Inlägg publicerade under kategorin rhododendron

Av Viveka Ramstedt - Tisdag 9 juli 08:49

Det blev plötsligt mer än 10 grader kallare i början av veckan, men fortfarande bara obetydligt med regn. Det sista man vill se vore ju att förra årets långvariga torka upprepas igen; det skulle katastrofalt för växtligheten, särskilt som det varit en snöfattig vinter också. Så jag började stödvattna redan förra veckan. Det gäller att hitta de mest utsatta partierna, och börja där, och en rhododendron som rullar ihop bladen är ett säkert varningstecken. Men nu kom det en liten skur på söndagen, och den här veckan ska det bli varannandagsväder, så förhoppningsvis blir det bättre i år.


Jag håller fortfarande på med terrasserna på nordsidan, vilket har visat sig vara ett ovanligt segdraget jobb. Lutande stödmurar behöver rättas till och höjas och det går åt massor med nya stenar innan jag blir någorlunda nöjd med resultatet. Stödmurarna anlades ursprungligen kring 1988, efter att huset byggts till, så de är mer än trettio år gamla. Och de stenlagda gångarna runt huset kom till under åren 1989-92, då jag arbetade i Marks kommun, och samlade platta stenar längs vägkanterna. Men under årens lopp har stensättningen på gångarna satt sig, delvis lyfts upp av trädrötter från den stora tallen vid huset, och delvis sjunkit ner i jorden mot omgivande planteringsytor. Så de en gång i tiden riktigt släta gångarna är nu ojämna och skeva och lutar åt fel håll på flera ställen.


Under de senaste tre veckorna har det blivit åtskilliga skottkärretransporter med marksten, väggrus och matjord. Och eftersom både matjorden och gruset ligger nere vid vändplatsen utanför Niklas hus, måste kärrorna köras i uppförsbacke hela vägen, så det blir rätt jobbigt. När man väl börjar ändra nivåerna på en gammal stensättning, tar det liksom aldrig slut. Lyfter man upp ena hörnet på en platt sten, påverkar det förstås nivån i andra ändan, och så måste man lyfta eller sänka litet där också. Då uppstår plötsligt mellanrum i stensättningen, som inte fanns där tidigare, och så behöver man hitta nya plattstenar, med rätt form och storlek för att fylla hålen. Samtidigt är det nästan hypnotiserande, det blir som ett pussel, där man måste hitta precis rätt bit... (Det här är säkert något som lillebror Ola kan relatera till. När man väl börjat på ett pussel går det liksom inte att sluta).


Och innan man vet ordet av inser man att man faktiskt har lagt om nästan hela stensättningen. Och att alla planteringsytorna runt omkring därmed behöver höjas. Och att de gamla slipersen i trappan och runt den sydligaste terrassen numera är genomruttna efter trettio år, och nu måste ersättas med sten. På onsdagen åkte jag därför till Beijers och inhandlade nio stycken stora, tunga och dyra betongblock, som nu fick ersätta de ruttnande gamla slipersen i trappan mot nedre nivån. Förr i tiden fanns det något som hette betonghålsten, och var mycket lätthanterligare, eftersom det fanns luftfickor i dem. Tyvärr tycks de dock ha utgått ur sortimentet. De här blocken var massiva, och så tunga att jag nätt och jämt klarade att lyfta dem i och ur bilen. Men väl på plats blir ju tyngden en fördel, eftersom det gör hela konstruktionen stadigare.

 

Det blev förstås en hel del plockande med nivåerna i trappan också, eftersom de nu fick bli tre trappsteg istället för de tidigare två, men till slut fick jag ihop det. Och ungefär samtidigt började det regna igen, så jag fick avbryta tillfälligt. Men som trädgårdsägare klagar man ju sällan på regn, särskilt som det verkligen behövs.

 

Jag flyttade bara in verksamheten i växthuset istället, och fick äntligen skolat ut årets frösådd av rhododendron. Det är ett irriterande pilligt jobb, eftersom fröplantorna är så små, så det här är nog sista gången jag beställer frö från Rhododendronsällskapet. Dessutom blev det i vanlig ordning för få av två av de fem sorterna, och alldeles för många av de tre andra. Jag har svårt för att kassera, så jag skolade ut allihop, men svinnet brukar bli stort, så det löser sig nog innan det är dags för utplantering. Samtidigt krukade jag om ett antal sticklingar av rhododendron, som jag haft i miniväxthus på fönsterbrädan i över ett halvår. De verkar ha rotat sig riktigt bra, men omplanteringen är alltid en stressfaktor, framfär allt för frösådderna. En rätt stor del av de senast skolade plantorna från årets frösådd verkar ha gått ut, förmodligen för att jag missat någon vattning.

