Gun och jag tar fortfarande ofta ett glas rödvin på hennes uteplats på eftermiddagarna, och så länge det onormala sommarvädret håller i sig kan vi ju fortsätta med det. Under förra söndagssejouren berättade hon att hon bytt till vinterdäck, för att ”det är skönt att få det gjort”. Det ledde förstås till att jag beslöt mig för att göra samma sak, men nästan omedelbart stötte jag på ett av de där onödiga och irriterande problemen, som orsakas av att man börjar bli gammal och glömsk. Vinterdäcken ligger ju kvar på verkstaden sen i våras, och plötsligt fick jag ett av de där frustrerande hjärnsläppen som drabbar mig allt oftare. Jag kunde inte för mitt liv komma på vilken firma som gjort däcksbytet åt mig.

Det här var alltså på söndagskvällen, då verkstäderna är stängda, så jag började med att rota igenom datorn och alla pappershögarna bredvid den efter något kvitto med adressen. Men numera betalar man ju i stort sett allting automatiskt med kort, så någon dokumentation hittade jag inte. Sedan började jag fundera på märkesverkstäder och andra teoretiska lokaliseringar, och det fanns det ju alldeles för många att välja på i stan. Vad som till slut räddade mig var ett vagt minne att jag brukar promenera i Karin Boyes Park med Nelly medan hjulen byts, och då begränsades kandidaterna betydligt.

Men helt säker kunde jag inte bli förrän dagen efter, då jag ringde den valda huvudkandidaten, och fick bekräftat att det var där mina däck befann sig. Jag hade alltså tillbringat en smått hysterisk kväll och en orolig natt helt i onödan. Nu är i alla fall däcken bytta och jag har skrivit ner adressen, (plus ett par andra adresser och telefonnummer som jag behöver ofta), i en fil på datorn och på en papperslista bredvid en, för det här vill jag inte ska upprepas nästa år.

De här plötsliga minnesförlusterna har blivit allt vanligare under det senaste året, och när jag kollar bakåt i dagboken hittar jag de första episoderna med hjärnsläpp redan i början av februari. (De hängde förmodligen ihop med att min gamla dator kraschade och jag blev tvungen att skaffa en ny, men det förstärker bara vad jag redan vet; nämligen att jag fungerar extremt dåligt under stress numera). Men det var också ungefär då som coronaepidemin började, även om de första anteckningarna om den inte dyker upp förrän i mitten av mars.

Sedan dess finns coronan ständigt i bakgrunden, som en molande tand, även om Alingsås, av någon märklig anledning undsluppit större utbrott ganska länge. Man kan tycka att läget vid järnvägen mellan Stockholm och Göteborg borde vara en betydlig riskfaktor, men även Göteborg har ju varit relativt förskonat. Stockholm är fortfarande epicentrum, och de nya utbrotten har mest rapporterats från Sörmland och Skåne. Nu tycks det ändå vara på gång i våra trakter också, och kurvan för Västra Götaland har stigit brant den senaste veckan. Så kanske det ändå är tid att skaffa ett munskydd, innan det blir obligatoriskt, så att man inte ens kan gå in i affären utan att redan ha ett på sig? Frågan är bara hur det ska gå till.

Munskydden säljs ju bara på apotek, och tyvärr stämmer apotekens öppettider dåligt med mina bilvanor.

En gång i veckan tar jag ut bilen för att handla mat, men eftersom detta sker i samband med den dagliga hundpromenaden, blir det mellan 8 och 9:30 på förmiddagen. Sist jag var ute försökte jag faktiskt med apoteket på Kungsgatan, men de öppnar inte förrän 10, och eftersom klockan var bara kvart i och jag inte hade lust att vänta i en kvart mitt i centrum, blev det inget av med den saken. I efterhand har jag kollat öppettiderna, (vilket jag naturligtvis borde ha gjort i förväg), och det visade sig att jag haft otur med mitt adressval. Det finns tre apotek i Alingsås, och de båda andra har bättre öppningstider. Så nästa gång bilen ska ut, vilket blir på torsdag, kommer jag att inhandla ett paket på Alingsås Lasarett, vilket faktiskt ligger på vägen.

Hur mycket det sen kommer att användas är en annan fråga. Jag träffar ju en del andra hundägare på de dagliga rundorna med Nelly, även om min vanligaste promenadkompis Marianne mer eller mindre har försatt sig i frivillig karantän ute på ön. Gun är annars numera min enda regelbundna kontakt, och vi träffas ju bara utomhus, oftast över ett glas vin, antingen på hennes eller min veranda. Än så länge är ju vädret hyfsat milt, och senare kanske man kan ta på sig långkalsonger…

Livet går sin fortsatta stilla lunk, medan hösten fortskrider. Nu börjar även lönnarna slå om till rött, och dammparken blir alltmer färgsprakande. Paradoxalt nog är färgprakten nästan mest intensivt när det är mörkt ute, bortsett från gatlyktorna. Jag vet inte om det var medveten design från min sida eller ej, (troligen det senare), men alldeles bredvid två av gatlyktorna, vid östra och västra portalerna, har jag alltså planterat ett par blodlönnar, som nu börjar växa sig rejält stora. Färgprakten i lampljuset blir nästan bedövande just nu, när bladen glöder i röda och orange nyanser. Huvudintrycket är annars mest gult, eftersom huvuddelen av lövträden i Lövekulle är björk eller asp.

