Veckodagbok 3/8 – 9/8;   Sommaren lider mot sitt slut

Vädergudarna har förstås inte insett det ännu, men egentligen är det väl väl nästan höst? Det är fortsatt soligt och varmt, men den enstaka regndag som kom på onsdagen var mycket välkommen. Det var knappast något ösregn, snarare ett glest droppande, men eftersom droppandet pågick i stor sett hela dygnet, blev effekten ändå påtagligt uppfriskande. Enligt Gun, som har regnmätare, blev det totalt 70 millimeter, men det låter nästan lite otroligt.

Värmen gör att jag i stort sett inte ids göra någonting utomhus, så det hår blir en kort krönika. Det enda jag aldrig fuskar med är Nellys morgonpromenad, den går vi i ur och skur vid samma tidpunkt. Men å andra sidan är den fixa tidpunkten halv åtta på morgonen, så vi slipper den värsta hettan. Vi varierar mellan tre olika lokala varianter; Stadsskogen, Svärds Skog, eller en kombination av båda. Det finns gott om stigar att välja på, så vi det här laget har jag fixat till sträckningar som alla tar ca två timmar.

Efter det ligger jag på rygg framför TVn ett par timmar, och det lilla trädgårdsarbete som blir utfört under eftermiddagen, försöker jag förlägga till skuggiga partier av trädgården. Men på något sätt har ändå alla de sedvanliga underhållssysslorna blivit utförda vid det här laget, dock numera med väsentlig hjälp av familjen Wellfelt. Katrin slår av alla gräsytor med deras röjsåg, och Niklas vadar varje år ut i dammen och drar upp en massa vass och andra vattenväxter med rötterna, för att hålla vattenspegeln öppen. I år har även Arvid gjort en stor insats med att kärra ut lövkompost och grus, (men honom betalar jag förstås per timme).

Själv svarar jag för efterslåttern med motorgräsklipparen, och senare för hopräfsning och uppsamling av gräsklipp och höstlöv. Materialet hamnar i ett stort antal ringkomposter av hönsnät, utplacerade på ett antal strategiska ställen i buskpartierna, Efter något eller några år kan det halvförmultnade materialet spridas ut i närområdet, varvid buskarna får ett välkommet tillskott av näring, och växer så det knakar.

Vid det här laget har de flesta av buskskärmarna längs omgivande vägar blivit så höga och täta att man knappast anar gräsytorna och dammen utifrån. Och inifrån döljer buskarna nästan all den kringliggande bebyggelsen, vilket förstås är slutmålet. Vid det här laget är det bara en kort sträcka av den övre, norra delen av Ferievägen, som inte är helt avskärmad, men efter ytterligare några år kommer nog syrénbuskarna längs det partiet att ha vuxit sig stora nog. (De planterades som decimeterhöga rotskott och sticklingar för några år sedan, så de har ändå vuxit till sig rejält).

Det är så varmt att till och med jag masar mig ner till sjön varje dag för att bada. Vattnet känns som ljummet te, säkert minst 23 grader. Nelly och jag badar ute på Talludden, eftersom hundar är förbjudna på vanliga badplatser. Vid det här laget har Nelly insett att jag inte är på väg att drunkna, så hon har slutat med de störande räddningsförsöken, men simmar fortfarande runt mig i cirklar, för att kolla att jag inte tänker försvinna. Badet är uppfriskande, men den långa backen hem gör att man nästan är lika varm som tidigare, när man väl tagit sig hem igen.

Wellfeltarna återkom tillfälligt på söndagskvällen, efter en kortare sejour hos Emilie nere i Halmstad, men på måndagskvällen försvinner de upp till Stockholm för återgång till arbetslivet. Nästa besök blir nog inte förrän i September, då även Emilie förväntas komma. Svampplockning är planerad, och förhoppningsvis hinner trattkantarellerna komma igång till dess, även om de vanliga gula, som det varit gott om hittills, nog lär vara på upphällningen då.

Det är alltid roligt att avsluta ett utdraget projekt, och för tillfället har jag två projekt som är på sluttampen; hörnet uppe mot van der Puttens och nordvästra delen av dammstranden. Båda är uppfyllnadsarbeten, och samtidigt får jag chansen att göra i ordning arbetsytan innanför taxushäcken, genom att tillfälligt få undan innehållet i alla ringkomposterna på arbetsytan. Dessa kommer ju snart att fyllas upp igen med årets höstlöv, men innan dess får jag chansen att jämna till och snygga upp ytan. Taxushäcken mot vägen, som hittills fört en rätt tynande tillvaro, får ett behövligt tillskott av matjord på insidan, och grusytan innanför kan befrias från ogräs och rotuppslag, innan komposterna sätts tillbaka.

