Trots att det fortfarande är flera minusgrader på nätterna känns det ändå lite som vår, och ett säkert vårtecken är när änderna dyker upp. Vilket de alltså gjorde i veckan. De stannade förstås inte länge, eftersom isen fortfarande ligger kvar på dammen, och beta gräs kan de lika gärna göra nere på fälten. Och frågan är om de alls kommer att bygga sitt bo på ön i år. Förra året blev det aldrig någon häckning, troligen för att de tycker att Nelly är lite för störande, när vi passerar på våra dagliga rundor. Hon har nämligen börjat att ta ett ärevarv ut på ön under passagerna, så jag planerar att sätta upp en liten barrikad på bron, för att hindra henne.

Det vore trevligt med en kull andungar i dammen igen, även om de sällan stannar mer än ett dygn, innan de traskar i gåsmarsch ner till sjön. Samtidigt är det ju en risk – det skulle ju vara förskräckligt om Nelly fick tag på någon av ungarna. Jag får kanske nöja mig med kniporna, som brukar häcka i en av uggleholkarna, vilket ju är lite tryggare, trots att även de passerar dammen till fots, när ungarna väl är kläckta. (Den säkraste lösningen vore förstås att hålla Nelly kopplad under passagen förbi ön, även om hon går lös i stort sett överallt under resten av promenaderna. Men så rörig som jag börjar bli i huvudet, så skulle jag säkert glömma kopplet förr eller senare, och det räcker ju med en miss om olyckan skulle vara framme. Så kanske det ändå vore bäst om andparet bestämmer sig för att häcka någon annanstans).

Det har varit en besvärlig vårvinter för sjöfåglarna, eftersom isen fortfarande ligger kvar på hela sjön, även om den nog börjar bli rätt murken vid det här laget. Det märks, eftersom det ligger tre döda svanar på olika ställen i strandkanterna längs Bryngenäsrundan. Det mest störande med det är att Nelly stannar för att äta av kadavren, och även bär med sig bitar av ben och vingar långa sträckor. Bortsett från risken att hon ska svälja något vasst, är det rätt äckligt, och eftersom jag har svårt för döda djur klarar jag inte att ta ifrån henne bytet. Hon stannar också här och var för att lägga sig ner och gnaga på benen ett tag, innan hon slutligen lämnar dem, för att sedan plocka upp dem på nästa runda, och bära dem en bit till. Då blir hon ibland lite efter, och det gillar jag inte heller, eftersom jag alltid vill ha koll på var hon befinner sig.

Lyckligtvis vet alltid Nelly själv var jag själv befinner mig. Det märks tydligt de gånger jag försöker utmana henne genom att gömma mig bakom stenar och buskar, om jag tycker avståndet blir för stort. Det dröjer oftast bara några sekunder innan hon kommer rusande i full fart, och även om hon ibland passerar förbi mitt gömställe, blir det sällan mer än ett par meter, innan hon tvärvänder och dyker på mig. (Och ja, jag vet; så här års borde hon vara kopplad under hela promenaderna. Men med hennes energinivå skulle hon bli odräglig inomhus under resten av dagen, så jag fortsätter att bryta not lagen med berått mod. Hon kan åtminstone inte beskrivas som ”löslöpande”, eftersom hon aldrig går ut på egen hand, följer mig obrottsligt och sällan är utom synhåll mer än ett par sekunder).

Och häckningsperioden har åtminstone inte börjat ännu, även om vildgässen dök upp under veckan, och nu betar i stora flockar på ängarna kring Bryngenäs slott. Mat finns det åtminstone gott om för dem, eftersom det har varit barmark länge. Bortsett från gässens olåt är det annars fortfarande förvånansvärt tyst i skogarna. Man hör knappast något fågelkvitter alls, bara någon enstaka kråka på avstånd. Kanske har parningstiden inte riktigt startat ännu, eller också håller småfåglarna hellre till på folks verandor så här års. Både Gun och jag stödmatar med fågelfrö, och det finns det säkert flera i området som gör. Det är en ständig trafik av småfåglar hela dagarna, och om fröna skulle råka ta slut någon gång, kommer de och pickar uppfordrande på fönsterrutan.

Vi väntar fortfarande på vaccinet mot Covid, och det lutar tydligen mot att vi får fortsätta att vänta fram till sommaren. Senaste nytt i tidningarna är att 15 europeiska länder - (dock inte Sverige) - pausat Astra Senecas vaccin, p.g.a alltför hög procent av patienter med blodproppar. Fast sen har det tydligen blivit godkänt igen. Eller inte... Och om eller när jag själv skulle hamna i en valsituation, skulle jag förmodligen välja att avstå, tills Astra Seneca fått definitivt klartecken. Risken att för mig bli smittad är nog minimal, även om jag envisas med att åka och handla själv en gång i veckan. Men blodproppar vill jag definitivt inte ha; det känns som en nästan större risk än själva influensan.

Nå,  jag är åtminstone inte helt isolerad, även om det ibland känns som om livet stannat. Marianne och jag brukar träffas en gång i veckan på hundpromenaden, även om hon på sistone har hållit sig mycket ute på sommarön. Men snart är det påsk, och då kommer stockholmsgänget till Lövekulle, vilket åtminstone betyder fler gemensamma hundpromenader. Och Gun, Göran och jag träffas nästan dagligen över ett glas vin på eftermiddagarna. Fast alltid utomhus och på säkert corona-avstånd nere vid deras brunn. Det blir lite kyligt ibland, men man kan ju palta på sig.

