Minns i november, den ljuva september,
den tid då äpplet faller moget.
Grå är november men ljus är september,
för den som bara väntar troget.
Mörk är december men ljuv är september,
då livet är öppet och redoboget.
Dofter vi anar och vinden oss manar att följa.

Minns ni också den här sången? Just nu ringer den ständigt i mina öron när jag går på mina vanliga förmiddagsrundor med Nelly? (Den är från musikalen Fantasticks, som i sin tur är från 1964, och förmodligen är det ett exempel på mitt konstiga minne att både text och musik finns kvar i min hjärna drygt 50 år senare). Jag minns dessutom även att jag redan på den tiden irriterade mig på att man tappade bort månaden oktober helt och hållet i texten. September, november och december nämns, men aldrig oktober.

Men för mig har oktober alltid varit en av mina favoritmånader, tillsammans med april. Vädret under de här två månaderna är oftast bra, varken för kallt eller varmt, och oftast ganska soligt Dessutom är granna höstfärger eller nyutsprungna löv vackrare än den massiva, monotona sommargrönskan. Fast plötsligt är oktober bara över, utan att jag lyckas rekapitulera hur det egentligen gick tilloch om det verkligen inte hände en enda minnesvärd sak.

Nu har de flesta träden redan fällt sina blad, och av någon anledning tycks det vara ovanligt mycket av dem just i år. Det ligger drivor av löv både på körbanan och i vägkanterna av både huvudsträckningen av Ferievägen utefter min dammpark, och längs sidovägen till Boels och Niklas/Katrins hus.

Jag har börjat räfsa löv på min egen mark, med början vid uppsamlingsplatsen nedanför Rosengården, där jag sedan länge har ett antal nätringar på plats. De är gjorda av det gamla hönsnätsstaketet, som tidigare inramade hela mitt område. Under långa perioder var hela dammparken inhägnad med får- och hönsnät, och sommartid hade jag både egna hästar och inlånade får från Ekebacken gående i dammparken, för att hålla undan slyet. Både hästarna och fårstängslen är sedan länge borta, och egentligen var de aldrig särskilt effektiva mot just sly. Det finns dock rätt stora gräsytor i det plana partiet runt dammen. Min dröm var blommande sommarängar, men det blev aldrig något vidare av med ängsblommorna – området var för skuggigt, och marken i hela det plana partiet består av nästan ren blålera, med bara ett tunt lager moränjord ovanpå.

Gräset växer dock högt och frodigt runt dammen, och jag slår av det årligen, först med lie och sedan med motorgräsklipparen. Det är ett stort område, så det blir rätt jobbigt - både jag och motorgräsklipparen blir allt äldre och skraltigare, och och vid det här laget har jag kommit till ett läge då jag börjat undra hur länge jag kommer att orka hålla på med den här slåttern. Under senare år har jag fått en del hjälp av Niklas och Katrin, och det blir väl så småningom de som måste bestämma om man ska fortsätta med den arbetskrävande skötseln, eller låta alltsammans växa igen, och återgå till den ursprungliga ekblandskogen.

Hela området var från början avstyckat till fem rätt stora villatomter, på samma sätt som hela det nuvarande Lövekulle Villaägare-området. Två av våra tomter är numera bebyggda med sommarhus tillhörande familjen. De återstående tre; dammparken och den tredje tomten; ett rätt stort parti skogsmark som vetter ut mot det stora grönområdet längs Lövekullevägen i sydost, är fortfarande mina, men kommer kanske på sikt att förvandlas till villatomter, precis som hela resten av den gamla avstyckningsplanen. Jag misstänker dock att just naturområdet runt dammen kommer att sparas, särskilt som kommunen för närvarande tydligen planerar att bygga på de öppna ängarna utmed Lövekullevägen igen.

Bebyggelseplanerna för den öppna marken i Lövekulle poppar upp regelbundet, med ungefär tre års mellanrum, och särskilt det stora fältet vid krönet av Lövekullevägen är hotat. Det skulle vara förödande för hela miljön i området om det bebyggs, eftersom landskapsbilden är så fantastisk - öppna fält inramade av skogklädda kullar, som sluttar ner mot sjön i norr. Nu är det tydligen dags igen för enligt Niklas och Katrin kommer ett nytt planförlag för ängarna i Lövekulle att presenteras på onsdag. Jag hoppas de har fel, för själv har jag inte hört eller sett något , snarare har det i lokalpressen talats om att bara bygga borta vid Mjörnvallen, och spara just den stora ängen vid krönet av Lövekullevägen– såvida jag nu inte har lyckats glömma bort eller förtränga det.

Vi får väl se på onsdag, när den nya översiktsplanen för Lövekulle-Skår tydligen ska presenteras.

Mitt sociala liv är normalt väldigt begränsat nu för tiden, och inskränker sig mest till två aktiviteter;

- ett dagligt glas eftermiddagsvin med Gun och Göran, (ibland följt av en gemensam hundrunda till Lövekulle Udde)

- en hundpromenad i veckan med Marianne och hennes två glada welshpojkar, (fast under juli månad har Marianne varit ute på familjens sommarställe, så nu är det ett bra tag sedan vi träffades sist).

Familjen är ju rätt utspridd numera; i Blekinge, Stockholm, Varberg, Östersund, Alingsås och England, och det senaste är att Amanda nu ska flytta ännu längre bort; från England till USA. Barnen sägs vara glada, (de återvänder tydligen till ett ställe där ungarna har gamla kompisar), vi andra tycker det är rätt sorgligt. En förenande länk är emellertid fortfarande de båda sommarhusen i Lövekulle, som oftast är befolkade under lov och semestrar.