Övriga delar av kompostinnehållet hamnar mest som uppfyllnad av ojämnheter i kanterna av dammen och uppe i tomthörnet mot Puttens, där det behövs många skottkärror för att få tillräckligt jorddjup för en blivande buskskärm. Samtidigt har Putten rivit det fula, lutande vedförrådet, som hotade att rasa in på min tomt, och planerar tydligen en egen buskskärm på sin sida av staketet. Jag har haft en del hjälp av Arvid med att köra skottkärror i uppförsbacke, men han har varit rätt upptagen av kompisar på sistone. Senaste veckan har han dessutom varit i Stockholm, men han lär komma tillbaka i nästa vecka för att återta slavjobbet, enligt Niklas och Katrin.

Det har varit rätt fullt i båda familjehusen under sommaren, särskilt i Niklas och Katrin har gästerna avlöst varandra. Efter att Amandas gäng försvann förra söndagen dök faktiskt Boel och Lennart upp påföljande torsdag, faktiskt för första gången under hela sommaren. (Jag tror att det framför allt är Lennart, som oroar sig för Corona-smitta, men det går ju faktiskt bra att umgås utomhus på de båda verandorna, till och med om det regnar, eftersom båda har rejält tilltagna markiser).

Blekingebesöket kom lite oväntat. Amanda hade engagerat Signe och Tora för att städa huset efter henne och familjen, men eftersom städningen inte var inplanerad förrän till påföljande måndag, var huset ju inte i tiptop-skick när de dök upp. Jag var dock inne och kollade dagen innan, och det såg inte alltför illa ut, och sängkläderna hade de i alla fall hunnit tvätta. Nu blir städningen av under den kommande veckan, och sedan lär huset stå tomt igen fram till i september, då Emilie har aviserat ett besök för svampplockning med Moster Monster.

Vädret är fortsatt ganska behagligt, med mycket sol och en del nattliga skurar, och eftersom jag går den långa hundpromenaden tidigt på morgnarna, slapp jag den värsta hettan under den korta värmeböljan i veckan. Jag saknar bilturerna med hundarna, som Göran och jag brukade göra, men han verkar ha blivit sittande för gott, och det är tydligen Gun som tagit över rastningen av Castor. Själv tar jag ogärna ut bilen i onödan, så mina rundor begränsas numera till Stadsskogen, Bryngenäs och kombinationer mellan dessa.

Fast man ska ju inte klaga, det är nog inte många som har tillgång till så mycket attraktiv natur inom gångavstånd från husdörren. Stadsskogen innehåller betydligt större områden med orörd natur än man skulle tro, om man bara passerar igenom den tättbebyggda centrala delen med bil. Det finns ett rikt förgrenat stigsystem, och om man väljer att hålla ut långt i ytterkanterna, kan en skogsrunda där lätt ta över två timmar. (Det är faktiskt lätt att gå vilse också, eftersom skyltningen är lite konstig. Skyltsystemet visar bara vägen mot olika utgångar, inte in i skogen, och har man inte koll på var utgångarna ligger, är det lätt att hamna fel).

Bryngenäsområdet erbjuder en helt annan miljö, ett öppet kulturlandskap kring slottet, Bryngenäsviken och Mjörnstranden, med osedvanliga skönhetsvärden. De sluttande beteshagarna kring viken är befolkade av betande hästar och får – och under senaste veckan även av en enorm flock med vildgäss, säkert mer än hundra individer. De här gässen borde egentligen varit uppe i norra Sverige så här års, men av någon anledning kom de aldrig iväg dit, och flocken har nu mångdubblats i storlek, efter att de förmodligen har häckat i den relativt skyddade miljön kring viken.

Samma flock drar runt i hela Alingsåstrakten, och familjens sommarhusbesökande ungdomar – och även lokalbefolkningen - har varit irriterade i år, eftersom både fotbollsplanerna vid Mjörnvallen och Playa Mjörn är fulla med fågelbajs. (Förra året skylldes bajset på Playa Mjörn på hundägare, men i år är det väldigt uppenbart var det kommer ifrån).

Det har varit konstigt väder senaste veckan, med rätt mycket sol på dagarna, men kylslagna nätter, med temperaturer kring 6-7 grader, när jag går den tidiga morgonrundan med hunden vid sjutiden. Sedan stiger termometern snabbt till normal sommarnivå.

Jag håller fortfarande på med efterslåttern, mest för att min energinivå fortfarande är låg, så det brukar bara bli ett par timmars räfsande, efter att jag tillbringat förmiddagen framför TVn med Downtown Abbey.

Mitt största pågående projekt i parken är annars en ganska stor uppfyllnad för en framtida skärmplantering i sydöstra tomthörnet mot Puttens och Amanda. Det har pågått till och från i flera månader redan och går mycket långsamt framåt. Delvis beror det på att alla fyllnadsmassor måste köras i ordentlig uppförsbacke, antingen från grushögen på Niklas och Katrins uppfart, eller från min dubbelkompost nedanför uthuset. Jag får en del hjälp av Arvid, som ju är yngre och starkare än jag, men det är ett utdraget företag.

