Eftersom Göran verkar ha blivit sittande för gott, och Gun därmed har tagit över rastningen av Castor, tycks det vara slut med de gemensamma bilburna hundrundorna i olika naturområden kring Alingsås. Jag tar själv ogärna ut bilen i onödan, om det nu beror på teknikfientlighet, klimatångest, eller ren snålhet, vill jag låta vara osagt. Förmodligen är det en blandning av alla tre motiven, och coronaviruset gör väl också sitt till just nu. Bilburen är jag hur som helst bara när matförråden sinar, vilket numera är ca var nionde dag – (behovet styrs av när filmjölken tar slut).

Det här gör förstås tillgången till varieradepromenadrundor rätt begränsad. Det tillgängliga närområdet begränsas av Mjörn i väster och E20 i öster, och järnvägen, som skär rakt igenom hela området i nordsydlig riktning, är förstås en kraftig barriär, som bara kan korsas på ett fåtal ställen. I princip har jag alltså bara tre val; Stadsskogen, Bryngenäs eller en kombination av båda. Det finns förstås rätt många olika stigar att välja emellan, både i Stadsskogen och Svärds Skog i Lövekulle, så det går lätt att hitta mindre variationer.

Jag har faktiskt lyckats gå ordentligt vilse i Stadsskogen flera gånger, vilket kan verka svårförklarligt, eftersom stigsystemet är så vältrafikerat. Det beror på min benägenhet att ge mig in på korsande småstigar, för att kolla vart de leder. (Eftersom de flesta av småstigarna har trampats upp av vilt, leder de tyvärr oftast antingen still sankmarker eller till gamla hyggen med tät uppväxande slyskog, och blir därmed i praktiken mest återvändsgränder). Dessutom är det konstigt skyltat; alla vägvisarskyltar man stöter på pear mot någon av utgångarna, istället för att markera en runda. Vid det här laget har jag dock koll på stigarna, så jag vet oftast var jag befinner mig.

Men till slut blir det ju lite enahanda att alltid hålla sig inom samma begränsade områden, och att gå samma väg fram och tillbaka är inte heller så kul. Dessutom vill man ju att en hundrunda ska ta minst en och en halv timme, och gärna två. Den längsta rundan i Stadsskogen tar 2.5 timmar, om man konsekvent väljer ytterspår överallt, men de flesta av mina andra lokala rundor tar bara drygt en timme.

Men förra veckan hittade jag faktiskt en ny variant på den kombinerade Stadsskogen-Bryngenäs-rundan, som förlänger gångtiden med åtminstone en kvart.Om man tar till vänster när man kommer ut ur Svärds Skog vid Bryngenäsviken, och sedan fortsätter en bit extra söderut på grusvägen runt viken, istället för att gå igenom den vanliga gångtunneln under järnvägen, kan man ta en extra sväng ut i ett litet skogsparti mellan järnvägen och Bryngenäsviken.

På vägen dit finns det dessutom ytterligare två tunnlar, som leder till en liten infartsväg för ett fåtal hus, och efter att ha passerat husgruppen kan man ta sig in i Stadsskogen från en ny angreppspunkt. Som en följd hamnar man plötsligt baklänges i stigsystemet, vilket kan vara förvillande.

Häromdagen återupptäckte jag också en fjärde variant av huvudrundorna, som jag inte använt på väldigt länge. Det finns nämligen ett sammanhängande stråk på östsidan av järnvägen, som räknat från Lövekulle består av en kombination av grusväg (Skaverydsvägen), gräsbevuxen timmerväg med igenvuxna hjulspår och ren gångstig närmast Bryngenäsviken. Trafiken på Skaverydsvägen, som leder från Stadsskogsgatan till ett fåtal hus, varav de flesta tycks vara sommarhus, är dessutom nästan obefintlig, och avståndet till järnvägen känns betryggande på hela sträckan.

Fast för att ta sig runt via den här förbindelsen måste man passera huset längst in, med ett par hysteriskt skällande hundgårdshundar och en ännu hysteriskare kvinnlig ägare, som anser att hon har rätt att stoppa även gångtrafik på grusvägen förbi huset, eftersom hon ”har byggt vägen”. Det sitter också en skylt med ”Privat väg, ej obehörig gångtrafik” längst in mot den innersta biten, plus ett par andra kreativa varningar, t.ex en bild av en hund med texten: ”Det tar oss 20 sekunder att springa från grinden till vändplatsen; hur fort springer du?” Skyltarna är förstås olagliga, eftersom allemansrätten definitivt tillåter gångtrafik på enskilda vägar, och ”hemfridssfären” rimligen inte lär sträcka sig utanför nätstängslet runt tomten. Det finns inte heller några ”förbudsskyltar” mot Bryngenäshållet, som jag ju kom från.

Men när ägarinnan kom utrusande för att skälla ut mig, kom jag ihåg varför jag inte gått den här vägen på tio år. Jag försökte faktiskt förklara hur det ligger till med gångtrafik och allemansrätt för den hysteriska kvinnan, men naturligtvis utan effekt.Det är irriterande, för det här är faktiskt en gen och någorlunda bekväm förbindelse, som är frestande att återanvända. Men även om man vet att man har all rätt att gå där och gärna vill ha variation i promenaderna, är obehaget att bli utskälld så pass stort att det förmodligen kommer att dröja ett bra tag innan jag gör om det. Och det finns ju också trevligare alternativ.

Min vanligaste – och mest älskade - hemmarunda är förstås den bekväma grusvägen runt Bryngenäs Slott, som är nästan osannolikt naturskön. Det är nog inte många förunnat att ha tillgång till en så fantastisk miljö inom sitt närområde. Vägen slingrar genom ett öppet kulturlandskap bestående av kuperade beteshagar, omväxlande med glesa skogspartier, där många av träden är urgamla och jättestora. Man har sjöutsikt under nästan hela rundan, och även om det går betande hästar och får i de flesta hagarna, bidrar det bara till den attraktiva landskapsbilden. Ett par av de finaste hagarna, närmast grinden mot vändplatsen till Lövekullevägen, är dessutom öppna, så man kan promenera igenom dem.

