Tillväxten i parken har ju varit ovanligt stor i år, och som en följd av detta är det också extremt mycket höstlöv. Eftersom många av dessa fortfarande sitter kvar på träden, och min energinivå för närvarande är väldigt låg har hösträfsningen bara påbörjats. Ett av problemen är ju också vad man ska göra av alla löven, som jag själv betraktar som en resurs och potentiell framtida matjord. Jag blev faktiskt rätt chockad när jag passerade grannområdet kring Svallåsvägen, och upptäckte att vägföreningen där samlar alla sina löv i en container, som sedan ska till tippen för att brännas upp.

Men var och en blir ju salig på sin fason, och jag har fullkomligt nog mina egna löv, särskilt som många av ekarna fortfarande har sina löv kvar på kvistarna.. Det börjar också faktiskt bli en viss brist på lämpliga fördjupningar att kompostera löven i, och de runda får-och-hönsnätcontainrarna, som jag har utställda på strategiska platser, är till stor del redan fyllda med fjolårslöv, som ännu inte är tillräckligt nerbrutna för att läggas ut i planteringsområdena.

Än så länge har jag dock några ganska stora utfyllnadsområden kvar, varav två lär räcka i ett par år till. Det ena ligger i förlängningen av Rosengården, där det finns en rätt stor svacka mellan två parallella bergryggar. Här kommer det att bli ett fint läge för några storvuxna rhododendron, när jag väl blir klar med slutnivån, som ska upp en dryg halvmeter. Det andra är svackan i skogsbrynet omedelbart söder om huvudstigen över stora ängen vid dammen. Där är det fortfarande ett rätt ordentligt baklut mellan stigen och bergssluttningen i söder, och under regnperioder står det ofta vatten i markytan här. På sikt planerar jag en brynvegetation med blandade buskar i det här partiet, och eftersom det är ett väldigt skyddat, men samtidigt centralt och exponerat läge i parken, kommer jag förmodligen att satsa på en del rätt exklusiva arter här.

I övrigt håller jag fortfarande på att fylla vid dammutloppet och uppe vid hörnet mot van der Puttens. Löven sjunker ju successivt ihop när de förmultnar, men jag börjar närma mig en slutnivå på båda platserna. Större delen av onsdagen användes annars för att rensa verandan och berget intill, som var nästan begravda i löven från den stora eken som växer alldeles utanför tomtgränsen. Jag brukar normalt inte reta mig på höstlöv, men i år är det alltså alldeles onormala mängder, och just den här eken skulle jag rätt gärna vilja bli av med. Men den står ju som sagt på granntomten.

Killarna som jobbar med Niklas och Katrins framtida växthus återtog arbetet på tisdagen, efter några dagars uppehåll. Jag råkade komma förbi där på eftermiddagen, just som de var färdiga med gjutningen av bottenplattan, och det var tur, för om jag istället hade passerat här i mörkret på den tidiga morgonrundan, vilket jag ju oftast gör, hade det nog varit risk för tassavtryck i halvblöt betong, och det hade ju inte varit bra varken för golvytan eller Nellys tassar. Nu hann jag ju koppla henne, och sen lär det få det bli en annan sträckning på torsdagens morgonrunda.

På tisdagen ringde också tandläkaren, (eller rättare sagt sköterskan), trots att de sagt att de inte tänker avisera några patienter i år. Jag blev rätt förvånad, eftersom det bara är ett par månader sedan jag var inne där akut, för en sönderbiten plomb. Men enligt sköterskan hade de inte gjort någon allmänundersökning i samband med det besöket, och jag måste ju anta att hon har bättre koll på saken än jag. Nu blev det i alla fall en ny tid om drygt två veckor, men förhoppningsvis hittar de inga större problem då.

Senare samma dag ringde också Marianne, som var inne i stan för att passa barnbarn, så nu blev det ändå en gemensam hundpromenad i veckan. På vägen dit på onsdagsmorgonen svängde jag också in till lasarettet för att inhandla ett paket med munskydd. De var naturligtvis slutsålda, men av en lustig slump fick jag faktiskt ett munskydd i present av Marianne. Och det var nog tur, för i de ytterligare två affärer jag försökte med efter promenaden visade sig alla munskydden där också vara slut. Enligt Alingsåstidningen är de tydligen slutsålda i hela Västra Götaland, så nu får jag klara mig med Mariannes gåva.

Och det ska nog gå bra, för jag passade på att bunkra upp med två dunkar lådvin, när jag nu ändå var i stan, och i övrigt handlar jag ju bara mat en gång i veckan. Det brukar också vara rätt tomt i mataffären efter min morgontidiga hundpromenad, och affären har organiserat kassaköerna med väntplatser på lagom corona-avstånd, så smittrisken just där är nog överkomlig.

Vinet lär också räcka ett bra tag, för jag är väldigt måttlig i konsumtionen, och har vidtagit åtgärder för att inte hamna i samma vana att fylla på glaset omedvetet lite för ofta, som mor hamnade i mot slutet av sitt liv, när minnet började svikta. Jag gillar vin som måltidsdryck, man jag häller alltid upp ett halvt glas i köket, och tar sedan med mig det till TVn, där jag har den dåliga vanan att inta min middag, halvliggande i soffan. Dunken alltså får stanna i köket, och eftersom jag är för lat att resa mig ur soffan, så blir det ingen påfyllning, även om jag skulle råka ha lust.