Den roliga delen av jobbet, nämligen stödmuren, är dessutom redan gjord, så nu handlar det om rent monotont kroppsarbete, innan jag kommer fram till nästa roliga moment, som ju är själva planteringen. Jag har en del självuppdragna småplantor, bl.a av rhododendronsom förmodligen kommer att hamna här framöver, men jag hoppas också på att den vanliga höstrean i plantskolorna. Nu har dessutom grannen rivit sitt fula vedskjul, som delvis hotade att rasa in på min tomt, eftersom det lutade betänkligt. Det innebär att belysningen, och därmed växtbetingelserna blir betydligt bättre, så jag räknar med att kunna få till en riktigt fin plantering här.

Nelly och jag går numera vår morgonrunda vid åttatiden, en timme tidigare än normalt, för att undvika det värsta solgasset. Det verkar som om de flesta andra har kommit på samma idé, eftersom vi möter det vanliga gänget av hundägare, joggare och hurtiga vandrare, som håller en betydligt högre takt än vi.

Amanda och Paul med ungar har varit på besök under veckan, men åkte hem till England på söndagskvällen. Sofia bondade med Nelly, som annars brukar undvika barn; (Hon verkar tycka de är stökiga och högljudda. Med Sofia la hon sig emellertid glatt på rygg, för att bli kliad på magen). Det är alltid roligt att träffa Amanda, men hon oroade mig lite med en del lösa planer på att familjen eventuellt ska söka sig tillbaka till USA igen. (Elliot var positiv till förslaget och Sofia negativ). Men, som Paul sa; allt beror ju ytterst på jobbsituationen, (speciellt för honom själv, Amanda med sin mera allmänna bakgrund som administratör, lär ju ha lättare att hitta jobb var som helst).

Niklas och Katrin ska vara kvar en vecka till, men Arvid försvann över helgen för att tälta med kompisar. För tillfället är jag alltså ensam med trädgårdsjobbet, som just nu ägnas åt att bättra på jorddjupet i planteringen längs Ferievägen. Åtgärden initieras delvis av att en del buskar mår lite dåligt, efter två ganska torra somrar och en helt snöfri vinter emellan. Den utlösande faktorn var dock en liten blodbok, som jag drog upp med rötterna från en liten skreva ute på Talludden, där den definitivt inte hade en chans till någon framtid. Samtidigt får alltså den angränsande blivande syrenhäcken en extra skjuts.

Planen är att tömma alla ringkomposterna innanför taxushäcken, för att så småningom ge plats för årets nya höstlöv. Innehållet kommer huvudsakligen att hamna i kanten av dammen, dels vid utloppet och dels längs den västra stigen, där det finns rätt mycket ojämnheter som behöver fyllas upp.

Nelly verkar lyckligtvis pigg och normal igen, efter vad det nu var som orsakade den plötsliga hältan förra veckan, och morgonpromenaderna har åter sträckts ut till kring två timmar. Eftersom jag ogärna tar ut bilen i onödan blir promenaderna numera mest begränsade till Bryngenäs och Stadsskogen. Det spelar inte så stor roll, för speciellt Stadsskogen är så stor att man lätt kan hitta olika varianter på en tvåtimmarsrunda. Jag har till och med nästan lyckats gå vilse där ett par gånger. Det finns väldigt många stigar att välja på, och eftersom den delvis kraftigt kuperade terrängen styr sträckningarna är det inte alltid man kommer ut där man förväntade sig.

Arvid har bott i långhuset senaste veckan med ett gäng killkompisar. På slutet var det tjejkompisar också, och Niklas och Katrin rapporterade att huset var osedvanligt välstädat när de tog över det igen på fredagskvällen. Kanske säger det något om att de gamla könsrollerna fortfarande lever kvar, åtminstone delvis...

Boel och Lennart lär man däremot inte se mycket av i år, eftersom speciellt Lennart tydligen är extremt angelägen att undvika coronasmittan, (som faktiskt fortfarande tycks öka lite i Alingsåstrakten, efter att ha minskat påtagligt i Stockholmsområdet). På torsdagen landade emellertid Amanda med familj från England. Det kanske är lite vågat, eftersom smittspridningen långt ifrån verkar vara över, varken här eller i England, men alla är ju friska, och de ska stanna en dryg vecka.

Jag har faktiskt snorat lite själv de senaste veckorna, men förhoppningsvis är det bara en vanlig sommarförkylning, även om jag teoretiskt skulle ha kunnat bli smittad, eftersom jag fortfarande handlar själv en gång i veckan, (på Lidl, som dock är rätt folktomt på mornarna). Jag känner mig åtminstone inte dålig på något annat sätt. Troligen är det de dagliga hundpromenaderna som håller mig frisk och rörlig. Göran har däremot tyvärr blivit sittande på grund av sin yrsel, och det är numera Gun som rastar Castor.

