Niklas och Katrin har varit i Lövekulle sen nyår, och på fredagen kom även Arvid och Signe ned med tåget. Det har blivit ett par gemensamma hundpromenader, men annars begränsas umgänget fortfarande av coronan, och så lär det förbli tills vaccineringen hunnit genomföras. Själv borde jag ju tillhöra de riskgrupper som prioriteras, eftersom jag är en bra bit över 80, men hittills har jag inte inlemmats i någon speciell riskgrupp. De grupper som prioriteras är bara 70plus i kombination med sjukdom eller hemtjänst. (Själv löper jag förmodligen större risker, även om jag bor ensam, eftersom jag fortfarande måste åka och handla själv. Men det verkar som om de har missat just min kategori vid klassningen). Det ska bli intressant att se om jag kommer att få någon kallelse efter att de blivit klara med äldreboendena, eller om jag förväntas boka tid själv i konkurrens med alla andra.

Det kom lite snö redan i början av veckan, och vintervädret lär fortsätta även nästa vecka, enligt den senaste väderleksrapporten. Det är lite extra jobbigt, eftersom jag inte gillar att köra i halka, och jag måste ju ta ut bilen åtminstone en gång i veckan för att handla. Som tur var plogade de ganska snabbt efter det första snöfallet, men sedan har det ju fyllts ett par gånger under veckan, fast lyckligtvis bara i små mängder. Det snöade ävenrätt ordentligt under veckans sista hundrunda på söndagsmorgonen, så jag kortade ner den så mycket som möjligt, främst för att Nelly skulle slippa klampar i tassarna. Ungarna i området är dock lyckliga, och deras kälkar kommer förvånansvärt långt ner mot Lövekulle Udde, trots den ganska beskedliga backen ner mot fältet.

Men snöväder är definitivt inte min favorit, varken under hundpromenader eller i kombination med bilkörning. I veckan har bilen ändå varit ute en hel del, dock med Arvid vid ratten istället för mig. Han håller nämligen på att ta körkort, och eftersom deras egen bil har automatväxel, behöver han öva sig även på manuell växling, eftersom körkortet annars bara skulle tillåta honom att köra automatväxlat. Och när han väl har klarat av uppkörningen, lär min bil få börja serva Signe istället, eftersom även hon har uppnått körkortsålder numera. Men det är nog bara bra för motorn, jag tror faktiskt inte det är nyttigt för bilar att bli stående för länge. Bl.a laddas ju batteriet upp under körning.

Just nu är det inte så mycket att göra utomhus, och snön gör ju inte direkt möjligheterna bättre. Lövräfsningen har förstås fått stå på vänt, och bortsett från promenaderna med Nelly och att lasta och köra in ved är det inte mycket att göra utomhus. Det går dock åt rätt mycket ved, eftersom jag eldar i båda spisarna, så vid det här laget finns det inte så mycket kvar i vedboden. Frågan är om det ens kommer att räcka vintern ut, men om det skulle ta slut har jag tillåtelse från Niklas och Katrin att ta ved från deras förråd på baksidan av huset. Men vedförrådet behöver ju fyllas på förr eller senare, så det är tur att vi fortfarande har tillgång till Tvillingarna. Det finns ett antal döda träd i skogen bakom Niklas och Katrins hus, som normalt skulle få stå kvar av miljöskäl, men nu förmodligen kommer att fällas för att bli brasved. Men det får bli en senare fråga, vi lär ha tillräckligt med ved för att klara oss över vintern. Husen är ju ändå el-uppvärmda, så brasorna är mera en trivselfaktor än en nödvändighet, även om det förstås också finns ett visst ekonomiskt incitament.

Sen snön kom i början av veckan har Gun och jag fått upphöra med våra eftermiddagsträffar på verandan. Även om man teoretiskt borde kunna sopa bort snön, blir det lite för kallt om ändan på de isiga trädgårdsstolarna. Vi håller en viss kontakt per telefon, som en sorts koll på att vi fortfarande är vid liv, men det blir ju inte detsamma. Själv tycker jag nog att vi borde kunna hålla tillräckligt corona-avstånd även inomhus, men Gun är lite mer paranoid än jag vad gäller smittrisken. Och kanske har hon rätt, eftersom jag fortfarande åker och handlar själv. Jag ingår ju inte i någon officiell riskgrupp, men det gör både Göran och Gun, trots att de är 6 år yngre ån jag.

Jag tillbringar numera en alldeles för stor del av dygnet framför bildskärmar; är det inte TVn, så blir det datorn. Jag prenumererar t.ex. på tre dagstidningar digitalt; Svenska dagbladet, Göteborgsposten och New York Times. Och även om jag saknar känslan av att bläddra i en papperstidning, så finns det ändå fördelar med datorn. Framför allt att man kan ändra storleken på texten, vilket inte är helt oviktigt när man kommer upp i min ålder. Det är också relativt enkelt att skippa annonserna,även det en fördel.

Innehållet i pressen domineras för tillfället av Trumps senaste dumheter, som slutligen lett till att han blivit avstängd från både Facebook och Twitter, som varit hans tidigare favoritmegafon. Den smått surrealistiska attacken på kongressen i Capitolium, som han mer eller mindre instigerade blev tydligen den sista droppen, och förhoppningsvis slutet på hans karriär. Hans excesser har visserligen varit underhållande, men vid det här laget har nog de flesta, i likhet med mig, fått nog. Än så länge är han ju fortfarande president, men förhoppningsvis finns det metoder att hålla honom i schack, ifall han t.ex skulle komma på idén att förklara krig mot Kina.

