Det har varit rätt livligt i Lövekulle den här veckan, eftersom Anna är på besök med barnen, och bor i Niklas och Katrins hus. Niklas själv droppade in tillfälligt på söndagen, på väg upp mot Stockholm, men Annas familj stannade hela veckan. De håller på att få huset i Landvetter ommålat invändigt, och det är säkert enklast att hålla sig borta helt. Medan det pågår.

Gun låg kvar på sjukhuset större delen av veckan, efter att ha ramlat i trädgården veckan innan, men Göran blev flitigt anlitad som chaufför, för att köpa pizza - (och glass) – tillsammans med någon av Annas killar. Julia har ny klänning och är väldigt söt, liksom lilla cockerspanieln Tilda, som har jättekul med sin nya lekkamrat Castor. (Nelly börjar bli lite för gammal för valplekar, men deltar ibland, lite nedlåtande). Killarna ser man däremot inte så mycket av; liksom de flesta ungar nu för tiden är de som klistrade vid sina mobiler, där de spelar dataspel i stort sett oavbrutet.

Själv blir jag, liksom Göran, bjuden på middag av Anna i stort sett varje dag, och får ibland restmaten med mig hem. (Fast jag hinner ju inte äta upp den, eftersom inbjudan till nästa middag hinner före, så den åker in i frysen). På förmiddagarna blir det långpromenad med Anna och Tilda, och vi tar även med oss Castor, som ju annars sällan kommer utanför trädgårdsgrinden numera. (Sist jag försökte ta honom med på en promenad smet han hem direkt, när jag kopplade loss honom nere på fältet. Det råder ingen tvekan om att han numera är Guns hund).

På onsdagens eftermiddag anlände Susanne med min nya kattunge. Hon ville leverera den själv, antagligen för att övertyga sig om att jag var kapabel att ta hand om den. Och det är jag väl egentligen inte, tankspridd som jag är. Jag var inne hos Pias Hund och Fritid på måndagen, för att köpa kattmat. Kisslåda och matskål har jag ju fortfarande kvar, efter den senaste katten för trettio år sedan. Men naturligtvis glömde jag kattsanden till lådan, och var tvungen att åka in igen dagen efter. Irriterande, eftersom jag ogärna tar ut bilen numera, annat än för att handla mat var nionde dag. (Det är filmjölken som bestämmer intervallet; en liter räcker till tre dagar).

Sula ville inte ha betalt i pengar för kattungen, men var däremot intresserade av mina gamla keramikskulpturer, så det slutade med att hon fick med sig en av katterna, en abessinier med svansen rakt upp i vädret. Vi bytte alltså en katt mot en annan, vilket ju var rätt kul. Hon blev kvar ett par timmar, och när hon åkte hade katten och hunden ännu inte haft närkontakt, men båda var intensivt medvetna om varandra, och stämningen i huset var minst sagt spänd.

Jag har ju alltså en hund - en Welsh Springer spaniel på drygt 8 år. Men jag hade egentligen inte väntat mig några större problem. Nelly är normalt världens snällaste, går alltid lös, och brukar ignorera de flesta katter vi möter, (fast ibland jagar hon förstås först upp dem i närmaste träd innan hon ignorerar dem). Men hon har en extremt hög energinivå, och en kattunge i det egna huset blev för mycket för henne. Förvånansvärt nog visade hon sig också vara extremt svartsjuk.

Vi har ju haft hund och katt samtidigt flera gånger, och det har aldrig varit några större problem ens vid introduktionen. Jag minns fortfarande en av våra katter på mors tid. Bolle, som vi döpte honom till efter den klassiska luffaren, var en kringströvande vildkatt, som en dag bara bestämde sig för att flytta in hos mor, trots att även jag bodde där då, med mina två helvilda hundar, David och Goliat. Bolle, som uppenbarligen var van vid hundar, tog omedelbart kommandot i huset. När de möttes i köksdörren, på väg in respektive ut, vek alltid hundarna undan åt båda sidorna, och Bolle tågade majestätiskt in mitt emellan dem, med svansen rakt upp i vädret.

Den här kattungen var inte riktigt lika tuff, och höll sig systematiskt ovanpå eller under möblerna, medan den undersökte huset, och jag låg i TV-soffan med Nelly för säkerhets skull kopplad bredvid mig. Jag hade plockat undan alla lösa krukväxter, vaser och keramikskulpturer i förväg, och samlat dem i mitten av det runda matbordet. Det var förvånansvärt många, men lämnade ändå en decimeterbred remsa längs kanten, där katten kunde gå runt och undersöka dem. Nelly var spänd som en stålfjäder hela tiden, och följde kattens minsta rörelse intensivt med blicken, och katten, som uppenbarligen kände av stämningen, höll sig på behörigt avstånd.

Det blev förstås en riktigt stökig natt. Vi sov alla tre i samma säng, Nelly som vanligt i mina knäveck och kattungen uppe vid huvudkudden. Fast själv sov jag nog inte mer än totalt halvannan timme framåt morgonkröken, och inte Nelly heller, för hon kunde bara inte slappna av. Jag insåg så småningom att det handlade om svartsjuka. Nelly har egentligen inga problem med att det finns en kattunge i huset, så länge den bara inte är i närheten av mig, och definitivt inte i min säng.

Dagen därpå blev lite lugnare. Själv var jag dödstrött efter en sömnlös natt, och tillbringade dagen halvsovande i TV-soffan, medan katten systematiskt utforskade huset, och Nelly omväxlande följde efter, eller låtsades att den inte fanns. Jag hade hittat ett fungerande sätt att mata katten uppe på antingen skrivbordet eller matbordet, och Nelly lät den faktiskt äta ifred, men höll annars manisk järnkoll på var den befann sig.