Under senaste veckan har jag också blivit flitigare med lövräfsningen, och arbetat mig systematiskt fram runt huset, så att båda verandorna, hela den inhägnade ”bakgården” och alla de stensatta ytorna kring huset och uthuset vid det här laget är rensopade. Det låter kanske inte så mycket, när man har en tomt på dryga 20 000 kvadratmeter, men med tanke på mängden av löv som förpassats till utfyllnadsområdet bakom uthuset, så är jag ändå rätt nöjd med veckans insats.

Katrin och Arvid var nere i helgen, och eftersom Arvid fortfarande inte är klar med körkortet, fick min bil komma ut och lufta sig med honom igen. Men sen blir det tydligen inte något mera besök av Wellfeltarna förrän till första advent, om två veckor. Förhoppningsvis kommer mildvädret att hålla i sig till dess, för jag behöver hjälp av Niklas med att få den stora rosenbusken på yttre ängen upp på rätt köl igen. Den har börjat luta allt mera utåt mot ljuset, och halvligger numera nästan ända ut till vägkanten. Och den är alldeles för tung för att jag ska orka räta upp den på egen hand.

Livet går sin fortsatta stilla lunk, medan hösten fortskrider. Nu börjar även lönnarna slå om till rött, och dammparken blir alltmer färgsprakande. Paradoxalt nog är färgprakten nästan mest intensivt när det är mörkt ute, bortsett från gatlyktorna. Jag vet inte om det var medveten design från min sida eller ej, (troligen det senare), men alldeles bredvid två av gatlyktorna, vid östra och västra portalerna, har jag alltså planterat ett par blodlönnar, som nu börjar växa sig rejält stora. Färgprakten i lampljuset blir nästan bedövande just nu, när bladen glöder i röda och orange nyanser. Huvudintrycket är annars mest gult, eftersom huvuddelen av lövträden i Lövekulle är björk eller asp.

Mildvädret håller i sig än så länge, temperaturen ligger runt 10-12 grader, och Nelly och jag har börjat tidigarelägga våra långpromenader. Numera går vi oftast den långa morgonrundan mellan 8 och 10, vilket har lett till att vi brukar stöta på unghunden Walter, ledsagad av antingen Sofia eller Mats, när vi passerar i närheten av Ekebacken. Det är trevligt med sällskap på rundorna, och Nelly är fortsatt förtjust i Walter, som numera är kastrerad, och därmed mindre påträngande än andra hanhundar vi möter.

En annan hund som jag ofta stöter på är en numera tre månader gamla welshvalp, som bor i ett av radhusen på kullen. Det är kanske inte så konstigt att jag drabbas av en nästanoemotståndlig lust att skaffa mig en likadan valp, eller ännu hellre att ta med mig den här sötnosen hem. Alla valpar är ju fullkomligt ljuvliga, och just i den här åldern, innan de hunnit komma upp i slyngelåldern och skaffa sig fasoner, är de som allra gulligast.

Jag undrar bara ibland om ägarna är riktigt medvetna om vad det är de har skaffat sig. Nelly var ju också fullkomligt ljuvlig som valp, men när welsharna kommer upp i ettårsåldern blir de rätt svårjobbade, dels för att lynnet är ovanligt livligt, och dels för att de springer så extremt fort för sin storlek, och dessutom har en rätt stor jaktdrift. Jag inbillade mig att jag ”trappade ner” ett steg från Engelsk Springer, när jag skaffade mig en mindre rasvariant, men det visade sig vara tvärtom. Numera, vid drygt åtta års ålder, är ju Nelly väldigt lydig och lätthanterlig, och följer mig som en skugga överallt utan koppel. Men som valp och unghund, var hon garanterat den jobbigaste av alla hundar jag haft.

Coronapandemin fortsätter, och det ser inte ut att finnas något slut på den förrän bortåt nästa sommar. Fast för mig gör den egentligen ingen större skillnad, åtminstone hittills. Än så länge är ju alingsåstrakten relativt förskonad, och jag åker fortfarande och handlar själv varje torsdag. Epidemin begränsar förstås umgängeskretsen, men jag har aldrig varit särskilt social av mig. Min mest regelbundna kontakt utanför familjen är nog Marianne och hennes två glada welshpojkar, men dem träffar jag ju alltid utomhus. De har förstås hållit sig rätt mycket ute i stugan på ön under sommaren, i självvald karantän, men nu verkar de vara på väg tillbaka till stan.

Niklas och Katrin har varit nere under helgen, så det blev en långpromenad med Nelly tillsammans med dem på lördagen. De planerar tydligen att komma ner igen båda de näst kommande helgerna, så jag ser fram mot nya gemensamma hundrundor.Även bilen brukar få lite extra motion när de kommer ner, eftersom Arvid håller på satt ta körkort, och deras egen bil är automatväxlad. Sist jag fick den tillbaka var den fulltankad, vilket var oväntat men uppskattat.

Höstdagjämningen inträffade i veckan, och det börjar definitivt bli höst, även om värmen i stort sett håller i sig. Shortsen och sol-linnet har bytts ut mot långbyxor och T-shirt på sistone, men något behov av yttertröja finns knappast ännu, ens på nattrundorna. Mest märks årstiden på de spridda gula björklöven på marken, och på det tilltagande mörkret under morgon- och kvällsrundorna med Nelly. Jag har numera en ficklampa med mig på kvällsrundan, även om jag bara använder den på kortare sträckor genom skogen.