Det är betydligt mera synd om ungdomarna, särskilt de som tar studenten till våren. För dem är det definitivt ett förlorat år, och jag har faktiskt förståelse för dem som börjat slarvas med restriktionerna. En årskull av studenter har redan snuvats på sitt livs dittills viktigaste dag, och det ser osäkert ut även för årets kull.

Men på söndagen gick isen äntligen upp på sjön, så våren är ju åtminstone på gång… Eller?

Våren är definitivt på gång, men fort går det verkligen inte, eftersom nätterna är så kalla. Så fortfarande under senaste söndagskvällen låg isen kvar på dammen. Fast vid det här laget bär den förstås inte mig längre, även om Nelly gärna tar en tur ut på den, när vi passerar på våra dagliga rundor.

Traktens ungar har också använt den som skridskobana under den senaste månaden, och det har jag ingenting emot, bortsett från en sak; de spelar tydligen någon sorts improviserad bandy på isen, och använder då nerfallna grenar som klubba, och stenar eller vedträn som boll. Efteråt lämnar de ofta lekredskapen kvar på ute isen, vilket däremot irriterar mig, för förr eller senare smälter den förstås, och då hamnar ju grenarna och stenarna ute på dammbotten.

Ungarna har tydligen andra tidsrutiner än jag, så hittills har jag inte själv råkat på dem ute på isen, när jag passerar på mina fyra dagliga rundor, annars skulle jag förstås ha sagt till dem. Så jag bestämde mig för att kommunicera genom en skylt i stället, med texten ”Låt bli att slänga ut grenar och stenar på isen!”, som jag gillrade upp vid ingången. Det tycks faktiskt ha funkat, fast möjligen beror det på att isen under tiden blivit så murken att inte ens ungarna vågar sig ut på den längre.

När jag letade efter material till skylten i uthuset hittade jag ett par gamla skyltar med texten ”Kör inte in på gräset!”. De härstammade från den första tiden för tio år sedan, då de nya husen kom till i området. De nya tillfartsvägarna, som döptes till Fritidsvägen och Ferievägen, byggdes 2009-2010, efter en långvarig tvist med kommunen, som ursprungligen planerade ett dra tillfartsvägen på skrå uppför hela sluttningen mot fälten, och sedan diagonalt över näckrosdammen. Med hjälp av Gatukontoret fick vi så småningom till en vettigare sträckning, som passerar dammen i en mjuk båge, och det hela blev faktiskt till slut riktigt snyggt.

Jag sådde gräs på den plana ytan närmast vägen, med en rad av buskar och träd lite längre in, för att skärma av insynen mot dammen. Men eftersom Gatukontoret valt att placera en vägbula ungefär mitt för dammen, för att tvinga folk att hålla ner hastigheten inne i bostadsområdet, hamnade jag snart i konflikt med ett par av de nya grannarna, som envisades med att köra in på min gräsremsa för att undvika bulan. (Enligt Göran berodde det på att deras sportbil hade så låg frigång, att de riskerade att smälla i underredet, ifall de passerade bulan i för hög fart. Men eftersom hela idén med bulan var just att hålla nere farten, var det ju inget gångbart argument).

Det blevså irriterande att jag till slut blev tvungen att ta saken i egna händer, för att få slut på ofoget, men efter att jag satt upp de ilskna skyltarna upphörde det, och förbudsskyltarna hamnade därmed i uthuset för gott. Den nya skylten är betydligt enklare och består bara av ett pappersark i en plastficka, placerad på en pinne. Men förhoppningsvis fungerar det i alla fall, eftersom ungarna numera är gamla nog att kunna läsa.

Det här med pinnar och stenar på isen är faktiskt det enda problemet jag har haft med ungarna i området sedan de nya husen kom till. Det är skönt, för man vill ju inte bli känd som den där skräcktanten, som alltid ryar och grälar. Jag var lite orolig i början för att de skulle hitta på att använda min äng som fotbollsplan, men hittills har det inte hänt. Däremot cyklar de med sina minicyklar på stigarna runt dammen, men så länge de håller sig på gruset gör det ju ingen skada.

Hjärnsläppen fortsätter, och börjar dessutom bli allt värre. Jag vet inte om det beror på vanlig vinterdepression, möjligen påspädd av den underliggande oron för coronapandemin som ju aldrig tycks ta slut, eller om jag faktiskt borde börja oroa mig ordentligt.

Vid månadsskiftet förra veckan, då jag som vanligt skulle betala räkningarna, kom nästa episod. Jag var redan några dagar försenad, när jag skulle logga in på tisdagen, och stressen över det gjorde förstås inte saken bättre. Normalt loggar jag in med bank-id, men det har av någon anledning upphört att fungera, vilket naturligtvis ökar stressen. Lyckligtvis fungerar mitt gamla digipass fortfarande, så till slut kom jag in.

Vid det laget hade förstås slutdatumet för hela listan av månadsinbetalningar gått ut, så för säkerhets skull bestämde jag mig för att ringa banken. Klockan var då 7.15 på morgonen, så jag ger en eloge till banken, för att någon faktiskt svarade och hjälpte mig ett steg till. Räkningarna blev alltså betalda till slut, och att det förstås blir förseningsavgift på samtliga, kan jag ju leva med.