De senaste veckorna har det alltså varit fullt med folk i båda familjehusen. Boel och Lennart är uppe från Blekinge för andra gången på kort tid, Niklas och Katrin ska vara i Lövekulle under större delen av sin semester, och på tisdagen kom även Amanda på besök från Englandfrån med ungarna. Mitt i alltihop dök även Göran och Bidde Hammarskjöld upp på oväntat besök på fredagen, så det blev stor nostalgiträff på Boels och Lennarts veranda under ett par intensiva timmar, innan alla försvann igen åt olika håll.Det är åratal sedan jag senast träffade Göran och Bidde, men de var förvånansvärt oförändrade.

Efter träffen försvann Niklas och Katrin på ett par dar igen, den här gången för att hälsa på Emilie. Eftersom vädret fortfarande är stekhett, lämnade de efter sig en order att dörren till växthuset skulle öppnas och stängas morgon och kväll. Jag åtog mig morgonrutinen, eftersom jag alltid passerar runt deras husknut på snabbrundan med Nellie vid sjutiden på morgonen, och Boel och Lennart ska alltså svara för kvällen.

Lördagen blev lite rörig, eftersom jag både skulle handla mjölk och djupfryst hundmat, fylla på förrådet av lådvin och hämta ut en försändelse på posten. Dessutom hade jag Nellie med i bilen, och det blir ju snabbt stekhett i solen, men jag lyckades hitta skuggiga platser vid Lidl, Pias Hundbutik och Systemet, och Ica Maxi har ju garageparkering. (Det här var första gången jag hade ute bilen på två veckor; man drar sig ju för att köra över huvud taget i värmen).

Och naturligtvis glömde jag två av ärendena; att köpa en låda vin och att låta någon i den tillfälliga bilen utanför Maxi-huset titta på mina födelsemärken på ryggen. Det här är något som har stått på min minneslista över saker som bör göras väldigt länge, och som jag konstant lyckas glömma bort, när jag väl är inne i stan på något av mina alltmera sällsynta besök. Jag åker numera bara in när filmjölken är slut, och eftersom jag köper tre liter i taget blir det var nionde dag. Och förmodligen är förklaringen till glömskan, att jag har någon sorts underliggande oro över att födelsemärkena ska visa sig vara av otrevligt slag, och därmed behöva opereras bort.

Torkan fortsätter och en daglig rutin på sistone är att flytta runt vattenspridaren var tredje timme – (eller när jag råkar komma ihåg det). Gräsytorna struntar jag i, men jag kom igång lite för sent med vattningen, och när rhododendronen rullar ihop bladen, barrväxterna hotar att dö, och till och med de annars tåliga rosorna slokar, är det ju hög tid. Men tomten är stor, och även dammtomten är i farozonen, även om det normalt är skuggigt och fuktigt där, så det behövs många och långa skarvsladdar. Ibland brister dessutom någon av kopplingarna, så det blir massor av vatten på något oväntat ställe, men inget där det bäst behövs.

Det här är dessutom den tredje torrsommaren på rad, så även en del av de gamla träden drabbas. Det är åtskilliga döda träd i skogen bakom Niklas hus, som Tvillingarna ska få ta ner senare i höst. (Alla vedbodar är för tillfället tomma, och behöver fyllas till vintern, men det är en ringa tröst när till och med fullvuxna ekar dör i torkan). Det här är dessutom den tredje torrsommaren på rad, förra årets vattenräkning var astronomisk, och den här lär inte bli billigare. Men nu har det ju utlovats regn under flera dagar i nästa vecka, så jag hoppas att åtminstone vattenmagasinen kommer att fyllas på ordentligt.

Just nu är det egentligen för torrt och soligt för trädgårdsjobb, men jag har aldrig varit mycket för att ligga på badstranden. Även om det, enligt rapport från en av grannfruarna är 20 grader i vattnet . Vattenståndet i näckrosdammen är också redan oroväckande lågt, så jag har dragit en slang från huset till övre dammen, för satt fylla på. Jag stängde av den efter nästan ett dygn, men den skulle egentligen behövt vara på ännu längre. För tillfället ägnar jag mig annars åt att rensa i växthuset och säkerställa nästa vinters brasvedsförråd, genom att köra upp ved från Niklas förråd, till mitt eget, som var nästan helt tomt.

Ett annat återstående jobb, som jag behöver ta tag i under sommaren, har också att göra med kommande vinters brasor. Det är ett par jättestora högar med torra grenar och kvistar; resterna av ett par träd som föll under de senaste vinterstormarna. Dessa ska klippas i småbitar, och sedan förvaras i gamla apelsinlådor under tak, för att slutligen användas till tändved i mina båda braskaminer. För tillfället är både tändveden och brasveden helt slut, men eldningssäsongen är ju också slut vid det här laget.

Det finns också ett par döda träd i skogen bakom Niklas & Katrins hus, som jag planerar att betala antingen ”pensionärstvillingarna” eller ”Svantes pojkar” för att såga upp till ved under sommaren. Sedan lär det behövas en arbetshelg för Familjen Familj vid vedklyven, eftersom stammarna är rätt tjocka. Förhoppningsvis kommer jag att kunna fylla vedboden igen lagom till nästa eldningssäsong. (Gun har faktiskt köpt färdig brasved i år, men där är jag själv inte riktigt ännu).

