Man kan förstås välja vilken markbeläggning man vill på sina gång- och körytor inne på sin egen tomt. Det enklaste och lättsköttaste är förstås asfalt, men det är ju bara för tråkigt. Far valde att lägga ett tjockt lager med ärtsingel på alla sina gångar. Men det innebär ett evigt skyfflande av maskrosor och skelört, och är dessutom otrevligt att gå barfota på. Kanske var det barndomsminnet av gruset mot barfotafötter, som gjorde att jag istället valde stenbeläggning på alla mina kommunikationsytor.

Det finns ju olika typer av marksten också, man kan välja mellan stora och små cementplattor, gatsten eller natursten, så man kan variera beläggningen och undvika stora, monotona ytor. På min tomt finns alla tre sorterna, men eftersom jag gillar att göra det svårt för mig, är det mest natursten.

Även för stödmurarna, som numera finns överallt eftersom tomten sluttar så mycket, föredrar jag natursten. (Fast jag fuskar lite grann ibland, och stoppar in betongstenar i bakkanterna, där de inte syns. Huvudsaken är ju att det ser bra ut från utsidan, och de fyrkantiga betongstenarna på insidan hjälper upp stabiliteten).

Det går åt otroliga mängder med sten för de stora plattlagda ytorna, och huvuddelen av stenarna samlade jag in under några år i slutet av åttiotalet, då jag jobbade för Marks kommun, med att ta fram deras första Översiktsplan. I jobbet ingick nämligen att köra runt väldigt mycket i kommunen, för att titta på platser, som av olika skäl skulle få bevarandestatus i planen. Och bland sevärdheterna fanns ett stort antal fantastiska stenmurar, som kallades "Hungermurar".

Det fanns förstås en historia bakom namnet. Under någon period kring förra sekelskiftet blev det missväxt och hungersnöd i södra Sverige. Många fattiga småbrukare fick lämna sina hemman, och en del av dem emigrerade som bekant till Amerika. Men andra vandrade runt i bygden för att tigga, och de något mera framgångsrika bönderna i Marks kommun lät dem jobba för brödfödan genom att bygga stenmurar kring alla sina ägor. Det hela utvecklades till en sorts prestigetävling, där det ansågs vara ett bevis på både rikedom och givmildhet att ha de långa och välbyggda murar.

Inte ens jag skulle förstås någonsin komma på idén att sno stenar från dessa fantastiska stenmurar, (som för övrigt hörde till de sevärdheter, som jag körde runt för att dokumentera). Men det fanns en annan orsak till att det fanns så gott om stenmurar just i Marks kommun. Huvuddelen av själva berggrunden i kommunen består nämligen av en speciell sorts skivig gnejs, som gärna spjälkade upp sig i platta skivor vid all åverkan, från t.ex frostsprängning, eller mänsklig påverkan. De platta stenarna fanns bl.a i riklig mängd som bottenlager i de många slingriga grusvägarna i kommunen.

Och varje gång som vägarna plogades, eller skrapades på vårarna, för att jämna till ytan efter vinterns frostsprängning, kom stenarna upp till ytan och hamnade fullt synliga längs vägkanterna. Och varhelst jag såg en platt sten i vägkanten, stannade jag bilen och lastade in den. Det var inte nyttigt för bilens fjädrar, som jämnade sig och protesterade. Och det var inte heller nyttigt för min moral, bl.a för att insamladet ju faktiskt skedde delvis på arbetstid. Och en dag kom jag på mig själv med att stå och stirra lystet på den fantastiska stenmuren runt Skene kyrka, Efter det samlade jag ner en del på stensamlandet.

Många av stenarna fick jag också av far, som älskade att bryta upp stora stenar ur marken, med hjälp av spett och rå muskelstyrka. Tekniken hade han lärt sig av gubben Svärd, som byggt flesta av de gamla stenmurarna i Lövekulle. Svärd, (som far beundrade mycket), lärde honom också hur man kunde flytta jättestora stenar, genom att placera smärre kullerstenar under dem. Småstenarna, (som kallades trôll), fungerade sedan som någon sorts hjul, och flyttades successivt, allt eftersom den större stenen ovanpå dem baxades fram med hjälp av spettet. Det är far som ligger bakom raden av stora stenar mot vägen, i utkanten av "Entrélandet". Det var en av de sista sakerna han gjorde under sitt liv, som blev alltför kort p.g.a lungcancer.

En del av stenarna har jag ändå faktiskt köpt begagnade, bl.a ett lass med gatsten, som jag fick billigt från second-hand upplaget "Hus-till-Hus", ute på Vänersborgsvägen. Betongplattorna på nedre bilplatsen och under sittgruppen framför uthuset kommer också därifrån, men även när jag använder betongplattor till en yta mjukar jag upp intrycket genom att varva upp dem med ett mönster av mindre stenar. Jag är faktiskt rätt stolt över mina stenlagda ytor.

Men även stenläggningar har förstås sina sidor när det gäller skötsel. Även om det är relativt enkelt att sopa ytorna rena från löv och barr på vårarna, så upptäcker man genast efteråt hur mycket maskrosor, skelört och annat otyg, som lyckats tränga sig ner bland gräset i fogarna. De är svåra att bli av med, eftersom de skickar in väldigt långa rötter under själva stenplattorna. Lyfter man på en sten hittar man ofta en matta av tunna rötter, som klistrat fast sig vid stenens undersidan och tydligen suger näringsmineraler direkt ur stenen. Jag hittar också ibland flera decimeter långa maskrosrötter, som växer horisontalt istället för vertikalt.