 

Vad som däremot tycks ha klarat sig oväntat bra är ett tiotal sticklingar av min gamla Rh. Aksel Olsen, gjorda från en gren, som jag råkade bryta av, när jag fixade till hundgårdsstänglet i höstas. De har tillbringar 9 månader i dubbelkrukor i växthuset, utan vare sig undervärme eller extraljus, och tycks ha överlevt till 100% och skjutit kraftiga, nya skott. Eftersom det är en lågvuxen sort lär det inte heller bli svårt att hitta nya hem åt dem, så det här var en oväntad bonus.

 

Verksamheten avbröts av ett nytt besök från ekorrungen, som åter tagit sig in i huset och nu inte ville lämna växthuset trots den vidöppna dörren, (möjligen för att det ösregnade ute). Det är andra gången på två veckor, som jag får in den i huset, och även om den är jättesöt, blir man ju livrädd vid tanken på vad Nelly skulle göra om hon fick tag i den. Så jag måste nog vara försiktigare med att lämna ytterdörrar öppna i fortsättningen.

 

På lördagen kom det faktiskt ett rätt ordentligt regn, som varade i flera timmar. Tillsammans under veckan har det blivit mer än 25 mm, alltså en rejäl rotblöta , så nu kan man nog definitivt slappna av och sluta med stödvattningen. Det ser ut att fortsatt bli en "normaljuli", vilket alltså innebär en hel del regn under den allmänna semestermånaden. (Som trädgårdsägare har man helt andra prioriteringar än annar folk, även om man kan tycka lite synd om semesterfirarna, som plötsligt får fulväder just när de blivit lediga).

ANNONS
Av Viveka Ramstedt - Måndag 27 maj 17:17

De sista 10 åren i dagboken handlar om hur de resterande delarna av trädgården, anlades bit för bit.

Det verkar som om far bestämt sig för att göra i ordning och plantera en sektion om året, vilket alltid innebar grovarbete med flåhacka och spett, flyttande av stora stenar, och påförande av massor med matjord, torvmull och kompost. Allt trädgårdsavfall togs till vara och de tre stora nedsänkta komposterna norr om bastun var i ständig användning i en treårig cykel, allteftersom materialet bröts ner. Under tiden var det mor som svarade för rensning och underhåll av de befintliga anläggningarna, men far klippte faktiskt gräset.

 

Under de senare åren blev båda mycket aktiva medlemmar i de tre stora nationella trädgårdsföreningarna; Hortikulturens Vänner, Trädgårdsamatörerna och Rhododendronsällskapet. Kulturen i alla tre föreningarna var inriktad på att rädda, föröka och sprida sällsynta och exotiska trädgårdsväxter, och det påverkade förstås växtvalet i fars trädgård, som gick från att vara naturträdgård till att bli samlarträdgård. Man importerade, frösådde och tog sticklingar i stor skala, och i kulturen ingick att dela med sig av överflödet. Det gjorde man genom att byta, skänka bort eller sälja till löjligt låga priser. Man visade ofta och gärna upp sina trädgårdar, och efter varje trädgårdsvandring hade alla trädgårdsbesökarna med sig massor av småkrukor hem.

 

Den stora rhododendronplanteringen i sydosthörnet av tomten tillkom under 1965. Vid det här laget hade rhododendronintresset verkligen tagit fart.

 

Samma år planterades också hydrangean, som numera täcker nästan hela bastun, inklusive taket. Ytterligare en hydrangea sattes vid den stora tallen på gräsmattan, och vid en annan stor tall planterades en Japansk Träddödare. Vi barn tyckte att blotta tanken på att en slingerväxt skulle kunna döda en jättestor tall var jättekomisk, men ett trettiotal år senare täckte faktiskt Träddödaren hela kronan på tallen, och trädet dog. Stumpen av stammen, liksom en rest av träddödaren, finns fortfarande kvar, och ibland när det blåser från sydost försöker den sträcka sina tentakler för att nå en en annan tall i närheten. Det gäller att hålla ögonen på den, för den är säkert kapabel att döda ännu ett träd, om den får chansen.

 

Åren 1965-66 var tydligen annars riktiga katastrofår; sommaren 1965 för en invasion av ekvecklarelarver, som i princip åt upp allt grönt, och vintern 1965-66 för temperaturer ner till minus 30-35 grader, och dessutom en långvarig period med barfrost på våren. Listan på döda växter våren efter var ganska lång, men far lät sig inte nedslås, utan planterade genast massor av nya träd, buskar och perenner, och dessutom ett fyrtiotal liljelökar av 16 olika sorter. (Jag minns speciellt liljorna, eftersom det var början till fars liljemani, som pågick under några år. Ola engagerades senare att fotografera alla liljorna under blomningen).

 

Under 1966 inriktades fars ansträngningar mest på nordvästra hörnet. Där planterades under de närmaste åren flera exotiska träd, som fortfarande finns kvar, bl.a Ginko biloba, Metasequoia glyptostroboides, och slöjgranen, Picea breveriana. Den långa listan på alla nyplanteringar under året avslutas med ordet PUH!