På onsdagen kom Tvilling-Lennart upp för att inspektera taket, efter att ha avslutat årets röjningsjobb nere hos Gun. Det visade sig finnas rätt många lösa och skadade tegelplattor, så de ska åka och köpa ett sextiotal nya, innan de påbörjar upprustningsjobbet hos mig. Det ska bli skönt att få det gjort innan vintern, men det lär bli rätt dyrt i år. Man kan också börja undra hur länge till vi kommer att ha förmånen att utnyttja dem. Själv skulle jag aldrig komma på idén att klättra upp på taket, men tvillingarna springer omkring där uppe fullkomligt obekymrat, trots att de är ett år äldre än Gun, och alltså tolv år över pensionsåldern. Men de var ju televerksarbetare under den yrkesverksamma tiden, så höjder är de vana vid.

I tvillingarnas jobb hos Gun ingick att ta bort så mycket som möjligt av parkslidebeståndet vid hennes uthus. Det finns parkslidebestånd på flera ställen i Lövekulle, både utmed Svallåsvägen och Marbotorpsvägen, och egentligen borde det vara kommunens ansvar att hålla efter dem, eftersom de tillhör kategorin ”invasiva växter”. Den går emellertid att utrota, om man är tillräckligt ihärdig, jag hade tidigare ett litet bestånd i sydvästra hörnet av dammparken, som jag lyckades få bukt med, genom att hålla järnkoll och ta bort alla nya uppslag under ett par år.

Parkslidebeståndet hos Gun var tydligen så svårt att bli av med, att tvillingarna tvingades ta ner en bit av staketet, för att kunna gräva bort så mycket som möjligt av rötterna. Och det är ett under att de lyckades komma åt det alls, eftersom grannen i hörnet har blockerat vändplatsen i veckor med olika hantverkarbilar. Men tydligen hade de avtalat med honom i förväg, för vändplatsen var faktiskt tom, för första gången på länge. De håller på med någon sorts jätterenovering av tomten där, och det mest störande inslaget just nu, (förutom alla bilarna och de stora jordhögarna), är oljudet från en kapsåg, som de använder för att dela stenplattorna till gångarna.

Oväsendet när kapsågen drar igång är öronbedövande, och måste vara en ren pina för Gun, när hon vistas utomhus. Jag fick en glimt av det på torsdagen, när vi tog ett glas vin tillsammans på hennes uteplats vid brunnen, och kapsågen drog i gång med jämna mellanrum. Men tydligen är grannen både medveten och skuldmedveten om störningen, för Gun berättade att han hade kommit med en stor blombukett och ett par påsar vin som försoningspresent.

Boel och Lennart dök upp på torsdagen, och Boel och jag träffades i mitt hus ett tag på eftermiddagen, (dock på säkert coronaavstånd tvärsöver bordet). Senare på kvällen kom Emilie tillbaka med min bil, och eftersom Boel och Lennart redan hade gått och lagt sig vid det laget,delade hon och jag ett glas vin i Niklas och Katrins hus, medan hon berättade om resan.

Det var tur att bilen kom tillbaka, för jag hade redan bestämt träff med Marianne och hennes glada welshpojkar i Karin Boyes park på fredagsmorgonen, och det började dessutom bli oroande tomt i kylskåpet. Jag har svårt att vara utan min morgonfil, men nu kunde jag alltså fylla på förrådet efter hundpromenaden, innan det tog helt slut. Vad jag däremot glömde var att fylla på vinförrådet , men förhoppningsviskommer det att räcka till nästa gång jag åker till stan.

Ganska sent på fredagskvällen kom sedan Niklas och Katrin ner från Stockholm, (jag stötte ihop med deras bil vid infarten, på väg ut för sista kvällsrundan med Nelly), så den här helgen var det fullt i alla familjehusen, för första gången på åtskilliga månader.

Vi blev alla lite chockade när Boel berättade att hon varit nere och ”stulit” fotografiet av far, (som Gun av någon obegriplig anledning vägrar att lämna ifrån sig, fastän det är vår far och inte hennes). Emilie löste dock situationen, genom att fotografera av bilden med mobilen och göra kopior på nätet, så att alla senare kommer att få var sin. Och Lennart skickades ned för att återlämna originalet till Göran. (Jag vet inte om Gun ens märkte att det varit borta, men det lär jag nog få höra om senare).

Helgen dominerades av höstjobb; bl.a hämtades båten upp för vinterförvaring, med hjälp av ett inhyrt släp. Hela Wellfeltfamiljen arbetade sedan hårt med att flytta all veden från förrådet uppe vid huset till ett nytt skjul i skogen på på baksidan, som Svantes pojkar smällt upp tidigare under veckan, efter att de renoverat staketet till terrassen. (Det var faktiskt killarna själva som identifierade sig för mig som ”Svantes pojkar”, vilket jag tyckte var lite gulligt). Det gamla vedförrådet ska ju ersättas av ett växthus, som tydligen redan är beställt. Och förmodligen blir det väl Svantes pojkar som sköter det jobbet också.