I veckan bläddrade jag förbi två helsidesannonser, båda om champagne. (Det var väl den aktuella nyårshelgen som styrde urvalet). Båda annonserna var förstås försedda med den obligatoriska varningstexten; på den ena stod det ”Alkohol är beroendeframkallande” och på den andra ”Alkohol kan skada din hälsa”. Visst är det paradoxalt att firmorna, samtidigt som de annonserar sin vara, även avråder kunderna från köpet?

Till nyårshelgen kom stockholmsgänget ner till Lövekulle, vilket alltid är trevligt, även om vi fortfarande bara kan träffas utomhus. Något gemensamt nyårsfirande blev det förstås inte, eftersom N&K traditionellt firar med gamla alingsåskompisar. Det blev däremot en gemensam hundpromenad på lördagen, så jag fick lite uppdaterad info om situationen i Stockholm,där Amandas planerade julbesök från England ju fick ställas in p.g.a coronan.

Epidemin är uppenbarligen inte över här i Alingsås heller. Tvärtom verkar den ha börjat ta ordentlig fart just nu. Men helt isolerad är jag ändå inte, eftersom Gun och jag har kommit på ett relativt coronasäkert sätt att umgås. Vi träffas väl påpälsade utomhus över ett glas vin på eftermiddagarna, oftast på deras uteplats vid brunnen, men ibland på min veranda. Ibland är Göran med, men oftast inte, eftersom jag misstänker att han brukar sova middag ungefär vid den tiden. Vi har ändå tur, eftersom vi bor tillräckligt nära varandra för att kunna ses regelbundet, åtminstone så länge mildvädret hänger i sig.

Min andra regelbundna kontakt, Marianne och hennes två glada welshpojkar, har jag inte kunnat träffa på ett bra tag, eftersom Nelly började löpa för drygt tre veckor sedan. Jag har faktiskt kunnat ha henne lös på långpromenaderna ändå, eftersom vi hittills inte har stött på några hundar inne i själva skogen, och hon i stort sett aldrig går utom synhåll för mig. Men uppenbarligen luktar hon fortfarande väldigt gott, för de hanhundar vi träffar på in- och utvägen är påtagligt intresserade, och själv ställer hon skamlöst upp sig och viker undan svansen. Men det har ju ändå gått tre veckor nu, och de har kommit in från sin frivilliga corona-isolering ute i sommarstugan i skärgården. Så förhoppningsvis kommer vi att kunna träffas i den kommande veckan

Jag envisas också med att fortfarande åka och handla själv. Och hittills har det ju gått bra, (som mannen som trillade ut från takterrassen på skyskrapan sa, när han passerade 31 våningen). Fast smittrisken är nog inte överhängande stor. Det är inte så mycket folk i affären under de tider jag handlar; alla håller avstånd, och det är corona-säkra avståndsmarkeringar i golvet vid köerna till kassan. Ibland funderar jag faktiskt över om jag borde beställa hemkörning, men jag är inte riktigt framme vid det stadiet ännu. Gun och Göran har en variant där butiken plockar ihop varorna åt dem, men då måste man ju ändå ta bilen in för att hämta ut dem ur något skåp på utsidan, så det tycker jag inte är någon större förbättring.

Den här veckan behövde jag också bunkra upp med hundmat, eftersom både torrfodret och de djupfrysta hundköttbullarna tagit slut ungefär samtidigt. Jag fick alltså ta mig till Pias Hund & Fritid ute vid Vänersborgsvägen. Det ligger nära Lidl, där jag brukar veckohandla, och även nära Karin Boyes Park, som är ett av mina favoritställen för hundpromenader, så jag slog tre flugor i en smäll. Vilket är bra, eftersom jag ogärna tar ut bilen alls numera. Senare i veckan fick jag dessutom hämta en stor påse med fårhjärta, -lungor och -lever hos Sofia och Mats, efter den vanliga höstslakten. Det tog större delen av eftermiddagen att skära alltihop i småbitar och förpacka det i lagom stora plastbackar.Men nu är jag i alla fall välförsedd med hundmat för åtskilliga månader framåt.

Nyårsafton är alltid en pers för oss hundägare, och det finns de som tar sina hundar och åker till ett ”skottsäkert” hotell i närheten av en flygplats under hela nyårshelgen. Så illa är det ju inte där jag bor, men i vårt område, liksom de flesta andra villaområden, finns det rätt många grannar som bränner av sina fyrverkerier vid tolvslaget. Även vid åttatiden på kvällen brukar det smälla rätt mycket. Förmodligen är det barnfamiljer, som tidigarelägger fyrverkerierna för att ungarna ska få vara med. Det brukar dock vara en lugn svacka vid tiotiden på kvällen, då man kan ta sig runt på en ”kissrunda” med hunden, utan att det smäller från alla håll. Så även i år, men vi väcktes förstås prick klockan 24, då grannarna från ömse sidor drog igångde vanliga fyrverkerierna.

Nellie är gudskelov ganska oberörd, men jag tycker ändå det är stressande, eftersom det behövs så lite för att orsaka permanent skotträdsla; bara någon tanklös unge som kastar en smällare på eller nära hunden. Jag har haft en skotträdd hund tidigare, och det var faktiskt min egen bror som gjorde sig skyldig till att bränna av en smällare alldeles inpå hunden. Jag tror att han bara var tolv år vid tillfället, men han borde ändå ha begripit bättre. Efter det tillbringade hunden alla sina nyårsaftnar darrande under sängen, medan jag svor ve och förbannelse över min korkade bror. Nu är i alla fall nyårsafton över för i år, vilket är skönt, eftersom den alltid är ett stressmoment. Den som en gång har haft en skotträdd hund, vill aldrig vara med om det igen,.