På torsdagen kom Gun hem från sjukhuset och allt återgick sakta till det normala. Efter en snabb födelsedags tårta för Anna nere hos Göran och Gun på kvällen, och en kort kissrunda med Nelly, gick vi och la oss vid niotiden, och jag sov därefter som en sten. Inte förrän jag som vanligt vaknade vid femtiden på morgonen, insåg jag att kattungen inte var med i sovrummet. Jag hade trott att den skulle söka sig dit av sig själv, men uppenbarligen hade den uppfattat signalerna från Nelly, och höll sig visligen borta. Jag hittade den i farfarsstolen i burspråket, och tog med den in i sovrummet. Det blev lite stökigt ett par minuter, men sedan accepterade Nelly äntligen situationen, och vi sov alla tillsammans i några timmar utan störningar. Just nu ligger katten och sover på bänken bredvid mig och datorn, och Nelly under bänken vid mina fötter, och den stora husfriden verkar äntligen ha inställt sig.

Trodde jag. Natten till lördagen blev nästan lika orolig; varken Nelly eller katten tycks kunna slappna av med varandra, och Nelly ogillar speciellt att kattungen sover i min säng, vilket den naturligtvis vill göra. Förmodligen var det en kombination av stress och sömnbrist, att jag lyckades med konststycket att ramla i den lilla trappan mellan gamla och nya delen av huset. Jag stod på huvudet över det nedersta stegat, och dagen därpå var foten och delar av vaden ordentligt svullna. Konstigt nog gör det inte det minsta ont, och jag går på foten precis som vanligt.

Anna och jag har annars tagit långpromenader tillsammans i veckan, med tre hundar under Guns bortovaro, och även om vi för säkerhets skull har Castor kopplad under större delen av rundan, avslutar vi på stranden nere vid Bryngenäsgrinden, med en halvtimmes kastande av pinnar i vattnet. Castor är fullständigt överlycklig, och skulle säkert kunna hålla på i åtskilliga timmar, så länge någon bara orkar kasta. På fredagen och lördagen blev kastandet istället ute på Johanssons udde, efter att situationen i Ramstedt-huset ändrats genom att Gun kommit hem. Även Stockholmarna kom till Lövekulle sent på fredagskvällen, och Anna flyttade ner till Boels hus. Nu är det plötsligt söndag, och jag vet inte riktigt vart lördagen tog vägen, bortsett från att det blev ett glas eftermiddagsvin på Wellfeltarnas veranda. Förmodligen sov jag större delen av dagen, eftersom nattsömnen uteblivit i stort sett helt de senaste två dagarna.

Nå, kattsituationen tycks äntligen ha löst sig, och det stora lugnet har lagt sig i huset. Katten, som redan har vant sig vid att lystra till namnet Coottikatt – (eller Cootti), efter ett lockrop som jag använde till mina abbessinier; (”cootti,cootti, cootti”) är en riktig liten tuffing, och viker inte en tum, när Nelly kommer farande. Nelly, kattungen och jag delar numera både sängen och TV-soffan, och om det ibland blir kattjakt tvärsöver vardagsrummet, är det oftast initierat av Coutti själv, som uppenbarligen gillar att retas. Det är en tuff liten katt, som står kvar med svansen i vädret, även om Nellie kommer i full fart.

Ett litet skrämskott fick jag dock på söndagseftermiddagen. Niklas och Katrin hade tittat in en stund för att inspektera katten, och tydligen inte stängt ytterdörren helt efter sig. (Låset har varit lite konstigt på sistone, så man måste dra igen den med en viss kraft, så att låskolven verkligen klickar in. Och det kunde ju inte Niklas och Katrin veta. Men plötsligt framåt kvällen upptäckte jag att ytterdörren stod lite på glänt och att kattungen naturligtvis var ute. Det blev några ögonblick av full panik, innan jag upptäckte henne i hörnan mot verandan. Förmodligen tyckte hon själv att den yttre världen var stor och skrämmande, för hon verkade rätt nöjd med att bli infångad.

Just nu är det egentligen för torrt och soligt för trädgårdsjobb, men jag har aldrig varit mycket för att ligga på badstranden. Även om det, enligt rapport från en av grannfruarna är 20 grader i vattnet . Vattenståndet i näckrosdammen är också redan oroväckande lågt, så jag har dragit en slang från huset till övre dammen, för satt fylla på. Jag stängde av den efter nästan ett dygn, men den skulle egentligen behövt vara på ännu längre. För tillfället ägnar jag mig annars åt att rensa i växthuset och säkerställa nästa vinters brasvedsförråd, genom att köra upp ved från Niklas förråd, till mitt eget, som var nästan helt tomt.

Ett annat återstående jobb, som jag behöver ta tag i under sommaren, har också att göra med kommande vinters brasor. Det är ett par jättestora högar med torra grenar och kvistar; resterna av ett par träd som föll under de senaste vinterstormarna. Dessa ska klippas i småbitar, och sedan förvaras i gamla apelsinlådor under tak, för att slutligen användas till tändved i mina båda braskaminer. För tillfället är både tändveden och brasveden helt slut, men eldningssäsongen är ju också slut vid det här laget.

Det finns också ett par döda träd i skogen bakom Niklas & Katrins hus, som jag planerar att betala antingen ”pensionärstvillingarna” eller ”Svantes pojkar” för att såga upp till ved under sommaren. Sedan lär det behövas en arbetshelg för Familjen Familj vid vedklyven, eftersom stammarna är rätt tjocka. Förhoppningsvis kommer jag att kunna fylla vedboden igen lagom till nästa eldningssäsong. (Gun har faktiskt köpt färdig brasved i år, men där är jag själv inte riktigt ännu).