Mildvädret håller i sig än så länge, temperaturen ligger runt 10-12 grader, och Nelly och jag har börjat tidigarelägga våra långpromenader. Numera går vi oftast den långa morgonrundan mellan 8 och 10, vilket har lett till att vi brukar stöta på unghunden Walter, ledsagad av antingen Sofia eller Mats, när vi passerar i närheten av Ekebacken. Det är trevligt med sällskap på rundorna, och Nelly är fortsatt förtjust i Walter, som numera är kastrerad, och därmed mindre påträngande än andra hanhundar vi möter.

En annan hund som jag ofta stöter på är en numera tre månader gamla welshvalp, som bor i ett av radhusen på kullen. Det är kanske inte så konstigt att jag drabbas av en nästanoemotståndlig lust att skaffa mig en likadan valp, eller ännu hellre att ta med mig den här sötnosen hem. Alla valpar är ju fullkomligt ljuvliga, och just i den här åldern, innan de hunnit komma upp i slyngelåldern och skaffa sig fasoner, är de som allra gulligast.

Jag undrar bara ibland om ägarna är riktigt medvetna om vad det är de har skaffat sig. Nelly var ju också fullkomligt ljuvlig som valp, men när welsharna kommer upp i ettårsåldern blir de rätt svårjobbade, dels för att lynnet är ovanligt livligt, och dels för att de springer så extremt fort för sin storlek, och dessutom har en rätt stor jaktdrift. Jag inbillade mig att jag ”trappade ner” ett steg från Engelsk Springer, när jag skaffade mig en mindre rasvariant, men det visade sig vara tvärtom. Numera, vid drygt åtta års ålder, är ju Nelly väldigt lydig och lätthanterlig, och följer mig som en skugga överallt utan koppel. Men som valp och unghund, var hon garanterat den jobbigaste av alla hundar jag haft.

Coronapandemin fortsätter, och det ser inte ut att finnas något slut på den förrän bortåt nästa sommar. Fast för mig gör den egentligen ingen större skillnad, åtminstone hittills. Än så länge är ju alingsåstrakten relativt förskonad, och jag åker fortfarande och handlar själv varje torsdag. Epidemin begränsar förstås umgängeskretsen, men jag har aldrig varit särskilt social av mig. Min mest regelbundna kontakt utanför familjen är nog Marianne och hennes två glada welshpojkar, men dem träffar jag ju alltid utomhus. De har förstås hållit sig rätt mycket ute i stugan på ön under sommaren, i självvald karantän, men nu verkar de vara på väg tillbaka till stan.

Niklas och Katrin har varit nere under helgen, så det blev en långpromenad med Nelly tillsammans med dem på lördagen. De planerar tydligen att komma ner igen båda de näst kommande helgerna, så jag ser fram mot nya gemensamma hundrundor.Även bilen brukar få lite extra motion när de kommer ner, eftersom Arvid håller på satt ta körkort, och deras egen bil är automatväxlad. Sist jag fick den tillbaka var den fulltankad, vilket var oväntat men uppskattat.

Förra veckan hade jag strul med sotningen, vilket åtminstone delvis var mitt eget fel, men ändå till större delen orsakades av att det var en annan sotare än den normala. Det slutade med att han drog iväg utan att ha sotat braskaminen i det gamla huset, eftersom han hävdade att uppgången till denna inte var säker. Jag fattade ingenting, eftersom det aldrig varit några problem med sotningen tidigare, och inte förrän han åkt insåg jag att han trott att han förväntades klättra upp på det högsta partiet av fasaden, där det dessutom inte finns någon stege på själva taket. Eftersom han inte kände till förhållandena, hade han inte fattat att uppgången till den gamla skorstenen fanns på baksidan av huset. Där kan man komma upp väldigt enkelt i vinkeln mot sovrummet, och sedan gå bekvämt i en svagt sluttande takränna.

Jag mejlade förstås sotningsfirman och förklarade situationen, och på måndagen kom sedan den ordinarie killen, som kände till förhållandena och fixade det hela på fem minuter. Men dubbel betalning för extra framkörning blev det förstås ändå.

Älgjakten drog tydligen igång redan den 12 oktober, så jag har alltså levt farligt under förra veckan. Nu blir det att hålla sig till säkra områdenunder hundrundorna, åtminstone den närmaste tiden. Jakten pågår ända till 28 februari, men jägarna brukar ju vara mest skjutglada den första veckan, sedan lugnar det ner sig, efterhand som de fyller sin kvot. Jag hade inte ens koll på att jakten börjat i år; det fick jag veta genom en ren slump av en annan hundägare, som jag mötte på stora fältet i Lövekulle, under förmiddagsrundan på torsdagen, då jakten redan hade pågått i flera dagar.Nog tycker man att det borde ha stått något i lokaltidningen om saken, men om det nu gjorde det, så tycks jag ha missat det helt.

Det innebär dockegentligen inga större inskränkningar för min del. Nu för tiden tar jag bara ut bilen på torsdagar, i samband med de vanliga veckoinköpen, annars blir det antingen Stadsskogen eller Svärds Skog och Bryngenäs, som nog alla kan betecknas som ”säkra ” områden, och som ligger inom gångavstånd hemifrån. Jag hade för övrigt redan hunnit gå en runda i Karin Boyes park i Mariedal under första jaktveckan utan att stöta på några älgar eller jägare där, så jag räknar med att den ska vara säker även framdeles. Marianne och jag har också träffats där igen under veckan; de brukar komma in till stan då och då, även om hon och Lasse fortsätter sin frivilliga coronaisolering ute på ön ett tag till.

