risk än själva influensan.

Nå,  jag är åtminstone inte helt isolerad, även om det ibland känns som om livet stannat. Marianne och jag brukar träffas en gång i veckan på hundpromenaden, även om hon på sistone har hållit sig mycket ute på sommarön. Men snart är det påsk, och då kommer stockholmsgänget till Lövekulle, vilket åtminstone betyder fler gemensamma hundpromenader. Och Gun, Göran och jag träffas nästan dagligen över ett glas vin på eftermiddagarna. Fast alltid utomhus och på säkert corona-avstånd nere vid deras brunn. Det blir lite kyligt ibland, men man kan ju palta på sig.

Det är betydligt mera synd om ungdomarna, särskilt de som tar studenten till våren. För dem är det definitivt ett förlorat år, och jag har faktiskt förståelse för dem som börjat slarvas med restriktionerna. En årskull av studenter har redan snuvats på sitt livs dittills viktigaste dag, och det ser osäkert ut även för årets kull.

Men på söndagen gick isen äntligen upp på sjön, så våren är ju åtminstone på gång… Eller?

Våren är definitivt på gång, men fort går det verkligen inte, eftersom nätterna är så kalla. Så fortfarande under senaste söndagskvällen låg isen kvar på dammen. Fast vid det här laget bär den förstås inte mig längre, även om Nelly gärna tar en tur ut på den, när vi passerar på våra dagliga rundor.

Traktens ungar har också använt den som skridskobana under den senaste månaden, och det har jag ingenting emot, bortsett från en sak; de spelar tydligen någon sorts improviserad bandy på isen, och använder då nerfallna grenar som klubba, och stenar eller vedträn som boll. Efteråt lämnar de ofta lekredskapen kvar på ute isen, vilket däremot irriterar mig, för förr eller senare smälter den förstås, och då hamnar ju grenarna och stenarna ute på dammbotten.

Ungarna har tydligen andra tidsrutiner än jag, så hittills har jag inte själv råkat på dem ute på isen, när jag passerar på mina fyra dagliga rundor, annars skulle jag förstås ha sagt till dem. Så jag bestämde mig för att kommunicera genom en skylt i stället, med texten ”Låt bli att slänga ut grenar och stenar på isen!”, som jag gillrade upp vid ingången. Det tycks faktiskt ha funkat, fast möjligen beror det på att isen under tiden blivit så murken att inte ens ungarna vågar sig ut på den längre.

När jag letade efter material till skylten i uthuset hittade jag ett par gamla skyltar med texten ”Kör inte in på gräset!”. De härstammade från den första tiden för tio år sedan, då de nya husen kom till i området. De nya tillfartsvägarna, som döptes till Fritidsvägen och Ferievägen, byggdes 2009-2010, efter en långvarig tvist med kommunen, som ursprungligen planerade ett dra tillfartsvägen på skrå uppför hela sluttningen mot fälten, och sedan diagonalt över näckrosdammen. Med hjälp av Gatukontoret fick vi så småningom till en vettigare sträckning, som passerar dammen i en mjuk båge, och det hela blev faktiskt till slut riktigt snyggt.

Jag sådde gräs på den plana ytan närmast vägen, med en rad av buskar och träd lite längre in, för att skärma av insynen mot dammen. Men eftersom Gatukontoret valt att placera en vägbula ungefär mitt för dammen, för att tvinga folk att hålla ner hastigheten inne i bostadsområdet, hamnade jag snart i konflikt med ett par av de nya grannarna, som envisades med att köra in på min gräsremsa för att undvika bulan. (Enligt Göran berodde det på att deras sportbil hade så låg frigång, att de riskerade att smälla i underredet, ifall de passerade bulan i för hög fart. Men eftersom hela idén med bulan var just att hålla nere farten, var det ju inget gångbart argument).

Det blevså irriterande att jag till slut blev tvungen att ta saken i egna händer, för att få slut på ofoget, men efter att jag satt upp de ilskna skyltarna upphörde det, och förbudsskyltarna hamnade därmed i uthuset för gott. Den nya skylten är betydligt enklare och består bara av ett pappersark i en plastficka, placerad på en pinne. Men förhoppningsvis fungerar det i alla fall, eftersom ungarna numera är gamla nog att kunna läsa.

Det här med pinnar och stenar på isen är faktiskt det enda problemet jag har haft med ungarna i området sedan de nya husen kom till. Det är skönt, för man vill ju inte bli känd som den där skräcktanten, som alltid ryar och grälar. Jag var lite orolig i början för att de skulle hitta på att använda min äng som fotbollsplan, men hittills har det inte hänt. Däremot cyklar de med sina minicyklar på stigarna runt dammen, men så länge de håller sig på gruset gör det ju ingen skada.