Tills vidare kör jag upp någon skottkärra med ved om dagen, från Niklas förråd till mitt eget, som så småningom ska fyllas inför nästa eldningssäsong, då jag brukar ha dagliga brasor i båda eldstäderna.. Wellfeltarna använder väldigt lite ved själva, även om de ibland fraktar upp några säckar till Stockholm i bakluckan, för att använda till mysbrasor där. Och även om Niklas svarar för vedklyven, så är ju träden från min tomt och det är jag som betalar tvillingarna för jobbet att fälla och såga upp dem.

I övrigt handlar sysselsättningen just nu om att ta hand om resterna av alla gamla förökningsprojekt. Det finns fortfarande förvånande många krukor med småplantor i växthuset, trots att jag slutade med de årliga frösådderna för flera år sedan. Mest är det rotade sticklingar, från ett par grenar av rhododendron, som jag råkat bryta av misstag under lövräfsningen. De flesta av småplantorna kommer alltså från samma buske, en gammal williansianumhybrid, med stora rosa klockblommor. De andra måste vara rester av den sista frösådden, som gjordes för ett par år sedan, mest Rh. Aksel Olsen och någon namnlös wardii-hybrid.

Några av småplantorna heter emellertid enligt etiketterna Rh. friesianum x decorum Fast några uppgifter om vad hur just den hybriden egentligen ser ut hittar jag inte någonstans på nätet. Däremot finner jag Rh. Decorum, som är en storvuxen och vit art från Kina, och Rh. Friesiane, som är en ganska ny ljusgul korsning mellan R. ‘Maraike’ och R.‘New Comet’ (som båda har den gula Rh. Wardii i sina anor). Så småningom hittar jag dock faktiskt anteckningar i min gamla förökningsdagbok från 2019. Tydligen är dessa plantor rester av min sista frösådd av rhododendron från 2019, då jag lär ha varit ute efter just gula Rhododendron, som ju generellt är sällsynta. Det är något av ett under att de över huvud taget har överlevt fram till nu.

Vi växtnördar blir ofta lite konstiga, och vill helst ha tag i så ovanliga sorter som möjligt. Och det tycks jag ha lyckats med den här gången. Förmodligen är just de här, för tillfället ganska oansenliga plantorna, en sällsynt raritet, som jag borde vårda speciellt ömt. Men vem bryr sig egentligen om rariteter eller ens latinska namn längre? Förr eller senare kommer ju växtetiketterna ändå att blekna eller trilla bort och jag kommer att ha glömt hela förhistorien. Mitt minne är redan katastrofalt dåligt, och vid fyllda 82 år kan det ju bara gå utför i framtiden. 

Nu åker i alla fall alla småkrukorna ut på bakre altanen, för att så småningom avancera till mellanförvaringen i ”Rosengården”. På lite längre sikt har jag tre olika utfyllnadsprojekt, där jag kontinuerligt dumpar höstlöv, och där de här plantorna så småningom kommer att hamna. Ett ligger uppe i gränshörnet mot van der Puttens tomt, och de båda andra på olika nivåer i bergspartiet norr om ”Rosengården”. Löven där är fortfarande inte fullt nerbrutna, så det lär nog dröja minst ett år innan de är klara för plantering. Och det är lika bra, för de krukade plantorna behöver ändå växa till sig. 

Numera får förökningsprojekten anses vara avslutade, men jag är faktiskt riktigt stolt och nöjd med resultatet. Huvuddelen av de egenförökade buskarna har används till randplanteringar mot de omgivande vägarna, och utmed ett par större öppna gräsytor vid både stora och lilla dammen. Dammparken är faktiskt numera förvånansvärt lättskött, eftersom buskskärmarna i stort sett sköter sig själva, och jag ibland får hjälp med gräsklippningen av syskonbarnen, som har sommarhus alldeles intill. Tidigare slog jag gräsytorna med lie, numera blir det faktiskt motorgräsklippare framåt sensommaren.

Det finns en urgammal historia om en skomakare som satte upp en skylt med den här texten på vårarna: ”Stängt mellan hägg och syrén”. Och nog är just den här tiden den ljuvligaste på hela året? Det blommar överallt, mest i vitt av hägg och slån, för syrenerna har alltså inte kommit igång riktigt ännu. Mattorna av vitsippor täcker fortfarande delar av marken i dammparken, men börjar ersättas av nya mattor, som består av vit ramslök – (en gång stulen från någon slottspark i Halland på någon familjeutflykt för många, många år sedan).

Andra marktäckare som är bra igång, är blåblommande ormrot och vitblommande häxört, som tagit över stora delar av våtmarken söder om stora ängen. Det här partiet är ett av mina få kvarvarande projekt i dammparken, som annars är ganska färdigplanterad vid det här laget. Jag vill inte ha stående vatten mellan stigen och bergssluttningen i söder, så jag fyller successivt upp svackan med höstlöv och gräsklipp. Men eftersom jag inte heller vill ta död på de redan befintliga marktäckarna, går uppfyllnaden mycket långsamt, bara några centimeter per år. Men till slut ska jag nog åstadkomma ett svagt fall utåt längs hela sydsidan av stigen. De buskar som ofta står med vatten kring rötterna verkar inte heller ha något emot situationen, så kanske jag inte behöver bry mig.

Men nog går våren ovanligt långsamt i år – vi är ju redan i sista halvan av maj, och det är svinkallt om nätterna och inte mycket bättre på dagarna. Temperaturen håller sig envist kring tio grader, även när solen skiner.I veckan har i alla fall ekarna börjat slå ut – jag vet inte om det är senare än vanligt, eftersom jag inte har koll på när det brukar ske, men förmodligen är de ljusbundna snarare än tidsbundna.