Men nu började jag oroa mig för vad som skulle hända om även digipasset skulle upphöra att fungera. Allting görs ju digitalt nu för tiden och jag har haft digipasset i evigheter. Det måste ju ha ett batteri någonstans, även om jag inte kan klura ut var det sitter, och förr eller senare kommer väl det batteriet att ta slut.

Till råga på eländet får jag upp en text i mobilen, som säger att ”Stödet för Android 5 upphör”, och att jag måste uppdatera till en nyare version av Android innan juni 2021, för att kunna fortsätta använda bankid. ”Om det inte går att uppdatera denna enhet behöver du byta telefon eller surfplatta”.

Fast hur farao gör man när man uppdaterar??? Det framgår inte någonstans i mobilen. I varje fall inte någonstans som jag kan hitta. Och en ny mobil kostar förstås skjortan. Den jag har fungerar ju tillräckligt bra för mina blygsamma behov, så jag har verkligen ingen lust att slänga ut pengar på en ny. Det slutar väl med att jag som vanligt tittar in till IT-pojkarna på Strömgatan, som brukar kunna hjälpa mig med mina problem.

Men måste det vara så här komplicerat? Jag är väl förmodligen inte ensam om att vara gammal och teknikfrustrerad och behöva uppdatera min mobil. Dessutom är jag högutbildad, och har varit aktiv digitalt så länge jag kan minnas. Så om det är så här svårt för mig, hur illa kan det vara för andra gamlingar?

På mitt skrivbord vid datorn ligger också ett papper från Närhälsan, om hur jag ska boka tid för vaccinering, adresserat till ”dig som är 70 år eller äldre”. Fast informationen har redan hunnit bli inaktuell, eftersom det plötsligt blivit brist på vaccin, samtidigt som smittspridningen börjat öka. Fas 3, som numera har utvidgats till alla över 65, beräknas nu starta tidigast 22 februari. Fast ”just nu finns inga lediga tider utlagda” så det går inte att boka tid. Tack för informationen, Närhälsan!

Under tiden har vintern slagit till ordentligt. Snötäcket är bara någon decimeter djupt,och någon nysnö lär inte vara att vänta under den kommande veckan. Däremot fortsatt kyla, och natten till lördagen frös vattenledningen under huset. Mitt eget fel, för normalt kryper jag in under huset innan kylan slår till, sätter dit en liten varmluftsfläkt och öppnar kranen som tömmer den frihängande ledningen till växthuset, efter att först ha stängt av vattnet till den inne i huset.

Fast förra året sjönk ju temperaturen knappast under nollan en enda gång, så ute vattnet blev aldrig avstängt den vintern. Möjligen var det därför jag glömde bort att gå igenom den vanliga vinterrutinen med kranarna i år. Och inte förrän jag behövde upp och kissa mitt i natten, upptäckte jag att det inte kom något vatten ur kranarna. Då var det alltså redan för sent, men jag kröp ändå in under huset och sattedit fläkten i efterhand dan därpå. Bara det är ett jobbigt företag, eftersom den fria höjden därinne bara är runt en meter. Det hjälpte inte heller. Trots att medeltemperaturen steg några grader under helgen kom vattnet inte igång igen.

Tur ändå att jag hade ordnat med pottskåpet vid sängen redan förra veckan, för nu kom det till användning oväntat tidigt. Men otur att det skulle hända just en fredagsnatt, för Värmebolaget, som är min vanliga räddning vid sådana här tillfällen, hade förstås helgstängt. Det blev alltså att överleva helgen med hjälp av några hinkar lånat vatten från grannhusen, men eftersom huset värms med direktel och inte vattenburen värme, så gick det ändå inte någon större nöd på mig. Man dör ju inte av att inte få bada på ett par dagar, och matlagning och tandborstning går ju att klara även med vatten ur en hink.

Till helgen kom också Niklas och Katrin till Lövekulle för tredje veckan i följd, så det blev en gemensam hundpromenad på söndagen som vanligt. Kul, för annars är livet rätt ensligt, så här i vintriga coronatider. Min hundkompis Marianne har tagit sin tillflykt till lantstället, så våra vanliga veckoträffar har varit inställda de senaste två månaderna, delvis för att Nelly löpte under julhelgen. Gun och jag, och ibland även Göran, brukar ta ett coronasäkert glas vin utomhus på eftermiddagarna nere vid deras brunn, men det har varit väl kyligt för det under större delen av den senaste veckan. Inte förrän på söndagen var det tillräckligt dräglig temperatur i solskenet för att vi skulle våga oss på det igen.

I veckan bläddrade jag förbi två helsidesannonser, båda om champagne. (Det var väl den aktuella nyårshelgen som styrde urvalet). Båda annonserna var förstås försedda med den obligatoriska varningstexten; på den ena stod det ”Alkohol är beroendeframkallande” och på den andra ”Alkohol kan skada din hälsa”. Visst är det paradoxalt att firmorna, samtidigt som de annonserar sin vara, även avråder kunderna från köpet?

Till nyårshelgen kom stockholmsgänget ner till Lövekulle, vilket alltid är trevligt, även om vi fortfarande bara kan träffas utomhus. Något gemensamt nyårsfirande blev det förstås inte, eftersom N&K traditionellt firar med gamla alingsåskompisar. Det blev däremot en gemensam hundpromenad på lördagen, så jag fick lite uppdaterad info om situationen i Stockholm,där Amandas planerade julbesök från England ju fick ställas in p.g.a coronan.