Tills vidare kör jag upp någon skottkärra med ved om dagen, från Niklas förråd till mitt eget, som så småningom ska fyllas inför nästa eldningssäsong, då jag brukar ha dagliga brasor i båda eldstäderna.. Wellfeltarna använder väldigt lite ved själva, även om de ibland fraktar upp några säckar till Stockholm i bakluckan, för att använda till mysbrasor där. Och även om Niklas svarar för vedklyven, så är ju träden från min tomt och det är jag som betalar tvillingarna för jobbet att fälla och såga upp dem.

I övrigt handlar sysselsättningen just nu om att ta hand om resterna av alla gamla förökningsprojekt. Det finns fortfarande förvånande många krukor med småplantor i växthuset, trots att jag slutade med de årliga frösådderna för flera år sedan. Mest är det rotade sticklingar, från ett par grenar av rhododendron, som jag råkat bryta av misstag under lövräfsningen. De flesta av småplantorna kommer alltså från samma buske, en gammal williansianumhybrid, med stora rosa klockblommor. De andra måste vara rester av den sista frösådden, som gjordes för ett par år sedan, mest Rh. Aksel Olsen och någon namnlös wardii-hybrid.

Några av småplantorna heter emellertid enligt etiketterna Rh. friesianum x decorum Fast några uppgifter om vad hur just den hybriden egentligen ser ut hittar jag inte någonstans på nätet. Däremot finner jag Rh. Decorum, som är en storvuxen och vit art från Kina, och Rh. Friesiane, som är en ganska ny ljusgul korsning mellan R. ‘Maraike’ och R.‘New Comet’ (som båda har den gula Rh. Wardii i sina anor). Så småningom hittar jag dock faktiskt anteckningar i min gamla förökningsdagbok från 2019. Tydligen är dessa plantor rester av min sista frösådd av rhododendron från 2019, då jag lär ha varit ute efter just gula Rhododendron, som ju generellt är sällsynta. Det är något av ett under att de över huvud taget har överlevt fram till nu.

Vi växtnördar blir ofta lite konstiga, och vill helst ha tag i så ovanliga sorter som möjligt. Och det tycks jag ha lyckats med den här gången. Förmodligen är just de här, för tillfället ganska oansenliga plantorna, en sällsynt raritet, som jag borde vårda speciellt ömt. Men vem bryr sig egentligen om rariteter eller ens latinska namn längre? Förr eller senare kommer ju växtetiketterna ändå att blekna eller trilla bort och jag kommer att ha glömt hela förhistorien. Mitt minne är redan katastrofalt dåligt, och vid fyllda 82 år kan det ju bara gå utför i framtiden. 

Nu åker i alla fall alla småkrukorna ut på bakre altanen, för att så småningom avancera till mellanförvaringen i ”Rosengården”. På lite längre sikt har jag tre olika utfyllnadsprojekt, där jag kontinuerligt dumpar höstlöv, och där de här plantorna så småningom kommer att hamna. Ett ligger uppe i gränshörnet mot van der Puttens tomt, och de båda andra på olika nivåer i bergspartiet norr om ”Rosengården”. Löven där är fortfarande inte fullt nerbrutna, så det lär nog dröja minst ett år innan de är klara för plantering. Och det är lika bra, för de krukade plantorna behöver ändå växa till sig. 

Numera får förökningsprojekten anses vara avslutade, men jag är faktiskt riktigt stolt och nöjd med resultatet. Huvuddelen av de egenförökade buskarna har används till randplanteringar mot de omgivande vägarna, och utmed ett par större öppna gräsytor vid både stora och lilla dammen. Dammparken är faktiskt numera förvånansvärt lättskött, eftersom buskskärmarna i stort sett sköter sig själva, och jag ibland får hjälp med gräsklippningen av syskonbarnen, som har sommarhus alldeles intill. Tidigare slog jag gräsytorna med lie, numera blir det faktiskt motorgräsklippare framåt sensommaren.

Redan ibörjan av förra veckan slog bladen till vinrankan ut i växthuset, trots att jag inte har använt de el-element, som faktiskt finns där, under de senaste två vintrarna. Några blomknoppar syns däremot inte till, så det är tveksamt om det blir några druvor i år. Förra vintern gick ju utetemperaturen aldrig under noll, men i år har det varit nattfrost under en längre period av våren trots soliga dagar, nu senast natten till söndag, då det var ordentligt med is på bilrutorna.

Mitt växthus är dock av ”påhängstypen”; d.v.s det sitter på husgaveln med en dubbeldörr rakt in i det gamla vardagsrummet. Dörren är bara en sommardörr, så det läcker rätt mycket värme igenom den vintertid, men det kompenseras av att braskaminen tre meter bort är vänd rakt mot växthusdörren. Så trots att min datorarbetsplats sitter knappa två meter från växthusdörren, har jag aldrig besvärats av kalldrag från glasdörren. Efter att takskivorna byttes ut har växthuset fungerat oklanderligt, och den gamla vinrankan bär oftast rikligt med blåa druvklasar varje år. Druvorna är små men söta, så de är ett uppskattat kosttillskott på somrarna Frågan är dock om det blir några i år; hittills har jag inte sett till några blomklasar.

Under riktigt svinkalla vintrar har jag också möjlighet att slå hela växthuset i sjok av bubbelplast, vilket jag alltså inte har gjort de senaste två vintrarna. Långväggen mot granntomten är dock ”tilläggsisolerad” med lösa skivor av kanalplast, lutade mot väggen. Skivorna, som blev över när jag bytte tak för tre år sedan, fungerar även som insynsskydd mot grannen, som annars skulle kunna titta rakt in i mitt vardagsrum. Eftersom växthuset räknas som uthus gäller nämligen regeln om 1.5 meters avstånd till tomtgränsen istället för de vanliga sex, så växthuset står väldigt nära deras tomtgräns.