En av mina stående syssla på vårarna är därför att rensa springorna från rotogräs, innan rötterna hunnit bli halvmeterlånga. Oftast går det bra utan att behöva baxa upp stenarna på högkant, om man bara inte väntar för länge med rensningen. Det kräver dock mycket krypande på knäna, och jag är därför alltid beväpnad med en vadderad plastplatta. Och naturligtvis mitt mest ovärderliga trädgårdsredskap; en vanlig hovkrats. Kan köpas i vilken hästbutik som helst för ett par tior, och klarar det mesta när det gäller ogräsrötter.

Den meteorologiska definitionen av vår lär vara att dygnsmedeltemperaturen ska vara stigande och över 0° men under 10 plusgrader under sju dygn i följd. Om jag räknat rätt uppfylldes det här villkoret redan lördagen den 15.2, strax efter att Gun och Göran kommit hem från Egypten, och Nelly och jag därför flyttade hem till mitt eget hus igen.

Fast ytterligare ett villkor är att den första dagen i 7-dagars perioden inte får infalla före den 15 februari. Och därmed skulle hela sviten hittills bli ogiltig, så det är bara att starta beräkningen från scratch igen. Men om man tittar på prognosen för den kommande veckan, ser det ut som att vi kommer att hamna direkt in i en ny sjudagarsperiod. Och det är alldeles för tidigt på året.

Det finns också en annan definition, som säger att våren omfattar månaderna mars, april och maj. så kanske vi ska hålla oss till den. Det är ju inte direkt något ovanligt med återfall i kyla undermars, till exempel hade vi en extrem och ovanligt elak köldperiod förra året, som varade långt in i mitten av april. Fast sen har vi ju det där med "Global Warming", och förra årets torrsommar, som också var extrem. Kan man egentligen räkna med att någonting som handlar om väder eller klimat är "normalt" längre?

Det finns förstås också andra, mera handfasta tecken, som till exempel att vårblommorna slår ut, eller att flyttfåglarna återvänder. Men ett problem med det just i år är, att många flyttfåglar aldrig tycks ha gett sig iväg som de brukar. Jag funderade faktiskt över varför de stora flockarna av småfåglar och vildgäss inte samlades kring fälten som vanligt i höstas. Eftersom jag alltid går samma dagliga rundor under morgnar och kvällar, borde det inte vara något jag kunde missa.

Däremot har jag under i stort sett hela vintern hört flockar av trumpetande svanar passera över huvudet under morgnar och kvällar, och föra oväsen utifrån mitten av sjön, så länge det fanns öppet vatten där. Dessutom var det en artikel i Alingsåstidningen, av någon som undrade över vad en jätteflock av svanar gjorde på fälten kring Vårgårda på dagarna. Förmodligen samma svanar som passerar över huvudet på mig på väg till och från nattlägret.

Dessutom har både Gun och jag haft rödhake och koltrast som permanenta matgäster vid fågelborden i vinter, och det är normalt arter som rätteligen borde vara i England eller Skåne så här års. Koltrasten är ju allätare, men rödhaken är en mer utpräglad insektsätare. På något vis rycks den dock ha överlevt snövintern, förmodligen på bär, som det ju fanns ovanligt gott om förra året. (Vilket förstås berodde på sommartorkan; När växter tror att de ska dö, sätter de massor av frö, för att säkra släktets fortlevnad).

Jag har också hjälpt de vilsna fåglarna lite på traven genom att sätta ut skålar med uppblött hundfoder på verandan. Det bör ju innehålla en del protein, och i varje fall tycks det vara populärt, för en full skål töms på ett dygn. Förmodligen hjälper väl skatorna till, men jag hoppas att koltrasten och rödhaken ändå får sin del av maten. Båda är mina favoritfåglar; koltrasten för att den sjunger så bedövande vackert på vårarna, och rödhaken för att den är så söt och orädd och alltid håller mig sällskap när jag gräver i jorden. (Jag vet ju att det är insekterna i den uppgrävda jorden som lockar, snarare än mitt sällskap, men det känns ändå trevligt).

Vad beträffar vårblommorna, så tog det inte mer än ett dygn efter att snötäcket smält undan, innan de första knopparna stack upp ur marken nere hos Gun, och nu har hon både snödroppar och vintergäck i blom, vilket är alldeles för tidigt. Den sortens lökväxter klarar dock ordentliga bakslag med minusgrader, så dem behöver man åtminstone inte oroa sig. Hos mig har de inte visat sig ännu, men eftersom Guns tomt ligger i södersluttning och min i nordsluttning, är det rätt normalt att jag ligger några veckor efter.

Eftersom tjälen har hunnit gå ur jorden vid det här laget, har jag återupptagit lövräfsningen, sen jag flyttade hem. Fast inte med någon större energi; jag har soffat till mig ordentligt under snöveckorna, och det är svårt att komma igång igen. Hittills har det bara blivit en kärra om dagen, i samband med eftermiddagspromenaden med hunden,så ännu återstår ungefär en tredjedel av den stora ängen.