Gråvädret håller i sig, men nu vänder åtminstone ljuset i alla fall; höstdagjämningen inträffade ju den 21.12 Från och med dåblir det alltså lite ljusare för var dag, även om det går väldigt långsamt i början.

Julen gick rätt spårlöst förbi för mig i år. Julfirandet inskränkte sig till ett glas vin med Gun och Göran, nere vid deras källaringång. Fast det är förstås så vi alltid träffas numera, och det är vi ju inte ensamma om, så här i coronatider. Man får vara tacksam att vädret håller sig så varmt att det fortfarande går att träffas utomhus. Någon direkt julstämning blir det dock inte. Det långvariga gråvädret är förstås lite deprimerande, men själv föredrar jag det definitivt framför snö och is.

En liten gran har jag ändå haft. Jag drog upp den med roten, när jag upptäckte den vid stigen ute på Talludden, och nu står den i en blomkruka på mitt runda bord. Om den överlever julen ska jag plantera den ute i dammparken. Kanske blir den julgran igen nästa år. Om inte, får den väl bli ved.

Just nu handlar mitt dagliga liv rätt mycket om ved. Det är dessutom inte mycket annat man kan göra utomhus så här års. Mer än gå ut med hunden, förstås, men hon är ju med under vedhanteringen utomhus också. (Och ”bidrar” dessutom till vedhanteringen inomhus, genom att knycka pinnar ur den stora kopparbaljan i vardagsrummet, och sedan tugga dem till småflis på ryamattan i sovrummet).

Mitt hus värms upp med elvärme, vilket ju blir rätt dyrt, även om väggarna är välisolerade. Jag har emellertid också både en kakelugn och en gammal braskamin som försetts med lucka för att bli mera värmeeffektiv. Utöver den rena trivselfaktorn med att elda brasor, finns det alltså också ett rent ekonomiskt incitament. Fast det är klart att jag egentligen inte behöver elda i vedspisarna, särskilt som vedhanteringen ju är ett både tungt och monotont arbete.

Men det blir mycket nerfallna grenar och kvistar på en skogstomt även under normala förhållanden, och under förra året hade vi dessutom ett onormalt stort antal stormar, som välte ett par rätt stora träd. Stammarna sågades sedan upp till ved med hjälp av Tvillingarna, och är numera prydligt instaplade i vedboden på baksidan av uthuset. Under vintersäsongen eldar jag alltså dagligen i båda eldstäderna, och det går åt ett par skottkärror fyllda med ved under en vecka. Vedboden håller därmed snabbt på att tömmas

Förråden av tändved hade också vuxit över alla bräddar, eftersom man ju inte eldar brasor under sommarhalvåret. Före julhelgen var båda tändvedsförråden, på trappavsatsen vid bakdörren och på den lilla uthusverandanfullpackade med gamla apelsinlådor, som jag en gång i tiden fick från ICA och Domus, och numera används som mellanförvaring av tändved. (Domus finns väl inte ens kvar längre, men de gamla papplådorna hänger med än idag, även om många av dem börjat lossna i fogarna). Vid det här laget är dock minst hälften av papplådorna tomma igen.

Det finns dock fortfarande ett par jättestora högar av nerfallna grenar och kvistar på dammtomten, som bara har blivit liggande, och byggts på successivt av nya nerblåsta grenar. De skulle behöva klippas ner till lagom längder och förvaras under tak. Hittills har det jobbet fått anstå, eftersom alla förråden redan var fulla. Grenhögarna har därförvuxit rejält under året, men nu är det ju eldningssäsong igen, och innehållet i papplådorna minskar snabbt. Så det är definitivt dags att organisera upp i kaoset.

Att förvandla de otympliga grenarna och kvistarna till lagom längder av tändved med hjälp av vedsåg och grensax är ett lågprioriterat företag, som egentligen bara blir utfört när väder och vind sätter stopp för alla andra – och roligare – utomhusjobb. Och vid det här laget är högarna jättestora, den elektriska motorsågen nyckfull och opålitlig, alla handsågarna gamla och rostiga, och sågbocken så murken, sned och vind att den håller på att ramla i bitar. Så särskilt fort går det inte.

Men vid det här laget finns det ju åtminstone också ett antal tömda lådor att förvara tändveden i, och fler lär det bli, eftersom vintern ju inte är slut ännu. Så det tidigare lågprioriterade jobbet har plötsligt klättrat på dagordningen. Just nu eldar jag dagligen i båda spisarna, och en stor del av min utetid går åt till att köra in ved till brasorna, och försöka förvandla grenhögarna till mera lätthanterlig tändved.

Det tidigare välfyllda vedförrådet lär förstås minska snabbt, när eldningssäsongen nuhar startat, men jag har definitivt både brasved och tändved så jag klarar mig fram till våren. Men förr eller senare lär veden ändå ta slut. Då blir det att kalla in Tvillingarna eller Niklas igen, för att fälla något lämpligt skräpträd, om nu inte vinterstormarna tar hand om den uppgiften åt mig. Motorsågen är skraltig, men går nog att använda ett år till, speciellt om jag lämnar in den på service först. Kanske jag rent av kommer att skafta om den gamla klyvyxan, som varit oanvändbar i minst ett år. För Wellfeltarnas eldrivna vedklyv vågar jag mig inte på att laborera med ensam. Tekniska prylar har aldrig varit min specialitet, trots att jag faktiskt har gått fyra år på teknisk högskola.