Mitt förökningsintresse har avtagit under de senaste åren, och växthuset används numera mest för vinterförvaring av krukade uteväxter, som inte är fullt härdiga. men fortfarande står det några plastlådor fyllda med småkrukor från gamla frösådder i växthuset. Och trots att jag allt oftare glömmer att vattna, har förvånande många ändå överlevt vintern, och håller just på att bryta med nya skott. Bl.a någrakastanjer, som jag tydligen stoppade i fickan när jag passerade Ekebacken i höstas, och helt hade glömt bort sen dess. Hästkastanj hör faktiskt till de träd som jag inte har i dammparken ännu, så de här plantorna blir ett välkommet – om än ganska oplanerat - tillskott. .

Vid det här laget börjar mitt minne att bli allt sämre, och jag glömmer ofta bort namnen på de växter eller buskar som blommar när jag passerar på mina morgonvandringar. Både far och jag samlade på sällsynta växter, och det är extremt irriterande när man inte kommer på vare sig det svenska eller latinska namnet. Många samlare har namnlappar på allting i sina trädgårdar, men det tyckte jag var fult och störande. Men som tur är förde jag anteckningar, så det finns växtlistor, och och de flesta växtetiketterna finns också kvar, samlade i en stor plastlåda, så oftast går det att rekonstruera. Alla småkrukor med frön och sticklingar har förstås också etiketter, men vid det här laget har texten bleknat till oläsbarhet på de flesta.

Jag har haft det här växthuset väldigt länge, det är från fars tid. Han och jag körde ner till centrala Tyskland någon gång i början av sjuttiotalet, för att importera varsitt växthus. På den tiden fanns inga monteringsfärdiga växthus tillgängliga i Sverige, så våra blev något av en sensation, och jag minns att det var en artikel i GP om mitt eget växthus, med bilder och allt. Året efteråt kom den tyska tillverkaren till Sverige med fru och barn, och familjen stannade ett par dagar i Lövekulle. Far hade kommit med en av de vanliga och – som han trodde – till intet förpliktigande artighetsfraserna; ”Om ni kommer till Sverige någon gång måste ni komma och hälsa på”. Något sådant ska man aldrig säga till en tysk, fick vi veta efteråt. Besöket var jobbigt, för att de var så många och stannade så länge. Och naturligtvis för att de inte talade ett ord engelska. Min egen skoltyska var rätt rostig, och dessutom bristfällig, men jag minns att jag var ute och red med dottern, (vi hade två hästar i garaget på somrarna under den tiden).

Båda växthusen finns alltså fortfarande kvar och har varit till mycket glädje under årens lopp, särskilt under perioder med köldvintrar. De kalla vintrarna var vanligare på åttiotalet, men det har varit en del riktiga fimbulvintrar även efter sekelskiftet, framför allt åren 2009-10. Numera används växthuset som sagt mera till vinterförvaring av krukor och utplanteringsväxter än till förökning. Just förökningsintresset har gått i vågor hos mig. Det har funnits perioder då både växthuset och verandan på baksidan av huset varit fullproppat av småkrukor med fröplantor och sticklingar., men på senare år har förökningsintresset avstannat.

I år hade jag inte ens brytt mig om att fröså tomater, men det löste sig ändå, efter Wellfeltarnas senaste besök. De presenterade mig nämligen med tre tomater och en gurka, som alla var på god gång. Krukorna fick tillbringa första dagarna i fönstret vid datorn, men efter att vårvärmen plötsligt slog till under måndagen har de fått flytta ut i växthuset.

För tillfället finns det annars bara ett dussintal småkrukor med med sticklingar i växthuset. Enligt etiketterna ska det vara Rh. Summerwind och Rh. Aksel Olsen, plus något som tydligen heter Friesianum decorum, och som jag inte hittar i några växtlistor på nätet. I övrigt kommer de flesta sticklingarna från en stor gren från en av mina gamla williamsianumhybrider, som jag av misstag råkade bryta av när jag räfsade i höstas. Eftersom jag alltid har svårt att kassera levande växter, delade jag upp grenen i ett antal småsticklingar, som sedan har tillbringat vintern i växthuset, och mot alla odds har rotat sig nästan hundraprocentigt. Rhododendron är annars normalt ganska svårförökade, men just williamsianum och dess hybrider rotar sig lätt, och sticklingarna har alltså överlevt vintern trots ouppvärmt växthus och falnande skötselintresse. .

Nu är de alltså ordentligt rotade, och ska få komma ut i dammparken när vårvädret känns lite stabilare. Vid det här laget är i stort sett alla skärmplanteringar där klara, men det finns ett par ytor, (bakom grönsakslandet och i hörnet mot Puttens), där jag fortfarande håller på att fylla upp med höstlöv. Löven är inte tillräckligt nedbrutna för plantering ännu, så småplantorna får nog ha en mellansejour i det gamla grönsakslandet bakom uthuset, där jag ändå sällan ids odla några sommargrönsaker numera.

Vattenståndet i dammen har blivit extremt lågt efter den långa sommartorkan, och botten var blottad på en bra bit vid utloppet, så redan förra veckan bestämde jag mig för att fylla på med vattnet till bäcken. Det fick sedan rinna ett helt dygn, och nu ser näckrosorna ut att ha det bättre. Jag har också försökt fördröja utflödet så mycket som möjligt, genom att höja nivån innanför en låg stödmur, upp till samma nivå som omgivande stigar. Och redan för två veckor sedan dumpade jag ett par kärror väggrus närmast vattnet, för att förhoppningsvis täppa till en del hål i stödmuren.