På onsdagen råkade jag dessutom träffa Sofia med unghunden Walter borta vid Bryngenäsgrinden, och Nelly, som annars är ganska ointresserad av andra hundar, blev oväntat förtjust i honom. Det blev ett väldigt springande och brottande under hela vägen hem, och så mycket motion hade nog inte någon av dem fått på väldigt länge. Det fungerade så bra att Sofia och jag bestämde att träffas igen på fredagen. Ännu en ljuspunkt var att Gun kom upp med ett paket fil, som räcktenågra dagar extra. Hon får numera sin mat hopplockad i affären, så de kan hämta den i ett fack utanför, men själv struntar jag i coronan och handlarsjälv. Det är så lite folk i affären vid den tiden på förmiddagarna då jag handlar, att jag har svårt att tro att det innebär någon större rusk.

Vädret är fortfarande nästan sommarlikt, och Gun och jag har kunnat umgås coronasäkert, genom att ta ett glas vin tillsammans utomhus på eftermiddagarna. Ibland är Göran med, men ofta sover han middag vid den tiden. Beroende på vädret sitter vi antingen på dansbanan eller under balkongen nere vid brunnen, och nu när det börjar bli kallare planerar Gun att skaffa någon sorts utomhusugn, så man kan hålla värmen genom att elda kvistar. Jag har försökt föreslå infravärme i undertaket vid källarentrén som en effektivare lösning, men av någon anledning vill Gun absolut inte höra på det örat. Synd, för det skulle nog annars kunna förlänga utefikandet med flera månader.

Det börjar ju definitivt bli höst, och rätt mycket löv har redan hunnit falla, så det är gula mattor på marken lite varstans. Asp och rönn har redan skiftat färg, men den riktiga explosionen av glödande höstfärger har inte riktigt startat ännu. På lördagen bestämde jag mig för att det var dags för en sista gräsklippning, innan de aviserade regnen börjar igen, så jag jobbade mig igenom större delen av ängsmarken runt dammen, och även den yttre ängen mot vägen. Det tog hela eftermiddagen, och två påfyllningar av bensintanken innan jag var klar, men nu åker maskinen definitivt in i skjulet för vinterförvaring. Räfsningen får anstå tills resten av löven faller.

Höstdagjämningen inträffade i veckan, och det börjar definitivt bli höst, även om värmen i stort sett håller i sig. Shortsen och sol-linnet har bytts ut mot långbyxor och T-shirt på sistone, men något behov av yttertröja finns knappast ännu, ens på nattrundorna. Mest märks årstiden på de spridda gula björklöven på marken, och på det tilltagande mörkret under morgon- och kvällsrundorna med Nelly. Jag har numera en ficklampa med mig på kvällsrundan, även om jag bara använder den på kortare sträckor genom skogen.

På onsdagen kom Tvilling-Lennart upp för att inspektera taket, efter att ha avslutat årets röjningsjobb nere hos Gun. Det visade sig finnas rätt många lösa och skadade tegelplattor, så de ska åka och köpa ett sextiotal nya, innan de påbörjar upprustningsjobbet hos mig. Det ska bli skönt att få det gjort innan vintern, men det lär bli rätt dyrt i år. Man kan också börja undra hur länge till vi kommer att ha förmånen att utnyttja dem. Själv skulle jag aldrig komma på idén att klättra upp på taket, men tvillingarna springer omkring där uppe fullkomligt obekymrat, trots att de är ett år äldre än Gun, och alltså tolv år över pensionsåldern. Men de var ju televerksarbetare under den yrkesverksamma tiden, så höjder är de vana vid.

I tvillingarnas jobb hos Gun ingick att ta bort så mycket som möjligt av parkslidebeståndet vid hennes uthus. Det finns parkslidebestånd på flera ställen i Lövekulle, både utmed Svallåsvägen och Marbotorpsvägen, och egentligen borde det vara kommunens ansvar att hålla efter dem, eftersom de tillhör kategorin ”invasiva växter”. Den går emellertid att utrota, om man är tillräckligt ihärdig, jag hade tidigare ett litet bestånd i sydvästra hörnet av dammparken, som jag lyckades få bukt med, genom att hålla järnkoll och ta bort alla nya uppslag under ett par år.

Parkslidebeståndet hos Gun var tydligen så svårt att bli av med, att tvillingarna tvingades ta ner en bit av staketet, för att kunna gräva bort så mycket som möjligt av rötterna. Och det är ett under att de lyckades komma åt det alls, eftersom grannen i hörnet har blockerat vändplatsen i veckor med olika hantverkarbilar. Men tydligen hade de avtalat med honom i förväg, för vändplatsen var faktiskt tom, för första gången på länge. De håller på med någon sorts jätterenovering av tomten där, och det mest störande inslaget just nu, (förutom alla bilarna och de stora jordhögarna), är oljudet från en kapsåg, som de använder för att dela stenplattorna till gångarna.

Oväsendet när kapsågen drar igång är öronbedövande, och måste vara en ren pina för Gun, när hon vistas utomhus. Jag fick en glimt av det på torsdagen, när vi tog ett glas vin tillsammans på hennes uteplats vid brunnen, och kapsågen drog i gång med jämna mellanrum. Men tydligen är grannen både medveten och skuldmedveten om störningen, för Gun berättade att han hade kommit med en stor blombukett och ett par påsar vin som försoningspresent.