Hem kan man gå via grinden mot Östboviksvägen, och sedan sticka in skogen igen vid Scoutstugan, där ett gäng seniorer, som jag tror tillhör båtklubben vid Alfhem, serverar kaffe och choklad med tilltugg på lördagsförmiddagarna. Själv väljer jag däremot nästan alltid att gå uppför det långa triangulära fältet, som sluttar svagt uppåt mot skogen i öster.Därifrån kan man klättra över ett par stenmurar för att ta sig till resterna av Svärds Stuga, som kommunen tyvärr bestämde sig för att riva för några år sedan. (Förmodligen var de rädda för att ödestugan skulle bli ett ”tillhåll” för ungdomar, men med tanke på att dagens ungdomar oftast är hjulburna, och det inte finns några körvägar till stugan, tror jag farhågorna var överdrivna).

Numera finns det alltså bara några husgrunder och jordkällare kvar av det gamla torpet, men det är ändå en fantastisk miljö, med gamla fruktträd, rester av torpträdgården med påsk- och pingstliljor, och ett gammalt vårdträd i form av en jättestor lönn. Och så förstås alla sten- och stödmurar överallt, byggda av Svärd, som var expert på stenhantering och har byggt de flesta av murarna i Lövekulle också. Längs med den högsta kvarvarande muren, som hört till ett uthus, leder en stig ut genom skogen mot de öppna fälten längs Skårsvägen och Marbotorpsvägen.

För tillfället pågår utbyggnad av en ny bostadsgrupp i den västligaste delen av det stora fältet, men än så länge har den lokala opinionen lyckligtvis lyckats rädda huvuddelen av fälten.

Frågan är dock hur länge det varar. Både de här fälten, och ängarna mellan Lövekullevägen och sjön längre norrut, står under ständigt hot från de lokala byggmästarna, som ideligen bombarderar kommunen med planförslag på hur alltihop ska kunna byggas fullt med bostäder.

Min älskade lilla hund fyllde åtta år i november. Det är svårt att tro, eftersom hon fortfarande är så livlig och gladlynt. Men hon har faktiskt äntligen blivit ”vuxen”. Det sägs att welsharna inte mognar förrän vis sju års ålder, men för Nelly har det alltså tagit ytterligare ett.

Jag har oerhört svårt att tänka mig ett liv utan Nelly. Hon är en väldigt viktig del av mitt liv, på så många olika sätt, särskilt som jag annars lever ensam. Hon följer mig utan koppel, vart jag än går, hon ligger tåligt och väntar under en buske medan jag jobbar i trädgården, hon är en perfekt och ganska diskret sängvärmare, och hon tigger godis och smekningar på ett charmerande oemotståndligt sätt, genom att bara sitta och stirra dyrkande på mig.

Nelly är på många sätt en privilegierad hund, eftersom jag fick henne efter att jag gått i pension, och hon därmed ytterst sällan har behövt uppleva att lämnas ensam hemma. Om det är något jag ångrar i mitt liv, så är det att jag försökte ha hund medan jag jobbade heltid. Det ledde till att David blev så desperat att han lärde sig att öppna fönster, så han kunde hoppa ut från andra våningen för att springa och leta efter mig. Och till att Goliat blev så rädd för att bli lämnad ensam igen, att han inte ens klarade en halvtimme, efter att han flyttat hem till mor på gamla dar. Nelly är så trygg att jag utan vidare kan lämna henne ensam i flera timmar numera. Fast det händer förstås väldigt sällan, för jag har ju alltid möjligheten att lämna över henne till Göran och Gun, om jag vet att jag kommer att vara borta flera timmar.

Jag tror att min hund är den största anledningen till att jag hittills hållit mig väldigt frisk och aktiv för min ålder. Ju äldre man blir, desto mer frestande blir det ju att smita ifrån sådant som man även tidigare ogärna gjorde, eftersom vädret var för dåligt, eller det var fysiskt eller psykiskt jobbigt, eller bara urtråkigt. Man blir helt enkelt lite lat. Det är därför som den bästa försäkringen mot att sjunka ner i overksamhet och tappa konditionen är att ha en hund. För hunden tvingar en ut i ur och skur; minst en lång skogspromenad om dagen, och dessutom 3-4 kortare "kissrundor". Här gäller verkligen regeln; "Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder".

Trots det kommer Nelly ganska säkert att bli min sista hund. Jag hoppas förstås att hon ska bli minst 15 år, eftersom hon verkar väldigt frisk och sund. Men i så fall skulle jag alltså vara 87 år, när hon dör. Ingen uppfödare skulle sälja en hund till någon i den åldern, och det skulle inte heller vara ansvarsfullt av mig, eftersom risken blir för stor att jag skulle dö eller bli "oförmögen" före hunden. Till och med Nellys uppfödare anförtrodde mig i efterhand, att hon varit tveksam om hon skulle sälja valpen till mig, eftersom hon tyckte jag var väl gammal. Det som tydligen avgjorde saken var att; "Du hade ju din dotter och hennes barn med dig, så jag räknade med att de skulle hjälpa till". (Att Katrin faktiskt bara är min systersonhustru, och dessutom bor 40 mil bort, brydde jag mig inte om att förklara). Det var dessutom rätt korkat av henne, för pensionärshundar är nog de som har det allra bäst, eftersom de sällan lämnas ensamma.

Numera kan jag ha Nelly lös överallt året om; jag kopplar henne bara på trafikerade vägar, och när vi möter folk ute i skogen. Det är förstås olagligt så här års, men jag bryr mig inte. Jag hade henne till och med lös utan problem under hela löpperioden, trots att hon villigt ställde upp sig och vek undan svansen mot slutet, när vi mötte någon av hennes favoritkavaljerer. Hon har tre stycken; den stiliga vallhunden i huset innanför granhäcken, unghunden Walter på Ekebacken, och den lilla vita pälstussen, som hon brukar hälsa på genom grinden, när vi passerar tomten på Svallåsvägen. (Pälstussen har ännu inte insett att han lätt skulle kunna ta sig ut, bara genom att hoppa upp på någon av de omgivande stenmurarna).