Nu när det blivit lite svalare har också arbetslusten återkommit, och det blev åtskilliga nya kärror grus redan under förra helgen för att höja nivån på stigarna runtomkring. Projektet har hela tiden växt. Från början planerade jag bara en begränsad utfyllnad vid det ursprungliga utloppet till stenkistan. Men efter ett par torrsomrar, när jag har behövt fylla på nivån i dammen med vattenledningsvatten flera gånger, beslöt jag mig för att försöka begränsa utflödet lite bättre. Det ena leder till det andra; börjar man justera nivån på något ställe drar det ofta med sig konsekvenser i andra delar av närområdet. Stödmuren mot dammen har nu höjts med ett par skift, och utfyllnaden, som från början hade en rätt blygsam omfattning, har höjts upp till samma nivå som omgivande stigar, och därmed ökat betydligt i volym.

Det innebär också att jag plötsligt har fått ont om utfyllnadsmassor, eftersom de flesta av mina äldre lövkomposter numera redan är tömda, och de kompostringar som återstår runt dammen till större delen är fyllda av vass, som drogs upp av Niklas under årets dammrensning. Med vassen följde rätt mycket rötter, som fortfarande inte är nerbrutna, så just de komposterna lär behöva ligga till sig ett bra tag innan de blir användbara. Jag kommer alltså förmodligen inte att kunna avsluta det här jobbet innan de nya höstlöven hunnit fylla på lagren igen. Det är faktiskt första gången som just det här inträffar, och det är rätt irriterande att inte kunna avsluta ett projekt på grund av materialbrist.

Jag har dock redan börjat fundera på vad jag ska plantera där. Det är en väldigt exponerad plats där två huvudstigar löper tillsammans mot den norra entrén, så det bör ju vara något rätt spektakulärt man väljer för planteringen. Alltså antingen fin vårblomning eller sprakande höstfärg – (eller helst bådadera). Samtidigt är växtförhållandena lite problematiska, eftersom det, åtminstone delvis, kommer att vara sakta flödande vatten i botten av utfyllnaden, bara ett par decimeter under markytan. Vad jag än väljer att plantera måste alltså vara något som klarar att stå med rötterna i vatten mer eller mindre permanent. Jag har redan börjat titta i växtkataloger, men någon plantering blir det förmodligen inte i år, om jag nu inte lyckats hitta något riktigt fördelaktigt under höstrean på plantskolorna. Det är onödigt att riskera vinterskador, särskilt som sortimentet så här års alltid är begränsat.

Mitt andra utfyllnadsprojekt uppe vid gränsen mot Puttens hade också mer eller mindre stannat av under värmeböljan. Men nu när det börjar bli lite svalare har jag återtagit det ganska tunga jobbet med att köra upp kärror med väggrus och jord från dubbelkomposten vid uthuset, för att avsluta uppfyllnaden. Men även där kommer jag ganska snart att få brist på organiskt material, eftersom bara hälften av den högra komposten återstår vid det här laget. Och inte heller där lär det bli någon plantering i år. Jag har visserligen ett tiotal självförökade rhododendron på gång, som är tänkta att hamna uppe i det här hörnet, men de är lite för små ännu för permanent placering. Förmodligen kommer de dock att att få övervintra i sina krukor häruppe. (Om de inte dör ut under tiden, eftersom jag ofta glömmer att vattna dem).

Samtidigt som jag jobbat med utfyllnaden uppe vid min tomtgräns, har Puttenn bestämt sig för att snygga upp på sin sida. Det ganska fula vedskjulet, som dessutom lutade betänkligt in mot min tomtgräns, har nu flyttats över till andra tomthörnet, vid stigen mot trappan, och han har redan hunnit plantera en del buskar på sin sida av staketet. Det kommer alltså att bli ett definitivt lyft i den här delen av tomten, men mycket jobb återstår fortfarande.

Sommartemperaturerna håller i sig, och vi väntar fortfarande på den där riktiga rotblötan, som ska gå ner djupt och rädda de stora träden. Det finns oroväckande många stora träd på granntomterna, även om både dammtomten och min egen har klarat sig hyggligt hittills, förmodligen för att jag har stödvattnat en del, åtminstone periodvis.

Det har skvätt lite grann under nätterna sista veckan, men dagarna har för det mesta varit soliga, så jag har inte blivit blöt en enda gång under hundrundorna. Vilket i och för sig är bra, men i det här läget skulle jag gärna tåla en omgång våta kläder i utbyte för en rejäl rotblöta.

Torkan märks påtagligt genom nivån på dammen, där en bra bit av botten vid utloppet låg blottad förra veckan, innan jag vred på kranen för att fylla på med vattenledningsvatten. (Något som man normalt inte ska göra, dels för att undvika slöseri med dricksvatten, men också för att kranvattnet är klorerat, vilket påverkar en del vattenlevande organismer negativt).

Just dammutloppet har ocksåvarit målet för den minimala aktivitet på skogstomten som jag orkat med i värmen. Jag ångrar bittert att jag lät Skanskas killar övertala mig att anlägga ett bräddavlopp i det nordligaste hörnet, när vägarna byggdes runt dammen i början av tvåtusentalet. Motivet, enligt dem, var att undvika att dammen skulle svämma över, ut på angränsande vägar, vid kraftiga regn. Problemet har sedan visat sig vara det rakt motsatta. Alldeles för mycket vatten går dagligen ut genom bräddavloppet, och under de senaste årens torrsomrar har vattenståndet varit så lågt under sensommaren, att näckrosbladen står som kabbelekor rätt upp i luften.