Kryddlandet på höjdplatån, där "dansbanan" nu ligger, anlades 1967, liksom stora delar av Rosenlandet, (numera omdöpt till Pionlandet, eftersom de flesta av rosorna, på rosors sätt, dött ut under åren. Rosen Polstjärnan vid norra grinden, som inköptes 1968, finns dock fortfarande kvar). Även landet längs staketet mot vändplanen, med bl.a Syrén, Gullregn, Fläder, Taxus, Gantoftarosor och Cornus mas, rustades upp under 1967. Åtskilliga nya barrträd tillkom också under 1967.

 

Och så förstås den stora händelsen under året; Hela staketet, som då var 8 år gammalt, skrapades och målades av Ola och Gun.  (Det lär, enligt uppgift direkt från Gun, ha varit hon som gjorde huvuddelen av arbetet).

 

Det var även 1967 som stölden av rhododendron nere i dammparken ägde rum. Den historien har "förbättrats" under åren, (troligen av mor), och jag trodde faktiskt länge att alla de nyplanterade buskarna blev stulna, men det var tydligen bara den största av dem. De övriga fyra flyttades upp till partiet ovanför garaget. Far skriver ordagrant; "Till detta land flyttades 4 st Rhododendron från skogen. Den femte - och största - hade nämligen stulits, så vi vågade inte låta de andra stå kvar. Lyckligtvis var den stulna en lila Rh. catawbiense, men Kobrans vrede var trots detta omättlig."

 

1968 anlitades mor och far som föredragshållare; de berättade då om sin trädgård och visade bilder från den vid två olika tillfällen. Det finns tidningsurklipp om evenemangen i dagboken.

 

Mor och far gjorde också flera trädgårdsresor, särskilt under de senare åren, bl.a till Frankrike, Ibiza, England och Tyskland. Då besöktes trädgårdar, parker och handelsträdgårdar, (och naturligtvis gjordes det massor av inköp). Ofta anordnades resorna av Trädgårdsamatörerna, Rhododendronsällskapet eller Botaniska Trädgården i Göteborg, och far och mor blev goda vänner med dåtida storheter, som Tor Nitzelius och Harald Alander. Andra trädgårdsvänner var Tor och Sonja Svantesson, som arbetade på en lokal handelsträdgård, och sålde växter därifrån på torget i Alingsås. Tor och Sonja var med på flera av resorna, och trots att ingen av dem kunde ett ord engelska, kommunicerade de bra med de lokala trädgårdsägarna., genom att helt enkelt utbyta växtnamn på latin.

 

Jag fick följa med på några av resorna, eftersom jag vid det laget själv hade blivit trädgårdsintresserad. Bl.a åkte vi till Hobbie i Ruhrområdet, för att hämta hem varsitt växthus, (fast det nämner far konstigt nog inte i dagboken). Däremot finns det långa listor på inköp av träd, buskar och perenner från olika plantskolor, och var dessa planterats.

 

Dagboken handlar också mycket om trädgårdsbesök av och hos olika vänner, och vilka växter de fått och lämnat i gengåva. En av de mer oväntade historierna är skildringen av hur de både sådde och planterade Fjälltolta, och sedan klagade över att den inte tycktes ta sig tillräckligt snabbt. (Just Fjälltolta hör numera till de mest svårutrotliga ogräsen både på fars och min egen tomt, och även nere kring dammen. Jag minns att far varnade mig för den, men att jag inte ville lyssna på honom. Några varningar hittar jag dock inte i dagboken).

 

Dagboken nämner den stora höststormen 1969, som dock mest drabbade skogen nere kring dammen. Skadorna på den egna tomten inskränkte sig mera till granar från granntomterna, som föll över staketet och skadade det.

 

Fars stora Rhododendronperiod började tydligen kring 1965,men Svenska Rhododendronsällskapet bildades formellt inte förrän 1970. Far och mor var faktiskt med och startade det, men då hade de redan en ganska stor samling. 1968 anlades det stora rhododendronlandet i sydvästhörnet vid inkörsgrinden, och det är där som de mest intressanta sorterna finns. 1969 utökades landet till dubbla storleken, och tillsammans med vännen Karl-Axel Wallén i Lerum, importerade far 15 olika rhododendron, mest botaniska arter.

 

I slutet på dagboken finns en lista på 91 olika sorters rhododendron, med inköpsåret angivet. de flesta från 60- och 70-talet. Listan är daterad 1970, så det lär ha blivit ännu fler senare, vill jag minnas. Bland de sista anteckningarna finns också en lista på 47 olika sorters frön, som han sådde 27/2 1974.

 

Den allra sista anteckningen i dagboken är också från 1974, och skriven av mor. Den handlar om en sommarutflykt till Ålleberg vid Falköping, som de gjorde med Britt och Pewe Lövmark. Några månader senare var far död.

ANNONS
Av Viveka Ramstedt - Måndag 20 maj 22:04

Som jag nämnde i förra bloggen har vi undrat över varför far slutade föra dagbok om huset och trädgården i Lövekulle efter år 1960.