Katrin och Arvid lånade som vanligt min bil för övningskörning, deras egen bil är ju automatväxlad. Vi har bara träffats utomhus den här gången, eftersom Emilie är den enda av oss som kan sägas vara coronasäker. Men mildvädret har hållit i sig, särskilt söndagen var fantastisk, och Niklas, Emilie och jag gick på en gemensam hundpromenad runt Bryngenäs. På hemvägen träffade vi en 9 veckor gammal welshvalp i skogen bakom radhusområdet vid krönet på Lövekullevägen. Den var så otroligt söt, att man bara ville ha den med sig hem. Det var nära vi fick också, för valpen förälskade sig i Nelly och kom springande efter oss, när vi skildes.

Eftermiddagen ägnades för min del till att köra grus till stigarna runt utloppet, medan Niklas och Katrin flyttade ved, och så småningom band upp vegetationen på portalerna, som blivit väl vidlyftig, eftersom allting har vuxit så våldsamt i år. Särskilt på norra portalen, som är planterad med humle, vildvin och björnbär, hade klängväxterna rymt från själva portalen och klättrat över till träden bredvid.

Jag har ju gnällt lite i dagboken över mitt konstiga minne, som faktiskt också har blivit påtagligt sämre på sistone. Den här veckan kom en ny påminnelse om att jag börjar bli till åren. Det handlar om min orienteringsförmåga, där problemen förmodligen bottnar i min vänster/höger-förvirring, som i det här fallet vidgas till väster/öster. Det händer allt oftare att jag får ta till den gamla barnramsan om väderstrecken för att orientera mig tillfälligt i terrängen:

”KLOCKAN 12
När jag står vänd så här
och solen värmer nacken,
då har jagnorr sådär,
likt skuggan uppå backen.
Och väster är åt vänster
och öster är åt höger.
Och söder är åt solen,
åt solen varm och kär.”

Jag går ju dagliga långpromenader i skogen med hunden varje morgon, med start vid åttatiden så här års. (Senare på året får jag förstås senarelägga rutinen, för dagsljus är ju en nödvändig komponent). Tidigare brukade jag ofta ta bilen och köra ut till ett antal olika platser för att få omväxling, men numera har jag blivit småsnål med bensinen, och därför sker detta bara en gång i veckan, i samband med matinköpen. Den här veckan blev det dock två gånger, på grund av min tilltagande tankspriddhet.

På torsdagen gick jag som vanligt en runda i den lilla skogen kring Karin Boyes Sten, eftersom den ligger bra till med hänsyn till en närbelägen livsmedelsbutik. Men jag glömde totalt bort att jag även behövde förnya beståndet av hundfoder – har jag nämnt att jag börjar bli tankspridd?

Förmodligen accentuerades förvirringen av att jag upptäckte att mitt mobilfodral saknades på det vanliga platsen i bakfickan, när det var dags att betala för de inköpta varorna i affären. Eftersom både betalkort och körkort sitter i fodralet, blev det att lämna kundvagnen kvar i affären och köra hem för att hämta mobilen. Som dock visade sig inte finnas på plats hemma heller. Full panik, men efter att förgäves ha rafsat igenom alla potentiellt möjliga platser hemma, utan att hitta varken mobil eller fodral, letade jag till slut fram ett annat betalkort ur handväskan hemma, och körde tillbaka till affären, för att åtminstone kunna lösa ut matvarorna. Där låg också mobilfodralet, fullt synligt, överst bland varorna på kundvagnen.

Lättnaden var gigantisk, och att jag i det läget totalt glömde bort att jag även planerat att åka till den närbelägna hundbutiken för att bunkra upp hundfoder, var förklarligt. Men irriterande, för både torrfodret och de djupfrysta hundköttbullarna var totalt slut, och jycken behöver ju sin mat lika mycket som jag.

Så på fredagen, när jag alltså för andra gången måste ta ut bilen för att handla hundmat, bestämde jag mig för att istället köra upp mot Bolltorpshöjd, för att få lite omväxling med hundpromenaden.

Det var nog ett bra tag sedan jag senast gick den här rundan upp i terrängen mellan Kvarnsjön och Dammsjön, men eftersom jag säkert gått den hundratals gånger tidigare, borde jag ju verkligen inte kunna gå vilse. Men det var alltså precis vad jag gjorde. Inte totalt förstås, för den långsmala Dammsjön är ju en orienteringspunkt som är svår att missa. Men tillräckligt för att rundan skulle ta över två timmar, istället för halvannan, som var normalt och planerat. Vad jag hade glömt var att det faktiskt inte finns någon framkomlig gångstig på den norra sidan av Dammsjön; man måste alltså vända och gå tillbaka i stort sett samma väg som man kom. Sen köpte jag två säckar torrfoder och två mammutpåsar med djupfrysta hundköttbullar hos Pias Hund i Bolltorp. Så nu har jag förråd till hunden för de närmaste månaderna åtminstone.

Morgonen efter var det förstås dags för hundrunda igen, den här gången i den ännu välbekantare terrängen uppe i Stadsskogen. Här går jag flera gånger i veckan, för det finns bara tre varianter på minst 1½ timme långa rundor utan bil; runt Bryngenäs, runt Stadsskogen eller en kombination av båda. Det låter nästan groteskt att kunna gå vilse i Stadsskogen, som ju är omgiven av stora vägar på två sidor, E20 och Stadsskogsleden, och så järnvägen på den tredje. Dessutom hör man både vägarna och järnvägen under större delen av tiden, som ett linjeformigt brus.