Under sommarenhar jag därför höjt stödmuren mot dammenvid utloppet med ett par skift, och fyllt upp svackan innanför med i stort sett all halvfärdig lövkompost som fanns tillgänglig i de många ringkomposter som står utspridda i parken och uppe på arbetsytan innanför taxushäcken. Nu har jag slut på kompost, och måste vänta på de nya höstlöven, men eftersom uppfyllnaden kommer att sjunka ihop betydligt efterhand som löven förmultnar, kommer det här partiet inte att bli klart för plantering förrän till våren, (och det är i bästa fall).

Synd, för det här är en viktig blickpunkt i dammparken, exponerad från många håll, och omgärdad av två huvudstigar. Nå, det ger mig å andra sidan tid att fundera på vad jag ska plantera här. Det bör vara något spektakulärt, helst med både vacker blomning och sprakande höstfärg. Azaleor skulle kunna vara en möjlighet, några av dem har fin höstfärg, och de har ett ytligt, utbrett rotsystem.

Men kanske jag slopar kravet på vårblomning och väljer någon form av japansk lönn, Acer palmatum, istället. Det finns ett stort urval av dessa, rödbladiga och i olika gröna nyanser, både med vanliga lönnblad eller finbladiga, (”dissectum”). Gemensamt för dem alla är att de har spektakulär höstfärg. Jag har alltid gillat japanska lönnar, så det finns redan ett antal av dem på olika ställen i parken, t.ex namnsorten Osakazuki.. Problemet i just det här fallet är att de visserligen vill ha god tillgång på vatten, men även stå väldränerat. Här kommer ju grundvattenståndet att variera med vattenytan i dammen, som åtminstone under långvariga perioder kommer att stå rätt högt, även om överskottet hela tiden rinner ut via utloppet.

Jag får nog fundera vidare ett tag, kanske tills höstreorna på plantskolorna börjar. Det var länge sedan jag gick på plantskola, så jag börjar bli lite sugen igen. Det blir förmodligen både en en azalea och en japansk lönn, men kanske lönnen i slutändan hamnar på en annan plats i parken. Det finns fortfarande ett par mellanrum i randplanteringarna som behöver fyllas. Och så har jag ju uppfyllnadsprojektet vid Amandas tomtgräns, som också börjar bli klart för plantering...

Så här års dominerar oftast en eller två färger i dammparken. Förra veckan var det gult, med smörblommor, forsythia och maskrosor. Denna vecka är det vitt och lila, och det vita beror inte på maskrosornas fröbollar, för dessa har aldrig ens haft en chans i mitt område. Jag har nämligen en oskriven överenskommelse med maskrosorna; Så länge de inte blommar får de stå kvar, men så fort en maskrosblomma slår ut åker hela plantan upp, med rot och allt. (Som en följd av detta är det betydligt färre maskrosor längs ”mina” vägkanter, än i resten av området, och jag önskar att fler skulle följa min strategi, för de lätta fröna flyger ju långt).

Det vita kommer istället från storvuxna perenner som Vipprams, Hundkex och Körvel, och marktäckare som Tiarella, Myskmadraoch Häxört. Och bakom huset lyser mina tidiga gula pioner som bleka månar i det tidiga morgonljuset. Peaonia Mlokosewitskii heter de – bara namnet är ju magiskt. Vitt lyser även många buskaroch träd, som Olvon, Shersmin, Snöbollsbuske och Äppelträd, och dessutom ett stort antal vitblommande rhododendron. Mest är det Rh. Cunninghams White, men redan börjar även de vitblommiga Catawbiense slå ut, tillsammans med den vanligaste formen av Catawbiense, som ju är lila. För ännu mera violett svarar en blommande rödbladig Malus vid vändplatsen, och just nu blommar dessutom syrenerna. Mina egna syrener är än så länge ganska oansenliga, eftersom de är uppdragna från sticklingar och rotskott. Men grannen i huset längst ner mot fältet har en magnifik lila syrenhäck, som just nu blommar så överdådigt att man nästan slås ut av doften, när man passerar.

Fast den absolut dominerande färgen så här års är förstås grönt, eftersom ekarna nu har slagit ut, och förvandlat den tidigare skira grönskan till vad vi som barn brukade beskriva som ”grön spenat”. Det innebär att buskskärmarna snabbt håller på att bli ogenomträngliga för insyn i de partier där det är ”färdigplanterat”, och att de sträckor som fortfarande behöver påfyllning framstår tydligt. Det lär nog bli besök på midsommar-reorna hos de lokala plantskolorna även i år, även om en del av luckorna beror på att tidigare plantering bestått av självförökade småbuskar; sticklingar och fröplantor, som alltså fortfarande behöver växa till sig.

Jag stötte också på en pytteliten planta av rödbladig bok i stationsskogen, under morgonrundan med Nelly. Det brukar dyka upp småbokar där då och då, som alla tydligen härstammar från ett par mastiga gamla vårdträd på Ekebacken. Men just det här exemplaret var ovanligt intensivt mörkrött, så det kommer nog att petas upp nästa gång jag råkar ha en kniv med mig på hundpromenaden. (Inget jag gör särskilt ofta nuförtiden, men eftersom den lilla plantan står nästan ute i en angränsande stig, så lär den ändå inte ha någon överlevnadschans där den växer. Den kommer att få det mycket bättre i ett av mina utfyllnadspartier längs vägkanten.