Men härom veckan hittade jag av en ren slump ännu en dagbok, i ett helt annat format, när jag rensade bland mina egna papper i ett av förråden. Jag antar att den hamnade där efter mors död, när bohaget delades upp mellan barn och barnbarn, Och eftersom det inte finns några som helst tecken utanpå, som antyder vad den egentligen innehåller, har den bara blivit liggande i en hylla i mer än 20 år. Jag visste inte ens att den fanns, och det gjorde säkert ingen annan i familjen heller. Det är en gammal instickspärm, med lösbladssystem, i ett format som inte längre existerar, nånting mittemellan A4 och A5. Och det finns ingenting utanpå pärmen som ens antyder vad som finns inuti. Utöver anteckningarna innehåller den också tidningsklipp, foton och massor av listor på växtnamn, varav många växter fortfarande finns kvar på tomten.

 

Den här "nya" dagboken omfattar alltså de "saknade" åren 1961-1974, nästan ända fram till fars död. Anledningen till att han valde att börja på en ny pärm, istället för att fylla de sista tomma sidorna i den gamla dagboken, kan ha varit, att tillbyggnaden av huset innebar en så pass stor omvälvning för både huset och trädgården, att han ville starta på ny kula. Kanske var pärmen också ursprungligen tänkt att mera handla om själva tillbyggnaden än om trädgården, eftersom den bl.a annat innehåller ett antal gamla oljeräkningar i slutet. (Oljeeldningen, med tillhörande tank, var en av de stora förändringarna som tillbyggnaden medförde).

Men det helt annorlunda och diskreta formatet är säkert också anledningen till att den här nya dagboken, som omfattar de sista 12 åren av hans liv, på något sätt har kommit bort i hanteringen. Alla i familjen känner till "Lövekulleboken", men ingen, inte ens jag själv, som förmodligen har haft den liggande i mitt eget hus i mer än 20 år, hade en aning om att den här, senare delen ens existerade.

 

Att bläddra i den var som att göra en tidsresa tillbaka till min egen ungdom. Den inleds med tillbyggnaden av huset, som påbörjades 1961. Jag gick på Chalmers då, och gjorde sommarens praktik på det bygget. Bl.a annat minns jag att jag obekymrat sprang omkring på takstolarna, tre våningar över marken. (Numera får jag svindel bara jag tänker på det). Jag minns också min mentor och nya bästa kompis Jonne, en erfaren murare i femtioårsåldern, som lärde mig hur man skulle slänga på putsen med den rätta knycken på handleden, för att den skulle fastna.

 

Men av anteckningarna att döma var även de här åren under sextiotalet den mest aktiva förändringsperioden i trädgården, när det gällde nyplanteringar och större anläggningar. Tillbyggnaden innebar ett jättearbete, som pågick under hela år 1962, och så mycket som möjligt av jorden och de befintliga planteringarna runt det gamla huset räddades undan, redan innan grunden kunde grävas. Det krävdes sprängning för källaren, och två nya avloppsbrunnar, (som fortfarande ligger kvar i gräsmattan, även om huset numera har kommunalt avlopp).

 

Sedan vidtog det ännu större arbetet med att återskapa planteringarna kring den nya huskroppen, bl.a annat genom uppfyllnad med massor av jord mellan nybyggnaden och bastun. Stenarna från sprängningen återanvändes i stödmurar och trappor. Terrassen kring och ovanpå oljetanken murades 1962, liksom stödmuren och den upphöjda planteringen utanför den. Själva terrassen utanför köksdörren stenlades senare med fjäråsgranit, hösten 1964, och för ovanlighetens skull med inhyrd hjälp..

 

Stenläggningen runt den gamla brunnen framför källardörren gjordes dock av far själv 1963, liksom murarna och trappan till det stora "Magnolialandet", mellan tillbyggnaden och bastun. Året innan hade Boel träffat Ove, som omedelbart sattes i arbete av far, med att köra jord och lägga plattgångar. Mitt i alltihop gifte sig Boel och Ove, vilket far nämner i en bisats, samtidigt som han prisar Oves talanger som grovarbetare.

 

Massor av klängväxter planterades längs den nya två våningar höga sydostfasaden mot bastun, bl.a tre sorters klängros och fyra sorters clematis. Även stjärnmagnolian, som varit en femtioårspresent till mor, flyttades till sydostfasaden under 1963. I markskiktet närmast huset planterades Alstromeria, Dentaria, tre sorters Gentiana och två sortets Adonis. Under 1964 kompletterades planteringarna närmast bastun med ett par enar, höstflox och flera sorters liljor, eftersom det här var början till fars "liljeperiod". Även de båda taxusarna på ömse sidor om grinden mot vägen, som senare vuxit sig jättestora, planterades 1964.

 

Den andra stora förändringen i trädgården var när Lillstugan ersattes av en trädgårdsdamm.Den fallfärdiga lillstugan såldes 1963 för 300:-, mot att köparen fraktade bort den. Vegetationen runt den flyttades till nya platser, kring tillbyggnaden.