Nellys osynliga koppel är ca 40 meter långt, och även om det ibland händer att hon försvinner utom synhåll för mig på skogspromenaderna, så har hon själv järnkoll på var jag är. Jag behöver bara sätta mig ner på en sten eller stubbe, för att hon omedelbart ska komma farande, för att kolla vad jag gör. När hon var yngre hände det ibland att hon drog iväg efter både rådjur och harar. Men inte ens då blev hon borta länge, och försvann ytterst sällan helt ur synfältet. Numera ger hon oftast bara rådjuren en förströdd blick över axeln, när vi stöter på dem på promenaderna.

Det enda kvarstående jaktproblemet är fåglar. Hon är ju en fågelhund, och en kull med kringirrande trastungar, eller en flock kacklande höns kan fortfarande få henne att gå i spinn. Vid ett tillfälle under valptiden, när hon var mindre än fyra månader gammal, lyckades ett par kråkor locka iväg henne flera hundra meter ifrån mig, trots att hon redan från början var väldigt "klängig" och ogärna lämnade min sida. De jobbade systematiskt i par, genom att flyga lågt och sätta sig på marken ett par meter framför nosen på henne, och när hon sedan rusade fram flög den första kråkan upp, varpå parkamraten upprepade samma manöver. Exakt vad de ville uppnå är oklart, möjligen planerade de att anfalla och äta upp henne, efter att ha lurat henne tillräckligt långt ifrån mig. Eller också ville de bara retas.

Kråkor gillar nämligen att retas med hundar, det har vi sett många exempel på under åren. Bl.a brukade de driva David och Goliat till vanvett, när de fick sin mat utomhus sommartid. Även då jobbade de i par, och en kråka brukade landa alldeles intill matskålen, för att locka hunden att jaga bort den. Under tiden tog den andra kråkan för sig av hundmaten, och sedan skiftade de roll.

Kanske har Nelly sent omsider har insett att hon aldrig kommer att få tag i någon kråka, för numera passerar hon dem oftast utan att ägna dem mer än en förströdd blick, trots att hon ju faktiskt är en fågelhund. Möjligen har hon insettatt hennes "jägare" är ett totalt hopplöst fall, som aldrig kommer att skjuta någon fågel, som hon kan apportera. Eller också är det en variant av den pensionerade stinsen, som sitter på en bänk vid järnvägen och konstaterar: "Där går ett tåg... Det ger jag f-n i... Där går ett tåg till... Det ger jag också f-n i"...

Men fortfarande händer det ibland att hon faller för frestelsen att spränga upp en flock kråkor nere på fältet, bara för nöjet att få se dem flyga upp. Och fortfarande händer det ibland att hon tar ett extra ärevarv runt hela fältet, bara för lusten att springa fort.

Våren är definitivt här, även om nätterna varit kyliga, och hos Gun blommar ”det blå gräset” för fullt. (Själv har jag inget blått gräs, eftersom rådjuren konsekvent betar av alla scillablommor redan i knopp). Jag får nöja mig med narcisser, primulor och svalört, som rådjuren ratar, och för tillfället dominerar alltså gult istället för blått inom mitt område. Både forsythia, lundvivor och vanliga gullvivor blommar just nu i massor, medan jordvivorna från Wien börjar ta slut. Ormöga och förgätmigej svarar för det lilla inslag av blått som finns.Även slån, snöbollsbuske och fläder börjar komma igång, så här och var lyser det vitt också. Ännu har inte björkarna slagit ut, men det liksom hänger i luften, särskilt nu, när nattemperaturen börjar gå upp.

Jag har kollat tillbaka i mina anteckningar och jämfört med samma vecka under tidigare år, (och det visade sig att jag gjort precis samma jämförelse flera gånger tidigare, och alltid under samma vecka i mitten av april). Det visar sig också att vårblommorna alltid tycks komma igång under samma veckai mitten av april, oavsett temperaturen och hur vintern varit, så tydligen styrs de av ljuset mer än av vårvärmen. 2018 var en riktig hårdvinter, med både snö och is, 2019 var blöt och relativt mild, och 2020 är definitivt varmast hittills. En del nattfrost, och ett antal rätt kraftiga stormar, men bara ett par dagar med snö på hela vintern, och isen lade sig aldrig ens på dammen.

Den senaste veckan har förstås dominerats av det nedblåsta trädet. Dessutom behövde ytterligare ett träd tas ned, eftersom det fått sig en rejäl smäll och lutade nästan 30 grader. Pensionärstvillingarna sågade upp och tog hand om det mest akuta redan i förra veckan, men ännu återstår mycket jobb med att ta vara på grenar, kvistar och ett antal jättestora klabbar från stammen. Vid det här laget ligger resterna av de båda träden uppsorterat i olika högar ute på den stora ängen, och nu gäller det för mig att få undan högarna så snart som möjligt, innan gräset och ängsblommorna kommer igång.

Drivorna av sågspån och groparna efter maskinerna måste förstås också räfsas ihop och jämnas ut. Det visade sig tyvärr att trädet orsakat maximal skada på mina planteringar. Tre ganska stora buskar, som jag tidigare planterat utmed stigen, hade kvaddats totalt, och fick sågas ner vid marken. Förhoppningsvis bryter de igen så småningom, eftersom rötterna ju finns kvar, men det känns ändå rätt dystert. Tur i oturen var det också att jag ännu inte hade hunnit komma igång riktigt med planteringarna i just det här partiet, eftersom delar av marken var ett sankt lågparti, som behövde fyllas upp med höstlöv till rätt nivå först.

Tills vidare ägnar jag mig alltså åt att försöka bli av med högarna av kubbar och ris på stora ängen så fort som möjligt, och helst innan gräs och blommor börjar sticka upp på höjden. Klabbarna ska sorteras efter storlek, fraktas upp till vedförrådet, klyvas i 4 bitar och sorteras in i vedboden. Det är tungt att köra fulla skottkärror i uppförsbacke, men jag har en rejäl klyvyxa, så arbetet flyter annars på rätt bra. Tvillingarna underkände min första huggkubbe,och har försett mig med en ny, som är betydligt högre och stabilare. Den kommer uppenbarligen från den fällda eken och inte från pilen, eftersom klyvytan även efter flera dagars jobb visar väldigt små tecken på åverkan.