Själv ägnar jag mig för tillfället åt efterslåtter och räfsning, och nästan alla kompostrundlar är vid det här laget överfulla. Det är egentligen meningen att vägföreningen ska slå av vägkanterna, men det satt långt inne i år. Jag hade redan gett upp hoppet om dem och hunnit börja med lien på den breda remsan längs Ferievägen, när Staffan och Miriam stoppade mig, och sa att föreningen trots allt skulle ta hand om det. Det gjorde de också ett par dagar senare, och det var definitivt hög tid. Till och kommunen har vid det här laget slagit av alla vägkanter plus det nedersta fältet.

Det översta fältet har de emellertid lämnat oslaget av någon märklig anledning. Det här stör mig, inte bara för att jag måste vada genom meterhögt högt gräs under dendagliga kvällspromenaden med hunden, utan för att jag misstänker en bakomliggande orsak. Det jag befarar är att de håller på att återgå till de gamla planerna på att bebygga fältet, trots att de redovisade alla fälten som grönområde så sent som i den senaste översiktsplanen, som bara är två år gammal.Förmodligen efter påtryckningar från de lokala byggfirmorna, som uppenbarligen helst vill se alla fälten i Lövekulle fullproppade med bostadshus.Enligt en artikel i AT för ett tag sedan, har kommunenhar nämligen preliminärt aviserat planer på en ganska stor bebyggelse i Lövekulle, i förstudierna till en uppdaterad områdesplan. Så pass stor att ett av kommunalråden redan har uttryckt tveksamhet till omfattningen.

Min teori är att de, genom att låta fältet förbli oslaget, hoppas på att det ska bli mindre attraktivt för friluftslivet, och därmed minska protesterna mot bebyggelse, som ju hittills varit starka, varje gång liknande förslag tagits upp. Bl.a är ju utsikten frånkrönet i korsningen mellan Lövekullevägen och Fritidsvägen över det triangulära landskapsrummet ner mot sjön närmast ikonisk, och för de flesta passerande vad som verkligen definierar grönområdet Lövekulle. (Förhoppningsvis är jag bara paranoid, men vi lär ju få veta om någon månad, då det nya planprogrammet ska ut på samråd).

På fredagen kom alltså Niklas och Katrinfrån Stockholm och hade med sig Arvid tillbaka igen . Bra, för honom kan jag sätta i arbete med att köra tunga skottkärror, något som jag helst vill undvika själv numera. En av uppgifterna kommer definitivt att bli att tömma de äldre lövkomposterna, och det finns gott om svackor att lägga det halvt nerbrutna materialet i. Framför allt är det på nord-och västsidan av dammen, som kanterna behöver jämnas till och håligheter fyllas upp. Men det finns även andra utfyllnads områden, framför allt skogskanten söder om dammen, och partiet uppe vid gränsen mot Putten, som fortfarande är oavslutat.

Redan på helgen gav sig emellertid de äldre killarna på det årliga jätteprojektet med att rensa dammbotten från vass och nerfallna grenar. Eftersom de var tre stycken i år jobbade de effektivt, med en man ute i vattnet och se båda andra som mottagare på strandkanten. Ifallna grenar och löv hamnade på en presenning, som sedan släpades till närmaste tillgängliga ringkompost. Uppgiften är både jobbig och ofräsch, eftersom botten utgörs av halvruttna löv och slam ovanpå leran. Men de kunde ju avsluta med att skölja av sig i den riktiga sjön efteråt. Vattentemperaturen är fortfarande dräglig, trots de kalla nätterna under senaste veckan.

Vädret är märkligt denna sommar. Juni var rekordvarm, man svettades i hettan, och till och med jag badade i sjön ett par gånger. (Det var 27 grader i vattnet och förmodligen 35 i luften, så någon direkt svalkande effekt hade det inte, när man väl tagit sig uppför backarna hem igen). Nu är det plötsligt kring tio grader i luften, med storm och regnskurar, även om det kom en oväntad soldag på tisdagen, då temperaturen steg till 13 grader, innan nästa regnfront drog in. Det var faktiskt så pass kallt att jag slog på värmen i huset under måndagskvällen.

Fast vid närmare eftertanke kom jag på att det nog vore bättre för ekonomin att elda brasor istället, särskilt som vedskjulet är absolut överfullt för tillfället. Problemet var bara att jag hade tömt alla vedförråd inomhus inför sommaren totalt, delvis för att Nelly har en dålig vana att hämta vedträn ur det stora kopparkaret i vardagsrummet, för att sedan gnaga dem till flis på ryamattan i mitt sovrum. Jag fick alltså börja med att hämta in ett par skottkärror med ved för att fylla inneförråden. Och eftersom den alltså inte hade fått ligga och förtorka inomhus som vanligt, blev det extra svårt att få igång brasorna. Jag lyckades dock till slut, så den här veckan börjar jag morgonen med att tända brasor i både kakelugnen och vedkaminen. 