Men Stadsskogen är större än man skulle kunna tro, och den sydvästra delen ner mot Bryngenäs och järnvägen är i stort sett stiglös. Det finns dock en enda, ganska stor stig, som leder ner mot Bryngenäsviken, via en lämpligt placerad tunnel under järnvägen. Det är den jag oftast använder, ibland kombinerad med en extra omväg på ömse sidor om järnvägen i Bryngenäs. Tillbaka till Lövekulle kommer jag sedan antingen direkt genom Svärds skog eller via den längre rundan förbi Bryngenäs slott, Mjörnstranden och Scoutstugan.

Jag känner även till en annan passage; en kombinerad körväg och stig som löper utmed hela östsidan av järnvägen, från Skaverydsvägen i Lövekulle till vägsystemet kring Bryngenäs slott. Denna stig är emellertid inte utmärkt på kartorna, och anledningen är förmodligen att det ligger ett enstaka hus alldeles intill den södra ändan av Skaverydsvägen, som tidigare ledde till tre andra, numera rivna hus, men nu istället slutar i ett kalhygge. Husägaren, som har två stora, skälliga hundar, är ilsknare än sina egna jyckar, och kommer garanterat utrusande för att skälla ut den som vågar passera huset via Skaverydsvägen.

Hon påstår att hon har byggt vägen, och därmed äger den. Men om alla som har byggt en enskild väg skulle försöka hindra förbipasserande från att använda den, skulle det nog i princip betyda slutet för allt friluftsliv i Sverige. Hon har emellertid lyckats, såtillvida att den genomgående stigen numera har tagits bort från tillgängliga kartor på nätet, och ytterst fåvågar tydligen passera huset längre. (Bortsett då från mig, eftersom jag fortfarande envisas med att använda passagen ibland, och då alltid blir utskälld, både av hundarna och deras ägare).

Jag hoppas dock fortfarande på att kunna hitta en alternativ smitväg uppe på höjdpartiet innanför det här huset, och det var anledningen till att jag på lördagspromenaden hamnade i ett jättestort, igenväxande kalhygge i sydvästra delen av Stadsskogen. Själva sluttningen ner mot järnvägen är relativt brant, men själva platån borde åtminstone nivåmässigt vara fullt möjlig att ta sig fram på. Den är emellertid som sagt stiglös, och marken, som på kartan ser bedrägligt lättgången ut är full av sprickor, gropar, rotvältor och lösa rullstenar. Större delen av vegetationen består antingen av tät björksly, eller ännu tätare planteringar av ung-granskog. De få stigstumpar som faktiskt finns är upptrampade av rådjur, och leder därmed oftast antingen till våtmarker eller partier med björksly. (Båda delarna är ju intressanta för rådjur, men knappast för motionärer som jag).

Förmodligen kommer mina försök som stigfinnare att sluta med att jag trampar ner i någon spricka och antingen bryter benet eller stukar foten så illa att jag får krypa därifrån. Den här gången kom jag dock hem trött men oskadd.

Sommartemperaturerna håller i sig, och vi väntar fortfarande på den där riktiga rotblötan, som ska gå ner djupt och rädda de stora träden. Det finns oroväckande många stora träd på granntomterna, även om både dammtomten och min egen har klarat sig hyggligt hittills, förmodligen för att jag har stödvattnat en del, åtminstone periodvis.

Det har skvätt lite grann under nätterna sista veckan, men dagarna har för det mesta varit soliga, så jag har inte blivit blöt en enda gång under hundrundorna. Vilket i och för sig är bra, men i det här läget skulle jag gärna tåla en omgång våta kläder i utbyte för en rejäl rotblöta.

Torkan märks påtagligt genom nivån på dammen, där en bra bit av botten vid utloppet låg blottad förra veckan, innan jag vred på kranen för att fylla på med vattenledningsvatten. (Något som man normalt inte ska göra, dels för att undvika slöseri med dricksvatten, men också för att kranvattnet är klorerat, vilket påverkar en del vattenlevande organismer negativt).

Just dammutloppet har ocksåvarit målet för den minimala aktivitet på skogstomten som jag orkat med i värmen. Jag ångrar bittert att jag lät Skanskas killar övertala mig att anlägga ett bräddavlopp i det nordligaste hörnet, när vägarna byggdes runt dammen i början av tvåtusentalet. Motivet, enligt dem, var att undvika att dammen skulle svämma över, ut på angränsande vägar, vid kraftiga regn. Problemet har sedan visat sig vara det rakt motsatta. Alldeles för mycket vatten går dagligen ut genom bräddavloppet, och under de senaste årens torrsomrar har vattenståndet varit så lågt under sensommaren, att näckrosbladen står som kabbelekor rätt upp i luften.

Under sommarenhar jag därför höjt stödmuren mot dammenvid utloppet med ett par skift, och fyllt upp svackan innanför med i stort sett all halvfärdig lövkompost som fanns tillgänglig i de många ringkomposter som står utspridda i parken och uppe på arbetsytan innanför taxushäcken. Nu har jag slut på kompost, och måste vänta på de nya höstlöven, men eftersom uppfyllnaden kommer att sjunka ihop betydligt efterhand som löven förmultnar, kommer det här partiet inte att bli klart för plantering förrän till våren, (och det är i bästa fall).

Synd, för det här är en viktig blickpunkt i dammparken, exponerad från många håll, och omgärdad av två huvudstigar. Nå, det ger mig å andra sidan tid att fundera på vad jag ska plantera här. Det bör vara något spektakulärt, helst med både vacker blomning och sprakande höstfärg. Azaleor skulle kunna vara en möjlighet, några av dem har fin höstfärg, och de har ett ytligt, utbrett rotsystem.