Det mesta av klabbarna kör jag alltså upp till min eget vedbod, för att klyvas, innan de sorteras in i vedboden. Mende långa grenarna lägger jag framför Niklas och Katrins vedförråd, där vi förhoppningsvis kan såga upp dem dem till småved senare, och även de största klamparna kommer så småningom att tas om hand i vedklyven där. Småkvistarna hamnar också på uppfarten, fast lite högre upp, där vi brukar ha det årliga påskbålet. För tillfället är det dock väl torrt för att elda, och jag vågar mig inte heller riktigt på det ensam. Just nu saknar jag verkligen Familjen Familj, som verkligen kunde ha varit till stor hjälp med det här jobbet. Det planerade påskbesöket blev ju aldrig av, och känns som en evighet sedan de var här sist. Sabla coronavirus!

Hittills har vi dock inte märkt av viruset så mycket här i trakten. Än så länge finnsdet bara ett fåtal inrapporterade fall i Alingsås, och jag åker fortfarande och handlar mat på Lidl en gång i veckan. Men förr eller senare lär det väl komma igång här också. Tills vidare håller vi oss snällt för oss själva här ute i Lövekulle. Gun och Göran och jag har bildat en liten lokal karantängrupp, och delar ofta på ett glas rödvin vid deras källaringång i vårsolen på eftermiddagarna. (Rödvinet bunkrade jag upp redan för ett par veckor sedan innan epidemin hunnit starta riktigt, och eftersom jag köpte flera lådor då finns det fortfarande ett aktningsvärt förråd kvar).

Nellys löptid verkar äntligen gått över, vilket är skönt. Hon löper bara en gång om året, men då desto längre, och så sent som för några dagar sedan ställde hon beredvilligt upp sig och vek undan svansen för den stiliga vallhunden från Michelssons hus, trots att hon då var på 23dje dygnet och löpet därmed borde ha varit avslutat.  Jag har faktiskt kunnat ha henne lös under hela löpperioden, både under arbetet på tomten och på promenaderna, trots att hon har två andra lokala kavaljerer som vi träffar ibland på kortrundorna här hemmavid; unghunden Walter från Ekebacken och den vita lilla pälstussen nere på Svallåsvägen, som hon brukar hälsa på genom grindspjälorna när vi passerar på vägen ner mot sjön.Något rajtan tajtan har det dock inte blivit, eftersom ägarna, till skillnad från mig, håller sina hundar ordentligt kopplade eller i löplina på promenaderna, och pälstussen ännu inte har insett att han enkelt skulle kunna hoppa upp på de omgivande stenmurarna och ta sig ut den vägen.

Änderna kom för två veckor sedan, och är fortfarande kvar, två hanar och en hona som vanligt. Förra året blev det aldrig någon häckning på ön, men förhoppningsvis blir det av i år, eftersom Nelly numera mer eller mindre ignorerar dem. Förhoppningsfull har jag redan satt ut barriären och skylten på ön, fastän det ännu inte stämmer; ”Gå inte ut på ön! Häckande and!”

Coronaviruset är förstås kvar, och därmed restriktionerna, så man får sysselsätta sig så gott det går hemma i Lövekulle. Det var ju meningen att Familjen Familj skulle samlas här i påsk, men nu blir det förstås inte av. Så vi gamlingar, Gun, Göran och jag, får roa oss så gott vi kan själva i det fina påskvädret.

Som tur är har jag ju dock en stor tomt, och det finns mycket att göra där, även så här års. Arbetet med att utrota kaprifolen på ytan mellan uthuset och rhododendrondalen fortsätter. Det här är ett evighetsjobb, som pågått i åtskilliga år, oftast under en period under vårvintern i februari-mars och under högsommaren, när andra trädgårdsuppgifter inte är lika akuta. När jag kollar gamla dagböcker hittar jag återkommande rapporter kring ungefär samma tidpunkter, och uppenbarligen lyckas jag aldrig avsluta jobbet tillräckligt för att stoppa eller ens begränsa spridningen. Det blir att börja från noll igen varje gång, för under mellantiden har rankorna förstås återtagit det rensade området.

Den här gången har jag dock varit ihärdigare, men det är inget enkelt jobb. Rankorna hade klättrat tiotals meter upp i en stor tall, och mer eller mindre tagit över ett par mindre rönnar bredvid. Jag hoppades ett tag på att kunna rädda rönnarna, men det visade sig vara omöjligt, eftersom rankorna slingrat sig i ett kvävande strypgrepp runt varenda gren och kvist. Det blev att såga ner båda två. Tallkronan kunde jag ju inte heller göra något åt, men efter att jag klippt av alla rankor vid roten, lär åtminstone alla rankorna ovanför manshöjd dö av näringsbrist så småningom.

Fortfarande återstod jobbet med att bli av med alla rötter och rankor som kröp omkring på marken, och bildat stora kullar här och var. En av kullarna visade sig så småningom vara en gammal bur av kycklingnät, som jag tillverkat för att skydda uppväxande förökningsplantor mot de glupska rådjuren. (Det här var åtskilliga år sedan, plantorna har sedan länge funnit nya platser i parken, och buren, som blivit bortglömd och kvar lämnad, var totalt upprutten vid det här laget). Och alltihop var naturligtvis totalt invaderad av rankorna, så det tog ett par dagar att lösgöra nätet och demontera den uppruttna buren.. Jag har blivit av med det mesta av trasslet vid det här laget, men räknar med att få göra en efterkoll senare, då bladen slår ut och rankorna blir synligare.

I övrigt har veckan mest ägnats åt ved. Det har varit en rad stormar under vintern, och som en följd ligger det nerblåsta grenar och kvistar överallt. Enligt min vanliga regel, ”Ingenting får förfaras”, samlar jag ihop dem i högar, som så småningom ska bli till tändved i spisen, men tills vidare fungerar som skydd och boplatser för småfåglar och diverse andra smådjur.