Dagarna rullar på och ingenting händer. Vädret är till synes oföränderligt klart och kallt, och våren verkar ha stoppat upp. Enda märkbara skillnaden är att det blir allt ljusare på morgnarna, när jag går min första morgonrunda med Nelly. (Av någon anledning vaknar jag alltid vid sextiden, trots att det än så länge knappast ens är gryning så dags. Jag har kommit fram till att det förmodligen är tidningsbilen som väcker mig, eftersom tidningen alltid finns i lådan när jag passerar på väg mot dammskogen).

Nå, två saker har faktiskt hänt i veckan; Niklas och Katrins växthus har äntligen blivit färdigt, och jag har fått tillbaka min husnyckel, som varit försvunnen i åtskilliga veckor.

Det finns faktiskt ett samband mellan dessa två händelser. Jag har hål i båda byxfickorna, och trodde därför länge att nyckelknippan hade ramlat ut genom fickan under någon av de dagliga hundpromenaderna. Jag hoppades på att den skulle komma i dagen när snön smälte bort, men så skedde alltså inte. Sedan fick jag för mig att det kunde vara Svantes pojkar som hade min förlorade nyckel. Det är nämligen de som sätter upp växthuset vid Niklas entré, men på grund av kylan hade de inte visat sig på flera veckor. Jag hade dock ett förvånansvärt tydligt minne av att jag lånat ut nyckeln till dem sist de var här, eftersom en av dem behövde komma in i huset för naturbehov. När det nu äntligen blev mildväder, och killarna dök upp för att fortsätta jobbet, rök jag därför på dem direkt för att fråga om nyckeln. Killarna hade emellertid ett lika tydligt minne av att de lämnat tillbaka nyckelknippan, och eftersom det är jag som är senil och inte de, så var jag ju tvungen att tro dem.

Jag hade alltså gett upp hoppet, bortsett från att jag faktiskt planerade att gå in på polisstationen och fråga om någon lämnat in nyckelknippan där, nästa gång hundpromenaden kombinerades med veckoinköpen och alltså krävde en bilresa till stan. Men i veckan skedde faktiskt undret, i samband med att Gun plötsligt bröt mot våra dagliga rutiner. Vi brukar normalt ta ett glas vin tillsammans nere på deras uteplats vid brunnen, (alltid utomhus oberoende av temperaturen p.g.a coronarestriktionerna). Men den här dagen hade Gun av någon anledning packat ner vinflaska och glas i en korg och kom upp till mig istället.

Där sitter vi alltså på min veranda, och tittar på småfåglarna, som flyger fram och tillbaka bland fröautomaterna, och plötsligt säger Gun; ”Det ligger en nyckelknippa vid verandaräcket”. Jag tittar till, och mycket riktigt; där ligger mina förlorade husnycklar, och där har de alltså legat i veckor… Lättnaden var enorm, eftersom nycklarna går till alla tre husen, och det aldrig är kul när husnycklar är på drift. I fortsättningen kommer jag förhoppningsvis att vara väldigt försiktig med vad jag stoppar i fickorna. (Jag borde naturligtvis laga hålen, men det stupar på problemet med att trä in tråden genom nålsögat. Så det lär få anstå tills ungdomarna kommer på besök igen, och jag kan få hjälp med uppgiften).

Fast vid det laget har jag förmodligen glömt bort alltihop igen...

Kylan håller i sig, och eftersom jag är lindrigt road av vintersport känns livet rätt trist så här års. Niklas och Katrin, som varit flitiga besökare de senaste veckosluten, kommer tydligen att ha annat för sig den närmaste månaden, med bl.a begravningen i Östersund och skidresa till Funäsdalen under vinterlovet. Fast förr eller senare återkommer de nog hit för att låna min bil, för även om Arvid numera fått sitt körkort - (grattis Arvid!) - har lillasyster Signe nu fyllt nitton, och lär också behöva tillgång till övningskörning utan automatväxel…

Tur ändå att snötäcket är rätt beskedligt. Det gör skogspromenaderna enklare för mig, även om jag tycker lite synd om traktens ungdomar, som nog gärna skulle ha sett ett tjockare islager Visserligen ligger isen på sjön, men snötäcket ovanpåär väl tunt för att det ska gå att åka skidor där, men samtidigt lite för tjockt för att vara idealiskt för skridskoåkning. Under veckan har ett litet gäng av ungdomarna i vårt eget område ordnat en liten skridskobana på min damm istället. De har satt upp ett litet mål, och sopat en del av isen, och så har de gjort en liten rundbana, där de måste ducka rätt ordentligt för att ta sig under bron till ön. Det funkade under några få dagar, sen slog vädret om ordentligt igen, och den lilla is som finns kvar är numera vattentäckt.