Men kanske jag slopar kravet på vårblomning och väljer någon form av japansk lönn, Acer palmatum, istället. Det finns ett stort urval av dessa, rödbladiga och i olika gröna nyanser, både med vanliga lönnblad eller finbladiga, (”dissectum”). Gemensamt för dem alla är att de har spektakulär höstfärg. Jag har alltid gillat japanska lönnar, så det finns redan ett antal av dem på olika ställen i parken, t.ex namnsorten Osakazuki.. Problemet i just det här fallet är att de visserligen vill ha god tillgång på vatten, men även stå väldränerat. Här kommer ju grundvattenståndet att variera med vattenytan i dammen, som åtminstone under långvariga perioder kommer att stå rätt högt, även om överskottet hela tiden rinner ut via utloppet.

Jag får nog fundera vidare ett tag, kanske tills höstreorna på plantskolorna börjar. Det var länge sedan jag gick på plantskola, så jag börjar bli lite sugen igen. Det blir förmodligen både en en azalea och en japansk lönn, men kanske lönnen i slutändan hamnar på en annan plats i parken. Det finns fortfarande ett par mellanrum i randplanteringarna som behöver fyllas. Och så har jag ju uppfyllnadsprojektet vid Amandas tomtgräns, som också börjar bli klart för plantering...

Veckan började med att jag postade samma inlägg på Facebook två gånger, med 3 timmars mellanrum. Ämnet för inlägget; ”Minne – jag har tappat mitt minne”. Och ifall ni undrar; Det var inte ett avsiktligt skämt från min sida. Mitt minne är precis så här dåligt.

Inte blir det bättre av att både coronavirus och fortsatt värmebölja begränsar ens aktiviteter, så den yttre stimulansen blir väldigt begränsad. Gun är numera min enda dagliga kontakt, och vi brukar oftast umgås utomhus över ett glas vin på eftermiddagarna. Den enda aktivitet jag annars aldrig fuskar med är förmiddagens två-timmarsspromenad med hunden. Den går jag varje dag, i ur och skur, och alltså även i stekhetta. Enda påverkan just nu är att tidpunkten har flyttats tillbaka till åttatiden på morgonen, då det fortfarande är någorlunda svalt ute.

Förvånande nog möter man ganska många i skogen vid den tiden på dagen, då folk egentligen borde vara på jobbet, eller på väg dit. Det är tydligen fler än jag som föredrar att förlägga den dagliga utomhusmotionen till en någorlunda sval tidpunkt. Eftersom jag lider av ansiktsigenkänningsproblem, hejar jag numera på alla jag möter, för man vill ju inte riskera att stirra någon som man faktiskt är bekant med rakt i ansiktet utan att hälsa. Alla hejar förstås tillbaka, antingen de känner igen mig eller inte. De flesta av de mötande är hundägare som jag, eller småbarnsföräldrar med barnvagn. (Och förvånande många av dessa barnvagnsförare är faktiskt av manskön, liksom de föräldrar som vaktar ungarna på lekplatsen som jag passerar dagligen. Här kan man verkligen tala om en revolution sedan jag var ung).

Resten av kontakternaså här på morgnarna är antingen joggare eller terrängcyklister. Dessa är lite irriterande, eftersom jag känner mig tvungen att kalla in och koppla hunden när vi möter dem, även om Nelly numera har lärt sig att man inte behöver hälsa på alla människor man möter, och framför allt inte behöver klättra på dem. Värst är det med de cyklister som kommer i full fart bakifrån i nerförsbackarna. De ser uppenbarligen mig och hunden som ett irriterande hinder för sin framfart. Och irritationen är ömsesidig. För mig är de inte bara en säkerhetsrisk, de kör dessutom sönder skogsstigarna, när det är blött undereller efter regnperioder. (I och för sig är det ett bra tag sedan det regnade mycket nu, men spåren från cyklisternas framfart under förra året är fortfarande påtagliga).

Däremot är det sällan man stöter på vilt i skogarna numera, vilket i och för sig är skönt, eftersom jag oftast har hunden lös. Nelly är ju av jaktras, men har i stort sett slutat att bry sig om vilt, till och med när hon får direkt synkontakt med rådjur eller harar i skogen. Det enda som kan jaga upp henne numera är ekorrar, som i sin tur verkar tycka det är roligt att retas med henne. De far upp och ner i träden, våldsamt tjattrande, och kan ibland locka iväg henne en bra bit från mig. Men eftersom hon ogärna går mer än fyrtio meter ifrån mig, och jag bara fortsätter att gå, tröttnar hon ganska snart på att jaga efter dem, särskilt som hon ju inte ens har en teoretisk chans att någonsin fånga en ekorre. (Det vet förstås både hon och ekorrarnas mycket väl, så hela charaden är bara ett spel för galleriet).

Vad som oroar mig en smula är att det numera är så tyst i skogen. Det är sällan man hör några småfåglar kvittra, bara några enstaka duvor, som kuttrar någonstans långt bortifrån. Kanske är det inbillning, och kanske är det helt enkelt fel årstid för fågelsång. Men har det alltid varit så här tyst i skogarna? Det enda jag hör är det ständiga linjefomade bruset från E20 i norr, och då och då det tillfälliga ljudet av ett passerande tåg från järnvägen i andra ändan av skogen.