Epidemin är uppenbarligen inte över här i Alingsås heller. Tvärtom verkar den ha börjat ta ordentlig fart just nu. Men helt isolerad är jag ändå inte, eftersom Gun och jag har kommit på ett relativt coronasäkert sätt att umgås. Vi träffas väl påpälsade utomhus över ett glas vin på eftermiddagarna, oftast på deras uteplats vid brunnen, men ibland på min veranda. Ibland är Göran med, men oftast inte, eftersom jag misstänker att han brukar sova middag ungefär vid den tiden. Vi har ändå tur, eftersom vi bor tillräckligt nära varandra för att kunna ses regelbundet, åtminstone så länge mildvädret hänger i sig.

Min andra regelbundna kontakt, Marianne och hennes två glada welshpojkar, har jag inte kunnat träffa på ett bra tag, eftersom Nelly började löpa för drygt tre veckor sedan. Jag har faktiskt kunnat ha henne lös på långpromenaderna ändå, eftersom vi hittills inte har stött på några hundar inne i själva skogen, och hon i stort sett aldrig går utom synhåll för mig. Men uppenbarligen luktar hon fortfarande väldigt gott, för de hanhundar vi träffar på in- och utvägen är påtagligt intresserade, och själv ställer hon skamlöst upp sig och viker undan svansen. Men det har ju ändå gått tre veckor nu, och de har kommit in från sin frivilliga corona-isolering ute i sommarstugan i skärgården. Så förhoppningsvis kommer vi att kunna träffas i den kommande veckan

Jag envisas också med att fortfarande åka och handla själv. Och hittills har det ju gått bra, (som mannen som trillade ut från takterrassen på skyskrapan sa, när han passerade 31 våningen). Fast smittrisken är nog inte överhängande stor. Det är inte så mycket folk i affären under de tider jag handlar; alla håller avstånd, och det är corona-säkra avståndsmarkeringar i golvet vid köerna till kassan. Ibland funderar jag faktiskt över om jag borde beställa hemkörning, men jag är inte riktigt framme vid det stadiet ännu. Gun och Göran har en variant där butiken plockar ihop varorna åt dem, men då måste man ju ändå ta bilen in för att hämta ut dem ur något skåp på utsidan, så det tycker jag inte är någon större förbättring.

Den här veckan behövde jag också bunkra upp med hundmat, eftersom både torrfodret och de djupfrysta hundköttbullarna tagit slut ungefär samtidigt. Jag fick alltså ta mig till Pias Hund & Fritid ute vid Vänersborgsvägen. Det ligger nära Lidl, där jag brukar veckohandla, och även nära Karin Boyes Park, som är ett av mina favoritställen för hundpromenader, så jag slog tre flugor i en smäll. Vilket är bra, eftersom jag ogärna tar ut bilen alls numera. Senare i veckan fick jag dessutom hämta en stor påse med fårhjärta, -lungor och -lever hos Sofia och Mats, efter den vanliga höstslakten. Det tog större delen av eftermiddagen att skära alltihop i småbitar och förpacka det i lagom stora plastbackar.Men nu är jag i alla fall välförsedd med hundmat för åtskilliga månader framåt.

Nyårsafton är alltid en pers för oss hundägare, och det finns de som tar sina hundar och åker till ett ”skottsäkert” hotell i närheten av en flygplats under hela nyårshelgen. Så illa är det ju inte där jag bor, men i vårt område, liksom de flesta andra villaområden, finns det rätt många grannar som bränner av sina fyrverkerier vid tolvslaget. Även vid åttatiden på kvällen brukar det smälla rätt mycket. Förmodligen är det barnfamiljer, som tidigarelägger fyrverkerierna för att ungarna ska få vara med. Det brukar dock vara en lugn svacka vid tiotiden på kvällen, då man kan ta sig runt på en ”kissrunda” med hunden, utan att det smäller från alla håll. Så även i år, men vi väcktes förstås prick klockan 24, då grannarna från ömse sidor drog igångde vanliga fyrverkerierna.

Nellie är gudskelov ganska oberörd, men jag tycker ändå det är stressande, eftersom det behövs så lite för att orsaka permanent skotträdsla; bara någon tanklös unge som kastar en smällare på eller nära hunden. Jag har haft en skotträdd hund tidigare, och det var faktiskt min egen bror som gjorde sig skyldig till att bränna av en smällare alldeles inpå hunden. Jag tror att han bara var tolv år vid tillfället, men han borde ändå ha begripit bättre. Efter det tillbringade hunden alla sina nyårsaftnar darrande under sängen, medan jag svor ve och förbannelse över min korkade bror. Nu är i alla fall nyårsafton över för i år, vilket är skönt, eftersom den alltid är ett stressmoment. Den som en gång har haft en skotträdd hund, vill aldrig vara med om det igen,.

Gråvädret håller i sig, men nu vänder åtminstone ljuset i alla fall; höstdagjämningen inträffade ju den 21.12 Från och med dåblir det alltså lite ljusare för var dag, även om det går väldigt långsamt i början.

Julen gick rätt spårlöst förbi för mig i år. Julfirandet inskränkte sig till ett glas vin med Gun och Göran, nere vid deras källaringång. Fast det är förstås så vi alltid träffas numera, och det är vi ju inte ensamma om, så här i coronatider. Man får vara tacksam att vädret håller sig så varmt att det fortfarande går att träffas utomhus. Någon direkt julstämning blir det dock inte. Det långvariga gråvädret är förstås lite deprimerande, men själv föredrar jag det definitivt framför snö och is.