Boel och Lennart dök upp på torsdagen, och Boel och jag träffades i mitt hus ett tag på eftermiddagen, (dock på säkert coronaavstånd tvärsöver bordet). Senare på kvällen kom Emilie tillbaka med min bil, och eftersom Boel och Lennart redan hade gått och lagt sig vid det laget,delade hon och jag ett glas vin i Niklas och Katrins hus, medan hon berättade om resan.

Det var tur att bilen kom tillbaka, för jag hade redan bestämt träff med Marianne och hennes glada welshpojkar i Karin Boyes park på fredagsmorgonen, och det började dessutom bli oroande tomt i kylskåpet. Jag har svårt att vara utan min morgonfil, men nu kunde jag alltså fylla på förrådet efter hundpromenaden, innan det tog helt slut. Vad jag däremot glömde var att fylla på vinförrådet , men förhoppningsviskommer det att räcka till nästa gång jag åker till stan.

Ganska sent på fredagskvällen kom sedan Niklas och Katrin ner från Stockholm, (jag stötte ihop med deras bil vid infarten, på väg ut för sista kvällsrundan med Nelly), så den här helgen var det fullt i alla familjehusen, för första gången på åtskilliga månader.

Vi blev alla lite chockade när Boel berättade att hon varit nere och ”stulit” fotografiet av far, (som Gun av någon obegriplig anledning vägrar att lämna ifrån sig, fastän det är vår far och inte hennes). Emilie löste dock situationen, genom att fotografera av bilden med mobilen och göra kopior på nätet, så att alla senare kommer att få var sin. Och Lennart skickades ned för att återlämna originalet till Göran. (Jag vet inte om Gun ens märkte att det varit borta, men det lär jag nog få höra om senare).

Helgen dominerades av höstjobb; bl.a hämtades båten upp för vinterförvaring, med hjälp av ett inhyrt släp. Hela Wellfeltfamiljen arbetade sedan hårt med att flytta all veden från förrådet uppe vid huset till ett nytt skjul i skogen på på baksidan, som Svantes pojkar smällt upp tidigare under veckan, efter att de renoverat staketet till terrassen. (Det var faktiskt killarna själva som identifierade sig för mig som ”Svantes pojkar”, vilket jag tyckte var lite gulligt). Det gamla vedförrådet ska ju ersättas av ett växthus, som tydligen redan är beställt. Och förmodligen blir det väl Svantes pojkar som sköter det jobbet också.

Katrin och Arvid lånade som vanligt min bil för övningskörning, deras egen bil är ju automatväxlad. Vi har bara träffats utomhus den här gången, eftersom Emilie är den enda av oss som kan sägas vara coronasäker. Men mildvädret har hållit i sig, särskilt söndagen var fantastisk, och Niklas, Emilie och jag gick på en gemensam hundpromenad runt Bryngenäs. På hemvägen träffade vi en 9 veckor gammal welshvalp i skogen bakom radhusområdet vid krönet på Lövekullevägen. Den var så otroligt söt, att man bara ville ha den med sig hem. Det var nära vi fick också, för valpen förälskade sig i Nelly och kom springande efter oss, när vi skildes.

Eftermiddagen ägnades för min del till att köra grus till stigarna runt utloppet, medan Niklas och Katrin flyttade ved, och så småningom band upp vegetationen på portalerna, som blivit väl vidlyftig, eftersom allting har vuxit så våldsamt i år. Särskilt på norra portalen, som är planterad med humle, vildvin och björnbär, hade klängväxterna rymt från själva portalen och klättrat över till träden bredvid.

Jag har ju gnällt lite i dagboken över mitt konstiga minne, som faktiskt också har blivit påtagligt sämre på sistone. Den här veckan kom en ny påminnelse om att jag börjar bli till åren. Det handlar om min orienteringsförmåga, där problemen förmodligen bottnar i min vänster/höger-förvirring, som i det här fallet vidgas till väster/öster. Det händer allt oftare att jag får ta till den gamla barnramsan om väderstrecken för att orientera mig tillfälligt i terrängen:

”KLOCKAN 12
När jag står vänd så här
och solen värmer nacken,
då har jagnorr sådär,
likt skuggan uppå backen.
Och väster är åt vänster
och öster är åt höger.
Och söder är åt solen,
åt solen varm och kär.”

Jag går ju dagliga långpromenader i skogen med hunden varje morgon, med start vid åttatiden så här års. (Senare på året får jag förstås senarelägga rutinen, för dagsljus är ju en nödvändig komponent). Tidigare brukade jag ofta ta bilen och köra ut till ett antal olika platser för att få omväxling, men numera har jag blivit småsnål med bensinen, och därför sker detta bara en gång i veckan, i samband med matinköpen. Den här veckan blev det dock två gånger, på grund av min tilltagande tankspriddhet.

På torsdagen gick jag som vanligt en runda i den lilla skogen kring Karin Boyes Sten, eftersom den ligger bra till med hänsyn till en närbelägen livsmedelsbutik. Men jag glömde totalt bort att jag även behövde förnya beståndet av hundfoder – har jag nämnt att jag börjar bli tankspridd?

Förmodligen accentuerades förvirringen av att jag upptäckte att mitt mobilfodral saknades på det vanliga platsen i bakfickan, när det var dags att betala för de inköpta varorna i affären. Eftersom både betalkort och körkort sitter i fodralet, blev det att lämna kundvagnen kvar i affären och köra hem för att hämta mobilen. Som dock visade sig inte finnas på plats hemma heller. Full panik, men efter att förgäves ha rafsat igenom alla potentiellt möjliga platser hemma, utan att hitta varken mobil eller fodral, letade jag till slut fram ett annat betalkort ur handväskan hemma, och körde tillbaka till affären, för att åtminstone kunna lösa ut matvarorna. Där låg också mobilfodralet, fullt synligt, överst bland varorna på kundvagnen.