Det blev inte så mycket av med det utlovade regnet under veckan men den värsta hettan tycks ändå ha klingat av, och jag har faktiskt fått gjort en del nere i dammparken. Huvudprojektet för tillfället är att fylla upp svackan i nordvästra hörnet av dammen med de sista fjolårslöven från ringkomposterna på arbetsytan innanför thujahäcken. Det är ett ganska enkel jobb, eftersom det är nerförsbacke hela vägen, så det blir några skottkärror om dagen. Men det går åt mer löv än man skulle kunna tro, så jag kommer nog inte att lyckas nå upp till den planerade slutnivån innan den sista kompostringen är tömd. Förhoppningsvis kommer den här uppfyllnaden ändå att stoppa en del av utläckaget, för vattenståndet i dammen är oroväckande lågt efter två torrsomrar.

I mitten på veckan hörde faktiskt min hundkompis Marianne av sig, och vi gick en långpromenad tillsammans med hennes två glada welshpojkar. Hennes man Lasse hör verkligen till riskgrupperna för Corona efter en operation, så de har isolerat sig ute på ön ända sen i mars. Nu var hon bara inne i stan för att vattna blommorna, och försvann sedan direkt tillbaka till ön.

Till helgen kom också Niklas och Katrin ner igen, vilket var andra veckan i rad för Katrin. Det är ju alltid uppiggande när de kommer, även om vi bara växlar några ord på säkert coronaavstånd utomhus. Men Katrin hjälpte mig faktiskt att frisera Nelly, för andra veckan i rad, så då blev det ju lite mera närkontakt. Ingen av oss tänkte på riskerna just då, och förhoppningsvis är vi ju båda smittfria, men kanske det var lite vågat ändå. Men jag lyckades i åtminstone komma ihåg att betala henne pengarna till Arvid den här gången.

Fullt hus lär det också bli till helgen om två veckor, då tydligen hela familjen Wellfelt planerar att komma hit samtidigt. ”Emilie och barnen kan ju bo uppe hos Niklas och Katrin”, som Boel sa, när jag kommenterade den potentiella trängseln.

Värmen fortsätter oförändrat, och jag har gett upp att försöka få någon sorts trädgårdsjobb gjort – det är helt enkelt för varmt utomhus på dagarna, så det är smartare att hålla sig inomhus. När jag ska försöka sammanfatta vad jag normalt gör under en dag just nu, blir det direkt pinsamt, eftersom svaret är - i stort sett ingenting vettigt.

Jag stiger förstås fortfarande upp vid sextiden. Man kan undra varför, eftersom det är åratal sedan jag slutade jobba. Men min dygnsrytm är väl inställd på den tiden, åtminstone så här års, när det ljusnar ett par timmar tidigare. Möjligen är det också så enkelt att jag väcks av tidningsbilen, som tydligen kommer klockan sex. Jag går i alla fall första snabba morgonrundan med Nelly vid sextiden, då det fortfarande är hyfsat svalt, då alla grannar fortfarande sover, och deras katter förhoppningsvis är inomhus.

Sedan tillbringar jag ett par timmar framför datorn, då jag läser två morgontidningar plus ett antal artiklar ur Washington Post, som datorn har valt ut åt mig, tydligen baserat på ämnen som jag tidigare har sökt på. Just nu handlar alltså de flesta om Trump. Eller om corona, inte för att jag är särskilt intresserad av det ämnet just nu, utan för att alla andra tycks vara det. Själv är jag hjärtligt trött på corona, men av någon anledning tycks datorn – som annars är ganska lyhörd – inte ha uppfattat detta.

Den första riktiga promenadrundan med Nelly sker mellan halv åtta och halv 10, då temperaturen fortfarande är någorlunda dräglig. Hundpromenaderna leder faktiskt till en hel del ofarliga kontakter utomhus, även om min vanligaste hundpromenadkompis Marianne fortfarande håller sig i corona-karantän på landet med sina två glada welshpojkar. Då och då stöter man på folk som man känner, och växlar några ord med, och även de man inte känner, börjar så småningom kännas som bekanta, eftersom man ju oftast möter samma människor vid samma tid, dag efter dag.

Efter långrundan lägger jag mig framför Tvn med morgonmålet, där jag sedan blir kvar i ett par timmar. Det händer till och med ibland att jag somnar framför Tvn, vilket ju inte tyder på att programmen varit särskilt intresseväckande. Bortåt tvåtiden brukar Nelly och jagvakna tillräckligt för att ta oss ner till Talludden för ett dopp. Det brukar vara folktomt där, vilket ju är en förutsättning för att ha med hunden till badstranden, men på sistone har det oftast varit en familj med rätt många barn där, när vi anländer. Klippstranden är ju lång, så Nelly och jag parkerar oss lite längre bort, men det brukar av någon anledning ändå bli signalen till familjen att packa ihop och lämna stranden i sin båt, trots att Nelly snällt håller sig till min ända. (Förmodligen tror de att jag äger stranden, eftersom jag kommer från land, och att de alltså själva gör intrång).

Före eller efter doppet blir jag ibland inbjuden ner till Gun och Göran för en pratstund över ett glas vin. (Glaset och vinet tar jag såhär i coronatider med mig hemifrån och vi håller avstånd mellan stolarna, så smittrisken lär vara försumbar. Annars tillhör vi förstås alla tre riskgrupper, eftersom både Gun och Göran har olika krämpor, och jag själv visserligen är förargelseväckande frisk, men sex år äldre än dem).