En liten gran har jag ändå haft. Jag drog upp den med roten, när jag upptäckte den vid stigen ute på Talludden, och nu står den i en blomkruka på mitt runda bord. Om den överlever julen ska jag plantera den ute i dammparken. Kanske blir den julgran igen nästa år. Om inte, får den väl bli ved.

Just nu handlar mitt dagliga liv rätt mycket om ved. Det är dessutom inte mycket annat man kan göra utomhus så här års. Mer än gå ut med hunden, förstås, men hon är ju med under vedhanteringen utomhus också. (Och ”bidrar” dessutom till vedhanteringen inomhus, genom att knycka pinnar ur den stora kopparbaljan i vardagsrummet, och sedan tugga dem till småflis på ryamattan i sovrummet).

Mitt hus värms upp med elvärme, vilket ju blir rätt dyrt, även om väggarna är välisolerade. Jag har emellertid också både en kakelugn och en gammal braskamin som försetts med lucka för att bli mera värmeeffektiv. Utöver den rena trivselfaktorn med att elda brasor, finns det alltså också ett rent ekonomiskt incitament. Fast det är klart att jag egentligen inte behöver elda i vedspisarna, särskilt som vedhanteringen ju är ett både tungt och monotont arbete.

Men det blir mycket nerfallna grenar och kvistar på en skogstomt även under normala förhållanden, och under förra året hade vi dessutom ett onormalt stort antal stormar, som välte ett par rätt stora träd. Stammarna sågades sedan upp till ved med hjälp av Tvillingarna, och är numera prydligt instaplade i vedboden på baksidan av uthuset. Under vintersäsongen eldar jag alltså dagligen i båda eldstäderna, och det går åt ett par skottkärror fyllda med ved under en vecka. Vedboden håller därmed snabbt på att tömmas

Förråden av tändved hade också vuxit över alla bräddar, eftersom man ju inte eldar brasor under sommarhalvåret. Före julhelgen var båda tändvedsförråden, på trappavsatsen vid bakdörren och på den lilla uthusverandanfullpackade med gamla apelsinlådor, som jag en gång i tiden fick från ICA och Domus, och numera används som mellanförvaring av tändved. (Domus finns väl inte ens kvar längre, men de gamla papplådorna hänger med än idag, även om många av dem börjat lossna i fogarna). Vid det här laget är dock minst hälften av papplådorna tomma igen.

Det finns dock fortfarande ett par jättestora högar av nerfallna grenar och kvistar på dammtomten, som bara har blivit liggande, och byggts på successivt av nya nerblåsta grenar. De skulle behöva klippas ner till lagom längder och förvaras under tak. Hittills har det jobbet fått anstå, eftersom alla förråden redan var fulla. Grenhögarna har därförvuxit rejält under året, men nu är det ju eldningssäsong igen, och innehållet i papplådorna minskar snabbt. Så det är definitivt dags att organisera upp i kaoset.

Att förvandla de otympliga grenarna och kvistarna till lagom längder av tändved med hjälp av vedsåg och grensax är ett lågprioriterat företag, som egentligen bara blir utfört när väder och vind sätter stopp för alla andra – och roligare – utomhusjobb. Och vid det här laget är högarna jättestora, den elektriska motorsågen nyckfull och opålitlig, alla handsågarna gamla och rostiga, och sågbocken så murken, sned och vind att den håller på att ramla i bitar. Så särskilt fort går det inte.

Men vid det här laget finns det ju åtminstone också ett antal tömda lådor att förvara tändveden i, och fler lär det bli, eftersom vintern ju inte är slut ännu. Så det tidigare lågprioriterade jobbet har plötsligt klättrat på dagordningen. Just nu eldar jag dagligen i båda spisarna, och en stor del av min utetid går åt till att köra in ved till brasorna, och försöka förvandla grenhögarna till mera lätthanterlig tändved.

Det tidigare välfyllda vedförrådet lär förstås minska snabbt, när eldningssäsongen nuhar startat, men jag har definitivt både brasved och tändved så jag klarar mig fram till våren. Men förr eller senare lär veden ändå ta slut. Då blir det att kalla in Tvillingarna eller Niklas igen, för att fälla något lämpligt skräpträd, om nu inte vinterstormarna tar hand om den uppgiften åt mig. Motorsågen är skraltig, men går nog att använda ett år till, speciellt om jag lämnar in den på service först. Kanske jag rent av kommer att skafta om den gamla klyvyxan, som varit oanvändbar i minst ett år. För Wellfeltarnas eldrivna vedklyv vågar jag mig inte på att laborera med ensam. Tekniska prylar har aldrig varit min specialitet, trots att jag faktiskt har gått fyra år på teknisk högskola.

Det har varit en riktigt lång och tråkig höst, med corona-isolering och ihållande gråväder. I veckan upptäckte jag dessutom att Nelly var en bra bit in i sin löpperiod, vilket är ytterligare en stressfaktor, eftersom jag gillar att ha henne lös.

Både på fredagen och söndagen bröt dock solen fram, och även om det bara är ljust 5-6 timmar om dagen så här års, så gör ändå en solglimt stor skillnad. Särskilt som det är över en månad sen förra gången; jag tror det var i mitten av november som vi senast såg solen här i Lövekulle. (Fast själva solskivan såg jag förstås aldrig någon av dagarna, den höll sig gömd bakom stackmolnen. Men bara känslan av hur ljuset förändrades var ju lite uppiggande).