Lättnaden var gigantisk, och att jag i det läget totalt glömde bort att jag även planerat att åka till den närbelägna hundbutiken för att bunkra upp hundfoder, var förklarligt. Men irriterande, för både torrfodret och de djupfrysta hundköttbullarna var totalt slut, och jycken behöver ju sin mat lika mycket som jag.

Så på fredagen, när jag alltså för andra gången måste ta ut bilen för att handla hundmat, bestämde jag mig för att istället köra upp mot Bolltorpshöjd, för att få lite omväxling med hundpromenaden.

Det var nog ett bra tag sedan jag senast gick den här rundan upp i terrängen mellan Kvarnsjön och Dammsjön, men eftersom jag säkert gått den hundratals gånger tidigare, borde jag ju verkligen inte kunna gå vilse. Men det var alltså precis vad jag gjorde. Inte totalt förstås, för den långsmala Dammsjön är ju en orienteringspunkt som är svår att missa. Men tillräckligt för att rundan skulle ta över två timmar, istället för halvannan, som var normalt och planerat. Vad jag hade glömt var att det faktiskt inte finns någon framkomlig gångstig på den norra sidan av Dammsjön; man måste alltså vända och gå tillbaka i stort sett samma väg som man kom. Sen köpte jag två säckar torrfoder och två mammutpåsar med djupfrysta hundköttbullar hos Pias Hund i Bolltorp. Så nu har jag förråd till hunden för de närmaste månaderna åtminstone.

Morgonen efter var det förstås dags för hundrunda igen, den här gången i den ännu välbekantare terrängen uppe i Stadsskogen. Här går jag flera gånger i veckan, för det finns bara tre varianter på minst 1½ timme långa rundor utan bil; runt Bryngenäs, runt Stadsskogen eller en kombination av båda. Det låter nästan groteskt att kunna gå vilse i Stadsskogen, som ju är omgiven av stora vägar på två sidor, E20 och Stadsskogsleden, och så järnvägen på den tredje. Dessutom hör man både vägarna och järnvägen under större delen av tiden, som ett linjeformigt brus.

Men Stadsskogen är större än man skulle kunna tro, och den sydvästra delen ner mot Bryngenäs och järnvägen är i stort sett stiglös. Det finns dock en enda, ganska stor stig, som leder ner mot Bryngenäsviken, via en lämpligt placerad tunnel under järnvägen. Det är den jag oftast använder, ibland kombinerad med en extra omväg på ömse sidor om järnvägen i Bryngenäs. Tillbaka till Lövekulle kommer jag sedan antingen direkt genom Svärds skog eller via den längre rundan förbi Bryngenäs slott, Mjörnstranden och Scoutstugan.

Jag känner även till en annan passage; en kombinerad körväg och stig som löper utmed hela östsidan av järnvägen, från Skaverydsvägen i Lövekulle till vägsystemet kring Bryngenäs slott. Denna stig är emellertid inte utmärkt på kartorna, och anledningen är förmodligen att det ligger ett enstaka hus alldeles intill den södra ändan av Skaverydsvägen, som tidigare ledde till tre andra, numera rivna hus, men nu istället slutar i ett kalhygge. Husägaren, som har två stora, skälliga hundar, är ilsknare än sina egna jyckar, och kommer garanterat utrusande för att skälla ut den som vågar passera huset via Skaverydsvägen.

Hon påstår att hon har byggt vägen, och därmed äger den. Men om alla som har byggt en enskild väg skulle försöka hindra förbipasserande från att använda den, skulle det nog i princip betyda slutet för allt friluftsliv i Sverige. Hon har emellertid lyckats, såtillvida att den genomgående stigen numera har tagits bort från tillgängliga kartor på nätet, och ytterst fåvågar tydligen passera huset längre. (Bortsett då från mig, eftersom jag fortfarande envisas med att använda passagen ibland, och då alltid blir utskälld, både av hundarna och deras ägare).

Jag hoppas dock fortfarande på att kunna hitta en alternativ smitväg uppe på höjdpartiet innanför det här huset, och det var anledningen till att jag på lördagspromenaden hamnade i ett jättestort, igenväxande kalhygge i sydvästra delen av Stadsskogen. Själva sluttningen ner mot järnvägen är relativt brant, men själva platån borde åtminstone nivåmässigt vara fullt möjlig att ta sig fram på. Den är emellertid som sagt stiglös, och marken, som på kartan ser bedrägligt lättgången ut är full av sprickor, gropar, rotvältor och lösa rullstenar. Större delen av vegetationen består antingen av tät björksly, eller ännu tätare planteringar av ung-granskog. De få stigstumpar som faktiskt finns är upptrampade av rådjur, och leder därmed oftast antingen till våtmarker eller partier med björksly. (Båda delarna är ju intressanta för rådjur, men knappast för motionärer som jag).

Förmodligen kommer mina försök som stigfinnare att sluta med att jag trampar ner i någon spricka och antingen bryter benet eller stukar foten så illa att jag får krypa därifrån. Den här gången kom jag dock hem trött men oskadd.

Veckan började med att jag postade samma inlägg på Facebook två gånger, med 3 timmars mellanrum. Ämnet för inlägget; ”Minne – jag har tappat mitt minne”. Och ifall ni undrar; Det var inte ett avsiktligt skämt från min sida. Mitt minne är precis så här dåligt.