Sen blir det TV igen på kvällen, och lite för ofta somnar jag mitt i ett program och vaknar en bit in i nästa. Då har temperaturen åtminstone hunnit bli dräglig igen, och det är bara ett ge sig ut i halvmörkret för sista rundan med hunden, innan vi båda ramlar i säng för gott. Och så har ännu en dag bara försvunnit, utan att jag kommit mig för med att lyfta upp Nelly på trimbordet, vilket annars varit planerat i veckor. Jag har helt enkelt ingen energi...

Det är alltid roligt att avsluta ett utdraget projekt, och för tillfället har jag två projekt som är på sluttampen; hörnet uppe mot van der Puttens och nordvästra delen av dammstranden. Båda är uppfyllnadsarbeten, och samtidigt får jag chansen att göra i ordning arbetsytan innanför taxushäcken, genom att tillfälligt få undan innehållet i alla ringkomposterna på arbetsytan. Dessa kommer ju snart att fyllas upp igen med årets höstlöv, men innan dess får jag chansen att jämna till och snygga upp ytan. Taxushäcken mot vägen, som hittills fört en rätt tynande tillvaro, får ett behövligt tillskott av matjord på insidan, och grusytan innanför kan befrias från ogräs och rotuppslag, innan komposterna sätts tillbaka.

Övriga delar av kompostinnehållet hamnar mest som uppfyllnad av ojämnheter i kanterna av dammen och uppe i tomthörnet mot Puttens, där det behövs många skottkärror för att få tillräckligt jorddjup för en blivande buskskärm. Samtidigt har Putten rivit det fula, lutande vedförrådet, som hotade att rasa in på min tomt, och planerar tydligen en egen buskskärm på sin sida av staketet. Jag har haft en del hjälp av Arvid med att köra skottkärror i uppförsbacke, men han har varit rätt upptagen av kompisar på sistone. Senaste veckan har han dessutom varit i Stockholm, men han lär komma tillbaka i nästa vecka för att återta slavjobbet, enligt Niklas och Katrin.

Det har varit rätt fullt i båda familjehusen under sommaren, särskilt i Niklas och Katrin har gästerna avlöst varandra. Efter att Amandas gäng försvann förra söndagen dök faktiskt Boel och Lennart upp påföljande torsdag, faktiskt för första gången under hela sommaren. (Jag tror att det framför allt är Lennart, som oroar sig för Corona-smitta, men det går ju faktiskt bra att umgås utomhus på de båda verandorna, till och med om det regnar, eftersom båda har rejält tilltagna markiser).

Blekingebesöket kom lite oväntat. Amanda hade engagerat Signe och Tora för att städa huset efter henne och familjen, men eftersom städningen inte var inplanerad förrän till påföljande måndag, var huset ju inte i tiptop-skick när de dök upp. Jag var dock inne och kollade dagen innan, och det såg inte alltför illa ut, och sängkläderna hade de i alla fall hunnit tvätta. Nu blir städningen av under den kommande veckan, och sedan lär huset stå tomt igen fram till i september, då Emilie har aviserat ett besök för svampplockning med Moster Monster.

Vädret är fortsatt ganska behagligt, med mycket sol och en del nattliga skurar, och eftersom jag går den långa hundpromenaden tidigt på morgnarna, slapp jag den värsta hettan under den korta värmeböljan i veckan. Jag saknar bilturerna med hundarna, som Göran och jag brukade göra, men han verkar ha blivit sittande för gott, och det är tydligen Gun som tagit över rastningen av Castor. Själv tar jag ogärna ut bilen i onödan, så mina rundor begränsas numera till Stadsskogen, Bryngenäs och kombinationer mellan dessa.

Fast man ska ju inte klaga, det är nog inte många som har tillgång till så mycket attraktiv natur inom gångavstånd från husdörren. Stadsskogen innehåller betydligt större områden med orörd natur än man skulle tro, om man bara passerar igenom den tättbebyggda centrala delen med bil. Det finns ett rikt förgrenat stigsystem, och om man väljer att hålla ut långt i ytterkanterna, kan en skogsrunda där lätt ta över två timmar. (Det är faktiskt lätt att gå vilse också, eftersom skyltningen är lite konstig. Skyltsystemet visar bara vägen mot olika utgångar, inte in i skogen, och har man inte koll på var utgångarna ligger, är det lätt att hamna fel).

Bryngenäsområdet erbjuder en helt annan miljö, ett öppet kulturlandskap kring slottet, Bryngenäsviken och Mjörnstranden, med osedvanliga skönhetsvärden. De sluttande beteshagarna kring viken är befolkade av betande hästar och får – och under senaste veckan även av en enorm flock med vildgäss, säkert mer än hundra individer. De här gässen borde egentligen varit uppe i norra Sverige så här års, men av någon anledning kom de aldrig iväg dit, och flocken har nu mångdubblats i storlek, efter att de förmodligen har häckat i den relativt skyddade miljön kring viken.

Samma flock drar runt i hela Alingsåstrakten, och familjens sommarhusbesökande ungdomar – och även lokalbefolkningen - har varit irriterade i år, eftersom både fotbollsplanerna vid Mjörnvallen och Playa Mjörn är fulla med fågelbajs. (Förra året skylldes bajset på Playa Mjörn på hundägare, men i år är det väldigt uppenbart var det kommer ifrån).