Min lust för ansträngande utomhusarbeten har avtagit markant under senaste året, så hittills har det inte blivit mycket gjort i parken, sen löven räfsades bort, vilket till större delen skedde redan före jul. Min huvudsakliga motion numera är de dagliga promenaderna med Nelly. Punktligt fyra gånger om dagen går vi ut, och långpromenaden vid åtta-tiden på morgonen brukar ta runt två timmar. Så både Nelly och jag får vår dagliga motion, och det är nog delvis förklaringen till att vi hållit oss så pass friska och rörliga långt upp i åldrarna. Nelly, som är drygt 10 år gammal, ska enligt gängse beräkningar vara 60 år nu, och om 5 år går hon om mig som är 82, men hittills har varken hon eller jag några ålderskrämpor.

Värre är det med Gun, Göran och Biggles.. Göran tycks tyvärr blivit sittande, förmodligen för gott, och Gun har tagit över rastningen av Castor sedan några månader tillbaka. Men i veckan var det tydligen dags att bli sittande även för Gun, fick jag veta, när jag kom ner till dem för det sedvanliga eftermiddagsglaset vin på torsdagen. Castor hade då inte varit utanför staketet på tre dagar, efter att ha dragit omkull Gun på söndagspromenaden, så att hon fått ordentligt ont i ryggen. Den enda motion han får är att springa efter tennisbollar, som Gun eller Göran kastar åt honom. Jag har hittills vägrat att ta honom med på mina eftermiddagspromenader, eftersom jag tror det kan bli svårt för mig att klara av två hundar, men nu beslöt jag mig ändå för att göra ett försök, så jag kopplade upp honom och drog iväg mot min vanliga eftermiddagsrunda runt Johanssons udde. Det blev ingen större succé.

Till att börja ville Castor inte ens gå ifrån Gun, som var på väg till brevlådorna till höger , samtidigt som hundarna och jag skulle gå åt vänster. Plötsligt ryckte han till i kopplet för att komma till henne, så hårt att han nästan drog omkull mig. Även efter att hon gått tillbaka in genom grinden, var han påtagligt motsträvig, men jag stod på mig, och efter några sekunder gav han upp och följde med. Trodde jag. En av mina vanliga eftermiddagsrundor går runt Johanssons Udde, och när jag kom ner till de stora fälten, som var folktomma som vanligt, kopplade jag loss honom för att han skulle få springa lite. Ungefär halvvägs ute på Udden försvann han plötsligt ur sikte, efter att ha tagit ett dopp i sjön. Han kom inte tillbaka, så jag kortade ner min egen runda och tog samma väg hem. Och där var han förstås, nöjd och belåten med att ha hittat hem till Gun. Vilket ju på sitt sätt är väldigt gulligt, men också definitivt ett problem

För det är ju ändå inte någon bra situation för en hund som fortfarande är energisk och rörlig, även om han är åtta år gammal. Så nu beslöt vi att Gun skulle följa med på eftermiddagspromenaden vid nästa försök, även om jag skulle hålla i kopplet. På det viset kan hon ju också använda sina kryckor som stöd, och Nelly går ju ändå lös i stort sett överallt. Enda gångerna jag kopplar henne numera är när vi ska passera Lövekullevägen. På fredagen skulle vi alltså göra ett nytt försök, men då ringde Gun och avbokade, eftersom hon sovit dåligt och kände sig allmänt risig. Dagen efter började regnen, som enligt prognosen ska fortsätta under större delen av nästa vecka.

Så Castors koppelpromenader har skjutits på framtiden, och själv verkar han ju rätt nöjd med situationen. Han får alltså sin motion genom att jaga en tennisboll på gräsmattan, och uppenbarligen tycker han att det är väldigt roligt.

Den långdragna Corona-pandemin har egentligen inte påverkat mitt eget liv i någon större utsträckning. En betydligt större förändring är att Göran tyvärr har blivit sittande, och Gun numera rar för hundpromenaderna med Castor. Själv tar jag ogärna ut bilen numera, annat än för att åka och handla, vilket brukar bli ungefär var tionde dag – (om inte Marianne ringer och lurar ut mig tidigare). Intervallet bestäms annars av när filmjölken tar slut, (en liter räcker i tre dagar). ICA har ju nyligen öppnat en filial i norra Stadsskogen, som faktiskt ligger inom gångavstånd för mig, så teoretiskt skulle jag kunna fylla på skafferiet under en av mina hundpromenader. Men eftersom mjölkpaketen väger ganska mycket och jag inte heller gärna vill koppla Nellie utanför butiken, har det hittills inte blivit av.

På den gamla goda tiden, då Göran fortfarande var rörlig och vi körde ut med hans bil till olika skogspartier varje dag, blev det ju betydligt mera varierade hundpromenader. Men det är numera mer än ett år sedan, och själv tar jag alltså ogärna ut bilen i onödan. Det beror på en kombination av ren lättja och småsnålhet, bensin är ju inte gratis. Här hemma växlar jag mellan tre olika rundor; runt Stadsskogen, runt Bryngenäs, eller en kombination av båda. Alla tre varianterna tar ca en och en halv timma, och under den tiden möter man förvånansvärt få människor, trots att Lövekulle är ett populärt rekreationsområde och man kunde tycka att fler borde vara ute och gå nu, när folk är ”corona-lediga” och våren äntligen tycks vara ordentligt på gång.

Det finns det dock undantag ibland. Jag gick en runda i skogen mellan Lövekulle Udde och den branta trappan till Svallåsvägen häromdagen, och stötte oförmodat på tre olika yngre manspersoner uppe i det allra otillgängligaste partiet mellan den långa trappan och branterna ner mot sjön. Alla tre killarna visade sig dock vara ute efter en kontroll i HittaUt-kartan, som tydligen skulle finnas just där. (Konstigt ställe att placera en kontroll på; terrängen är väldigt jobbig och stupen verkligen livsfarligt branta). Själv har jag fortfarande inte stött på någon kontroll där, och även pojkarna hade uppenbara problem. Däremot hittade jag en annan kontroll i GC-backen ner mot fältet. Även denna var lite lurigt placerad; den var fäst direkt på stolpen, så att den bara syntes om man kom uppifrån.