Ett riktigt oroselement är att Nelly plötsligt har blivit riktigt dålig, utan någon som helst förvarning. Efter vad jag vet hände ingenting särskilt under sista kvällsrundan på onsdagen, så det kan knappast vara en akut skada, men hon försvann från min säng någon gång under tisdagsnatten, och morgonen efter kunde hon plötsligt inte stödja alls på högra bakbenet. Hon måste ju ut, för att göra sina behov, men hoppade då på tre ben, och uppenbarligen hade hon väldigt ont, för hon låg nästan apatisk i ett hörn inomhus. Anna, som jag naturligtvis ringde för att fråga om hjälp, verkar inte heller tro att det är en skada, eftersom hon genast frågade om hon hade feber. Själv tror jag att det kan vara borrelia, eftersom jag slarvade med att byta ut fästinghalsbandet i tid. Det stämmer både med symptomen och inkubationstiden, som ju är ca en månad, och jag fick ju själv en fästing på bringan i början av juni, som jag fortfarande har en stor kliande rodnad efter, drygt en månad senare. (Anna skrev ut tabletter mot fästingbett för ett par veckor sedan, men jag köpte ett nytt fästinghalsband för receptet istället, och jag har inte har hittat några fästingar på henne efter att hon fick på sig det.

Någon febertermometer hade jag förstås inte hemma, och till råga på eländet var de slutsålda i de tre butiker jag prövade. Coronaviruset förmodligen. Men Anna skrev nu också ut smärtstillande och febernedsättande tabletter, och efter den första tabletten på onsdagen blev hon genast markant bättre. Jag har googlat på borrelia, och alla symptomen stämmer, men den allmänna meningen på nätet tycks vara att det går över av sig själv efter några dagar, och att djur sällan blir långvarigt sjuka.

På torsdagen var hon också fortfarande ohalt, men jag skar ner promenaden kraftigt, för säkerhets skull. (Hon verkar fortfarande lite låg, så det är nog ingen risk att hon vänder upp och ner på huset, på grund av bristande motion). Av en ren, lycklig slump skulle Anna ändå till Alingsås på torsdagen, eftersom Emil hade en tid för tandreglering, så hon kom ut på eftermiddagen för att titta till henne, och hade med sig en febertermometer, som hon lånat av Gun. Hon är lite svullen i hasen på höger sida, och har också lite ont där, trots att den smärtstillande effekten från tabletten igår fortfarande håller i sig. Men Anna verkar ändå inte tro att det är borrelia. Hon säger att det är extremt ovanligt att hundar faktiskt får det, men att ägarna väldigt ofta inbillar sig att de har det. (Å andra sidan är det inte heller troligt att hon plötsligt skulle få en så pass allvarlig skada på en kort kvällspromenad, når hon normalt rusar runt som en galning och hoppar upp och ner på alla stenar vi passerar på rundorna. Dessutom borde hon väl i så fall skada något av frambenen som hon landar på, snarare än bakhasen)?

Anna lämnade i alla fall kvar termometern, med order att jag ska kolla tempen på henne i några dagar, och ringa om den går upp. Normal temp är 28 grader, och den var tydligen lite förhöjd nu.Tyvärr visar det sig att jag inte klarar att ta tempen på henne själv, delvis för att Nelly gör allt för att sabba försöken, genom att konsekvent sätta sig, och delvis för att jag har svårt att hitta hålet. Ännu ett åldersproblem, som gör mig deprimerad. Å andra sidan är Nelly påtagligt piggare, och någon hälta är inte längre märkbar. Så närmaste veckan ska hon ta det lugnt och käka smärtstillande, och vi har kortat ner de dagliga långpromenaderna betydligt.

Niklas och Katrin har dragit till Stockholm igen, och Signe blev kvar ensam, för att umgås med Tora. Hon försvann emellertid till västkusten på onsdagskvällen, och på fredagen kom istället Arvid med ett gäng killkompisar, som nu huserar i långhuset. Det innebar att båten äntligen kom i sjön, om än rätt försenat och lyckligtvis utan min hjälp i år. (Ett år deltog jag i sjösättningen genom att köra min egen bil jättelångsamt ner till sjön, med båtens för inlagd i bakluckan. Bakom gick fyra killar och höll uppe resten av båten, som alltså är rejält tung. Det var väldigt stressigt, förmodligen även för killarna, så metoden har inte upprepats). I år hade de hyrt en skåpbil, för att underlätta transporten, som alltså skedde på söndagen, utan min hjälp.