Inte blir det bättre av att både coronavirus och fortsatt värmebölja begränsar ens aktiviteter, så den yttre stimulansen blir väldigt begränsad. Gun är numera min enda dagliga kontakt, och vi brukar oftast umgås utomhus över ett glas vin på eftermiddagarna. Den enda aktivitet jag annars aldrig fuskar med är förmiddagens två-timmarsspromenad med hunden. Den går jag varje dag, i ur och skur, och alltså även i stekhetta. Enda påverkan just nu är att tidpunkten har flyttats tillbaka till åttatiden på morgonen, då det fortfarande är någorlunda svalt ute.

Förvånande nog möter man ganska många i skogen vid den tiden på dagen, då folk egentligen borde vara på jobbet, eller på väg dit. Det är tydligen fler än jag som föredrar att förlägga den dagliga utomhusmotionen till en någorlunda sval tidpunkt. Eftersom jag lider av ansiktsigenkänningsproblem, hejar jag numera på alla jag möter, för man vill ju inte riskera att stirra någon som man faktiskt är bekant med rakt i ansiktet utan att hälsa. Alla hejar förstås tillbaka, antingen de känner igen mig eller inte. De flesta av de mötande är hundägare som jag, eller småbarnsföräldrar med barnvagn. (Och förvånande många av dessa barnvagnsförare är faktiskt av manskön, liksom de föräldrar som vaktar ungarna på lekplatsen som jag passerar dagligen. Här kan man verkligen tala om en revolution sedan jag var ung).

Resten av kontakternaså här på morgnarna är antingen joggare eller terrängcyklister. Dessa är lite irriterande, eftersom jag känner mig tvungen att kalla in och koppla hunden när vi möter dem, även om Nelly numera har lärt sig att man inte behöver hälsa på alla människor man möter, och framför allt inte behöver klättra på dem. Värst är det med de cyklister som kommer i full fart bakifrån i nerförsbackarna. De ser uppenbarligen mig och hunden som ett irriterande hinder för sin framfart. Och irritationen är ömsesidig. För mig är de inte bara en säkerhetsrisk, de kör dessutom sönder skogsstigarna, när det är blött undereller efter regnperioder. (I och för sig är det ett bra tag sedan det regnade mycket nu, men spåren från cyklisternas framfart under förra året är fortfarande påtagliga).

Däremot är det sällan man stöter på vilt i skogarna numera, vilket i och för sig är skönt, eftersom jag oftast har hunden lös. Nelly är ju av jaktras, men har i stort sett slutat att bry sig om vilt, till och med när hon får direkt synkontakt med rådjur eller harar i skogen. Det enda som kan jaga upp henne numera är ekorrar, som i sin tur verkar tycka det är roligt att retas med henne. De far upp och ner i träden, våldsamt tjattrande, och kan ibland locka iväg henne en bra bit från mig. Men eftersom hon ogärna går mer än fyrtio meter ifrån mig, och jag bara fortsätter att gå, tröttnar hon ganska snart på att jaga efter dem, särskilt som hon ju inte ens har en teoretisk chans att någonsin fånga en ekorre. (Det vet förstås både hon och ekorrarnas mycket väl, så hela charaden är bara ett spel för galleriet).

Vad som oroar mig en smula är att det numera är så tyst i skogen. Det är sällan man hör några småfåglar kvittra, bara några enstaka duvor, som kuttrar någonstans långt bortifrån. Kanske är det inbillning, och kanske är det helt enkelt fel årstid för fågelsång. Men har det alltid varit så här tyst i skogarna? Det enda jag hör är det ständiga linjefomade bruset från E20 i norr, och då och då det tillfälliga ljudet av ett passerande tåg från järnvägen i andra ändan av skogen.

Det blev inte så mycket av med det utlovade regnet under veckan men den värsta hettan tycks ändå ha klingat av, och jag har faktiskt fått gjort en del nere i dammparken. Huvudprojektet för tillfället är att fylla upp svackan i nordvästra hörnet av dammen med de sista fjolårslöven från ringkomposterna på arbetsytan innanför thujahäcken. Det är ett ganska enkel jobb, eftersom det är nerförsbacke hela vägen, så det blir några skottkärror om dagen. Men det går åt mer löv än man skulle kunna tro, så jag kommer nog inte att lyckas nå upp till den planerade slutnivån innan den sista kompostringen är tömd. Förhoppningsvis kommer den här uppfyllnaden ändå att stoppa en del av utläckaget, för vattenståndet i dammen är oroväckande lågt efter två torrsomrar.

I mitten på veckan hörde faktiskt min hundkompis Marianne av sig, och vi gick en långpromenad tillsammans med hennes två glada welshpojkar. Hennes man Lasse hör verkligen till riskgrupperna för Corona efter en operation, så de har isolerat sig ute på ön ända sen i mars. Nu var hon bara inne i stan för att vattna blommorna, och försvann sedan direkt tillbaka till ön.

Till helgen kom också Niklas och Katrin ner igen, vilket var andra veckan i rad för Katrin. Det är ju alltid uppiggande när de kommer, även om vi bara växlar några ord på säkert coronaavstånd utomhus. Men Katrin hjälpte mig faktiskt att frisera Nelly, för andra veckan i rad, så då blev det ju lite mera närkontakt. Ingen av oss tänkte på riskerna just då, och förhoppningsvis är vi ju båda smittfria, men kanske det var lite vågat ändå. Men jag lyckades i åtminstone komma ihåg att betala henne pengarna till Arvid den här gången.