Våren har hittills framskridit extremt långsamt, eftersom nätterna fortfarande varit så kalla, men i veckan exploderade plötsligt allting, i och med att björkarna slog ut. Långkalsingarna hamnade i tvättkorgen, och vinterjackan byttes mot en tunnare men någorlunda regnsäker variant, eftersom det hade förutspåtts regn under senare delen av veckan. Ganska tidigt på onsdagen anlände Boel och Lennart upp, och senare på kvällen kom Niklas och Katrin, som även hade med sig Signe. Plus en extra bil med skylten ”övningskör”, (och rimligen därmed även en förare till densamma). Även Emilie dök oväntat upp från Halmstad och stannade länge nog för att gå på en hundpromenad med mig runt Bryngenäs,på torsdagen, innan hon försvann upp till Stockholm redan på fredagen.

Det blev ett par vädermässigt hyggliga dagar kring Kristi Himm, och ön möblerades med stolar och bord, men på lördagen drog regnet in, och Wellfeltarnas nybyggda växthus kom till användning som klimatskydd. Det regnade ganska rejält under i stort sett hela lördagen, men jag lyckades pricka in hundpromenaderna utan att bli genomvåt, trots att mitt gamla regnskynke egentligen inte klarar alltför långvariga skurar.Mellan skurarna gav jag mig på Skunkkallan, som växer på tre ställen runt dammen, totalt ca ett dussin exemplar, varav de flesta i inloppsbäcken. Den är grann när den blommar med sina stora, knallgula hölsterblommor, men eftersom den är ett aggressivt och svårutrotligt rotogräs, får den aldrig tillåtas att sätta frö, särskilt som frökolvarna flyter på vattnet, vilket förstås lär vara dess normala sätt att föröka sig. De jättestora, skräpiga bladen är inte så kul att titta på heller, så dem brukar jag också skära bort lite längre fram på säsongen. I övrigt ärdammparken fin ut i år, gräset är fortfarande under kontroll och blåbärsriset ser väldigt livskraftigt ut, både på dammtomten och den obebyggda tomten bakom Niklas hus. Även ekarna var på väg att slå ut på söndagen, och med det är våren definitivt här, även om temperaturen dalat tio grader de senaste dagarna..

En ovanlig – och oroande - händelse var dock att jag vaknade under natten till söndagen av att högra vaden värkte, utan någon påtaglig anledning. (Jag har t.ex. inte grovarbetat, och inte heller ramlat och slagit mig under promenaderna - åtminstone inte vad jag minns). Jag hade till och med svårigheter att ta mig ut till toaletten, och på den tidiga kissrundan med Nelly, och jag har fortfarande känningar av det senare under dagen, även om det känns mindre nu. Det gör inte jätteont, jag kan stödja på benet, och jag tog mig runt Bryngenäs på den vanliga hundrundanutan större problem – dock med hjälp av skidstaven som vanligt. Men något är uppenbarligen inte OK, benet känns skakigt och det molar fortfarande lite i vaden. Den troliga orsaken lär väl vara att jag har fått en blodpropp, och jag borde nog ta mig in till vårdcentralen under nästa vecka för en koll. Kanske jag borde börja käka blodförtunnande tabletter? Att inte kunna gå på de vanliga dagliga långpromenader skulle vara katastrofalt för både mig och Nelly.

Men än så länge kan vi ju gå, och våren är ju faktiskt i full gång. So - why worry?

Nej, jag smygsuper inte, och mina alkoholvanor är regelbundna men måttliga. Jag gillar att ta ett halvt glas vin till maten, men för säkerhets skull häller jag upp det i köket, låter dunken stå kvar och tar med glaset in i vardagsrummet, där middagen numera oftast intas liggande framför TVn. I och med det riskerar jag inte att jag på grund av tankspriddhet – eller senilitet? - ska fylla på glaset igen, när det är tomt, (vilket är hur jag tror att problemen oftast börjar för ”vinalkoholister”). Och den dagen när jag faktiskt blir senil – vilken jag hoppas fortfarande är avlägsen – kommer vanan att vara så etablerad, att jag nog inte löper någon risk då heller.

Periodiciteten ligger i mina fritidsintressen, som har skiftat mycket under åren. Djurintresset, som går som en röd tråd genom livet, har varit dominerande, och för det mesta har jag antingen haft hund eller katt. (Jag är definitivt en ”hundmänniska”, och katterna har varit någon sorts nödlösning, när arbets- eller bostadssituationen gjort det för svårt att ha hund). Det har blivit många hundar under åren; från min första, blodhunden Jock, till min nuvarande Welsh Springer spaniel, Nelly. Under mellanperioden var det både Golden retriever, Engelsk Bulldog och Engelsk Springer Spaniel. Och så förstås min mest älskade David, en boxer som jag ärvde av min bror Ola, som skaffat den lite förhastat under studietiden i Malmö. (Det gick till så att han skulle köpa en boxervalp åt sin dåvarande flickvän, och åkte därifrån även med en valp åt sig själv, som han förstås inte hade en rimlig möjlighet att ta hand om. Sedan åkte han hem till julfirandet i Lövekulle, där David omedelbart bestämde att han ville bli min hund istället) .

För närvarande har jag alltså hund, men ingen katt, och det är mer än 10 år sedan den senaste katten dog. Jag har dock beställt en kattunge ur en kull som föddes så sent som i måndags, så om ett par månader är det dags igen. Kattdörr har jag ju redan, och Nelly kommer förhoppningsvis att tycka det är kul med en kompis att jaga i huset.