Det långsiktiga målet är ju trots allt att återskapa den ursprungliga känslan av skogsglänta runt näckrosdammen, genom att stänga utblicken mot den nytillkomna bebyggelsen. Det är förstås bara åsynen av husen jag vill stänga ute, ägarna är välkomna in i parken för att vandra på stigarna. Och det är ett väldigt långsiktigt projekt, som kommer att ta många år att fullbordas. Själv lär jag aldrig hinna se just den här lilla boken förvandlas till ett mäktigt träd, men jobbar man med parkplanering måste man tänka över generationsgränserna.

Vecka två känns egentligen som den första veckan på det nya året, både eftersom nyårs- och trettonhelgen på något vis hänger samman med julfirandet, även om trettondagen spillde över på måndagen i vecka två.

Dags ändå att försöka sammanfatta en del av vad som skett under år 2019, såväl stort som smått.

Utrikespolitiskt har det varit ett struligt år, för att uttrycka det milt. Nyheterna domineras alltför ofta av oro för vad Trump och andra instabila världsledare ska ta sig till härnäst. (Och då har jag ändå inte räknat in den fruktansvärt tragiska och onödiga flygkatastrofen i Teheran, som ju tekniskt sett hör till år 2000).

Även i den lilla del av världen som mitt woodland utgör, har det varit ett besvärligt år.

De varma vintrarna är i linje med övriga tecken på GlobalWarming, särskilt som förra årets januari också var osedvanligt varm. Och även i år blev det en ovanligt lång sommartorka, om än inte lika svår som 2018. Den varade i en dryg månad, men vid det här laget har förstås vattenmagasinen återhämtat sig med råge, eftersom antalet soldagar under de senaste tre månaderna lätt kan räknas på ena handens fingrar. Samtidigt rasar enorma skogsbränder i Australien sedan månader tillbaka p.g.a torkan och hettan där. Extremväder kommer att bli allt vanligare framöver, säger meteorologerna.

I mitten av mars damp vattenräkningen för fjolåret ner. Den var förstås astronomisk, vilket ju var väntat efter den extremlånga torrsommaren 2018. (Årets vattenräkning lär också bli hög, eftersom spridaren gick mer eller mindre nonstop under hela juni). Även restskatten blev f.ö astronomisk, så trots att jag försökt sprida ut betalningarna under hela året, har jag haft svårt att betala månadsräkningarna under hösten. Och med tanke på att jag har haft ett högavlönat jobb under större delen av mitt liv, är det lite anmärkningsvärt. Man förväntar ju sig ändå att kunna leva på sin pension. (Jag skulle förstås kunna sälja lite aktiefonder, men eftersom årets restskatt är en följd av att jag gjorde just det förra året, så låter jag hellre bli. Det känns nästan som att slänga extrapengarna i sjön, om man ändå ska skatta bort huvuddelen).

Det har också genomförts ett storjobb i parken under året, som blev rätt dyrt, även om det betalades solidariskt av hela familjen. Trätrallarna på både bågbron och sittplatsen på ön var uppruttna, och behövde definitivt bytas ut. Det gjordes gemensamt av Familjen Familj, under en intensiv arbetshelg. På ön blev det nu stenläggning istället, vilket ju lär få betydligt längre livslängd. De ruttna brädorna hamnade så småningom på det årliga höstbålet, som blev ovanligt stort i år.

Bålets storlek berodde delvis på en gammal pil, som föll redan i januaristormen förra året och knäckte en av mina gatlyktor. Tvillingarna sågade så småningom upp stammen, och under hösten eldades de sista resterna av den upp, tillsammans med grenar och kvistar från övriga träd som ramlat eller fällts under året. Även denna insats utfördes gemensamt av Familjen Familj under en intensiv arbetshelg, då samtidigt flertalet av de uppsågade vedklamparna klövs med den gemensamma vedklyven, och staplades in i vedskjulen.

(Även nu under vintern har mitt arbete utomhus dominerats av ved, eftersom jag eldar dagligen i två eldstäder. Det blir många skottkärror i veckan, som fraktas från vedboden till bakdörren, och vidare in i huset, för att bidra till uppvärmningen. Kul, tycker Nelly, som fortfarande vid åtta års ålder gillar att bära runt vedträn och förvandla dem till småflis på golvet i diverse rum).

Det har också blivit en del större egna projekt under året. Under sommaren rensade jag upp och gjorde i ordning stödmurarna till både entrélandet och det sydvästra tomthörnet, bl.a för att få till permanenta växtplatser för de sista av Glendoickrhododendronen från 2018, och även tre nya buskar som jag fick i 80-årspresent av Annas familj. Både entrélandet och rundeln i Rosenlandet har också fått nytillskott i form av varsitt vårdträd; ett japanskt hängkörsbär i entrélandet och en uppstammad vitblommig Malus i Rosenlandet. Även stödmurarna till ett par av terrasserna på nordvästsidan av huset har fixats till och jordytan höjts. En hel del plantering återstår fortfarande, men jag har ju gott om småplantor på tillväxt i växthuset.

Senare fasnade jag i att börja rensa hela området mellan uthuset och det gamla rhododendronlandet från vildkaprifol, som hade spridit sig så våldsamt att dem dödat ett antal riktigt stora buskar och träd, genom att helt enkelt strypa dem. Det visade sig dock rätt enkelt att bli av med de sega rankorna, genom att helt enkelt börja dra i en ända och sedan nysta upp dem till kransar. (Även dessa hamnade så småningom på höstbålet).