Niklas drog till Stockholm igen på söndagskvällen, men Katrin och Signe är kvar en vecka till.
Det är slåttertid, och Katrin gjorde en herkulisk insats med röjsågen på måndagen, och slog av nästan hela fältet. Själv gillar jag inte maskiner, så jag håller mig till lie eller skära. Den enda maskin jag använder regelbundet är motorgräsklipparen, men det är ju inte riktigt läge för den, när gräset är halvmeterhögt. Det var egentligen för högt för röjsågen också, så Katrin fick ta en kompletterande runda på lördagen.

Och det var i sista minuten, för redan på söndagsmorgonen började den nya regnperioden, som enligt väderleksrapporterna ska fortsätta hela nästa vecka. Det går ju oftast att hitta uppehåll mellan skurarna, så man kan jobba utomhus en del i alla fall, men just slåtter funkar ju inte så bra i regn.

Däremot går det bra att räfsa, så det är vad jag sysslar med för närvarande, och det lär få pågå länge, för gräset var ovanligt högt. Det har vuxit så det knakar i år; nere på fälten är gräset midjehögt, och det finns partier utefter strandpromenaden där det faktiskt är lika högt som jag. Det beror förstås på att väderleken varit gynnsam; först en frostfri vinter, och sedan mycket sol och värme, men med regelbundna regnskurar emellan. Trots den långa värmeperioden blir det alltså ingen upprepning av katastroftorkan från 2018.

Dominerande blomma för tillfället på övre ängen är den blågula Lundkovallen, som även kallas Natt och Dag, på grund av färgen, så Katrin lämnade ett stort parti av den kvar, för att ge den möjlighet att fröa av sig. Den förekommer inte naturligt i alingsåstrakten, men jag grävde upp ett par exemplar för några år sedan, antingen i Blekinge eller Jönköping, och sedan dess har den spridit sig omåttligt på den övre ängen. Jag tycker den är trevlig, så jag ska försöka sprida den till den nedre ängen också så småningom.

Jag försöker få in så mycket traditionella ängsblommor som möjligt där, men eftersom det är ganska skuggigt och lerjorden dessutom är lite för näringsrik, så har de svårt att konkurrera med gräset. Den enda riktiga ängsblomningen för tillfället är faktiskt i kanten mot Amandas uppfart, där jag har lyckats få till en liten plätt med prästkragar, blåklocka, käringtand och andra ängsblommor i gruset. De ser lite ängsliga och ensamma ut för tillfället, men förhoppningsvis kommer de att sprida sig så småningom, med lite hjälp.

Av någon anledning slog jag aldrig av vegetationen på västsidan av dammen förra året, så där har en massa skräpvegetation nästan tagit över helt. Mest är det högt gräs och ormbunkar, men även videört, rallarros och en del massuppslag av rönn. Enda möjligheten var att slå av alltihop ända nere vid marken, och om det råkade stryka med något värdefullt i massakern, får jag hoppas på att det kommer upp igen nästa år. Glädjande nog visade sig en stor del av bottenvegetationen bestå av blåbärsris, som uppenbarligen har hämtat sig efter den stora massakern för några år sedan, då allt blåbärsris i trakten dog i frystorkan, och lämnade stora bruna ytor efter sig. Var det 2013? Nu får det i alla fall n ny chans i ljuset här, efter att allt högvuxet gräs är borta.

Den mest iögonfallande vegetationen för tillfället, både här och i andra delar av dammparken, är blommande Aruncus; det finns stora ruggar av den lite varstans, och de höga vita vipporna är ju jättegranna så länge den blommar. Den får alltså stå kvar till vidare, men senare, när den går i frö, år den mindre attraktiv, och den har dessutom en benägenhet att sprida sig omåttligt. Ett dekorativt, och nästan två meter högt ogräs, men faktiskt ändå ett ogräs…

I övrigt röjer jag skoningslöst undan längs hela västra stigen, och hittills har jag fyllt en jättestor ringkompost med växtmassan. Jag börjar få problem med förvaringen, eftersom nästan alla ringkomposterna på arbetsytan innanför taxushäcken är fyllda för tillfället. Så när Arvid kommer tillbaka om några veckor, har jag gott om jobb åt honom. Stora delar av nord- och väststranden behöver faktiskt fyllas upp och jämnas ut, för att bli mera lättskötta.

Jag funderar också på att förstärka själva dammkanten på västsidan med ett antal nedfallna trädgrenar, eftersom sluttningen mot vattnet är brant och gropig, så en stor del av kompostinnehållet kommer säkert att hamna här. Ytterligare ett utfyllnadsområde finns i skogskanten söder om dammen, där det länge varit ett motlut innanför stigen, och faktiskt ibland bildas vattensamlingar i kanten mot stigen. Det här innebär också att vi kommer att kunna tömma de flesta ringkomposterna, vilket är bra, eftersom det behövs mycket utrymme för höstlöven senare på året.