Under långa perioder har jag också haft häst, men även det intresset har skiftat under åren. Som mest hade jag tre egna hästar i garaget på mina föräldrars tomt, som Boels ungdomar ibland hjälpte mig att motionera,. Men oftast var det bara en, och den första hästperioden började redan under Chalmerstiden. Och typiskt nog var det en av mina hundkompisar, Bertil, som då lurade ut mig till ridhuset för att rida på en vuxenlektion, mellan 7 och 8 på morgonen. Efter lektionen åkte Bertil till skolan, medan jag, som hade flexiblare tider på Chalmers, stannade kvar, för att titta fascinerat på en äldre herre som tränade piaff och passage i manegen med sin ytterst väldresserade häst.

När träningen var klar för dagen, var hästen varm och svettig och behövde skrittas ut för att varva ner, och eftersom jag råkade finnas till hands på läktaren blev jag tillfrågad om jag ville göra det. Sedan eskalerade det snabbt. Flera av hästägarna, (som ofta tillhörde Göteborgs societet, och därmed hade möjlighet att rida på förmiddagarna), tyckte det var praktiskt med en pålitlig ungdomlig ”skötare,” som varvade ner hästen efter dressyrträningen. Under ett par år var jag försteskötare till ett stort antal svindyra hästar, och fick till och med privatlektioner av ridlärarna, för att kunna hjälpa till med träningen, när ägarna var på affärsresa. (Det gick förstås ut över min utbildning, men på något sätt lyckades jag ändå ta examen).

Vi var många ungdomar som red och ”skötte” privathästar, och i min dator ligger fortfarande en namnlista på 120 namn, inbjudna gäster till en jubileumsträffsom ordnades någon gång under 2011. Själva ridhusperioden startade alltså redan under 60-talet, och nådde sin kulmen under slutet av 70-talet, då jag hade flera egna hästar, och fars garage förvandlades till stall sommartid. (Jag träffade faktiskt en av mina egna gamla ”hästskötare”, så sent som för ett par veckor sedan, så jag fick min första covidspruta på vårdcentralen i Noltorp). Hästperioden hade förstås definitivt upphört på 90-talet, då jag veckopendlade till Berlin under flera år. Spåren efter hästarna finns dock kvar i parktomten, i form av upptrampade stigaroch en platå där det växer nässlor, eftersom vi brukade dumpa spillningen från ”garagestallet ”där.

Ett annat ihållande intresse är förstås trädgården och parktomten, och eftersom jag är något av en samlare, finns det numera en hel del ovanliga växter både i min egen trädgård och den betydligt större dammparken. Men mer om detta i nästa veckorapport.

Kylan har hållit i sig under större delen av veckan, och så sent som förra söndagen snöade det faktiskt under en stor del av dagen. Det mesta smälte bort direkt, men ett fåtal snöfläckar fanns faktiskt kvar uppe i Stadsskogen, när jag gick morgonrundan vit åttatiden dagen efter.

Sen dess har det varit soligt, och allt varmare under dagarna, medan det fortfarande varit nattfrost under nästan hela veckan. Första frostfria natten var faktiskt lördagsnatten, alltså den 17e, vilket tydligen är rätt normalt för Västra Götaland. På söndagseftermiddagen igår var temperaturen faktiskt uppe i 17-18 grader, och jag väntade mig att massor av människor skulle söka sig ut till Lövekulle i det vackra vårvädret, Men konstigt nog mötte jag bara en enda människa på eftermiddagsrundan, som gick ut runt Johanssons Udde.

Det brukar i och för sig sällan vara folk ute på udden, eftersom båda ingångsstigarna är branta och delvis blockerade av vindfällen. De människor man ibland möter ute på de fina strandklipporna där har oftast kommit dit med båt och landat på udden för att få en ostörd badplats. Det ligger i och för sig några båtar vid bojar och en minimal brygga längst in i viken innanför vassen, men de har inte kommit i vattnet ännu trots det vackra vårvädret,

Detsamma gäller för övrigt även båtarna längs min vanliga utgångsväg för hundpromenaderna, d.vs stranden vid Alfhem. Inte heller där har båtlivet kommit igång, och det ligger fortfarande en hög bryggsegment och blockerar den genomgående gångförbindelsen i hamnen. (Fast man kan förstås alltid ta sig förbi själva hamnområdet via den genomgående gång-och cykelvägen mellan Lövekulle Udde och Mjörnvallen, men eftersom min hund älskar alla människor och gärna vill hälsa intensivt på alla vi möter, så försöker jag hålla mig undan från de mera trafikerade gångstråken).

Hundpromernaderna är numera oftast begränsade till närområdet Lövekulle – Stadsskogen – Bryngenäs, eftersom jag undviker att ta ut bilen, annat än när jag behöver handla mat ungefär var nionde dag. Intervallet bestäms av hur länge filmjölken räcker, och bryts ibland av att min hundpromenadkompis Marianne ringer och vill träffas, vilket då oftast blir i Karin Boyes Park. (Hon och hennes familj har dock satt sig i frivillig coronaisolering ute på sommarön, så de kommer bara in till ”stan” i samband med sjukhusbesök eller att någon förnödenhet behöver inköpas, som inte finns i lager i den lokala butiken). De flesta promenaderna blir därmed numera lokala för mig.

Man kan ju tycka att jag vid det här laget borde kunna Lövekulle-Bryngenäsområdet utantill, men i veckan upptäckte jag faktiskt ett område härute, där jag aldrig varit tidigare. Det var en av grannarna, som pratade om berget nordost om Bryngenäs slott, som jag alltså regelbundet brukar runda på mina hundpromenader. Av någon anledning har jag dock aldrig varit uppe på toppen av bergsryggen, och vi började prata om att utsikten uppifrån borde vara spektakulär. Så i veckan bestämde jag alltså mig för att klättra upp där.