 

Dammen grävdes ut under 1964, på platsen där lillstugan stått. Dammväggarna göts av betong och tätades med cement, men det dröjde ytterligare ett år innan far lyckades få den någorlunda tät. Samma år, 1965, anlades bäckfåran upp till ett pumphus vis staketet, och resten av året användes till att anordna planteringar utmed dammkanten och bäckfåran. I själva dammen blev det två sorters näckrosor, och i strandkanten några våldsamt storvuxna och storbladiga växter, som de fått i present av Svantessons.

Av Viveka Ramstedt - Måndag 22 april 14:28

Det har varit nattfrost i stor sett varje natt ände till i torsdags, men samtidigt stiger dagstemperaturen och nu är det nog definitivt vår. Solen steker hela dagarna, och på eftermiddagarna blir det över 20 grader. Jag var orolig för mina rhododendron, efter förra årets torka, men jag vattnade ju som en galning hela tiden, och de har svarat med att sätta massor av blomknopp, (vilket är en ganska vanlig reaktion hos växter som tror att de håller på att dö). Det ser alltså ut att bli en spektakulär blomning i år, även om både blommor och knoppar frös bort på de tidiga oreodoxahybriderna. Redan har de minst lika vackra williamsianumhybriderna slagit ut längs vägen istället, minst två veckor tidigare än normalt. Och det är mer än sex veckor sedan det regnade sist och redan kruttorrt överallt. Dags att stödvattna igen alltså...

 

Vårstädningen flyttade alltså upp till den egna tomten under förra veckan, och pågår egentligen fortfarande, för det är mycket att ta hand om där. Det låg skräp och trasiga trädgårdsprylar överallt, eftersom jag alltid har haft svårt att kasta saker. (Jag tror alltid att jag ska reparera eller återanvända grejorna på olika sätt, men det blir förstås aldrig av).

 

För att inte tala om alla grenar och kvistar, som ska bli till tändved. Det går åt mycket tändved för att få igång brasorna i kakelugnen, och eftersom den måste torka ordentligt först, finns det flera steg i hanteringen. Första steget är att sortera ut lämpliga tjocklekar ur grenhögarna från fällda träd, som annars måste eldas upp på det årliga bålet. (I år består bålet mest av den stormfällda sälgen, bortsett från stammen, som Pensionärstvillingarna redan sågat upp till vedklampar. Men det fylls hela tiden på eftersom både slyträd och gamla buskar, som vuxit sig för stora, måste hållas efter kontinuerligt).

 

I dessa tider av klimatångest kan man ju diskutera om man huvud taget bör elda bål utomhus. Veden gör ju större nytta inomhus, för att spara på elvärmen från elementen. Både jag och Familjen Familj tar därför vara på all ved från de träd som av olika anledningar fälls på tomterna. Vi har inköpt en gemensam vedklyv, för att hantera de större klabbarna och det finns vedförråd för åtskilliga år framåt, både i mitt uthus och i vedskjulen nere hos Niklas.

 

Tändveden är det dock mest jag som samlar på. Det här är dock ingen ny idé, som jag just har fått i huvudet p,g.a. klimatoro. Jag har samlat på tändved ända sedan kakelugnen installerades i mitt hus, i slutet på åttiotalet. Men det går ju faktiskt inte att ta vara på allt, då skulle man få tillbringa större delen av sin tid med att såga upp grenar. Det är tidskrävande nog som det är.

 

Första steget är alltså att sortera ut det som antingen duger som ved eller tändved. Sedan många år tillbaka ligger det därför en stor hög av grenar och kvistar på min arbetsyta nere bland komposterna. Dessa ska sedan sågas, brytas eller klippas i lagom stora bitar, och efter det behöver de torka i minst ett år. Det gör man bäst i papplådor under skärmtak, och alla sådana utrymmen, både vid bakre entrén och vid uthuset, är fyllda med lådor, som i sin tur är fyllda med tillklippta kvistar. (De flesta av lådorna är gamla apelsinlådor, som jag fick ta över från ICA för för mer än tjugo år sedan, och vid det här laget börjar de faktiskt se rätt ankomna ut).

Successivt flyttas sedan lådorna med tändved från uthuset till bakre entrén, och slutligen in till en stor korg i vardagsrummet, där kakelugnen står. Även veden har sin slutstation i vardagsrummet, förvarad i en jättestor bykgryta av koppar. Vedhanteringen är en rätt skräpig historia inomhus, särskilt när Nelly lyckas få tag i någon lämplig pinne, som hon sedan förvandlar till träflis mitt på parkettgolvet.

 

Nu är ju eldningssäsongen slut för i år, men veden och tändveden är definitivt ett flerårsprojekt. Den ved som jag eldar just nu kommer från träd som fälldes året före vägbygget, d.v.s kring 2009. Och eftersom alla utrymmen under skärmtaken just nu är fyllda med ved och tändved, är det ordentligt trångt överallt, och svårt att få plats med alla de olika sortes prylar som man använder i en trädgård.