Det har varit en riktigt lång och tråkig höst, med corona-isolering och ihållande gråväder. I veckan upptäckte jag dessutom att Nelly var en bra bit in i sin löpperiod, vilket är ytterligare en stressfaktor, eftersom jag gillar att ha henne lös.

Både på fredagen och söndagen bröt dock solen fram, och även om det bara är ljust 5-6 timmar om dagen så här års, så gör ändå en solglimt stor skillnad. Särskilt som det är över en månad sen förra gången; jag tror det var i mitten av november som vi senast såg solen här i Lövekulle. (Fast själva solskivan såg jag förstås aldrig någon av dagarna, den höll sig gömd bakom stackmolnen. Men bara känslan av hur ljuset förändrades var ju lite uppiggande).

Veckans – och årets - sista långpromenad med Marianne, Douglas och Nelson gick alltså i tisdags, ute vid ridhuset i Nygård. Där hade jag inte varit på evigheter, och mycket riktigt hade jag också problem att ta mig dit, Jag trodde anslutningen till E20 skulle finnas kvar, eftersom där ju även ligger en ridskola och en djurklinik, men så väl var det alltså inte, och jag hamnade halvvägs till Vårgårda, innan jag hittade ett mot och kunde ta mig tillbaka via parallellvägen och bron.

Det var alltså Nelson som upptäckte att Nelly luktade ovanligt gott, och Nelly var alldeles uppenbart med på noterna, ställde upp sig och vek undan svansen. Vi lyckades dock ta oss igenom promenaden utan parning, men det lär också bli sista gången vi kan träffas i år. Vilket är extra tråkigt, för så här i coronatider har man ju inte så många kontakter.

När jag nu ändå befann mig ute vid ridhuset passade jag på att göra mig av med två gamla sadlar, som jag sedan länge har avsett donera till ridklubben. Sista halvåret, efter att Gun kastade ut dem ur mitt forna stall, (som alltså numera är deras garage), har sadlarna belamrat sängen i tornrummet, där de visserligen var ur vägen, men förmodligen inte mådde särskilt bra, eftersom dagsljuset i rummet är alldeles för starkt. Jag hade turen att hitta en kille på plats uppe på ridklubben, vilket inte alltid är garanterat vid den tiden på förmiddagen. I och för sig hade jag ju bara kunnat lägga in sadlarna i något av personalutrymmena, men då kanske någon kunde ha fått för sig att de var stöldgods, så det kändes skönt att få ett officiellt överlämnande. Sadlarna är visserligen gamla, men av hög kvalitet, och säkert användbara i många år till.

Det har varit en lång och tråkig höst, och vintern lär väl knappast bli bättre, även om ett vaccin nu åtminstone tycks vara på gång. Men jag såg just en notis i tidningen om att en ny sorts coronavirus upptäckts i England. Det innebär förstås att Amandas planerade stockholmsresa över jul inte kan bli av, vilket ju är tråkigt för ungdomarna, som sett fram emot att få träffas. Även om hon möjligen hade kunnat ta sig dit, riskerade hon definitivt att bli fast under oöverskådlig tid, när nu epidemin tydligen hotar att ta ny fart igen. Vaccinet är visserligen på gång, men lär ju inte släppas förrän tidigast i mellandagarna.

Själv fick jag dock en oväntad julklapp. När jag kom hem efter min dagliga morgonrunda hittade jag ett julpaket på min trappa. Det var från Anna, och eftersom jag inte har den gängse inställningen till jultraditioner, kunde jag inte låta bli att öppna paketet, som visade sig innehålla en temugg med julmotiv. Fast motivet var faktiskt jag och Nelly, porträtterade bakifrån, sittande vad som såg ut som på bryggan nere vid sjön. Till och med våra namn stod tryckta på muggen, och jag blev alldeles oresonligt glad över den oväntade presenten. Det här kommer fortsättningsvis att bli min officiella temugg.

Det har också varit folk i wellfeltarnas hus under senaste veckan. Det är Signe, som bott där med en kompis, men så här i coronatider vill man ju inte ens knacka på för att hälsa. Men det är ändå trevligt när huset är upplyst på kvällarna, och till slut stötte jag faktiskt på flickorna på eftermiddagsrundan med Nelly, som tyvärr lyckades smutsa ner de vita byxorna för Signes kamrat ordentligt, i sin iver att hälsa. (Signe, som är mera van vid Nellys fasoner, lyckades rädda sina egna byxor från samma öde). Men kompisen tog det hela med ro för ”byxorna ska ju ändå tvättas”. Flickorna ska ta tåget hem hem till julfirandet i Stockholm i kväll, och förhoppningsvis går det vägen för dem.

Även änderna har varit på besök, vilket på sätt och vis är ett vårtecken, även så här års. Jag har faktiskt inte sett dem ännu, men jag hör dem flyga upp när vi passerar i mörkret under morgon- och kvällsrundan. Förr i tiden brukade de ju häcka på ön, men numera tycker de tydligen att Nelly är ett för stort orosmoment. Och det är kanske lika bra, för även jag har byggt en liten barrikad på bron, och hon hittills inte har vågat sig ut i själva dammen, så är det risk att de avbryter häckningen, eller till och med överger ungarna, om de tycker hon känns för närgången. Det här är nog dessutom ett annat andpar än det tidigare, som var betydligt oräddare. Sist jag hade häckande änder i på ön var våren 2018, och det blir nog ingen häckning till våren heller..

Ju äldre man blir, desto fler vanor och rutiner skaffar man sig.