Sluttningen mot grusvägen som rundar Bryngenäsviken visade sig vara ordentligt brant, med lodräta stup på flera ställen, men efterhand som jag närmade mig gården norr om slottet, blev den mera överkomlig, och halvvägs uppe i backen kunde jag ta mig upp på berget relativt bekvämt. Det kom som en liten överraskning att lantgården sträckte sig så pass långt in på själva berget, med bl.a ett jättestort upplag av plastsäckar, (som väl förmodligen innehöll djurfoder). Det fanns också gott om stumpar av fårstaket och elstaket utan ström uppe på själva bergskammen, som gjorde att man måste sicksacka sig fram. Tydligen har hela bergskammen tidigare varit får- och hästhage, kanske till och med kohage, för det fanns definitivt kor på gården tidigare, även om dessa förmodligen gick på de nedre ängarna.

Utsikten var mindre imponerande än vad jag hade väntat, men miljön däruppe, med karga beteshagar och låga buskage, var oväntat förförisk. När jag så småningom började klättra neråt igen, stötte jag oväntat på ett par hästar vid ett staket, som glatt kom fram för att hälsa på mig och hunden. Vid det laget var jag fullständigt desorienterad, (vilket händer mig lite för ofta nuförtiden), så jag började undra över var hästarna egentligen hörde hemma, som om det kunde finnas någon annan hästgård i området, (vilket det ju definitivt inte gör). Hästarna visade sig förstås vara de vanliga två unghästarna, som jag brukar hälsa på över staketet i de lägre belägna hagarna kring huvudstigen. En av dessa sträckte sig alltså längre upp på berget än jag trott. Och därmed var dagens äventyr avslutat.

Nu återstår bara att hitta en annan lokal sevärdhet, nämligen en stor sten med inskription, som enligt grannarna ska finnas i utkanten av den del av Stadsskogen som vetter mot Lövekulle. Jag går ju uppe i Stadsskogen minst fyra dagar i veckan, men just den här stenen har jag aldrig träffat på. (Om de nu inte menar den stora minnesstenen vid bron över järnvägen, som visar var utbyggnaden av järnvägen ska ha startat. Men den stenen har ju knappast något kors på sig).

Efter många om och men har jag nu fått min första spruta mot Covid-19., vilket skedde på onsdagen.

Av någon anledning skulle vaccinationen ske på Noltorps vårdcentral, som jag aldrig tidigare besökt. Eftersom jag i stort sett aldrig är sjuk, är det evigheter sedan jag besökte någon vårdcentral över huvud taget. Men den naturligaste borde ju ha varit Sörhaga, som ligger intill lasarettet, och därmed utmed den väg jag vanligen kör till och från stan. Dock inte senaste månaderna, eftersom Lövekullevägen är avstängd, och kommer att fortsätta vara det ända fram till midsommar. Förmodligen håller man på att förstärka partierna närmast Säveån, för att inte hela vägen ska rasa ut i ån.

De här arbetena har pågått i månader redan, och gör det irriterande svårt att ta sig till Alingsås, eftersom målen för mina fåtaliga ärenden nästan alltid ligger i norra delen av stan, när jag ska ha hundträff med Marianne och handla på Lidl en gång i veckan. Omvägen runt hela Stadsskogen är irriterande lång, även när man kör bil. Nu visade det sig dessutom vara praktiskt taget omöjligt att ta sig till Noltorps centrum söderifrån, utan att först köra upp till Kungälvsvägen och sedan ner igen. Den ”naturliga” nord-syd-förbindelsen via ”Klämman” är enbart för gång och cykeltrafik.

Efter att ha haft alingsåskartan liggande öppen på datorn i flera dagar, plus en massa strul fram och tillbaka om den exakta tidpunkten för vaccinationen, lyckades jag till slut leta mig fram till rätt plats på rätt tid, och sedan gick det snabbt och enkelt. Enda irritationsmomentet var att man var tvungen att sitta ner och vänta i en kvart efteråt, innan man fick ge sig iväg. Förmodligen är de rädda för att folk ska svimma efter sprutan, (som faktiskt inte kändes alls, men som tydligen kan ha diverse biverkningar). Väntandetefteråt var lite irriterande, men ett uppiggande inslag var att en av sjuksköterskorna kände igen mig, och frågade lite om den häst jag haft på Nygårds ridskola för evigheter sedan.

Jag hade ju egen häst under rätt många år, först i Lerum och sedan på Nygård i Alingsås, (med filial sommartid i mors garage i Lövekulle). I konceptet med stallplatsen ingick ett antal frivilliga ”skötare”, som fick skritta ut hästen i skogen som belöning för att ha ryktat och kratsat hovar. Jag antar att den trevliga tjejen på vårdcentralen var en av dessa småflickor, och därför kände igen mig. (Själv hade jag förstås ingen aning om vem hon var, och skyller som vanligt på min ansikts-afasi – och ålder.)

Det är säkert långt över tjugo år sedan den sista hästen försvann ur mitt liv. Och det är märkligt att hästarna, som utgjorde en så stor del av mitt liv under en så lång period, inte har lämnat några avtryck alls i mina minnesanteckningar på datorn. Jag hittade inte ens en lista på hästarnas namn, men däremot finns det fullt av gamla fotoalbum på övervåningen, de flesta fyllda av bilder på olika hästar. Förklaringen är väl att hästperioden inträffade före datoriseringen, och sedan överskuggades av andra omvälvande händelser i mitt liv, som t.ex Berlintiden.

Det är i alla fall skönt att ha vaccinationen undanstökad, även om man tydligen fortfarande kan bli smittad. Helt säkert lär man inte vara förrän efter den andra sprutan. Men jag fick åtminstone inte någon av de uppräknade biverkningarna, som tydligen kan bli rätt besvärliga. Under de första dygnen efter vaccinationen kan man tydligen bli trött och få ont i armen, ont i huvudet, frysa, få feber eller få ont i lederna och musklerna. Själv har jag dock inte känt ett dugg av något av detta, Nelly och jag tog vår vanliga tvåtimmars-promenad dagen efter, utan några problem.