Apropå vattentäkt, så var min egen ledning fortfarande frusen under hela förra helgen, och jag lyckades dessutom tappa min nyckelknippa förra veckan, i samband med att jag var nere och stal en spann vatten i Boels hus. Tur i oturen ändå att jag bunkrade upp ordentligt med matinköpen förra fredagen, d.v.s dagen innan vattnet frös. Jag har alltså inte behövt ta ut bilen en enda gång under veckan, och hundpromenaderna har varit begränsade till närområdet. Förhoppningsvis kommer nyckeln också i dagen så småningom, när snön väl smälter undan.

Det är jobbigt att vara utan vatten, både fysiskt och psykiskt. Jag beställde därför dit Bosse från Värmebolaget på måndagen, i förhoppning att han skulle kunna tina upp systemet genom någon sorts ”elektrisk stöt”, eftersom ledningarna ju är av metall. Han kom också – fast, som han sa; ”enbart för att det var du”, för tyvärr kunde han inte göra ett dugg åt problemet.

Ledningarna är numera kommunala, vilket jag totalt hade glömt bort, (i och för sig inte så förvånande, med tanke på hur rörig jag börjar bli i huvudet). Jag minns inte ens när kommunen tog över driften, och inte heller var i marken de nya ledningarna mellan Fritidsvägen och huset ligger. De går alltså numera in i huset från en helt annan punkt via min nedre bilparkering, och jag har ingen aning om den exakta sträckningen. Vad jag kunde observera var emellertid att de nya ledningarna hängde öppet utefter insidan av grundmuren i källaren, uppenbarligen utan någon isolering alls. Egentligen är det konstigt att vattnet inte frusit tidigare.

Sent på måndagskvällen kom äntligen vattnet tillbaka igen, efter att jag tillbringat delar av helgen med att flytta runt varmluftsfläkten till olika platser under huset. Fast huvudanledningen var nog ändå att yttertemperaturen plötsligt stigit med mer än 10 grader, och framåt slutet av veckan har det hunnit bli åtskilliga plusgrader. Nu lär nog vintern vara över för i år, men när det blir lite varmare får jag nog se till att ledningarna frostsäkras ordentligt. Det lär få bli både isolering och en elektrisk värmeslinga med termostat, antingen det nu blir Värmebolaget eller Tvillingarna, som får krypa in under huset. Själv är jag definitivt för gammal för sådana övningar.

Även Gun och Göran har vattenproblem, fast i deras fall uppifrån, och orsakat av regn och snö. De har ett yttertak som läcker, och vattnet från läckan rinner tydligen under tegelpannorna ner mot husväggen som vetter mot terrassen. Därifrån fortsätter det tydligen ner inne i köksväggen. Enligt Gun, som pekade ut spåren från läckan för mig både inom- och utomhus, har det pågått i minst två år, vilket syntes på den missfärgade innerväggen.

Jag vet inte hur man kan vara funtad för att acceptera att man har en vattenläcka i inne i köket under flera år utan att göra något åt det. Gun skyller på att hon ”inte har något stöd från sin make”, men hur svårt kan det vara att lyfta telefonen och ringa en byggfirma? Hennes andra argument för att inte göra något åt saken var att ”det säkert kommer att bli jättedyrt!” men det lär ju knappast bli billigare av att låta det fortsätta läcka in, tills både taket och väggen ruttnar bort. Och eftersom båda är pensionärer från ett högkvalificerat yrkesliv, lär de ju knappast vara utfattiga heller.

På lördagen begravdes Ola i Östersund, och ungdomarna från Stockholm och Landvetter åkte dit för att delta i ceremonin. Dock inte vi gamlingar i Blekinge och Lövekulle; i vår ålder ger man sig inte gärna ut på sextiomilaresor. Gun och jag hade en egen minnesstund på den vanliga platsen nere vid brunnen, där vi delade ett symboliskt glas vin med Ola på lördagen. Inte så konventionellt precis, men det kändes ändå rätt bra på något sätt. Jag tror att Ola skulle ha ställt upp på det.

Hjärnsläppen fortsätter, och börjar dessutom bli allt värre. Jag vet inte om det beror på vanlig vinterdepression, möjligen påspädd av den underliggande oron för coronapandemin som ju aldrig tycks ta slut, eller om jag faktiskt borde börja oroa mig ordentligt.

Vid månadsskiftet förra veckan, då jag som vanligt skulle betala räkningarna, kom nästa episod. Jag var redan några dagar försenad, när jag skulle logga in på tisdagen, och stressen över det gjorde förstås inte saken bättre. Normalt loggar jag in med bank-id, men det har av någon anledning upphört att fungera, vilket naturligtvis ökar stressen. Lyckligtvis fungerar mitt gamla digipass fortfarande, så till slut kom jag in.