Nu blommar klängrosorna på alla portalerna, och Niklas har hjälp mig att hålla undan en del av de nerhängande grenarna, men frågan är om det inte behövs en rejäl beskärning till nästa år. Jag tror en del grenar är sex meter långa, eftersom jag böjer och leder upp dem igen, när topparna når marken på frånsidan av roten..

I buskpartierna och längs dammkanterna prunkar valeriana, silverax, pulmonaria, aklejruta, blodnäva och stor ormrot, och häxörten fortsätter att bre ut sig överallt. Andra marktäckare har svårt att konkurrera med den, men det finns ganska stora partier med nävor och blåblommande ormöga, som klarar att hålla den stången, åtminstone hittills. Och så förstås den gulblommiga videörten, som växer lite varstans, och egentligen är väl invasiv och behöver hållas efter.Även på ängsmarken och längs vägkanterna är midsommarblomningen i full gång, med prästkrage, blåklocka, midsommarblomsteroch massor av smörblommor och gökblomster. Fast egentligen är det förstås mer högvuxet gräs än blommor; uppenbarligen är lerjorden i svackan runt dammen lite för näringsrik för att ängsblommorna ska ha en chans mot gräset. Men även en del av gräset är vackert så här års, med iögonfallande vita vippor.

Det är faktiskt dags att slå gräset, men motorklipparen vägrar förstås att starta. Det är samma visa varje år, och slutar som vanligt med att jag måste lasta in den i bilen och lämna in den på service. Dagen före midsommarafton var förstås inte bästa tidpunkten för detta, men nu är det gjort, och gräsklippningen får vänta några dagar. Och det är kanske lika bra, eftersom jag ändå inte har någon energi för större trädgårdsjobb just nu.

Det jag ägnar mig åt för tillfället är att försöka slå av så mycket som möjligt av gräset med lie, och där det inte fungerar, med min oumbärliga skära. Det tog som vanligt lite tid att komma igång, eftersom jag brukar hugga fast skäran i närmaste träd när jag är klar för dagen, och sedan glömmer bort vilket träd det var. Jag fick gå två rundor runt dammen innan jag slutligen hittade den. Skäran är faktiskt effektivare än lien, men nackdelen är förstås att man antingen måste gå dubbelvikt eller krypa på alla fyra. Jag har en liten vadderad plastplatta, som jag brukar använda för att skydda mina stackars knän, men även den har en benägenhet att försvinna.

Min energinivå är också extremt låg för tillfället, och det är nästan så jag undrar om jag kan ha fått en släng av corona, (fast det tror jag egentligen ändå inte). Jag är dessutom så in i norden trött på corona, som tycks ha tagit över både TV och tidningar numera. Var man än bläddrar är det bara corona, corona, corona…

Viruset verkar även ha tagit över vårdcentralerna totalt, och att få någon hjälp med andra krämpor verkar näst intill omöjligt.. I veckan försökte jag i en dryg halvtimme att ringa en vårdcentral, för att få råd, eftersom jag låtit en fästing sitta kvar på bringan lite väl länge, och det nu blev en rätt rejäl rodnad, när jag väl upptäckte den och drog loss den. Enligt rådgivningen på nätet bär man uppsöka vårdcentral för att eventuellt få antibiotika, om rodnaden kring bettet är större än 5 centimeter i diameter. Min rodnad är drygt 10 cm, så jag tyckte det verkade bäst att få ett råd på telefon, om jag behöver komma in.

Men min normala vårdcentral i Sörhaga, verkade helt och hållet ha gått över till att behandla och ta prov för corona, och påstod dessutom att provtagningen var stängd på grund av midsommarhelgen – (som ju faktiskt inte börjar förrän på fredag. Och det här var alltså på onsdagen). Så småningom gav jag upp och försökte ringa Ängabo och Centrum istället, men det var samma sak där. Jag lär få överleva det här fästingbettet utan antibiotika, men det ska förhoppningsvis gå bra.

Förmodligen beror det också på coronan att TV-programmen är så urusla just nu. Det verkar inte finnas några nyproducerade program alls, bara repriser. Fast en av alla dessa repriser har faktiskt räddat en del förmiddagar för mig i veckan. Det är Downton Abbey från 2010, som de började köra i repris igen, med början i måndags. Jag missade det första avsnittet, eftersom sändningstidpunkten sammanfaller med min dagliga långpromenad med hunden, men den här serien är faktiskt tillräckligt bra för att jag ska ändra på mina inrutade promenadvanor. Jag kommer alltså att sitta bänkad framför teven klockan tio på förmiddagarna framöver.

Under helgen var det fullt hus i båda familjehusen, och så här års går det ju att umgås säkert utomhus på verandorna. Och till helgen kom äntligen det aviserade regnet. De senare veckorna har väderleksrapporterna konsekvent utlovat regn en bit framöver, men när det kommer till kritan tar fronterna alltid någon annan väg, och regnet uteblir. Även denna helg hade det alltså utlovats regn och på lördagskvällen blev det äntligen av, när en ordentlig åskfront drog in från sydost. Det blev ett par skurar både på lördagen och söndagen. Fast långt ifrån tillräckligt, mycket mera behövs...