Veckans – och årets - sista långpromenad med Marianne, Douglas och Nelson gick alltså i tisdags, ute vid ridhuset i Nygård. Där hade jag inte varit på evigheter, och mycket riktigt hade jag också problem att ta mig dit, Jag trodde anslutningen till E20 skulle finnas kvar, eftersom där ju även ligger en ridskola och en djurklinik, men så väl var det alltså inte, och jag hamnade halvvägs till Vårgårda, innan jag hittade ett mot och kunde ta mig tillbaka via parallellvägen och bron.

Det var alltså Nelson som upptäckte att Nelly luktade ovanligt gott, och Nelly var alldeles uppenbart med på noterna, ställde upp sig och vek undan svansen. Vi lyckades dock ta oss igenom promenaden utan parning, men det lär också bli sista gången vi kan träffas i år. Vilket är extra tråkigt, för så här i coronatider har man ju inte så många kontakter.

När jag nu ändå befann mig ute vid ridhuset passade jag på att göra mig av med två gamla sadlar, som jag sedan länge har avsett donera till ridklubben. Sista halvåret, efter att Gun kastade ut dem ur mitt forna stall, (som alltså numera är deras garage), har sadlarna belamrat sängen i tornrummet, där de visserligen var ur vägen, men förmodligen inte mådde särskilt bra, eftersom dagsljuset i rummet är alldeles för starkt. Jag hade turen att hitta en kille på plats uppe på ridklubben, vilket inte alltid är garanterat vid den tiden på förmiddagen. I och för sig hade jag ju bara kunnat lägga in sadlarna i något av personalutrymmena, men då kanske någon kunde ha fått för sig att de var stöldgods, så det kändes skönt att få ett officiellt överlämnande. Sadlarna är visserligen gamla, men av hög kvalitet, och säkert användbara i många år till.

Det har varit en lång och tråkig höst, och vintern lär väl knappast bli bättre, även om ett vaccin nu åtminstone tycks vara på gång. Men jag såg just en notis i tidningen om att en ny sorts coronavirus upptäckts i England. Det innebär förstås att Amandas planerade stockholmsresa över jul inte kan bli av, vilket ju är tråkigt för ungdomarna, som sett fram emot att få träffas. Även om hon möjligen hade kunnat ta sig dit, riskerade hon definitivt att bli fast under oöverskådlig tid, när nu epidemin tydligen hotar att ta ny fart igen. Vaccinet är visserligen på gång, men lär ju inte släppas förrän tidigast i mellandagarna.

Själv fick jag dock en oväntad julklapp. När jag kom hem efter min dagliga morgonrunda hittade jag ett julpaket på min trappa. Det var från Anna, och eftersom jag inte har den gängse inställningen till jultraditioner, kunde jag inte låta bli att öppna paketet, som visade sig innehålla en temugg med julmotiv. Fast motivet var faktiskt jag och Nelly, porträtterade bakifrån, sittande vad som såg ut som på bryggan nere vid sjön. Till och med våra namn stod tryckta på muggen, och jag blev alldeles oresonligt glad över den oväntade presenten. Det här kommer fortsättningsvis att bli min officiella temugg.

Det har också varit folk i wellfeltarnas hus under senaste veckan. Det är Signe, som bott där med en kompis, men så här i coronatider vill man ju inte ens knacka på för att hälsa. Men det är ändå trevligt när huset är upplyst på kvällarna, och till slut stötte jag faktiskt på flickorna på eftermiddagsrundan med Nelly, som tyvärr lyckades smutsa ner de vita byxorna för Signes kamrat ordentligt, i sin iver att hälsa. (Signe, som är mera van vid Nellys fasoner, lyckades rädda sina egna byxor från samma öde). Men kompisen tog det hela med ro för ”byxorna ska ju ändå tvättas”. Flickorna ska ta tåget hem hem till julfirandet i Stockholm i kväll, och förhoppningsvis går det vägen för dem.

Även änderna har varit på besök, vilket på sätt och vis är ett vårtecken, även så här års. Jag har faktiskt inte sett dem ännu, men jag hör dem flyga upp när vi passerar i mörkret under morgon- och kvällsrundan. Förr i tiden brukade de ju häcka på ön, men numera tycker de tydligen att Nelly är ett för stort orosmoment. Och det är kanske lika bra, för även jag har byggt en liten barrikad på bron, och hon hittills inte har vågat sig ut i själva dammen, så är det risk att de avbryter häckningen, eller till och med överger ungarna, om de tycker hon känns för närgången. Det här är nog dessutom ett annat andpar än det tidigare, som var betydligt oräddare. Sist jag hade häckande änder i på ön var våren 2018, och det blir nog ingen häckning till våren heller..

Ju äldre man blir, desto fler vanor och rutiner skaffar man sig.

En del av dem är förstås bra: Som t.ex min vana att gå en långrunda med hunden varje morgon vid åtta-tiden. Andra är mera tvivelaktiga och definitivt att betrakta som ovanor. Som t.ex att parkera sig framför TVn med morgonmaten direkt efter hundrundan, vilket indirekt leder till en massa slötittande.

Av någon anledning började jag för någon månad sedan att titta på reprisen av en långserie från 1974, "Lilla huset på Prärien". Just nu går den kl 10-11 måndag till fredag på TV7, vilket brukar passa bra med den tiden jag oftast kommer hem från hundrundan, så jag brukar titta på den varje förmiddag.Det är en sån där typisk småtrevlig amerikansk  ”feelgood”-serie, och den är faktiskt riktigt välgjord, eftersom kvaliteten på amerikansk TV-produktion var högre på 70-talet än nu.