 

Eftersom åtskilliga av mina trädgårdsredskap är ända från fars tid, är de flesta av dem ordentligt rostiga vid det här laget, och/eller har avbrutna skaft. Man tror ju i det längsta att man ska kunna skafta om dem, men moderna skaft passar sällan till redskap från sjuttiotalet. Det är synd, för redskapen från fars tid är generellt mycket gedignare än dagens smäckvarianter, som har tunnare blad och vekare skaft, och ofta detaljer av plast istället för plåt, som inte alls klarar samma belastning. (De gamla skaftlösa grävgreparna från fars tid är dock perfekta till att kasta om komposter med, så vid det här laget står det en sådan nerkörd i var och varannan kompost).

 

Men trasiga spadar är ju svårare att hitta en användning för, så förra veckan beslöt jag att kombinera hundpromenaden med ett besök på soptippen, för att bli av med en massa skrymmande bråte, som blockerat ytorna runt uthuset i åtskilliga år. Jag lastade alltså bilen full med gammalt skrot; det var allt från krossat fönsterglas och rostiga trädgårdsredskap till trasiga blomkrukor. Men framför allt ett par gamla soptunnor av metall, som jag inte har använt sedan 2010, då vägen byggdes och vi fick kommunal sophämtning. Tunnorna innehöll emellertid fortfarande de ursprungliga plastsäckarna med blandat skräp, och för att alls orka släpa fram dem till bilen var jag tvungen att först lirka ut de fullproppade säckarna. Det blev rätt mycket svordomar över äckliga saker som trillade ut på marken, och så småningom en alltför fullpackad kombi. Och allt fick jag förstås ändå inte plats med.

 

Ute på tippen var det välordnat, med olika utrymmen för i stort sett alla tänkbara material; metall, glas, plast, trä... (Vem slänger trä när man kan elda upp det i brasan)? Det enda jag hade problem med att hitta rätt fack för var innehållet i de där två gamla sopsäckarna, som jag definitivt inte hade lust att rota igenom. Jag frågade därför en tjänsteman därute, och han dirigerade mig till "Brännbart". (Det mesta av innehållet i säckarna var nog allt annat än brännbart, men eftersom jag inte ens ville veta vad det kan ha varit i dem, så gjorde jag tacksamt precis som han sagt).

 

Förmodligen behöver jag göra om tippresan, men då planerar jag att först ha ett samtal med min granne om en jättestor och jätteful gammal parabolantenn, som han tror att han har gömt bakom sitt vedskjul. Tyvärr vetter dock baksidan av skjulet mot min veranda och hundgård, och under den senaste stormen från sydväst välte parabolen över mitt nyuppsatta hundgårdsstaket. Jag orkade nätt och jämt baxa loss och räta upp den igen, och staketet verkar ha klarat sig hjälpligt. Men bortsett från att den verkligen skämmer min utsikt, så är risken stor att den tippar över igen vid nästa storm. Så... tippen kan ju vara ett bra tips även för honom...

 

 

Niklas vid vedklyven

Av Viveka Ramstedt - Måndag 8 april 15:52

Okey, det där med månadsrapporteringen var bara ett aprilskämt - kanske... Jag klarar nog ändå inte att hålla mig borta från datorn, antingen det regnar eller inte.

Men det gjorde mig ändå tillräckligt nyfiken för att gå in och kolla rapporten från samma vecka förra året, och det är ju faktiskt en viss skillnad. Inte bara för att import av 14 smårhododendron från Skottland var något av en engångshändelse, utan också för att våren var extremt sen det året.
Fast den kom ju ikapp under just den veckan, åtminstone temperaturmässigt. Och jag
befinner mig också på nästan exakt samma stadium med lövräfsningen, för jag har varit ovanligt lat i vinter, trots att det knappt har varit någon tjäle alls. Även i år har jag just kommit fram till min egen tomt, som alltid hamnar sist i rutinen.

 

Nedan följer alltså förra årets rapport från samma vecka 14, år 2018:

Veckodagbok 14, 2.4-8.4 2018; Äntligen vår

Måndagen kändes äntligen lite som vår, även om det var kallt på morgonen, och lika isigt som vanligt på hundrundan borta mot Gerdsken. Jag tillbringade dock större delen av dagen i växthuset, med att kruka upp mina sjutton nya smårhododendron från Glendoick.

 

De levererades barrotade med bara en plastpåse runt rotklumparna, som var förvånande små. Plantorna ser dock fina och kraftiga ut, och flera av dem har blomknoppar, trots att de är små. (Knopparna borde jag egentligen ta bort, för utvecklingens skull, men jag kommer förmodligen inte att göra det. Lite nyfiken är man ju på blommorna).