Mellan varven släpar jag ris från den stormfällda sälgen upp till bålet, och jag har också lyckats rädda en del ganska stora grenar, som hamnat ute på isen. De var ordentligt fastfrusna, så jag var tvungen att vänta tills ytskiktet tinat, för att sedan försöka fiska in dem med hjälp av en kratta. Det var inte helt enkelt, men jag fick tag i de flesta. Alla kommer inte från sälgen heller, en hel del av dem har nog traktens ungar lämnat kvar, efter att ha "spelat ishockey" på den frusna dammen. Jag får nog ha ett snack med ungarna framöver. Jag har visserligen inget emot att de är på isen, (jag räknar med att föräldrarna inte släpper ut dem utan tillsyn om de inte klarar att ta sig loss på egen hand). Men grenar och stenar har inte på isen att göra, eftersom botten redan sätts igen tillräckligt av de årliga höstlöven. Någon ny dammrensning har jag inte lust att behöva genomföra under min livstid.

Det är barmark överallt och isen har gått upp på sjön, men är fortfarande kvar på dammen. Samtidigt ligger också stora högar från snöröjningen kvar på vändplatsen vis familjehusen, delvis täckta med grus, från sandningen mot ishalkan innan det stora snöfallet. De är fula att titta på, men det gör mig annars inte så mycket. Förr eller senare kommer de att smälta bort, och när de gör det kommer smältvattnet att hamna i min damm, eftersom vägbanorna sluttar inåt. Och dammen behöver ständigt påfyllning.

På söndagsmorgonen slocknar gatlyktorna precis samtidigt som jag passerar dammen på morgonrundan med hunden. Det är första gången i år, och ännu ett vårtecken. Fast delvis beror det på att jag har blivit försoffad under veckan nere hos Göran och Gun.

Klockan är halv åtta, och det är en timme senare än jag normalt går morgonpromenaden.

Det börjar bli ordentligt kallt, åtminstone på nätterna, och veckans väder har varit lite extra lurigt, med omväxlande plus- och minusgrader, snö, regn och solsken, och tidvis ganska rejäl halka. Jag är glad att jag har mina nya broddade skor; de har åtminstone räddat mig från benbrott på hundpromenaderna.

Men marken är frusen, och det är is på dammen, och även om det oftast är ett par plusgrader dagtid, så tinar markytan aldrig upp tillräckligt för att jag ska kunna fortsätta lövräfsningen. Som prognoserna ser ut verkar samma röriga vädertyp fortsätta även i i nästa vecka. Trädgårdsarbetet ligger därmed på is, och det enda praktiska jag kan göra utomhus just nu är att successivt bära upp den stora högen av ris och grenar, som Tvillingarna lämnade på stora ängen efter att ha sågat upp den kullblåsta sälgen.

Det är ett rätt segt jobb, eftersom högen består av allt mellan små kvistar till nästan armstjocka grenar, som är för långa för att frakta med skottkärra. Erkännas måste också att min egen motivation inte direkt varit på topp under veckan, vädret är inte direkt inbjudande. Man kan kanske enklast uttrycka det så att både parken och jag själv har gått i vintervila. Förhoppningsvis piggnar vi båda till när våren kommer.

Man behöver ju hålla sig igång för att hålla sig frisk. Jag såg ett inslag i Skavlans pratshow om den 106-åriga bloggerskan, som fortfarande är rörlig och alert, trots att hon är konvalescent efter att ha blivit påkörd av en bil. "Om jag sätter mig ner, så dör jag", sa hon, och det är förmodligen en visdom att ta till sig. Det är tur att jag har hunden, som tvingar ut mig fyra gånger om dagen, annars skulle jag förmodligen växa fast vid TV- eller datorskärmen så här års.

Ett udda och uppiggande inslag i de vanliga rutinerna var en lunchträff på Posthotellet i Göteborg med några av det gamla gänget från VBB/Sweco, (eller vad det nu heter nuförtiden). Det kändes som en evighet sedan jag träffade de flesta av dem sist, och det är nog faktiskt bortåt tjugo år. Jag är extremt dålig på att hålla kontakten själv, men Ulla-Maj och Ingrid brukar dyka upp hemma hos mig ungefär vartannat år. Nu var vi 6 stycken, (Erik, Ingemar, Björn, Ingrid, Ulla-Maj och jag), som träffades "på lokal", Posthoteller) i Göteborg. "De sista som var kvar mot slutet, " som Ulla-Maj uttryckte det, när hon förvarnade mig om träffen i höstas.

Det var kul att träffa det gamla gänget, men samtidigt lite deprimerande, eftersom så mycket av vår gamla firma är borta nu; jag tror att Ingrid och Ulla-Maj var de enda som blev kvar på Sweco till slutet. Själv försvann jag ju först av alla, men även de tre herrarna hann byta arbetsplats innan pensionen. Björn, som är rätt mycket yngre än vi andra, är den enda som fortfarande jobbar, dock inte på Sweco längre. Vi tre lantistjejer är de enda som fortfarande bor kvar i våra gamla bostäder. Och mycket lite finns nog kvar av Swecos samhällsbyggnadsverksamhet nu för tiden.

Alla verkade fortfarande rätt friska och alerta, och vår generation kommer nog generellt att bli långlivad. Men de flesta av oss är ju lite gamla och lomhörda nuförtiden, två hade hörapparater och 6 personer är nog max vad man kan hålla ihop för ett gemensamt samtal "på lokal" .Det fungerade också bra så länge vi satt i matsalen en trappa upp. Men eftersom de skulle duka för middagen blev vi utkörda så småningom, och tvingades flytta ner till baren i bottenvåningen.