En del av dem är förstås bra: Som t.ex min vana att gå en långrunda med hunden varje morgon vid åtta-tiden. Andra är mera tvivelaktiga och definitivt att betrakta som ovanor. Som t.ex att parkera sig framför TVn med morgonmaten direkt efter hundrundan, vilket indirekt leder till en massa slötittande.

Av någon anledning började jag för någon månad sedan att titta på reprisen av en långserie från 1974, "Lilla huset på Prärien". Just nu går den kl 10-11 måndag till fredag på TV7, vilket brukar passa bra med den tiden jag oftast kommer hem från hundrundan, så jag brukar titta på den varje förmiddag.Det är en sån där typisk småtrevlig amerikansk  ”feelgood”-serie, och den är faktiskt riktigt välgjord, eftersom kvaliteten på amerikansk TV-produktion var högre på 70-talet än nu.

Det finns totalt 204 avsnitt av den, så det blir ju ganska många att ta sig igenom. Ursprungligen sändes den en gång i veckan, förmodligen på bästa sändningstid. Numera går den alltså klockan 10 varje vardagsförmiddag. Jag tror faktiskt inte att jag såg den första omgången på 70-talet, för på den tiden var jag rätt fullsysselsattmed både jobb och hästar, och TV-tittande på långserier ingick inte i mina vanor.Men sedan dess har den gått i repris ett par gånger, på 1990- och 2000-talet, och jag har definitivt sett alla avsnitt minst en gång tidigare. Enligt Wikipedia sändes den i totalt nio säsonger, och just nu tycks vi vara en bit in i säsong fyra, vilket ju innebär att den lär binda upp mina förmiddagsrutiner ett bra tag till.

Men det är inte det egentliga problemet, eftersom jag ju är över åttio och faktiskt har gjort mig förtjänt av lite soffvila framför TVn efter den dagliga tvåtimmarsrundan med hunden, (som dessutom ofta går i svår terräng). Problemet är att jag har svårt att komma ur TV-soffan igen, när jag väl blivit liggande. Efter Lilla Huset på Prärien brukar jag slå över till morgonnyheterna på TV4, som pågår till halvtolvtiden. Men sedan blir utbudet sämre, och det är lika bra, för då är det hög tid att få något gjort i trädgården, innan höstmörkret faller, vilket det numera gör redan vid fyra-tiden.

Just nu är det annars inflation på dåliga amerikanska julfilmer på både TV7 och TV8, om man nu råkar vara road av skräpfilmer. Mellan klockan 11 och 15 varenda dag fram till jul kan man alltså avnjuta en amerikansk julfilm, och alla är lika usla. Det startade redan i november, och sedan rullar det på. Hur många dåliga amerikanska julfilmer finns det egentligen? Jag började faktiskt titta på ett par i början, men gav snabbt upp, för även om vädret är uselt, så är ändå slitgörat med att få undan höstlöven att föredra framför att titta på amerikanska julfilmer. Här är ett litet smakprov från listan för första veckan i december:

TV7                                                      TV8
------------------------------------------------------------------------------------
1.12 11:00 Christmas joy                     13:00 12 pups of Christmas
2.12 11.00 Christmas under the stars   13:00 Second Chance Christmas
3.12 11:00 Christmas in Homestead    13:00 The Christmas calender
4.12 11.30 Christmas in Evergreen      13:00 Christmas List
5.12 11:30 A Nutcracker Christmas     11:40 The Christmas Pact
6.12 11:30 The Christmas Train           09:25 Jamies’ Easy Christmas
7.12 11:00 Chrismas at Graceland       12:55 Season’s Greetings
8.12 11:00 A Christmas to remember  12:55 Christmas a la Mode
….

Och så lär det väl fortsätta ända fram till julafton.

Jag vet faktiskt inte om det här massiva utbudet av amerikanska familjejulfilmer är normalt för december, eller om det hänger ihop med den pågående coronapandemin. I det senare fallet vore det lite ironiskt, eftersom väldigt få i både Sverige och USA lär kunna fira jul med tillrest familj i år.

Någon gång bortåt ett-tvåtiden på eftermiddagen, brukar jag masa mig upp från TV-soffan för lite trädgårdsjobb. Så här års betyder det oftast lövräfsning, vilket är ett både tungt och tråkigt jobb. Det brukar dock bli ett par djupkärror fulla varje eftermiddag, och just nu håller jag på att fylla upp en långsmal svacka i berget norr om Rosengården.

Jag är utan bil för tillfället, eftersom den inte gick igenom besiktningen. Anledningen? Nelly hade käkat upp högra bilbältet i baksätet. Så nu har bilen stått på verkstaden sen i torsdags, för tydligen var det svårt att få tag i ett begagnat bilbälte till en så pass gammal bil. Till slut lyckades verkstaden ändå hitta ett på en bilskrot i Malmö. Men sen ska det skickas till Göteborg, och det tar ju tid. Problemet är att jag hade en ny tid för besiktning 8.20 på måndag, och jag glömde bort att avboka den innan de stängde för helgen. Jag har försökt att komma i kontakt med dem över e-mail, men det var svårare än beräknat och ännu vet jag inte om det lyckats.

Får väl ringa dem direkt när de öppnar klockan sju på måndag, men risken är att jag åker på att betala för felbokningen ändå. Och den sista filmjölken gick åt till söndagsmorgonen, vilket var extra irriterande. Men eftersom Wellfeltarna var på besök fick jag dem att köpa en liter fil till mig, medan Arvid var ute och övningskörde, (med Katrins föräldrars bil, eftersom min fortfarande är fast på verkstaden). Så nu klarar jag mig förhoppningsvis till bilen är klar..