Det är en blandning av arter och hybrider, de flesta av dem blir medelhöga, men fem är storvuxna, och två låga. Och eftersom jag huvudsakligen valt från bilderna i katalogen, blev det som vanligt antingen rosa klockblommor, (williamsianum x) eller ljusa blommor med mörka fläckar (yakusimanum x). Dock är där faktiskt två djupröda och två ljusgula, och dessutom två azaleor, så lite variation blir det.

 

Tomkrukor hör till det som jag har gott om, värre var det med torvmullen, som var slut. Så efter hundrundan svängde vi in på Lyckas Trädgård, som faktiskt hade öppet och torvmull i lager.
Värre var det med kortläsaren, som var alldeles ny, men inte inkopplad ännu. Men jag är ju lite stamkund där vid det här laget, så jag fick kredit.

 

Det tog längre tid än väntat att kruka upp plantorna, eftersom torvmullen som jag skulle blanda upp jorden med delvis var frusen.
Frusen var också marken utanför, så nu får mina nya smårhododendron stanna i växthuset tills risken för nattfrost definitivt är över. Inte helt optimalt, eftersom krukorna tar mycket plats, och jag dessutom har en frösådd, som snart behöver skolas ut.

 

Under veckans gång har dock våren kommit lite längre, även om det fortfarande är nattfrost, och isen på dammen ligger. Vårblommorna har kommit igång, bl.a jordvivorna från Wien, som normalt är först ut bortsett från vårlökarna. Samtidigt ligger det stora högar av snö kvar efter snöröjningen, främst efter Lilla Ferievägen, och tjälen dröjer kvar.

 

Det börjar åtminstone gå att jobba ute, för första gången på en dryg månad, och jag har kört undan det mesta av stamklabbar och större grenar från östra ängen. Tvillingarna ska komma och såga upp de sista stockarna på onsdag i nästa vecka.

Under weekenden räfsade jag äntligen den sista lilla biten av yttre ängen, drygt 7 veckor efter att jag fick avbryta arbetet på grund av snön. Det har varit en lång vinter, men på söndagen kom äntligen värmen, drygt 17 grader. Verkar nästan som om naturen tänkt hoppa över våren i år, och gå direkt på sommaren.

 

Kommentar 2019-04-08, d.v.s för samma vecka 14 i år

 

Det har varit vår i en dryg månad, även om det fortfarande är nattfrost var och varannan natt, senast natten mot måndag 2.4, och den maximala dagstemperaturen just nu pendlar runt tiogradersstrecket. Snö har vi dock inte haft särskilt mycket i år, och snötäcket försvann redan i mitten av februari.

 

De tidiga smålökarna, som snödroppe, crocus och vintergäck, är utblommade, men scillan, "det blå gräset" är fortfarande på full gång, särskilt nere hos Gun. (Hos mig blir det aldrig mycket av scillablomningen, eftersom den är rådjurens favoritgodis). Just nu, (7.4), blommar Körsbärskornell (Cornus mas) och sälg, och bland blommorna snöklocka, lungört, rosa corydalis, jordviva och lundviva. Skunkkallan slog också ut i veckan, de botaniska påskliljorna blommar, och bladen till de höga är decimeterhöga. Första fjärilarna såg vi redan vecka 13, (27.3 för att vara exakt).


Och i veckan blommar flera av mina rosa oreodoxahybrider längs vägen, vilket är en sevärdhet som inte händer varje år. Buskarna är fullt härdiga, men eftersom de slår ut så tidigt, tas vanligen knopparna av nattfrost, så blomningen uteblir helt det året. (Det har förutspåtts nattfrost igen redan på tisdag, men man kan i alla fall njuta av blomningen i ett par dagar).

 

Dagboken för 2018 nämner för övrigt en trummande hackspett vecka 12, och vårtrummandet är nog vid ungefär samma tid varje år, för Boel och Lennart var uppe den 24.3 i år, (också i vecka 12), och visade mig då en rad hål, som hackspetten gjort i trävirket på nordgaveln till deras hus. Jag råkade själv ut för samma sak på mitt eget hus för ett tiotal år sedan, och fick då spika en bräda över hålet för att stoppa den. B&L fick göra samma sak nu, (fast de lejde förstås Svante för jobbet). Trummandet är nog en revirmarkering snarare än födosök.   Hackspetten är f.ö en daglig matgäst på min veranda; det är talgbollarna den gillar. På golvet rakt under hackspetten sitter oftast en rödhake och pickar upp de smulor av talgen, som trillar ned. Båda är ju egentligen främst insektsätare).

Det mest avvikande i år är annars det ovanligt höga vattenståndet både i sjön och Säveån, vilket är rätt märkligt med tanke på den senaste extrema torrsommaren och den snöfattiga vintern. Även i dammen är vattennivån högre än normalt, men den har börjat sjunka lite nu. Vi har istället haft ovanligt många vinterstormar. En av dem fällde ju en stor sälg vid dammen. Så även den här våren har alltså präglats av grenar och kvistar, som behövt forslas bort från ängsytan.