Det finns totalt 204 avsnitt av den, så det blir ju ganska många att ta sig igenom. Ursprungligen sändes den en gång i veckan, förmodligen på bästa sändningstid. Numera går den alltså klockan 10 varje vardagsförmiddag. Jag tror faktiskt inte att jag såg den första omgången på 70-talet, för på den tiden var jag rätt fullsysselsattmed både jobb och hästar, och TV-tittande på långserier ingick inte i mina vanor.Men sedan dess har den gått i repris ett par gånger, på 1990- och 2000-talet, och jag har definitivt sett alla avsnitt minst en gång tidigare. Enligt Wikipedia sändes den i totalt nio säsonger, och just nu tycks vi vara en bit in i säsong fyra, vilket ju innebär att den lär binda upp mina förmiddagsrutiner ett bra tag till.

Men det är inte det egentliga problemet, eftersom jag ju är över åttio och faktiskt har gjort mig förtjänt av lite soffvila framför TVn efter den dagliga tvåtimmarsrundan med hunden, (som dessutom ofta går i svår terräng). Problemet är att jag har svårt att komma ur TV-soffan igen, när jag väl blivit liggande. Efter Lilla Huset på Prärien brukar jag slå över till morgonnyheterna på TV4, som pågår till halvtolvtiden. Men sedan blir utbudet sämre, och det är lika bra, för då är det hög tid att få något gjort i trädgården, innan höstmörkret faller, vilket det numera gör redan vid fyra-tiden.

Just nu är det annars inflation på dåliga amerikanska julfilmer på både TV7 och TV8, om man nu råkar vara road av skräpfilmer. Mellan klockan 11 och 15 varenda dag fram till jul kan man alltså avnjuta en amerikansk julfilm, och alla är lika usla. Det startade redan i november, och sedan rullar det på. Hur många dåliga amerikanska julfilmer finns det egentligen? Jag började faktiskt titta på ett par i början, men gav snabbt upp, för även om vädret är uselt, så är ändå slitgörat med att få undan höstlöven att föredra framför att titta på amerikanska julfilmer. Här är ett litet smakprov från listan för första veckan i december:

TV7                                                      TV8
------------------------------------------------------------------------------------
1.12 11:00 Christmas joy                     13:00 12 pups of Christmas
2.12 11.00 Christmas under the stars   13:00 Second Chance Christmas
3.12 11:00 Christmas in Homestead    13:00 The Christmas calender
4.12 11.30 Christmas in Evergreen      13:00 Christmas List
5.12 11:30 A Nutcracker Christmas     11:40 The Christmas Pact
6.12 11:30 The Christmas Train           09:25 Jamies’ Easy Christmas
7.12 11:00 Chrismas at Graceland       12:55 Season’s Greetings
8.12 11:00 A Christmas to remember  12:55 Christmas a la Mode
….

Och så lär det väl fortsätta ända fram till julafton.

Jag vet faktiskt inte om det här massiva utbudet av amerikanska familjejulfilmer är normalt för december, eller om det hänger ihop med den pågående coronapandemin. I det senare fallet vore det lite ironiskt, eftersom väldigt få i både Sverige och USA lär kunna fira jul med tillrest familj i år.

Någon gång bortåt ett-tvåtiden på eftermiddagen, brukar jag masa mig upp från TV-soffan för lite trädgårdsjobb. Så här års betyder det oftast lövräfsning, vilket är ett både tungt och tråkigt jobb. Det brukar dock bli ett par djupkärror fulla varje eftermiddag, och just nu håller jag på att fylla upp en långsmal svacka i berget norr om Rosengården.

Jag är utan bil för tillfället, eftersom den inte gick igenom besiktningen. Anledningen? Nelly hade käkat upp högra bilbältet i baksätet. Så nu har bilen stått på verkstaden sen i torsdags, för tydligen var det svårt att få tag i ett begagnat bilbälte till en så pass gammal bil. Till slut lyckades verkstaden ändå hitta ett på en bilskrot i Malmö. Men sen ska det skickas till Göteborg, och det tar ju tid. Problemet är att jag hade en ny tid för besiktning 8.20 på måndag, och jag glömde bort att avboka den innan de stängde för helgen. Jag har försökt att komma i kontakt med dem över e-mail, men det var svårare än beräknat och ännu vet jag inte om det lyckats.

Får väl ringa dem direkt när de öppnar klockan sju på måndag, men risken är att jag åker på att betala för felbokningen ändå. Och den sista filmjölken gick åt till söndagsmorgonen, vilket var extra irriterande. Men eftersom Wellfeltarna var på besök fick jag dem att köpa en liter fil till mig, medan Arvid var ute och övningskörde, (med Katrins föräldrars bil, eftersom min fortfarande är fast på verkstaden). Så nu klarar jag mig förhoppningsvis till bilen är klar..