I veckan kom också ett ovanligt tillskott till tändvedsförrådet, Sofia och Mats på Ekebacken ringde för att fråga om jag ville ha spillvirket från deras snickerifabrik. Det ville jag förstås, och redan samma dag anlände de med bilen full av papplådor fyllda med brädstumpar i varierande format. Det tog ett par dagar för mig att flytta över och stapla upp i mina egna papplådor, som vid det här laget hunnit tömmas, eftersom jag eldat dagligen i två spisar under hela vintern. Nu är lådorna fyllda igen, och staplarna når nästan upp till taket på båda verandorna. Eldningssäsongen för i år lider ju mot sitt slut, men jag är väl rustad för nästa vinter.

Coronaviruset verkar inte riktigt ha kommit igång ännu här i Alingsås ännu, men tre snälla grannar har redan erbjudit sig att hjälpa till med att handla. Det är en av de få positiva effekterna av epidemin – folk har blivit trevligare och socialare mot varandra, om än på behörigt avstånd. Jag möter fler personer än vanligt ute på hundpromenaderna – om det nu beror på coronaviruset eller det vackra vårvädret vill jag låta vara osagt – och alla hälsar glatt och byter några ord på behörigt avstånd. Men att överlåta veckoinköpen till någon annan är inte helt problemfritt. Bara tanken på att skriva en inköpslista i förväg, gör mig trött. Så än så länge handlar jag själv som vanligt. Få se hur de lokala förhållandena ser ut nästa vecka.

Som en (förhoppningsvis) sista final på stormsäsongen, kom det en riktigt otäck rykare sent på torsdagskvällen. Jag brukar inte oroa mig över att få nerblåsta grenar i huvudet på kvällsrundorna med hunden, men den här gången kändes det faktiskt lite obehagligt under vindstötarna. Och dagen därpå visade det sig att stormen, som tydligen kommit från ett ovanligt väderstreck, hade fällt en ganska stor ek i sluttningen ovanför dammen. Själva eken var ingen större förlust, eftersom den visade sig vara rätt murken vid roten, men den hade lyckats fastna med kronan i tre mindre träd när den föll, och står fortfarande på trekvart mot dessa. Tiden får väl utvisa om det går att rädda småträden. Jag har beställt hit Pensionärstvillingarna för att ordna upp eländet, och de kommer på Skärtorsdagen.

Viruset sprider sig tydligen som en löpeld över hela Sverige men än så länge tycks det inte riktigt ha nått hit till lilla Alingsås, och livet fortsätter i stort sett som vanligt.

Det som stör mig mest är egentligen att den ständiga rapporteringen på TV går ut över några av de program jag brukar titta på. När man än slår på TVn verkar det vara ändlösa rapporter om coronavirus, och samma sak när man öppnar en tidning. Och det blir ju rätt tjatigt i längden, eftersom vi gamlingar alltså ska hålla oss hemma.

Den mest bisarra rapporten i veckan var nog en blänkare på förstasidan i Alingsåstidningen, med rubriken ”Häst drabbad av ekvint Corona”, med en notis om hur Alingsås Ryttarsällskap tvingas isolera sin anläggning på Övre Nygård.. Jag tänkte ”what the hell?”, och bläddrade förstås fram till artikeln. Det visade sig dock vara en klassisk tidningsanka, viruset som hästen hade drabbats av var en  variant av corona, som naturligtvis bara smittade mellan hästar och inte hade ett dugg att göra med den pågående epidemin. I slutet av artikeln meddelades i en bisats att ridundervisningen på Nygård naturligtvis pågick som vanligt.

För min egen del har coronaviruset inte ändrat särskilt mycket - åtminstone hittills. Jag har alltid varit något av en enstöring, och ensamhet är inte något som jag lider av. Jag är dessutom nästan oförskämt frisk för min ålder, och drabbas väldigt sällan av förkylningar och influensa, annat än i väldigt mild form. Jag träffar mest folk utomhus, i samband med hundpromenaderna, fast min vanligaste hundkompis Marianne, har dragit sig tillbaka till säkerheten på ön med sina två tokiga welshpojkar. Och det är lika bra det, för Nelly har just börjat löpa.

I övrigt lyder jag uppmaningarna att hålla mig borta från folksamlingar, och det innebär egentligen ingen större uppoffring för mig, eftersom jag aldrig har hört till dem som hänger på barer och restauranger. Mitt enda stående kulturevenemang är Metropolitanoperans bioföreställningar, som Gun och jag tidigare brukade köra till Nossebro för varannan månad, men numera oftast ser i Alingsås, för att slippa bilresan. Den återstående föreställningen för säsongen, som skulle ha sänts på påskafton, är förstås inställd, men Gun rapporterade just att biografen betalar tillbaka pengarna.

Men man måste ju faktiskt ha mat, och lite förhastat ringde jag faktiskt städhjälpen, som kommer varannan vecka, och bad henne köpa med sig lite mjölk och fil, när hon kom hit förra torsdagen, vilket hon också gjorde. Fast omedelbart efteråt insåg jag att det fanns ju mycket mera som jag behövde förutom mjölk, så jag åkte ändå in till affären och bunkrade upp lite flera förnödenheter. Bl.a toapapper, som det skojats mycket om i pressen.

Och det lär jag nog fortsätta med, åtminstone ett tag till, för än så länge finns det bara ett registrerat fall i Alingsås. Visserligen har två snälla grannar redan erbjudit sig att handla åt mig, och ICA har skickat hem ett erbjudande om hemleverans, men på förmiddagarna, då jag normalt handlar, är det inte precis någon trängsel vid kassorna. I veckan gjorde jag faktiskt två ärenden till, apoteket för att hämta ut ett recept på fästingmedel åt Nelly, och systemet, för att bunkra lite lådvin åt mig och Göran&Gun, eftersom det låg alldeles intill. Båda ställena verkade rätt öde, liksom för övrigt hela stan.