Fullt hus lär det också bli till helgen om två veckor, då tydligen hela familjen Wellfelt planerar att komma hit samtidigt. ”Emilie och barnen kan ju bo uppe hos Niklas och Katrin”, som Boel sa, när jag kommenterade den potentiella trängseln.

Är jag ut eller inne? Kommer inte ihåg…

När jag ser tillbaka på den här sommaren, känns det som en total stiltje, då i stort sett ingenting hände under den ihärdiga värmeböljan. Men den här veckan har varit lite annorlunda, och det började redan på måndagen, då jag hade hembesök av en sjuksköterska, som skulle utvärdera mitt mentala tillstånd. (Det var faktiskt jag själv som beställt hem henne, baserat på att min två år äldre syster gått igenom en liknande minnesundersökning för två år sedan).

Mitt minne är väl inte världens bästa, men nog ändå bättre än de flestas i min ålder. Jag har förstås påtagliga problem med namn och ansiktsigenkänning, men de har nog inte så mycket med åldern att göra, eftersom det är något jag lidit av länge. Jag kan få totalt hjärnsläpp i vissa situationer, då namnet på en person – eller en växt, (vilket är mer irriterande än man kunde tro eftersom jag är trädgårdsintresserad) – plötsligt kan vara totalt bortblåst ur min hjärna. Tre timmar senare trillar tioöringen, i form av det förlorade namnet, plötsligt ner i min hjärna, men då är det hela ju i allmänhet överspelat ändå.

Det här är förstås problem som jag levt med länge, och som var betydligt större under min yrkesverksamma tid, eftersom jag då hade rätt många kontakter med människor som jag bara råkade på i samband med yrkesutövningen.

Jag minns ett exempel från början av nittiotalet, då jag – hör och häpna – var inhyrd av Chalmers som assistent för en grupp studenter. (Uppgiften handlade om stadsplanering i Tyskland, där jag ju varit verksam för VBBs räkning under några intensiva år efter ”die Wende”). Det var bara ett tiotal studenter i gruppen, och jag hade förstås en namnlista, men jag hade ändå svårigheter att hålla isär dem och koppla rätt namn till rätt elev. Ett av mina knep var att försöka knyta namnet till en egenskap, t.ex ”Kurt är kort”.

Lustigt nog tipsade sjuksköterskan mig om just det knepet, som stöd för igenkänningsproblemen, men eftersom jag numera systematiskt undviker större sällskap är det egentligen ingen stor grej längre.

Resultatet av undersökningen blev att mitt minne nog är rätt mycket bättre än jag trodde. Å andra sidan var undersökningen ju inte särskilt djuplodande. Den bestod i att vi satt och pratade på min veranda över en kopp kaffe, och sköterskan ställde ett antal väldigt elementära frågor. Typ ”Hur gammal är du”, ”När är du född?”, ”Vad är det för veckodag idag?”, ”Hur många år gick du i skolan?”, ”Vem är president i USA?”, etc. Fast just när hon skulle till att gå ställde hon plötsligt en sista fråga; ”Vad är det för årtal i år?” - och då kom det där totala hjärnsläppet, som jag alltså drabbas av ibland. 2000? 2024? Plötsligt stod det totalt still i huvudet på mig.

Tydligen påverkade inte hjärnsläppet slutbetyget, som hon förmodligen redan hade satt, när hon ställde frågan. (19 poäng av tjugo möjliga, enligt sköterskan och ”ingen anledning att misstänka någon typ av demens” enligt det enradiga beskedet från den granskande läkaren, som damp ner i brevlådan på fredagen).

Ovanlig episod nummer två, som också var initierad av mig själv, bestod i ett besök hos tandläkaren. Normalt brukar tandläkaren själv höra av sig någon gång under våren för en koll av min tandstatus, men på grund av coronasituationen hade det inte hänt i år. Anledningen till att jag bokade ändå tiden, var att jag bitit loss en ganska stor plomb. Jag hade ju inte tandvärk, men den stora ojämna ytan där plomben hade suttit, var irriterande, och det var svårt att låta bli att peta på den med tungan hela tiden. Tidpunkten var ju inte direkt idealisk, men själv har jag ju hållit rätt isolerad, och man får väl anta att tandläkaren inte skulle hålla öppet, om han varit utsatt för någon smitta själv.

Det är alltså ett bra tag sedan jag sist var hos tandläkaren, så jag råkade förstås initialt ut för ett annat exempel på mina minnesproblem med namn. Jag kunde inte för mitt liv komma på vad tandläkaren hette, och telefonnumret hade jag förstås inte heller skrivit upp någonstans. Jag löste problemet med att googla på ”tandläkare i Alingsås”, vilket gav mig tre namn – varav jag faktiskt kände igen två. Mitt slutliga val baserades på en adress på Kungsgatan,som kändes bekant.

Ändå hade jag vissa slutliga svårigheter, beroende på att jag letade på Kungsgatan 48 istället för 42, men till slut hittade jag fram och fick en stor plastfyllning över det jättestora hålet. (Alternativet var en krona, men det kände jag mig inte redo för). Konstigt nog gjorde det inte ont, trots att han var nere och petade nära roten.

Tandläkaren berättade att de slutar sända ut årliga påminnelser när klienterna fyller 70. Själv är jag ju över 80, så jag undrar verkligen när de slutade med påminnelserna. Det kan ju ändå inte ha gått mer än 10 år sedan jag senast besökte en tandläkare? Och den stora frågan är när mitt nästa besök kommer att bli – om ens någonsin, eftersom jag uppenbarligen inte kommer att få någon påminnelse nästa år heller. Jag borde förstås göra en anteckning i almanackan, men den nya kommer ju inte förrän om 4 månader, och då har jag förstås glömt bort det hela.