Den stora julgranen på Liseberg tändes upp redan förra fredagen (20 november), tvärt mot alla tidigare varningar om att den nog skulle hållas släckt helt och hållet i år. Nå, en julsymbol som kan beskådas på säkert avstånd från stora delar av Göteborg, är ju trevlig att ha i dessa coronatider, även så här en dryg månad före jul – så pass trevlig att man faktiskt undrade över varför man över huvud taget funderat på att skrota den. Däremot finns det en hel del annat när det gäller det vanliga julfirandet, som folk kommer att behöva skrota i år

Man skulle ju kunna tro, med tanke på hur coronaepidemin förvärrats, att myndigheterna skulle börja avråda från julfirande och julresor. Men tvärtom tycks julhysterin starta tidigare än vanligt. Redan förra fredagen var det ett reportage om jultraditioner och julfirande i förmiddagsnyheterna. Och det har varit gott om julinslag i programmen hela den här veckan, trots att vi fortfarande bara befann oss i november. Fast mest handlar inslagen förstås om ifall det kommer att bli något familjejul alls, på grund av coronan.

Och det stämmer rätt väl även för vår egen familj; det verkar som alla har bestämt sig för att stanna hemma i år, och det är ju faktiskt det enda vettiga. För min del är det lika bra, den långa tågresan till Stockholm är väldigt påfrestande, och jag har dessutom lyckats hoppa på fel tåg vid flera tillfällen. Att hamna på ”mjölktåget”, som stannar vid varenda station är irriterande, men värre är när man kliver på ett snabbtåg i Stockholm, som sedan susar förbi Alingsås utan att stanna på återvägen, så man får ta lokaltåget tillbaka. Vid något tillfälle har jag även lyckats hamna i Katrineholm, av alla osannolika städer, och tvingats vänta ut ett vettigt tåg därifrån.

Julklappsutdelning hos barnfamilj är också rätt långtråkig för alla utom barnen; man tvingas vänta medan ungarna öppnar en miljon presenter från alla möjliga människor, som man ibland inte ens har hört talas om. Så för mig blir det definitivt en ensamjul framför TV-n, eftersom även det normala umgänget med Gun och Göran begränsas genom coronaepidemin. Och frågan är om de ens själva vågar sig på en familjejul; man kan ju inte ha julklapsutdelning på altanen. Jag har till och med börjat fundera på om jag ska ha en egen liten julgran, ifall jag nu lyckas hitta något i lämplig storlek i min lilla skog. Om jag nu ens kan hitta julpyntet; jag har förstås glömt var jag la det förra året.

Boel och Lennart var uppe i helgen, och lär nog inte synas till här någon mer gång i år. De missade dessutom chansen att träffa Niklas och Katrin i Lövekulle, och det var var åtminstone delvis mitt fel. Ursprungligen hade Niklas och Katrin planerat att komma hit den här helgen, och det hade jag vidarebefordrat till B&L. Men sedan ändrade sig stockholmarna, och bestämde sig istället för att skjuta på sitt besök en vecka, och låta Arvid med ett gäng kompisar disponera huset den här veckan. De kommer alltså nästa weekend istället, men knappast till jul.

Lennart är betydligt mera coronaparanoid än Boel, men jag släpptes ändå in i deras hus en stund på lördagen, även detta över ett glas vin, och dåhadede tydligen även varit nere hos Göran och Gun, och där även träffat Anna, som var på besök med barnen. Själv missade jag tyvärr Anna, vilket var synd, eftersom jag hade tänkt rådfråga henne om mina kattplaner. Jag hoppas ju på att Nelly ska bli åtminstone 15 år, eftersom hon tillhör en ras med få ärftliga svagheter, men någon ny hund lär det ju inte bli den dagen hon går bort, eftersom jag då skulle vara nästan 90.

Men eftersom jag har svårt att tänka mig ett liv utan djur, har jag funderat på att skaffa mig en kattunge redan nu. Nelly är ju inte van vid katter, och det händer ibland att hon jagar upp grannkatterna i närmaste träd, när vi stöter på dem i området. Men hon är snäll och okomplicerad, och skulle säkert snabbt vänja sig vid att ha en kattunge i huset . Och häromdagen, när hon var lös nere på Svallåsvägen, gick hon faktiskt lugnt och stillsamt fram till en grårandig katt som satt på stenmuren och nosade den i ansiktet. Katten, som uppenbarligen var hundvan, satt lugnt kvar och nosade tillbaka.

På söndagsmorgonen följde Boel med på en promenad med Nelly. Det blev en ganska kort runda, eftersom Boel hade olämpliga skor på sig, och tjatade rätt mycket om att det var halt och oländigt, trots att jag medvetet försökte välja en kort runda där vi mest gick på gräsfält eller småvägar.

Normalt är annars risken att ramla och bryta benet inget som annars brukar bekymra mig under hundpromenaderna. Och det är förmodligen tur, för frisk luft och regelbunden motion är definitivt det bästa sättet att hålla sig frisk och rörlig långt upp i åldern. Jag tror inte det är många 81-åringar, som skulle hänga med på Nellys och mina långrundor i de olika skogspartierna runt Lövekulle. Men ibland drabbas även jag jag av oro över vad som skulle hända om jag ramlade och bröt benet i något av de oländigare partierna. Jag har ju för det mesta mobilen med mig, men om olyckan verkligen skulle vara framme, vore det ju maximalt illa om jag just den dagen skulle ha glömt den hemma.

Hittills har vädret ju varit rätt milt, så Gun och jag har etablerat en corona-rutin på eftermiddagarna där vi träffas utomhus över ett glas vin, antingen utanför deras källaringång, eller på min veranda. Men vädret lär väl knappast hålla sig så här pass milt särskilt länge till, så frågan är hur länge vi kan fortsätta med det. Än så länge ser man dock inga större tecken på vinter: Det kom en köldknäpp med minusgrader och enstaka snöflingor under helgen, men på måndag lär mildvädret vara tillbaka igen.