Nelly och jag fortsätter förstås med hundpromenaderna, men även utomhus är det mera folktomt än vanligt trots finvädret. Jag gick i Karin Boyes Park som vanligt i samband med veckoinköpen på Lidl, och parken, som normalt brukar myllra av förskolebarn, var plötsligt helt öde. På hela rundan mötte jag bara en människa, och det var förstås en annan hundägare. Eftersom Göran har blivit sittande för tillfället, och Gun har tagit över rastningen av Castor, så går jag annars mest här hemomkring, eftersom jag även i normala fall undviker att köra bil. Det innebär antingen Stadsskogen eller Bryngenäs, eller en kombination av bådadera, och även om vi stöter på ett fåtal joggare och hundägare är det betydligt ödsligare än vanligt, trots vädret, som visserligen är kylslaget, men soligt.

I veckan gick jag dock en riktig långpromenad uppe i skogspartiet kring Lejonberget, tillsammans med Jim och hans glada mops. Det är faktiskt många år sedan jag senast träffade Jim, men han hade sällskap med min systerdotter Amanda för tjugo år sedan, och gifte sig senare med hennes bästa kompis Anna. Nu stötte vi oväntat ihop på parkeringen i Hjortmarka för ett par veckor sedan, och jag kände inte ens igen honom först, trots att han egentligen ser precis likadan ut som förr. (Det där är inget ovanligt för mig, jag har ansiktsafasi och är dessutom närsynt, så det händer nog tyvärr ganska ofta att jag stirrar gamla bekanta i ansiktet utan att reagera). Vi kom i alla fall överens om att träffas för att återta våra tidigare hundpromenader i Risveden.

Det var kul att träffa Jim och Anna igen, och jag fick även beundra deras sprillans nya mopsvalp, som Anna kom ut med på gatan. Som alla andra valpar var den förstås oemotståndligt gullig, och även om jag normalt är lite tveksam till kortnosade hundraser, tycks Jims och Annas mopsar vara helt befriade från andningsbesvär, och hänger fullkomligt obekymrat med i Nellys tempo uppe i det ganska kuperade området kring Lejonberget. (Fast 8-veckorsvalpen fick förstås stanna hemma, så det blev bara en mops på promenaden den här gången).

Det blev en ansträngande men trevlig runda, med bara ett negativt inslag. Halvvägs upp till Lejonberget stötte vi nämligen på en brant nybyggd sidoväg, som ledde rätt upp i skogen. Jag blev förstås nyfiken, eftersom vägen var betydligt större än vanliga skogsavverkningsvägar, men Jim visste besked. Något av kommunens två stora byggbolag hade fått för sig att det var en bra idé att dra igång ett bygge uppe på den här höjden.

Om man bortser från sådana elementära lokaliseringsförutsättningar som tillgänglighet, maxlutning på tillfartsväg och närhet till service, (vilka alla förstås saknades), så finns inte heller de mest elementära juridiska förutsättningarna, som t.ex bygglov eller en gällande detaljplan. Men sådana petitesser hejdade uppenbarligen inte de glada byggherrarna, som obekymrat satt igång med att hugga ner en massa skog för att förbättra sjöutsikten, och sedan nivåspränga en stor yta uppe på höjdplatån. Efter det hade tydligen bygget stoppats, för maskinerna stod stilla. Men planen är förmodligen att plöja ner så mycket pengar i de olagliga förberedelserna, att kommunen ska släppa fram resten också. Det finns uppenbarligen väldigt lite moral hos våra lokala byggfirmor.

Det märker man om inte annat på deras ständigt upprepade förslag om att bygga massor av bostäder på ängarna i Lövekulle, trots att både översiktsplan och fördjupning säger att det fortsatt ska vara naturområde, och trots att tillfartsmöjligheterna är milt sagt begränsade. De tycks ha en direktlina förbi planeringskontoret, direkt till några av politikerna i kommunstyrelsen.

Jag eldar ju i två vedspisar dagligen och som tändmaterial använder jag hopskrynklade gamla tidningssidor av Svenska dagbladet och GP, som jag får kassevis av Gun. (Själv prenumererar jag numera bara över nätet).

I morse råkade jag få upp en artikel från den 26 januari, med den alarmerande rubriken; ”Det nya mystiska viruset smittar på människor också”.

Längre tillbaka är det alltså inte sedan starten av det som numera dominerar alla media till den grad att åtminstone jag är rejält trött på all rapportering. Viruset har uppenbarligen spridit sig enormt fort. och även om epidemin hittills inte verkar ha nått Alingsås, så är det förstås bara en tidsfråga innan det kommer hit också. Nyheterna i både tidningar och TV domineras numera helt av corona, och det är extrasändningar i stort sett varje timme, om hur man ska förhålla sig till det. En riktigt korkat formulerad order, som alltså kom på söndagskvällen den 15:e, var att ”gamlingar över 70 år” skulle hålla sig inomhus.

Jaha, tack för det rådet! Själv är jag 81, och eftersom jag är fullt frisk och dessutom har hund, blir det förstås svårt att följa det. Jag har varken hemhjälp eller kommunal assistans, och både jag och hunden måste ju också ha mat. Nelly och jag går skogspromenader på minst två timmar varje dag, och oftast har vi sällskap av Göran och Castor.

På sistone har vi dock fått gå själva, eftersom Göran, (som ändå är sex år yngre än jag), haft problem med yrsel, och därmed med balansen. Han har ramlat omkull två gånger under de senaste tre veckorna, trots att han går med två käppar. Det största problemet med det är att han inte klarar att ta sig upp själv, och eftersom han är stor och tung, så orkar jag inte heller dra upp honom på egen hand. Första gången det hände var vi i Hjortmarka, och som tur var alldeles vid parkeringen, så vi fick hjälp av en annan besökare på väg till bilen. Andra gången hände det vid våra brevlådor, och lyckligtvis hade han mobilen med sig och ringde mig. Jag blev tvungen att gå in och väcka Gun, och med gemensamma krafter fick vi honom på fötter igen. Allt det här är förstås oroande, och vi bestämde oss för att det var dags med en koll på vårdcentralen för honom.