Den stora julgranen på Liseberg tändes upp redan förra fredagen (20 november), tvärt mot alla tidigare varningar om att den nog skulle hållas släckt helt och hållet i år. Nå, en julsymbol som kan beskådas på säkert avstånd från stora delar av Göteborg, är ju trevlig att ha i dessa coronatider, även så här en dryg månad före jul – så pass trevlig att man faktiskt undrade över varför man över huvud taget funderat på att skrota den. Däremot finns det en hel del annat när det gäller det vanliga julfirandet, som folk kommer att behöva skrota i år

Man skulle ju kunna tro, med tanke på hur coronaepidemin förvärrats, att myndigheterna skulle börja avråda från julfirande och julresor. Men tvärtom tycks julhysterin starta tidigare än vanligt. Redan förra fredagen var det ett reportage om jultraditioner och julfirande i förmiddagsnyheterna. Och det har varit gott om julinslag i programmen hela den här veckan, trots att vi fortfarande bara befann oss i november. Fast mest handlar inslagen förstås om ifall det kommer att bli något familjejul alls, på grund av coronan.

Och det stämmer rätt väl även för vår egen familj; det verkar som alla har bestämt sig för att stanna hemma i år, och det är ju faktiskt det enda vettiga. För min del är det lika bra, den långa tågresan till Stockholm är väldigt påfrestande, och jag har dessutom lyckats hoppa på fel tåg vid flera tillfällen. Att hamna på ”mjölktåget”, som stannar vid varenda station är irriterande, men värre är när man kliver på ett snabbtåg i Stockholm, som sedan susar förbi Alingsås utan att stanna på återvägen, så man får ta lokaltåget tillbaka. Vid något tillfälle har jag även lyckats hamna i Katrineholm, av alla osannolika städer, och tvingats vänta ut ett vettigt tåg därifrån.

Julklappsutdelning hos barnfamilj är också rätt långtråkig för alla utom barnen; man tvingas vänta medan ungarna öppnar en miljon presenter från alla möjliga människor, som man ibland inte ens har hört talas om. Så för mig blir det definitivt en ensamjul framför TV-n, eftersom även det normala umgänget med Gun och Göran begränsas genom coronaepidemin. Och frågan är om de ens själva vågar sig på en familjejul; man kan ju inte ha julklapsutdelning på altanen. Jag har till och med börjat fundera på om jag ska ha en egen liten julgran, ifall jag nu lyckas hitta något i lämplig storlek i min lilla skog. Om jag nu ens kan hitta julpyntet; jag har förstås glömt var jag la det förra året.

Boel och Lennart var uppe i helgen, och lär nog inte synas till här någon mer gång i år. De missade dessutom chansen att träffa Niklas och Katrin i Lövekulle, och det var var åtminstone delvis mitt fel. Ursprungligen hade Niklas och Katrin planerat att komma hit den här helgen, och det hade jag vidarebefordrat till B&L. Men sedan ändrade sig stockholmarna, och bestämde sig istället för att skjuta på sitt besök en vecka, och låta Arvid med ett gäng kompisar disponera huset den här veckan. De kommer alltså nästa weekend istället, men knappast till jul.

Lennart är betydligt mera coronaparanoid än Boel, men jag släpptes ändå in i deras hus en stund på lördagen, även detta över ett glas vin, och dåhadede tydligen även varit nere hos Göran och Gun, och där även träffat Anna, som var på besök med barnen. Själv missade jag tyvärr Anna, vilket var synd, eftersom jag hade tänkt rådfråga henne om mina kattplaner. Jag hoppas ju på att Nelly ska bli åtminstone 15 år, eftersom hon tillhör en ras med få ärftliga svagheter, men någon ny hund lär det ju inte bli den dagen hon går bort, eftersom jag då skulle vara nästan 90.

Men eftersom jag har svårt att tänka mig ett liv utan djur, har jag funderat på att skaffa mig en kattunge redan nu. Nelly är ju inte van vid katter, och det händer ibland att hon jagar upp grannkatterna i närmaste träd, när vi stöter på dem i området. Men hon är snäll och okomplicerad, och skulle säkert snabbt vänja sig vid att ha en kattunge i huset . Och häromdagen, när hon var lös nere på Svallåsvägen, gick hon faktiskt lugnt och stillsamt fram till en grårandig katt som satt på stenmuren och nosade den i ansiktet. Katten, som uppenbarligen var hundvan, satt lugnt kvar och nosade tillbaka.

På söndagsmorgonen följde Boel med på en promenad med Nelly. Det blev en ganska kort runda, eftersom Boel hade olämpliga skor på sig, och tjatade rätt mycket om att det var halt och oländigt, trots att jag medvetet försökte välja en kort runda där vi mest gick på gräsfält eller småvägar.

Normalt är annars risken att ramla och bryta benet inget som annars brukar bekymra mig under hundpromenaderna. Och det är förmodligen tur, för frisk luft och regelbunden motion är definitivt det bästa sättet att hålla sig frisk och rörlig långt upp i åldern. Jag tror inte det är många 81-åringar, som skulle hänga med på Nellys och mina långrundor i de olika skogspartierna runt Lövekulle. Men ibland drabbas även jag jag av oro över vad som skulle hända om jag ramlade och bröt benet i något av de oländigare partierna. Jag har ju för det mesta mobilen med mig, men om olyckan verkligen skulle vara framme, vore det ju maximalt illa om jag just den dagen skulle ha glömt den hemma.