Och då blev det jobbigare. Vi lyckades visserligen erövra en soffhörna, men fick omgående dela den ned ett annat sällskap. Och ljudnivån blev successivt allt högre. Det var ju fredag, och efterhand blev det mer och mer folk i den stora baren. Och så denna eviga bakgrundsmusik, som man inte ens gillar... (Den nya generationens musik är till 98 procent onjutbar för mig). Folk går ut för att ta en drink och träffa andra, men ljudnivån gör det nästan omöjligt att höra ens vad den närmaste grannen säger. Dessutom var jag förmodligen den enda av oss som inte kunde ta någon drink, eftersom jag skulle köra bil hem från stationen. (Jag hade ju redan druckit ett glas rödvin till maten, men verkan av det räknade jag med skulle ha upphört när jag kom tillbaka till Alingsås).

Jag var alltså den som tröttnade först, men förmodligen hade de andra också problem med ljudnivån, för när jag deklarerade att jag tänkte åka hem, så bröt hela gruppen upp samtidigt.

Jag avslutade dagen med att "tjuvåka" på Alingsåspendeln - dock inte avsiktligt. Mitt pendlingskort hade tydligen blivit för gammalt; (kanske inte så konstigt, eftersom jag inte ens minns när jag använde det sist). In åkte jag nämligen regionaltåg, eftersom det passade bättre med tidpunkten för träffen. (Den biljetten bokade jag enkelt på nätet, hemma vid datorn. En av de få saker som jag gillar med mobilen är möjligheten att få en biljett skickad dit med SMS).

Dock kom det aldrig någon konduktör för att kolla biljetterna, de verkar ha rationaliserats bort numera, när det mesta görs elektroniskt. Och samma sak hände på hemresan. Både jag och min bänkgranne letade förgäves igenom tåget för att lösa biljett, dock utan att hitta någon kontrollant. Ingen dök heller upp på hela resan. Och som min bänkgranne uttryckte det; "Orkar de inte ens gå ut för att kolla får de skylla sig själv".

Jul i Stockholm hos Niklas och Katrin är alltid lika trevligt, men resorna dit och hem är stressiga, speciellt när man som jag reser med hund, och aldrig vet säkert hur många andra man ska dela den minimala djurkupén med på tåget. Den här gången blev det tre katter och en hund förutom Nelly på uppvägen, och två andra hundar på nervägen. Det gick förvånansvärt bra med katterna, trots att ägaren tog fram alla tre ur burarna och kelade med dem i knäet, i tur och ordning. Nelly tittade intresserat på, men uppförde sig exemplariskt, trots att hon garanterat hade jagat upp dem i närmaste träd om de träffat på varandra utomhus.

Hemvägen blev lite jobbigare, eftersom en av de andra hundarna fattade agg till Nelly, och skällde hysteriskt, så fort hon rörde en muskel. Det var lite oväntat, eftersom alla hundar brukar gilla Nelly, och den här dessutom var en hane. Men enligt ägaren hade den varit i slagsmål med en hund av samma ras, och projicerade nu ilskan på Nelly. (Även detta verkade lite konstigt, eftersom Welsh-spaniel är den absolut minst aggressiva hundras jag kan tänka mig). Nelly klämde sig emellertid diskret så långt som möjligt in i hörnet bakom mina ben, och i Skövde gick en hundägare på fyrsitssätet mittemot lyckligtvis av tåget, så att den ilska jycken kunde flytta dit, och sedan blev det lugnare.

Jag har också en dålig vana att missa avgångstiden eller hoppa på fel tåg, och jag har faktiskt tappat räkningen på hur många gånger jag har klantat mig under tågresorna. Men konduktörerna brukar vara snälla och hjälpsamma, och på något sätt lyckas jag alltid ta mig fram till målet utan att behöva betala någon form av straffavgift. Jag har ju faktiskt biljett, även om den är till fel tåg.

Den här gången klarade jag mig faktiskt utan strul, och det blev i stället Boel och Lennart som klev på fel tåg i Alingsås. Vi skulle egentligen ha rest med samma tåg, men åkte i två bilar till stationen, eftersom de skulle hem en dag senare än jag. De var ute i förstås bättre tid än jag, men lyckades kliva på ett mjölktåg som avgick 3 minuter innan snabbtåget. Ovanligt klantig planering av Trafikverket; båda tågen avgick från samma plattform, det var väldigt dåligt skyltat och ingen högtalarvarning. Mitt tåg susade alltså förbi deras i Vårgårda, och jag kom fram till Stockholm två timmar tidigare än dem, men även de slapp tydligen att betala extra, det verkar som om tågvärdarna har slutat kolla biljetterna..

Vi var ovanligt många till julfirandet i år, eftersom Amanda och Paul kommit över med ungarna från England, och både Katrins föräldrar och bror med familj deltog. 20 stycken vid matbordet var precis vad som fick plats, det fanns visserligen en iläggskiva till, men då hade man fått flytta ut sängen från matsalen för att få rum med bordet.  Även sovplatserna fungerade, eftersom Emilie har en 2-rummare i samma hus sedan ett drygt år tillbaka, så Boel och Lennart delade den med henne och Lennart H, (och så småningom även Josef, som tydligen tröttnade på dataspelandet i pojkrummet efter första natten. (Det pågick annars i stort sett oavbrutet hela tiden).