Under förra weekenden var Anna på besök med två av barnen och den nya cockervalpen Lelle, (och möjligen medförde de viruset, för Emil var tydligen hemma med en ”förkylning”). På sätt och vis vore det kanske lika bra, för uppenbarligen kommer man att ändå smittas av det förr eller senare, och kanske det är bättre att få det gjort medan man fortfarande är fullt frisk i övrigt. Än så länge, en dryg vecka senare, har dock ingen av oss insjuknat, så förmodligen var det bara en förkylning. Anna och jag tog en långpromenad med hundarna på söndagen. Det var meningen att lilltjejen Julia skulle gå med, men hon försov sig, så det blev bara Anna och jag. Och det var tur, för vi lyckades gå totalt vilse i ett område som jag egentligen känner väldigt väl. Vi gick och pratade, och Anna gick först på stigen, och hon kan förstås inte stigarna här ute. Jag tänkte inte så mycket på var vi var, förrän vi plötsligt passerade under en kraftledning, som vi definitivt inte skulle passera.

Sen blev det rörigt, men vi hittade dock hem till slut, och efter den oplanerat långa promenaden körde Anna alltså in Göran till akuten på vårdcentralen för en koll. Jag hade hoppats på att han skulle få en skallröntgen, men tydligen gjorde de bara en vanlig hälsokoll, och hittade ingenting alarmerande. Han blev inte ens testad för coronavirus, men kommer tydligen att bli sittande ett tag, så Gun har tagit över rastningen av Castor, och vill helst gå ensam.

Under veckan har Nelly och jag alltså gått promenaderna på egen hand, och på torsdagen gick vi i Karin Boyes Park, som är en av mina favoritparker. Trots att skogspartiet ligger direkt an mot bostadsområdet i Bolltorp, är det förvånansvärt stort, med vacker och varierad terräng och fina stigar. Man brukar också stöta på grupper av förskolebarn, som ofta är utspridda över ett stort område, och bl.a roar sig med att leka bergsbestigare i några rätt rejäla stup. (Det ser rätt vådligt ut ibland, men dagispersonalen, som mest håller till på en stor gräsyta i den centrala delen av parken, verkar lyckligt ovetande om vad de har för sig). Jag brukar normalt koppla hunden, när jag passerar ungarna, eftersom somliga – mest pojkar - är rädda för hundar. Om det är någon som ber att få klappa hunden är det alltid en flicka.

Den här gången var det dock annorlunda, och det beror förmodligen på coronaviruset, även om jag inte riktigt förstår sambandet. Istället för tre separata grupper av barn utspridda på olika platser i parken, mötte vi plötsligt alla tre grupperna tillsammans på en av stigarna, tågande i en väldigt lång rad, med lärare i början och slutet. Nelly och jag fick klättra upp i terrängen vid sidan av stigen, som är så smal att man inte kan mötas. Varför det på något vis skulle skydda barnen bättre att samla ihop dem i en enda stor, bevakad grupp ute i naturen, begriper jag inte. Ungarna verkade inte heller särskilt roade av situationen.

Liksom jag själv var de förmodligen rejält trötta på coronaviruset, redan innan det ens kommit igång här i Alingsås.

Vädret är bättre än förväntat, och till och med väderleksrapporten har ändrat sig. Istället för regn och rusk hela veckan, som var den tidigare prognosen, blev det faktiskt en hel del soliga dagar.

Och det är nog tur, för vattenståndet är för närvarande extremt högt både i min damm och i Mjörn. Jag ville ut på Talludden med Nelly på tisdagen, men stoppades av vatten och travar av nödtorftigt bärgade båtbryggor ända upp på den lilla stigen. Nu ger jag mig ju inte så lätt, utan klättrade uppför branten istället, och lyckades därmed faktiskt ta mig ut på udden. Den 20 meter breda klippstranden, där Gun brukar kasta pinnar åt Castor, var helt och hållet slukad av vattnet.

Även delar av cykelvägen borta vid Mjörnvallen är översvämmad och träden står långt ute i vattnet på flera ställen. (Det beror nog inte enbart på senaste veckornas regn, jag misstänker att man även försöker hålla kvar vattnet borta vid Solveden för att skydda nivåerna i Säveån längre västerut).

Det är dags att avsluta den sista lövräfsningen, och ta hand om alla nerblåsta grenar. Det har ju blåst enormt under de senaste veckorna, och även om inte några större träd har fallit inom mitt område, så ligger det nerblåsta grenar lite varstans. Jag plockar upp alla jag passerar under kortrundorna med Nelly, och samlar dem i högar, som så småningom ska få bli tändved. Till skillnad från de flesta trädgårdsägare eldar jag inte jättestora bål kring påsk, eftersom jag tillhör en generation som tror på återvinning.

Tyvärr lever jag inte upp till de andra riktlinjerna för min generation, nämligen att ta väl vara på arbetsredskapen, förvara dem frostfritt under tak och sköta dem regelbundet. Jag hade hoppats på att få igång motorsågen, efter att ha lånat en skiftnyckel av Göran och Gun för att spänna kedjan, (efter att min egen plötsligt var spårlöst försvunnen). Försöket misslyckades tyvärr, och nu minns jag inte ens om sågen var i funktion, när jag senast hade den framme. (Det beror inte enbart på potentiell senilitet, för det är garanterat ett bra tag sedan jag använde den). Nu blev det att använda handsågen på grenarna istället.

Jag gillar över huvud taget inte att jobba med maskiner, och de båda jag faktiskt har; motorgräsklipparen och motorsågen, krånglar mycket riktigt regelbundet. (Största problemet med gräsklipparen är dock förmodligen att jag börjar bli för klen för att dra igång den. Oftast startar den när Niklas drar i snöret, men när även det misslyckas, åker den in till verkstaden för översyn). Gräsklipparen är ju faktiskt relativt ny, medan däremot motorsågen är urgammal, och förmodligen även uttjänt.

Detsamma gäller tyvärr huvuddelen av mina trädgårdsredskap, de flesta har rostiga blad och avbrutna skaft. Det beror både på ålder och misskötsel; många av dem har åtskilliga år på nacken vid det här laget, och det där med att torka av blad förvara grejorna under tak när de inte används har jag alltid varit dålig på. Jag har en dålig vana att glömma kvar redskapen på den plats där jag senast använde dem. Sedan brukar jag återfinna dem ute i terrängen efter något år, och då oftast av en ren slump.