På onsdagskvällen kom Niklas och Katrin till Lövekulle, för första gången på evigheter – det är nog nästan tre månader sedan sist. Covidrestriktionerna hindrar ju fortfarande närmare umgänge inomhus, för även om jag själv är vaccinerad nu, så kan man tydligen fortfarande överföra smitta. Nu blev det i alla fall en gemensam hundpromenad på fredagen, och sedan har jag fått välkommen hjälp med lövräfsningen i skogen, som blivit sorgligt försummad av mig själv i år. De höll på i åtskilliga timmar på lördagen, och rensade rent hela den stora ängen vid dammen, medan jag själv ägnade mig åt den sista delen av sluttningen högre upp. Det står nätrundlar tillverkade av det gamla fårstaketet lite varstans på dammtomten, och de flesta är fyllda med löv vid det här laget.

På söndagen gav sig N&K på den yttre ängen mot lilla vägen och jag fortsatte successivt bort mot förrådsplatsen innanför thujahäcken. Med gemensamma krafter fick vi större delen av dammtomten rensad från löv, så nu kan man slappna av och vara lat ett tag igen. Tills den nästa stora insatsen – slåttern – väntar.

Vintern rasat ut i våra fjällar
Drivans blommor smälta ner och dö.
Himlen ler i vårens ljusa kvällar,
solen kysser liv i skog och sjö.
Snart är sommarn här i purpurvågor.
Guldbelagda, azurskimrande
ligga ängarna i dagens lågor,
och i lunden dansa källorne.

Äntligen lite vårkänsla, även om nätterna fortfarande är kalla.

Och på torsdagen inträffade Våffeldagen, som alltid under vecka 12. Även känd som Vårfrudagen eller Marie Bebådelsedag. Enligt Wikipedia har Vårfrudagen i folkmun omtolkats till våffeldagen, vilket lett till seden att äta våfflor just den dagen. Om man nu behöver någon ursäkt för att göra detta - eller låta bli. Våfflor är gott, men själv skulle jag aldrig komma på idén att ställa mig vid våffeljärnet. Även om jag förmodligen har ett, längst in i någon glömd låda i något underskåp i köket. Marie Beb är definitivt en helgdag för barnfamiljer. Men varför just vecka 12? Jo, för att det då är nio månader till julafton, då ju Jesus föddes. Naturens lagar är pålitliga, även i religionen.

På sistone har jag haft lite känningar i mitt högerben. Jag vaknar ibland på nätterna med någon sorts ”nästan-kramp”, som tvingar mig ur sängen för att bara ställa mig på benet ett tag. Det är förmodligen någon sorts cirkulationsproblem, för när jag väl är vaken och uppe känner jag ingenting, och långpromenaderna med Nelly blir snarare längre och längre. Det syns inte heller något på benet, varken svullnad, blåmärken eller annan missfärgning. Och varför just högerbenet?

Sist jag ramlade och slog mig, för nästan exakt ett år sedan, var det vänsterbenet jag skadade – (vänster ben och höger tumme enligt min egen veckodagbok). Det hängde ihop med en översvämning borta vid Bryngenäsgrinden, som orsakades av en plötslig islossning. Smältvattnet steg ända upp på vändplatsen utanför grinden, och anledningen till att jag valde att klättra över muren istället för att gå genom grinden grinden var att jag inte ville bli våt om fötterna. Istället blev jag våt över hela mig och stukade dessutom foten. Hur jag tog mig hem efteråt – dryga två kilometer – minns jag över huvud taget inte. Men förmodligen var det efter den skadan som jag började gå med stavar.

Men nu är det alltså högerbenet som jag ibland känner av – fast bara om nätterna, eller när jag ligger still framför TVn. Under hundpromenaderna känner jag faktiskt inte ett dugg; jag bara vandrar på som vanligt. Ibland, men inre alltid, har jag en eller ett par skidstavar med, mest som en säkerhetsåtgärd, men det är nog mera psykiskt än fysiskt som jag är beroende av dem. Stavarna används förstås mest när det är halt vintertid, men de står fortfarande kvar vid min bakre ingång, trots att det nu definitivt är vår, och det händer att jag tar med en, eller båda på mina hundrundor. Som nu, när jag alltså ibland har lite ont i ett ben igen, även om det råkar vara det andra benet den här gången.

Vid bakre ingången står även en trave med apelsinlådor från Lidl, fyllda med nerfallna grenar och kvistar, som jag rensat bort ur skogen. Innehållet används som tändved i mina två öppna spisar, och eftersom jag har eldat varje dag under hela vintern, börjar högen av lådor nu att ta slut. Men även eldningssäsongen lider ju mot sitt slut, och det finns gott om nya nedfallna grenar i skogen, så förhoppningsvis hinner jag fylla dem igen till nästa vinter. För tillfället har jag dock en inaktiv period, och utevistelsen inskränks huvudsakligen till hundrundorna. Lyckligtvis hann jag räfsa bort huvuddelen av de nerfallna löven i dammparken redan i höstas, men eftersom ekarna har kvar sina löv länge, har det kommit rätt mycket nya. Men om bara finvädret håller i sig, lär jag nog få det gjort innan gräset börjar växa igen.

För våren är ju definitivt på gång...

Ja, jag kommer! Hälsen, glada vindar,
ut till landet, ut till fåglarne,
att jag älskar dem; till björk och lindar,
sjö och berg, jag vill dem återse.
Se dem än som i min barndoms stunder,
följa bäckens dans till klarnad sjö,
trastens sång i furuskogens lunder,
vattenfågelns lek kring fjärd och ö.