Vårt julfirande följer alltid samma mönster med traditionellt julbord på julafton. Det blir väldigt många olika snapsvisor, men ingen som blir berusad. (Fast jag tror ändå den yngre generationen tycker att vi är lite pinsamma). På kvällen spelar vi upp det traditionella julspelet, som far skrev för väldigt många år sedan. I år är det faktiskt sjuttioårsjubileum, och de flesta rollerna kreeras av nya skådespelare. Jag tror att Boel och jag är de enda som har kvar våra ursprungliga roller. Eftersom vi var så många i år, och ungarna börjar bli vuxna, rationaliserades julklappsutdelandet. så att flera fick sina klappar samtidigt. Rätt skönt, annars hade det tagit halva natten.

I övrigt blev det den traditionella långa hundpromenaden på juldagen, som alla vuxna deltar i, och som i år gick till Liljansskogen istället för i Hagaparken. Däremot missade jag som vanligt de lokala kulturaktiviteterna, eftersom jag har hunden med mig. Lite synd, för jag hade gärna velat gå med på midnattsmässan i Engelbrektskyrkan, eftersom det är en väldigt spektakulär byggnad, som jag hade velat se interiören på också.. Däremot var jag mindre intresserad av fotoutställningen nånstans nere kring Djurgården, som alla andra (utom barnen förstås) gick på.

Men då var det ändå dags för Nelly och mig att dra oss ner mot stationen och åka hem, ganska slaka efter några rätt intensiva dygn. När man väl kommer hem är man så trött i huvudet efter all aktivitet, att man mer eller mindre har ett behov av att gå i ide under ett par dagar. Jul i Stockholm är kul, men det är rätt skönt att komma hem till ett tyst och tomt hus också.

Det har varit extremkallt senaste veckan, under 18 grader ett par nätter. Dessutom en hel del snö, vi har ungefär två decimeter nu. Och eftersom det blåser en isande nordan blir det drivbildning nere på fältet, så man knappt kan ta sig fram där.

Lyckligtvis har jag tillbringat större delen av veckan i Guns och Görans hus, där man bara kan släppa ut hundarna på tomten för snabbrastning, och alltså slipper de korta extrapromenaderna runt fältet. Och olyckligtvis var detta förmodligen huvudorsaken till att vattnet i mitt eget hus frös på måndagsnatten, eftersom jag ju normalt spolar i ledningarna flera gånger under dygnet.

Gun och Göran kom tillbaka på torsdagskvällen, och jag flyttade hem till mitt eget vatten- och billösa hus. Samtidigt löste det förstås en del av problemen, eftersom Göran ju har tillgång till bil, så jag kom iväg till affären dan därpå. Så efter att jag inhandlat ännu en värmefläkt och en stor plastdunk för att åtminstone ha tillgång till dricksvatten, ställde jag faktiskt in mig på en längre tids primitiv tillvaro.

Att vara utan rinnande vatten är inte särskilt kul. Till och med en sådan enkel sak som att borsta tänderna, blir ett helt företag, för att inte tala om att spola på WC. Väderleksrapporten var inte heller uppmuntrande, även om den värsta kylan hade dämpats något, förespåddes fortsatt minusgrader två veckor framöver. Jag beredde mig på en tillvaro med att hämta vatten i grannhuset, och förvara det i dunkar och spänner för olika ändamål.

Nå, nu kom ju faktiskt vattnet tillbaka redan på torsdagskvällen. Förmodligen var det den nya och något kraftigare fläkten som hade effekt. Och det löste ju det största och akuta problemet.

Bilen blev däremot kvar på verkstaden över helgen, och det är ju rätt förståeligt. De hade fullbokat med tidigare kunder, och jag dök ju upp helt oanmäld. De har provstartat den några gånger de senaste dagarna, och det fungerade vid alla utom en gång. Möjligen behöver startmotorn bytas ut. Eller också var det bara ett tillfälligt och ovanligt slumpfel, genom att "kuggarna råkade hamna mittför varandra", (vilket också var bärgarens diagnos). Och eftersom bilen faktiskt startade, kunde de inte felsöka startmotorn. En ny startmotor skulle kosta 4000:- och de ville inte byta ut den på så lösa boliner.

Gun försvann redan på lördagen söderut igen, den här gången för tre veckor på Mallorca med Ortrud. Det gjorde tyvärr att vi missade veckans operaföreställning i Nossebro, eftersom jag numera inte vill köra i mörker. Och för en gångs skull avundas jag faktiskt Gun för den årliga medelhavsvistelsen, för det här långvariga vintervädret är inte roligt.

Jag kan faktiskt inte minnas en sådan stark kyla under hela tvåtusentalet. Och även om snötäcket åtminstone skyddar delvis, börjar jag oroa mig för att det kommer att ha konsekvenser för en del buskar i mitt woodland, som har begränsad härdighet. Särskilt vår fina nyplanterade Cornus Kousa vid Niklas och Katrins uppfart kan vara i farozonen. Den är förstås invirad i skuggväv, (vilket är en normal försiktighetsåtgärd för känsligare buskar under första vintern). Men skuggväven skyddar egentligen inte mot kyla, utom lite mot blåst. Men främst är den till för att skugga bort vårsolen, som annars ibland lurar skotten att bryta så tidigt att de sedan stryker med i nästa frostknäpp.