På onsdagen kom sedan nästa ovanliga upplevelse. Äntligen regn! Inte särskilt mycket, och inte särskilt länge, men det har småskvätt lite varje natt under resten av veckan, så förhoppningsvis är den värsta risken för vegetationen över nu. Det blir alltså ingen upprepning av katastrofåret 2018. Men det var i sista minuten, för ett par träd i parken har redan strukit med, och på grannen Christinas tomt kan man se tre jättestora och stendöda furor nerifrån vägen.

Katrin var nere under helgen, så vi gick en gemensam långrunda med Nelly på söndagen. Sedan hjälpte hon mig att sanera Nelly, som avskyr proceduren, och konsekvent försöker att först hålla sig undan så mycket det går, och sedan sabotera själva klippningen så mycket som möjligt, genom att sätta eller lägga sig ner. Eftersom vi var två mot en lyckades vi dock hålla henne på benen och befria henne från en förfärlig massa hår och tovor, som hon verkligen borde ha varit tacksam över att bli av med.

Sen åkte Katrin, och inte förrän hon hunnit iväg upptäckte jag att jag hade glömt ge henne pengarnas som jag är skyldig Arvid. Förhoppningsvis kommer dock både hon och Niklas tillbaka ner nästa vecka, så jag äntligen kan göra mig oskyldig då.

Om jag bara lyckas komma ihåg det...

Värmen fortsätter oförändrat, och jag har gett upp att försöka få någon sorts trädgårdsjobb gjort – det är helt enkelt för varmt utomhus på dagarna, så det är smartare att hålla sig inomhus. När jag ska försöka sammanfatta vad jag normalt gör under en dag just nu, blir det direkt pinsamt, eftersom svaret är - i stort sett ingenting vettigt.

Jag stiger förstås fortfarande upp vid sextiden. Man kan undra varför, eftersom det är åratal sedan jag slutade jobba. Men min dygnsrytm är väl inställd på den tiden, åtminstone så här års, när det ljusnar ett par timmar tidigare. Möjligen är det också så enkelt att jag väcks av tidningsbilen, som tydligen kommer klockan sex. Jag går i alla fall första snabba morgonrundan med Nelly vid sextiden, då det fortfarande är hyfsat svalt, då alla grannar fortfarande sover, och deras katter förhoppningsvis är inomhus.

Sedan tillbringar jag ett par timmar framför datorn, då jag läser två morgontidningar plus ett antal artiklar ur Washington Post, som datorn har valt ut åt mig, tydligen baserat på ämnen som jag tidigare har sökt på. Just nu handlar alltså de flesta om Trump. Eller om corona, inte för att jag är särskilt intresserad av det ämnet just nu, utan för att alla andra tycks vara det. Själv är jag hjärtligt trött på corona, men av någon anledning tycks datorn – som annars är ganska lyhörd – inte ha uppfattat detta.

Den första riktiga promenadrundan med Nelly sker mellan halv åtta och halv 10, då temperaturen fortfarande är någorlunda dräglig. Hundpromenaderna leder faktiskt till en hel del ofarliga kontakter utomhus, även om min vanligaste hundpromenadkompis Marianne fortfarande håller sig i corona-karantän på landet med sina två glada welshpojkar. Då och då stöter man på folk som man känner, och växlar några ord med, och även de man inte känner, börjar så småningom kännas som bekanta, eftersom man ju oftast möter samma människor vid samma tid, dag efter dag.

Efter långrundan lägger jag mig framför Tvn med morgonmålet, där jag sedan blir kvar i ett par timmar. Det händer till och med ibland att jag somnar framför Tvn, vilket ju inte tyder på att programmen varit särskilt intresseväckande. Bortåt tvåtiden brukar Nelly och jagvakna tillräckligt för att ta oss ner till Talludden för ett dopp. Det brukar vara folktomt där, vilket ju är en förutsättning för att ha med hunden till badstranden, men på sistone har det oftast varit en familj med rätt många barn där, när vi anländer. Klippstranden är ju lång, så Nelly och jag parkerar oss lite längre bort, men det brukar av någon anledning ändå bli signalen till familjen att packa ihop och lämna stranden i sin båt, trots att Nelly snällt håller sig till min ända. (Förmodligen tror de att jag äger stranden, eftersom jag kommer från land, och att de alltså själva gör intrång).

Före eller efter doppet blir jag ibland inbjuden ner till Gun och Göran för en pratstund över ett glas vin. (Glaset och vinet tar jag såhär i coronatider med mig hemifrån och vi håller avstånd mellan stolarna, så smittrisken lär vara försumbar. Annars tillhör vi förstås alla tre riskgrupper, eftersom både Gun och Göran har olika krämpor, och jag själv visserligen är förargelseväckande frisk, men sex år äldre än dem).

Sen blir det TV igen på kvällen, och lite för ofta somnar jag mitt i ett program och vaknar en bit in i nästa. Då har temperaturen åtminstone hunnit bli dräglig igen, och det är bara ett ge sig ut i halvmörkret för sista rundan med hunden, innan vi båda ramlar i säng för gott. Och så har ännu en dag bara försvunnit, utan att jag kommit mig för med att lyfta upp Nelly på trimbordet, vilket annars varit planerat i veckor. Jag har helt enkelt ingen energi...