Hittills har vädret ju varit rätt milt, så Gun och jag har etablerat en corona-rutin på eftermiddagarna där vi träffas utomhus över ett glas vin, antingen utanför deras källaringång, eller på min veranda. Men vädret lär väl knappast hålla sig så här pass milt särskilt länge till, så frågan är hur länge vi kan fortsätta med det. Än så länge ser man dock inga större tecken på vinter: Det kom en köldknäpp med minusgrader och enstaka snöflingor under helgen, men på måndag lär mildvädret vara tillbaka igen.

Normalt för mig brukar varje vecka vara rätt lik den förra, men den har gången hade jag två anteckningar i dagboken. Bilbesiktning på onsdagen och tandläkaren på torsdagen, och ingetdera var ju särskilt kul.

Natten till tisdagen kom dessutom nästa höststorm. Det blåste så hela huset skakade. Jag vaknade flera gånger under natten och var faktiskt orolig för att få grenar i huvudet, när jag skulle gå förmiddagsrundan med hunden. Men jag mötte Sofia med Valter uppe vid järnvägen, så vi fick sällskap runt Bryngenäs, och medan vi gick och pratade glömde vi faktiskt bort stormen. När vi väl var hemma igen hade den också bedarrat betydligt. Då ringde Gun, somtydligen också oroade sig för att gå ut med Castor på grund av blåsten, men nu kunde jag alltså lugna henne på den punkten.

På onsdagen var det sedan dags för bilbesiktning, och jag blev först lättad och sedan irriterad, när tjejen på besiktningen meddelade att det bara fanns ett fel på bilen, och att det berodde på hunden. Nelly åker i stort sett alltid i framsätet, och jag lämnar henne ytterst sällan ensam i bilen, bortsett från väldigt korta stunder. Men vid något tillfälle, som jag totalt glömt bort, hade jag alltså haft henne i baksätet, och då hade hon roat sig med att tugga sönder det högra bilbältet. Det här hade jag lyckats förtränga helt, ochnu blev det en obehaglig överraskning, eftersom bilen måste in för efterbesiktning.

Dagen efter var alltså det dags för tandläkaren, och eftersom det brukar ta någon timme fick Nelly stanna hemma, för att inte riskera ytterligare åverkan på bilen. Jag hade inga hål, men som vanligt massor med tandsten, och det är ju också rätt obehagligt att få åtgärdat, särskilt någon sorts ultraljudsapparat, som han använder mot slutet. Nu är det i alla fall gjort, och förhoppningsvis blir jag kallad till undersökning som vanligt nästa år. (Det hade de alltså inte gjort i år, på grund av coronapandemin, så det var jag själv som kontaktade dem. Och så rörig i huvudet som jag redan hunnit bli, är det tveksamt om jag skulle komma ihåg att göra det om ett år).

Jag undviker att ta ut bilen i onödan, så därför passade jag på att handla mat samtidigt, och eftersom det var rätt mycket som var slut i förråden, och man ju aldrig vet om man ska kunna handla själv nästa gång, hade jag skrivit en inköpslista. Men den hade jag naturligtvis glömt kvar hemma. (Och det visade sig förstås mycket riktigt efteråt, att jag glömt bort de två saker som jag faktiskt nästan hade helt slut på, nämligen snabbkaffe och lös-te, men förhoppningsvis räcker de sinande förråden en vecka till).

Sedan tog jag vägen förbi min vanliga bensinstation uppe vid Göteborgsvägen, för att boka en tid för att byta ut säkerhetsbältet. Detta visade sig vara svårare än förväntat att ersätta, så det var tur att jag körde dit istället för att ringa. Personalen verkade väldigt osäkra på var och hur de skulle kunna få tag i ett nytt bälte. Det kom som en total överraskning för mig att problemet kunde vara så stort, men eftersom det inte finns någon märkesverkstad för Skoda i stan, hade jag ju inget alternativ. Efter en längre stunds dividerande ute vid bilen, kom de till slut fram till att de kanske kunde hitta något begagnat på bilskroten, och jag fick en tid till första december. Förhoppningsvis kan de fixa ventilationen också då, för plötsligt verkar inte heller värmen fungera.

Fredagen blev en sån där ovanlig och osannolikt fin höstdag, med sol, vindstilla och dräglig temperatur. Så för en gångs skull fick jag riktigt mycket gjort uppe i dammparken, där jag håller på att räfsa rent på den övre gräsmattan för tillfället. Det blev fyra proppfulla storkärror, innan jag gav upp och återvände in till mina skärmar. Det är ändå tur att man har dem i dessa dagar, för redan på lördagsmorgonen hade ruskvädret återvänt. Fast på söndagen sken solen igen, och enligt rapporterna ska det i stort sett bli hyggligt väder under hela nästa vecka, fast successivt kallare. Så lövräfsningen kan tydligen fortsätta, åtminstone en vecka till.

Tillväxten i parken har ju varit ovanligt stor i år, och som en följd av detta är det också extremt mycket höstlöv. Eftersom många av dessa fortfarande sitter kvar på träden, och min energinivå för närvarande är väldigt låg har hösträfsningen bara påbörjats. Ett av problemen är ju också vad man ska göra av alla löven, som jag själv betraktar som en resurs och potentiell framtida matjord. Jag blev faktiskt rätt chockad när jag passerade grannområdet kring Svallåsvägen, och upptäckte att vägföreningen där samlar alla sina löv i en container, som sedan ska till tippen för att brännas upp.

Men var och en blir ju salig på sin fason, och jag har fullkomligt nog mina egna löv, särskilt som många av ekarna fortfarande har sina löv kvar på kvistarna.. Det börjar också faktiskt bli en viss brist på lämpliga fördjupningar att kompostera löven i, och de runda får-och-hönsnätcontainrarna, som jag har utställda på strategiska platser, är till stor del redan fyllda med fjolårslöv, som ännu inte är tillräckligt nerbrutna för att läggas ut i planteringsområdena.