Kylan är förstås inte enbart negativ. Förhoppningsvis kommer den att gå illa åt beståndet av fästingar och mördarsniglar i större delen av landet.

Men för mig personligen innebär den framför allt att dammen numera har ordentligt tjock is, vilket är en förutsättning för att pensionärstvillingarna ska kunna fälla de lutande björkarna i dammkanten på ett kontrollerat sätt. Jag fick till slut telefonkontakt med dem på torsdagen, och de lovade komma på fredag i nästa vecka. Så nu hoppas jag faktiskt på att kylan blir kvar till dess.

Det sägs ju att en olycka sällan kommer ensam. Och det tycks stämma när det gäller den här veckan för mig.

Det började med att vattnet frös för mig i måndags. Det har ju varit över 15 grader minus på nätterna den senaste veckan, och jag har torpargrund på huset. Dessutom har jag ju bott nere hos Gun och Göran, för att passa Castor, och det har säkert gjort sitt till. Normalt spolar man ju i ledningarna åtskilliga gånger om dagen, och det hjälper förmodligen till att hålla värmen uppe under huset.

Men av någon anledning föll det mig aldrig in att det kunde hända. Vattenledningen är ju nydragen och mer exponerad, sedan jag fick kommunalt vatten för några år sedan, men jag trodde de hade lagt en värmekabel utmed ledningen under isoleringen.

Nå, jag ringde förstås rörfirman som hade installerat ledningen, för att be om assistans, men de var föga hjälpsamma. Ganska förklarligt, insåg jag så småningom. Tydligen var jag långt ifrån den enda som vattenledningarna frusit för, och nu stod jag sist på en väldigt lång lista. Deras enda konstruktiva förslag var att jag skulle köpa en värmefläkt och sätta in under huset.

Eftersom uppenbarligen ingen hjälp var att vänta från det hållet, åkte jag till Beijers för att inhandla en fläkt. Den vänliga mannen på kundtjänst skakade på huvudet; de hade precis sålt den sista. Samma sak på nästa ställe jag försökte på. 

På det tredje stället fick jag faktiskt tag på en. Den var liten och billig, och försedd med så många varningar om vad man inte fick göra med den, att man kunde tro att det var en liten bomb i förklädnad. Bland annat fick man absolut inte ansluta den till någon skarvsladd, vilket verkade idiotiskt, eftersom den medföljande sladden bara var en meter lång, och en av varningarna var att den inte fick placeras nära ett el-urtag.

Dessutom visade den sig vara oväntat svår att få igång, vilket inte är så kul, när man ska krypa ut och in i en mörk krypgrund i minusgrader. Det visade sig så småningom bero på att den måste placeras på ett absolut fast och jämt underlag. Vilket inte är så lätt, om botten i ens krypgrund består av grovmakadam. Dessutom fanns det ett slags skydd mot att den skulle välta, som slog till så fort man bara nuddade den. Hur som helst fick jag till slut igång eländet, och återvände till värmen och komforten med rinnande vatten nere hos Göran och Gun.

Dagarna gick, och varje morgon vred jag förhoppningsfullt på vattenkranarna i mitt hus, efter morgonpromenaden med jyckarna, men inget vatten kom.

På onsdagsmorgonen, när jag just hade packat in hundarna för att åka på morgonrundan, startade inte bilen. Tydligen var batteriet stendött, och det var ju 15 grader kallt, etc.. Jag försökte rulla igång den, men det gick inte, så jag packade ut hundarna igen och ringde en bärgningsfirma, som jag faktiskt har försäkring hos. Killen jag pratade med suckade djupt, tydligen var jag inte den enda som hade startproblem denna morgon, jag var visst nummer elva på listan. Han frågade hur pass bråttom jag hade, och jag måste ju erkänna att jag inte direkt satt i sjön. Vi kom överens om att jag kunde vänta några timmar, medan han avverkade de mera akuta fallen.

Under tiden försökte jag ringa min vanliga bilverkstad, för att att förvarna om att jag skulle komma, men hamnade hos en telefonsvarare, som förkunnade att "Vi har öppet klockan 7 till 16 på vardagar och på lördagar och söndagar har vi stängt". Eftersom det var onsdag verkade det ju lite märkligt, så jag försökte igen ett antal gånger innan jag gav upp.

Bortåt tvåtiden på eftermiddagen, just som jag började bli orolig att verkstaden skulle hinna stänga, kom äntligen bärgningsbilen. Det visade sig dock oväntat svårt att få igång bilen, trots startkablar. Efter att ha kliat sig i huvudet förklarade killen att batteriet var jättedåligt, men att det förmodligen var startmotorn som hakat upp sig. Till slut lyckades han få igång bilen efter att ha rullat den en liten bit. Han väntade medan jag packade in hundarna i bilen igen, och sedan kunde jag köra till verkstaden på egen hand.

Verkstaden visade sig faktiskt vara bemannad, fast överbelastad, och jag hade ju inte lyckats anmäla min ankomst. Men vi kom överens om att bilen skulle stanna under natten, och att de skulle sätta batteriet på laddning och kolla startmotorn dagen därpå. Jag gick hela vägen hem med hundarna, så de fick åtminstone sin promenad till slut.