När jag tröttnar på att handsåga grenar, ägnar jag mig åt ett ständigt återkommande arbete; nämligen att få kontroll på en gammal kaprifol, som spridit sig över alla gränser, och inte bara invaderat ett antal stora och små träd, utan även täcker marken på en yta av ett femtiotal kvadratmeter i sluttningen mellan uthuset och ”rhododendrondalen”. Hittills har det blivit två fulla skottkärror med hoprullade revor, som förpassats till den vanliga bålplatsen på Amandas uppfart.

Det konstiga vädret håller i sig för tredje veckan i rad, med nya fronter varannan dag, och ordentliga stormar, som kommer in lagom till veckosluten. Men under mellandagarna har det faktiskt varit en del solglimtar, och de flesta av pölarna på inre ängen var borta framåt mitten av veckan. (Fast de återkom förstås under det tydligen obligatoriska busvädret till helgen, som mycket riktigt drog in under lördagen).

Våren fortskrider dock stadigt och sedan ett par veckor tillbaka blommar jordvivorna från Wien på flera ställen i det korta gräset. Det är förstås alldeles för tidigt; normalt brukar de blomma i början av April, men det är ju bara i linje med allt annat onormalt denna onormala och totalt snöfria vinter.

Jordvivorna är ett minne från en Wienresa, som mor och jag gjorde året efter fars död. Vi blev inbjudna av PB-kören, som han varit en entusiastisk medlem av under många år, att följa med på en resa, där de inbjudits av olika institutioner att sjunga på olika kända platser i staden. ”Inbjudits” är kanske fel ord, för både vi och körmedlemmarna betalade förstås resa och hotell själv. Men de speciella omständigheterna gjorde ändå resan rätt oförglömlig. Det var en helt fantastisk upplevelse att höra den stora manskören sjunga fyrstämmigt på flera av de vackraste platserna i den klassiska staden Wien.

En av dessa platser platserna var entrén till Spanska Hovridskolan. Vi stod i kö där, för att titta på förmiddagsträningen av de vita lippizanerhingstarna, när kören stämde upp. Det ekade storståtligt under de gamla renässansvalven, och nästan omedelbart kom ett antal funktionärer rusande och eskorterade oss till hedersläktaren på ena kortsidan av den stora manegen. Där satt vi sedan i ett par timmar, medan det ena ekipaget efter det andra visade upp piaff, passage, piruett och capriole framför oss. Det här var under min mest intensiva hästperiod, och frestelsen blev förstås oemotståndlig för mig. Så under resten av veckan gick jag till förmiddagsträningen varje dag på egen hand, och missade därmed flera av de andra sevärdheterna, som mor rapporterade om.

Men åter till jordvivorna. De växte i skogen bakom vårt hotell, och jag kunde förstås inte motstå frestelsen att gräva upp en tuva och ta med den hem i en uppblåst plastpåse i resväskan. (Det här var ett vanligt beteende från både mig och mina föräldrar under olika Europaresor under åren, och åtskilliga växter i mitt woodland har anor utifrån). Jag visste förstår inte då, att ”skogen” i själva verket var en del av Wienerwald, och därmed fridlyst – men det hade nog inte stoppat mig även om jag vetat om det. Jordvivorna växte nämligen ymnigt, nästan som maskrosor, överallt på alla villagräsmattor i området, så direkt ovanliga var de ju inte. Och de har fortsatt beteendet hemma hos mig och frösått sig snällt på många olika ställen både i trädgården och runt dammen. Även den vita tibasten, som blommar just nu, kommer från skogen bakom hotellet i Wien, den följde med hem som stickling i resväskan.

Många av växterna i mitt woodland har liknande ursprung från olika resor, speciellt från trädgårdsresor med mor och far kring början av sjuttiotalet. (Vid ett tillfälle hade vi till och med varsitt växthus med på biltaket hem, fast det var förstås planerat i förväg). Vi brukade också regelmässigt besöka olika kända plantskolor, i England, Danmark och Tyskland, så de växterna var åtminstone ordentligt certifierade och kollade mot potentiella smittor. Detsamma gällde förstås inte småplantor från naturen, som vi oftast smugglade in gömda i extraskor och stövelskaft på bottnen av väskorna, men så vitt jag vet har vi inte bidragit till några epidemier av internationella växtsjukdomar,

Alla trädgårdsamatörer beter sig på ett liknande sätt, och de flesta visningsträdgårdar har ett litet förråd av småplantor i krukor, som man delar med sig av frikostigt, (oftast gratis, men annars till en löjligt låg summa, jämfört med vad man skulle få betala för motsvarande planta i en plantskola eller trädgårdsbutik). Det klart uttalade syftet hos föreningen Trädgårdsamatörerna är också att främja och sprida beståndet av ovanliga växter i privata trädgårdar.

Till helgen blev det alltså storm igen, för tredje veckan i rad,. Lördagspromenaden med Nelly, via Mjörnstranden, Stadsskogen och Bryngenäs blev därmed så blöt och jobbig att jag var mer eller mindre utslagen under resten av dagen. Jag orkade inte ens ut i trädgården, när regnvädret plötsligt slog om till sol framåt eftermiddagen. (Fast blåste småspik gjorde det förstås fortfarande).

Boel och Lennart var på besök över helgen, och vi blev allihop inbjudna till lördagsmiddag hos Gun och Göran, en fruktansvärt god lasagne, (vilket tydligen berodde på att den sedvanliga bechamelsåsen ersatts med tre sorters ost). Jag måste definitivt sno receptet och pröva själv.

Stormen bedarrade så småningom framåt söndagskvällen, fast inte förrän den blåst ner en björk i pionlandet på Guns tomt. Björken ramlade dessutom över en gammal en, som paradoxalt nog redan var fäst vid björken med spännband, för att hålla sig upprätt. Gun tog det hela med ro; (de ovärderliga tvillingarna lär få ta hand om resterna under veckan). Mina egna träd klarade sig även den här gången, men det ligger massor med nerblåsta grenar överallt, som jag samlar ihop i högar, under promenaderna genom parken med Nelly. Högarna börjar bli jättestora, men så småningom ska grenarna sågas upp och bli till tändved i mina spisar.