Än så länge har jag dock några ganska stora utfyllnadsområden kvar, varav två lär räcka i ett par år till. Det ena ligger i förlängningen av Rosengården, där det finns en rätt stor svacka mellan två parallella bergryggar. Här kommer det att bli ett fint läge för några storvuxna rhododendron, när jag väl blir klar med slutnivån, som ska upp en dryg halvmeter. Det andra är svackan i skogsbrynet omedelbart söder om huvudstigen över stora ängen vid dammen. Där är det fortfarande ett rätt ordentligt baklut mellan stigen och bergssluttningen i söder, och under regnperioder står det ofta vatten i markytan här. På sikt planerar jag en brynvegetation med blandade buskar i det här partiet, och eftersom det är ett väldigt skyddat, men samtidigt centralt och exponerat läge i parken, kommer jag förmodligen att satsa på en del rätt exklusiva arter här.

I övrigt håller jag fortfarande på att fylla vid dammutloppet och uppe vid hörnet mot van der Puttens. Löven sjunker ju successivt ihop när de förmultnar, men jag börjar närma mig en slutnivå på båda platserna. Större delen av onsdagen användes annars för att rensa verandan och berget intill, som var nästan begravda i löven från den stora eken som växer alldeles utanför tomtgränsen. Jag brukar normalt inte reta mig på höstlöv, men i år är det alltså alldeles onormala mängder, och just den här eken skulle jag rätt gärna vilja bli av med. Men den står ju som sagt på granntomten.

Killarna som jobbar med Niklas och Katrins framtida växthus återtog arbetet på tisdagen, efter några dagars uppehåll. Jag råkade komma förbi där på eftermiddagen, just som de var färdiga med gjutningen av bottenplattan, och det var tur, för om jag istället hade passerat här i mörkret på den tidiga morgonrundan, vilket jag ju oftast gör, hade det nog varit risk för tassavtryck i halvblöt betong, och det hade ju inte varit bra varken för golvytan eller Nellys tassar. Nu hann jag ju koppla henne, och sen lär det få det bli en annan sträckning på torsdagens morgonrunda.

På tisdagen ringde också tandläkaren, (eller rättare sagt sköterskan), trots att de sagt att de inte tänker avisera några patienter i år. Jag blev rätt förvånad, eftersom det bara är ett par månader sedan jag var inne där akut, för en sönderbiten plomb. Men enligt sköterskan hade de inte gjort någon allmänundersökning i samband med det besöket, och jag måste ju anta att hon har bättre koll på saken än jag. Nu blev det i alla fall en ny tid om drygt två veckor, men förhoppningsvis hittar de inga större problem då.

Senare samma dag ringde också Marianne, som var inne i stan för att passa barnbarn, så nu blev det ändå en gemensam hundpromenad i veckan. På vägen dit på onsdagsmorgonen svängde jag också in till lasarettet för att inhandla ett paket med munskydd. De var naturligtvis slutsålda, men av en lustig slump fick jag faktiskt ett munskydd i present av Marianne. Och det var nog tur, för i de ytterligare två affärer jag försökte med efter promenaden visade sig alla munskydden där också vara slut. Enligt Alingsåstidningen är de tydligen slutsålda i hela Västra Götaland, så nu får jag klara mig med Mariannes gåva.

Och det ska nog gå bra, för jag passade på att bunkra upp med två dunkar lådvin, när jag nu ändå var i stan, och i övrigt handlar jag ju bara mat en gång i veckan. Det brukar också vara rätt tomt i mataffären efter min morgontidiga hundpromenad, och affären har organiserat kassaköerna med väntplatser på lagom corona-avstånd, så smittrisken just där är nog överkomlig.

Vinet lär också räcka ett bra tag, för jag är väldigt måttlig i konsumtionen, och har vidtagit åtgärder för att inte hamna i samma vana att fylla på glaset omedvetet lite för ofta, som mor hamnade i mot slutet av sitt liv, när minnet började svikta. Jag gillar vin som måltidsdryck, man jag häller alltid upp ett halvt glas i köket, och tar sedan med mig det till TVn, där jag har den dåliga vanan att inta min middag, halvliggande i soffan. Dunken alltså får stanna i köket, och eftersom jag är för lat att resa mig ur soffan, så blir det ingen påfyllning, även om jag skulle råka ha lust.

Under senaste veckan har jag också blivit flitigare med lövräfsningen, och arbetat mig systematiskt fram runt huset, så att båda verandorna, hela den inhägnade ”bakgården” och alla de stensatta ytorna kring huset och uthuset vid det här laget är rensopade. Det låter kanske inte så mycket, när man har en tomt på dryga 20 000 kvadratmeter, men med tanke på mängden av löv som förpassats till utfyllnadsområdet bakom uthuset, så är jag ändå rätt nöjd med veckans insats.

Katrin och Arvid var nere i helgen, och eftersom Arvid fortfarande inte är klar med körkortet, fick min bil komma ut och lufta sig med honom igen. Men sen blir det tydligen inte något mera besök av Wellfeltarna förrän till första advent, om två veckor. Förhoppningsvis kommer mildvädret att hålla i sig till dess, för jag behöver hjälp av Niklas med att få den stora rosenbusken på yttre ängen upp på rätt köl igen. Den har börjat luta allt mera utåt mot ljuset, och halvligger numera nästan ända ut till vägkanten. Och den är alldeles för tung för att jag ska orka räta upp den på egen hand.