Mot slutet av sommaren gav jag mig på det norra utloppet till näckrosdammen, och höjde upp det en halvmeter, med hjälp av en låg stödmur in mot vattenytan. Huvudsyftet var att minska utläckaget ner mot fältet, och att generellt höja vattenytan, som efter två torrsomrar bitvis varit oroväckande låg. (Just nu, kring årsskiftet, är vattennivån snarare i högsta laget efter alla höstregn, men det rinner fortfarande friskt i bäcken ner mot fälten, så jag tror inte jag behöver oroa mig för översvämningar).

Det senaste trädgårdsprojektet, som fortfarande är oavslutat, är tomthörnet upp mot Amandas och Puttens tomter. Syftet med det är mest att få till ett tillräckligt jorddjup för att kunna plantera några rhododendron där, som insynsskydd.

I övrigt handlar årets trädgårdsjobb mest om underhåll och beskärning. Vildvuxna busk- och klängrosor börjar delvis hindra framkomligheten både i portalerna och på stigarna, och jag kommer nog att behöva binda upp rankorna och även göra en radikal beskärning här och var i vinter. Men eftersom det delvis innebär klättrande på stegar, vilket jag numera helst undviker, så skjuter jag problemet framför mig. Kanske kommer jag i slutändan att vältra över uppgiften på Niklas eller Tvillingarna.

Även mina båda stora bambubestånd har börjat bre ut sig omåttligt, och inkräktar på de angränsande stigarna, särskilt när axen blir tunga av regnvatten. Jag har inte bestämt mig ännu för hur jag ska hantera det, men någon form av begränsning kommer att krävas, eftersom jag helst inte vill ta till uppbindning mitt ute i en naturpark. Förhoppningsvis hjälper det med stensättning av marken närmast ytterkanten av bestånden, för att stoppa nya uppslag i periferin. De befintliga bambustammarna bör ju rimligen bli tjockare, och därmed stabilare, med tiden.

Vägrenarna blev aldrig klippta i år, p.g.a någon konflikt mellan vägföreningen och entreprenören. Ungefär samtidigt vägrade min egen gräsklippare att starta igen, men eftersom det då redan var en bitin på hösten, och det dessutom är ett återkommande problem, bestämde jag mig för att vänta med att lämna in den på service förrän nästa år. (Som en följd av detta har den årliga lövräfsningen av gräsytorna blivit ännu jobbigare än vanligt, med halvlångt gräs förutom ovanliga stor mängder med höstlöv, och ett par veckor in i januari har jag inte ens hunnit klara av hela den inre ängen. Än så länge är det ju plusgrader, men förra året kom den första snön mot slutet av januari, och sedan gick det inte att räfsa igen förrän förrän bortåt mitten av mars, då vårblommarna redan hade börjat sticka upp överallt. Förhoppningsvis hinner jag lite längre i år, men det är ett segt och tråkigt jobb).

De flesta gatlyktorna la av i början av september och förblev mörka ända till mitten av november. Glödlamporna i mina egna trädgårdslyktorlängs bäcken har dessutom varit ur funktion ända sen i jamuari förra året.. Det gjorde eftermiddags- och kvällspromenaderna med hunden extra struliga, eftersom jag måste ha med mig en ficklampa, för att se var jag går. Egentligen gillar jag ju nattmörker, och det är dessutom viktigt för både fladdermöss och ugglor, men man blir ju inte yngre med åren, och speciellt mitt mörkerseende har försämrats ordentligt. Så den här perioden blev jobbigare än förväntat, och jag har fortfarande inte fixat mina egna lyktor, eftersom en av dem skadades, när sälgen föll, vilket innebär att en elektriker måste kolla den först.

Pumpen till bäcken la också av i början av hösten, men även här bestämde jag mig för att vänta med att fixa den till nästa år, eftersom säsongen ändå var långt gången, och jag normalt stänger av bäcken under vintermånaderna. Troligen kommer det att behövas en ny pump, vilket är ännu en anledning till att jag skjuter upp det hela.

Så här vintertid tillbringar jag annars en alldeles för stor del av min tid framför datorn, och även med den har det varit en del strul under året. Jag har aldrig varit bra på maskiner och elektronik, trots att jag gått på teknisk högskola. Därför är jag ganska hjälplös, när datorn krånglar – och det har den alltså gjort en hel del. Mejlen lägger ibland av att fungera, förmodligen för att jag får massor av skräpmejl, och inte kommer ihåg att rensa brevlådan tillräckligt ofta. Datorn har också börjat bli irriterande långsam ibland. Om det nu beror på att den börjar bli gammal och att jag har överbelastat den med alltför många filer, eller om det är kommunens bredband som strular, vill jag låta vara osagt. Det har även börjat dyka upp en del oönskade små pop-up-aviseringar på skärmen, om fantastiska jättevinster, som jag påstås kunna få ut, om jag bara klickar på länken. Vilket jag naturligtvis aktar mig för att göra - fullt så dum är jag ju ändå inte.

Min normala reaktion när datorn krånglar, är i första hand att ignorera och/eller klicka bort, i andra hand att stänga av och starta om. Ibland fungerar det, ibland fungerar det inte alls. Tredje alternativet är förstås att ta med hårddisken i bilen och lämna in dem hos datorkillarna på Strömgatan, men dit har jag hittills inte kommit. Troligen är det helt enkelt dags för en ny dator, men dit har jag inte heller kommit ännu. Som så mycket annat är det en fråga om pengar….