Samma kväll kom Göran och Gun hem, så Nelly och jag flyttade hem till mig. Fortfarande inget vatten, och nu blev förstås problemet akut. Man behöver ju vatten till i stort sett allting, t.o.m att borsta tänderna blev ett problem, eftersom jag bara hade några liter upphällda i en hink.

Nå, att Göran var tillbaka löste ju i alla fall problemet med hundarna, så efter morgonrundan stannade vi till vid verkstaden, för att höra hur det var med min bil. Det visade sig inte vara så bra. De hade visserligen laddat batteriet, men bilen hade ändå inte startat på morgonen, så nu trodde de också att felet låg i startmotorn. Det betyder förmodligen att den måste bytas ut, mot en ny och begagnad, vilket i varje fall lär ta ett par dar.

Men nu är ju i alla fall Göran hemma, så behovet av bil är inte lika akut.

Och för någon halvtimme sedan kom plötsligt vattnet tillbaka.

Den här veckan vaktar jag hus och hund åt Gun och Göran, som stuckit till Egypten med Anna och barnbarnen. Det innebär att i stort sett ingenting blir gjort utomhus, dels för att jag bor i deras hus, dels för att det är ordentligt kallt och 3 dm snö.

Istället blir det desto längre hundpromenader, eftersom de vanliga morgon-, eftermiddags- och kvällsrundorna med Nelly ersätts med ett par varv runt deras inhägnade tomt några gånger om dagen. Det är nämligen bökigt att förflytta sig till fots med två hundar, antingen man har dem i koppel eller lösa. Och Nelly, som är ganska matte-fixerad och tramsig, kan inte tänka sig att gå ut på tomten med Castor, om inte jag följer med. Att bara öppna köksdörren och släppa ut dem går alltså inte.

Så bortsett från de inhägnade rundorna på tomten, blir det en daglig biltur till platser där jag inte riskerar att träffa på alltför mycket folk eller hundar. Det ställer till en del problem, eftersom det inte är ordentligt plogat på de ställen där jag normalt brukar gå.

Redan första dagen höll jag på att köra fast i snön, när jag vågade mig in på grusvägen mot Lejonberget, som är ett av mina ”mötessäkra” ställen. Vägen var förstås inte plogad, men någon hade kört in med någon form av större fordon, (lastbil eller traktor), för det var ordentliga hjulspår i djupsnön. Eftersom jag bara brukar köra in ett par hundra meter till en bredare sidoremsa, för att sedan backvända direkt på vägen, intalade jag mig optimistiskt att det nog skulle gå bra.

Det gjorde det inte. De djupa hjulspåren hade en helt annan bredd än min bil, och att vända direkt på vägen var bara att glömma. Jag genomförde dock själva hundpromenaden, medan jag hela tiden oroade mig för hur jag skulle ta mig ut igen med bilen. Att backa 200 meter i djupsnö och försöka pricka in de befintliga hjulspåren var inte särskilt kul, men jag lyckades ta mig ut igen, utan att köra fast. Sedan strök jag tillfälligt den platsen på min redan ganska korta lista av ”mötessäkra” rundor.

Resten av veckan gick bättre, men igår blev det strapatsrikt igen. Vi skulle gå i det stora skogspartiet mellan E20 och Gerdsken. Det är ett område som är fullt av grusvägar och större eller mindre stigar, och det finns flera olika promenadrundor att välja på, oftast ganska folkfria.

Man kan angripa det här skogspartiet från tre håll, via Rothoffskärrsvägen från E20, (vilket är den väg vi oftast väljer), via Markedalsvägen, förbi Varsjön och Österbodarna, (som har en vägbom halvvägs ner mot Lilla Färgen), och via Sjuhäradsgatan och Röhult, från Boråsvägen, (vilket vi faktiskt aldrig har försökt med hittills). Rothoffsvägen och Markedalsvägen är sammankopplade med en grusväg, annars finns det inga förbindelser alls mellan de här tre vägförbindelserna, bara stigar. Och stigarna är slingriga och delvis svårframkomliga, och går till större delen genom rena tassemarker, så det är inte lätt att orientera sig.

Den här gången fick jag för mig att jag skulle leta upp en stigförbindelse mellan Rothoffsvägen och Markedalsvägen, som jag visste existerade, men inte hade gått på flera år, så därför var jag ganska osäker på sträckningen. Det var kanske inte helt smart med tanke på snödjupet, men det fanns fotspår på stigen, som jag tänkte jag kunde följa, och solen sken, så det borde inte vara så svårt att hålla koll på väderstrecken. Trodde jag.

Mycket riktigt gick jag vilse, och hade tidvis inte en aning om var jag befann mig. Terrängen är sådan att det oftast bär iväg åt ett helt annat håll än vad man har tänkt sig, och hur det nu gick till hamnade jag i utkanten av bebyggelseområdet vid norra ändan av Lilla Färgen, istället för i Markedalen, som jag hade planerat.

Nå, helt vilse var jag förstås inte, det fanns ju bebyggelse där, och jag kunde faktiskt höra Boråsvägen en bit bort, men att räkna ut hur jag lämpligen skulle ta mig tillbaka till Rothoffskärrssystemet, var inte helt enkelt. Men jag fortsatte att följa fotspår i snön, huvudsakligen norrut, och via Röhult stötte jag till slut på cykeldelen av Potatisleden, och visste därmed för första gången på en dryg timme exakt var jag befann mig. Sedan tog det förstås ytterligare en halvtimme att ta sig tillbaka till bilen, och både hundarna och jag var rätt möra när vi väl kom hem igen.