Vid det laget hade förstås slutdatumet för hela listan av månadsinbetalningar gått ut, så för säkerhets skull bestämde jag mig för att ringa banken. Klockan var då 7.15 på morgonen, så jag ger en eloge till banken, för att någon faktiskt svarade och hjälpte mig ett steg till. Räkningarna blev alltså betalda till slut, och att det förstås blir förseningsavgift på samtliga, kan jag ju leva med.

Men nu började jag oroa mig för vad som skulle hända om även digipasset skulle upphöra att fungera. Allting görs ju digitalt nu för tiden och jag har haft digipasset i evigheter. Det måste ju ha ett batteri någonstans, även om jag inte kan klura ut var det sitter, och förr eller senare kommer väl det batteriet att ta slut.

Till råga på eländet får jag upp en text i mobilen, som säger att ”Stödet för Android 5 upphör”, och att jag måste uppdatera till en nyare version av Android innan juni 2021, för att kunna fortsätta använda bankid. ”Om det inte går att uppdatera denna enhet behöver du byta telefon eller surfplatta”.

Fast hur farao gör man när man uppdaterar??? Det framgår inte någonstans i mobilen. I varje fall inte någonstans som jag kan hitta. Och en ny mobil kostar förstås skjortan. Den jag har fungerar ju tillräckligt bra för mina blygsamma behov, så jag har verkligen ingen lust att slänga ut pengar på en ny. Det slutar väl med att jag som vanligt tittar in till IT-pojkarna på Strömgatan, som brukar kunna hjälpa mig med mina problem.

Men måste det vara så här komplicerat? Jag är väl förmodligen inte ensam om att vara gammal och teknikfrustrerad och behöva uppdatera min mobil. Dessutom är jag högutbildad, och har varit aktiv digitalt så länge jag kan minnas. Så om det är så här svårt för mig, hur illa kan det vara för andra gamlingar?

På mitt skrivbord vid datorn ligger också ett papper från Närhälsan, om hur jag ska boka tid för vaccinering, adresserat till ”dig som är 70 år eller äldre”. Fast informationen har redan hunnit bli inaktuell, eftersom det plötsligt blivit brist på vaccin, samtidigt som smittspridningen börjat öka. Fas 3, som numera har utvidgats till alla över 65, beräknas nu starta tidigast 22 februari. Fast ”just nu finns inga lediga tider utlagda” så det går inte att boka tid. Tack för informationen, Närhälsan!

Under tiden har vintern slagit till ordentligt. Snötäcket är bara någon decimeter djupt,och någon nysnö lär inte vara att vänta under den kommande veckan. Däremot fortsatt kyla, och natten till lördagen frös vattenledningen under huset. Mitt eget fel, för normalt kryper jag in under huset innan kylan slår till, sätter dit en liten varmluftsfläkt och öppnar kranen som tömmer den frihängande ledningen till växthuset, efter att först ha stängt av vattnet till den inne i huset.

Fast förra året sjönk ju temperaturen knappast under nollan en enda gång, så ute vattnet blev aldrig avstängt den vintern. Möjligen var det därför jag glömde bort att gå igenom den vanliga vinterrutinen med kranarna i år. Och inte förrän jag behövde upp och kissa mitt i natten, upptäckte jag att det inte kom något vatten ur kranarna. Då var det alltså redan för sent, men jag kröp ändå in under huset och sattedit fläkten i efterhand dan därpå. Bara det är ett jobbigt företag, eftersom den fria höjden därinne bara är runt en meter. Det hjälpte inte heller. Trots att medeltemperaturen steg några grader under helgen kom vattnet inte igång igen.

Tur ändå att jag hade ordnat med pottskåpet vid sängen redan förra veckan, för nu kom det till användning oväntat tidigt. Men otur att det skulle hända just en fredagsnatt, för Värmebolaget, som är min vanliga räddning vid sådana här tillfällen, hade förstås helgstängt. Det blev alltså att överleva helgen med hjälp av några hinkar lånat vatten från grannhusen, men eftersom huset värms med direktel och inte vattenburen värme, så gick det ändå inte någon större nöd på mig. Man dör ju inte av att inte få bada på ett par dagar, och matlagning och tandborstning går ju att klara även med vatten ur en hink.

Till helgen kom också Niklas och Katrin till Lövekulle för tredje veckan i följd, så det blev en gemensam hundpromenad på söndagen som vanligt. Kul, för annars är livet rätt ensligt, så här i vintriga coronatider. Min hundkompis Marianne har tagit sin tillflykt till lantstället, så våra vanliga veckoträffar har varit inställda de senaste två månaderna, delvis för att Nelly löpte under julhelgen. Gun och jag, och ibland även Göran, brukar ta ett coronasäkert glas vin utomhus på eftermiddagarna nere vid deras brunn, men det har varit väl kyligt för det under större delen av den senaste veckan. Inte förrän på söndagen var det tillräckligt dräglig temperatur i solskenet för att vi skulle våga oss på det igen.