Jag har alltid gillat att läsa. Förr i tiden läste jag väldigt mycket böcker, mest romaner och deckare, men också djur- och trädgårdsböcker och jag brukade bära hem kassar fulla från biblioteket ett par gånger i månaden. Jag har också ett ganska stort eget bibliotek, och har naturligtvis läst alla böckerna i det. Ibland flera gånger, med böcker som jag gillar. Jag har faktiskt alltid hellre läst om en riktigt bra bok, än provar någon ny, som jag vet väldigt lite om.

.

Men av någon anledning slutade jag läsa böcker helt för några år sedan. Jag vet faktiskt inte varför. Det beror inte på tidsbrist, för som pensionär har jag ju massor av fritid. Mycket mer än när jag jobbade heltid, och hade flera hästar och samtidigt hann läsa flera böcker i veckan. Nu har jag massor av tid, men tillbringar alltför mycket av den framför datorn eller TVn.

Det beror alltså inte på bristande tid eller möjligheter. Mina bokhyllor är proppfulla, och här och var ligger små högar av böcker, som jag plockat ur hyllan, eller lånat av Gun och Göran, i avsikt att läsa dem senare. Vilket alltså sällan blir av.

Det beror inte heller på dålig syn, för trots min ålder ser jag fortfarande förvånansvärt bra . Jag har opererats för gråstarr på båda ögonen, och vid operationerna fick jag välja om jag ville vara närsynt eller normalsynt. Jag valde att fortsätta vara lätt närsynt, eftersom jag var van vid det och det är skönt att slippa läsglasögon. Jag hade också använt glasögon för avståndsseende sedan många år tillbaka. (Numera använder jag inte ens dessa glasögon längre, eftersom avståndsseendet tydligen förbättras när man blir gammal. Jag ser faktiskt bättre nu än för tio år sedan).

Det beror inte på dålig belysning i huset heller, även om man som äldre är mera beroende av bra läsljus. Men jag har massor med lampor överallt, även läslampor. Och jag gillar att kräma på ordentligt i hela huset, särskilt när det är mörkt utomhus.

Svaret är kanske ren intellektuell lättja, som blir allt värre med åren. Jag märker det när jag läser dagstidningar – vilket jag numera oftast gör på datorn. (Veckotidningar har jag däremot slutat helt med, men jag prenumererar fortfarande på ett par månadstidningar, om hundar och trädgård, och dem läser jag förstås, fast utan större entusiasm, och kanske mest av gamla vanan).

Annars blir tidningsläsningen alltså mest på datorn numera. Jag prenumererar digitalt på två svenska dagstidningar plus Washington Post, (den senare för att följa alla dumheter som Donald Trump hittar på. Jag är smått besatt av Trump, och kollar alla notiser om honom, vilka förstås oftast är negativa). Däremot händer det att jag hoppar över långa, seriösa reportage, om ämnen som inte omedelbart intresserar mig. Nyheterna kollar jag dock alltid pliktskyldigast igenom, innan förmiddagens långrunda med hunden.

Men det här är alltså på datorn, och alltså inte riktigt vad jag menar med att ”läsa”. Jag tror det är åtminstone tre år sedan jag senast läste en bok. Och den läste jag inte ens ut. Det var ändå en, visserligen rätt tjock, men lättläst historia, en G.W Persson-bok som hette Linda. Den ligger alltså fortfarande kvar på vardagsrumshyllan, oöppnad sedan minst tre år tillbaka, och med en omslagsflik instucken ungefär i mitten, där jag tydligen la den ifrån mig för gott.

För en vecka sedan bestämde jag mig faktiskt för att ta vid där jag slutade. Det visade sig dock snabbt vara ogörligt, för jag kom inte ihåg ett dugg av handlingen. Jag började alltså från början igen, och tog mig relativt snabbt fram till samma ställe där jag tappat intresset för några år sedan. Sedan blev jag distraherad av annat och glömde bort boken igen. Och på den vägen är det.

Igår kom jag plötsligt ihåg den igen, förmodligen för att den låg på ett väldigt iögonenfallande ställe, precis vid ingången till vardagsrummet. Det blev några sidor igen, sedan var det dags att gå ut med hunden.

Leif GW får ursäkta.
Det är säkert inget fel på hans bok, (bortsett från tjockleken då, kanske).
Det är bara jag som har blivit för gammal och senil för att ens orka ta mig igenom en normal kriminalroman.

Och så är vi förstås inne i ”den undersköna månaden Maj”, och solen skiner…
Kanske gör jag ett nytt försök framöver, om det blir regn...