I morgon blir det nog en en enkel standardrunda borta vid Bälinge...

Egentligen gillar jag inte rosor. De är taggiga och temperamentsfulla, och fastnar i kläderna när man ska göra något med dem, eller i närheten av dem. De är som bortskämda barn, som skriker efter uppmärksamhet.

Jag hade en kort men intensiv rosenperiod kring 2004-2006, då buskrosorna på ön och i Rosengården kom till. De rosor jag köpte till ön var alla gammaldags buskrosor, som är härdiga och blommar mycket rikt, men bara en kort period runt midsommar.

Året efter, när Rosengården var klar, stötte jag för första gången på de moderna Austinrosorna, under "Rosens Dag" på Trädgårdsföreningen i Göteborg, och blev naturligtvis förförd. Så hösten efter det köpte jag ett antal barrotade rosor på nätet, som jag planterade i Rosengården. Men den här gången köpte jag mest remonterande rosor. Tanken var förstås att få en betydligt förlängd blomningstid

Till skillnad från rhododendron, som har en kort men intensiv period av fägring från april till början av juli, så bjuder ju de remonterande rosorna på blomprakt åtskilliga månader. Men också till skillnad från rhododendron, som i stort sett klarar dig själva efter planteringen, kräver remonterande rosor en del skötsel året om, med beskärning, gödning och kupning.

Det borde ha blivit ett lyft, men efter det blev rosorna snarare ett årligt irritationsmoment. Förmodligen var det till större delen mitt eget fel, eftersom jag systematiskt undvek att lägga ner det jobb på skötseln som rosorna krävde. Rosengården höll på att förfalla, och periodvis gick det knappt att komma ut på ön, eftersom rosorna, trots spaljéställningen, höll på att ta över sittytan helt. Min känsla var att det helt enkelt inte var värt jobbet - och taggarna.

Undantaget var möjligen mina två honungsrosor, som vid det här laget har klättrat så högt upp i ett par ekar att de täcker större delen av kronan, och bjuder på bedövande blomprakt kring månadsskiftet maj-juni. Men även dessa har en irriterande benägenhet att skicka ner långa taggiga grenar i nacken på mig, varje gång jag passerar.

Så mitt rosintresse hamnade definitivt på sparlåga, under rätt många år.

Ända till förra våren, då Gun och jag åkte på nostalgiresa till Rom. Höjdpunkten på den resan var den berömda trädgården Nimfa, fem mil utanför Rom. Gun hade varit där på en temaresa för rosenälskare några år tidigare, men själv hade jag bara sett bilder därifrån, och satt upp den som nummer ett på min önskelista för Rom-besöket.

Det finns många fantastiska trädgårdar i Italien, men de flesta av dem är formella barock- eller renässansträdgårdar, som inte riktigt är i min smak. Nimfa är något helt annat, en "naturpark" i engelsk stil, med stora gräsytor under gamla träd, och en porlande ström som slingrar sig genom landskapet. Vad som gör den särskilt speciell är att den är uppbyggd kring ruinerna av en gammal stad. Och överallt finns det blommande rosor. De växer i grupper längs vattendraget, de klättrar i träden och täcker de gamla stenruinerna med sina blommande revor. Det är en fullständigt magisk upplevelse, olik allting annat i trädgårdsväg.

Förr i tiden var Nimfa något av en "hemlig trädgård", som mest besöktes av temaresor för botaniskt intresserade. Numera har den dock blivit så känd att det går många bussturer dit dagligen under säsongen, och sedan får man vänta i kö, för att släppas in i grupper på ca 20 stycken, med guidning på olika språk. Det går till och med en minibuss mellan järnvägsstationen och trädgården numera, men det fick vi inte reda på förrän senare.

Gun och jag tog tåget dit på egen hand, och sedan taxi de tre kilometerna från stationen. Och eftersom vi inte hade lust att vänta på en engelskspråkig guide följde vi med första guidade turen, som var på italienska. Det gjorde oss ingenting, för själva trädgården är så fantastisk att man glömmer allt annat, och vi ville ändå bara strosa omkring och njuta av atmosfären. Så medan guiden stod och berättade, snokade vi omkring bland ruinerna på egen hand, och följde bara efter gruppen lite på håll när de förflyttade sig. (Det var en ganska mångordig guide, så vi hann njuta länge av trädgården och rosorna).

Och som alltid när man sett något riktigt sagolikt, börjar man fundera över om man skulle kunna få till någonting liknande hemma. För visst skulle det vara fint med några grupper av buskrosor i kanterna av skärmplanteringarna runt ängsmarken i mitt woodland, och inte bara ute på ön? Rosor gillar ju lerjord, och ängsmarken är relativt solig, så förmodligen skulle de väl trivas?

Men så är det ju det där med rådjuren och deras aptit på rosenknoppar. Fast å andra sidan så har ju rosorna på båda portalerna klarat blomningen utmärkt de senaste åren. Så kanske rosorna är tillräckligt taggiga för att kunna försvara sig själva?

Hur som helst, så satte det där besöket i Nimfa igång något i mitt huvud. Vi hade en jättefin dag, och det väckte mitt slumrande rosenintresse till liv igen. Men mer om detta senare.