 Oreodoxa-hybrid 2017.05.14, (d.v.s. för två år sedan och 4 veckor senare än vecka 15)

Av Viveka Ramstedt - Måndag 18 mars 14:04

I veckan kom vattenräkningen för förra året. Den var astronomisk, men det var ju också väntat, och att den mesta vegetationen verkar ha överlevt torkan beror nog på att jag vattnade som en galning. I stort sett stod spridaren på från morgon till kväll under flera månader; jag bara flyttade runt den var fjärde timme. Regnen kom ju inte förrän i mitten av augusti, men efter det blev det en blöt höst och en lika blöt vinter. En del snö kom ju också i januari, och sen dess har det regnat nästan vartannat dygn, fast mest på nätterna.

 

Så för närvarande verkar det inte vare några problem med grundvatten-nivån, utom möjligen åt andra hållet. Fälten där jag går morgon- och kvällsrundan med hunden är alldeles sumpiga, det skvimpar under fötterna. Uppe i mitt woodland är det inte lika blött, marken faller ju mot norr i större delen, och det är mycket vegetation som kan ta emot vätan i den nedre plana delen, där jag också successivt håller på att jämna ut alla svackor, genom att fylla dem med höstlöv. Målet är att få till ett svagt inåtlut mot dammen i hela området, och jag gynnas förstås av att de omgivande vägarna ligger lite högre än min ängsmark. Det mesta överskottsvattnet hamnar alltså förr eller senare i dammen.

 

Vattennivån i dammen är förstås rekordhög just nu, så själva vattenytan där är större än vad den någonsin varit tidigare. Någon risk för översvämning är det dock inte. Det läcker ju hela tiden ut vatten genom den svaga punkten i nordosthörnet, där bergtröskeln sprängdes bort vid vägbygget, så för tillfället porlar det friskt i bäcken ner mot fälten. Men grundvattennivån i hela lågpartiet runt dammen ligger ju på samma nivå som vattenytan, så en del av azaleorna närmast dammkanten har det lite blött om fötterna för tillfället.

 

Mest av den anledningen bestämde jag mig för att sätta igång min egen bäck igen den här veckan. Det läcker ju alltid ut en del vatten, både från den övre dammen och längs bäckfåran, så jag brukar stänga av den när det blir för torrt, och även vid frostrisk vintertid förstås.

 

Vattennivån i Mjörn och Säveån är också rekordhög nu. Sicilien står helt under vatten, vilket inte inträffar särskilt ofta, och det är svårt att ta sig ut på Talludden, eftersom hela den lilla småbåthamnen nedanför branten är översvämmad. En båt som låg uppdragen på stranden där var på väg att flyta bort, men räddades av ägaren i söndags.

 

Vädret har ju varit lite nyckfullt hela vintern, med omväxlande regn och köldknäppar, så det har inte varit någon riktig fart på trädgårdsarbetet. Jag har rent ut sagt blivit lite lat, och min dagliga insats har inskränkt sig till att räfsa ihop och köra undan en eller ett par kärror löv, under de dagar då marken inte var frusen. Det rena underhållsarbetet, som att klippa gräs, räfsa löv och hålla efter sly, är ju också långtråkigare än när man har några konkreta anläggningsprojekt på gång. 

 

Inomhus har jag varit lite flitigare; jag har både nya frösådder och busksticklingar på gång i växthus och matrumsfönster, och det tar en del tid och utrymme, särskilt när plantorna börjar växa till sig, så att man måste skola ut dem. Delar av fjolårets frösådd står också fortfarande kvar i växthuset, och tar upp en hel del plats. Framför allt fick jag alldeles för många krukor av primula, både lundviva och japansk viva. Mycket i krukorna vissnade ner helt under vintermånaderna, men börjar nu komma igång och grönska igen. Och på sikt måste jag hitta lämpliga ställen i mitt woodland att peta ner allihop i. Det kan bli problem, för utrymmet börjar ta slut i de färdiga delarna, och mina pågående uppfyllnader är inte klara att ta emot några småplantor ännu. Men jag får väl beväpna mig med trädgårdsspade och tålamod någon vacker vårdag i april, och försöka bli av med alla primulorna i ängsytorna. Massplanteringar av primula är ju spektakulärt när de väl blommar.

 

Under veckan avslutade jag äntligen räfsningen av dammområdet, och trädgårdsarbetet flyttades upp på min egen tomt, med start kring främre verandan och entrén. Även här hade det samlats otroliga mängder med eklöv, eftersom det blir något av en återvändsgränd mellan huset och berget, där löven blåser in och samlas. Jag tog upp en full kärra bara ur den lilla dammen innan arbetet fick avbrytas på lördagen av en ny storm.

 

Men våren är definitivt på gång, hasselbuskarna är fulla av hängen, och massor av lökväxter har redan stuckit upp lite överallt. Även jordvivorna från Wien visar redan stora gula knoppar. Och på söndagsmorgonen kom det definitiva vårtecknet; tre änder och minst ett par knipor simmade omkring i dammen vid morgonrundan. Det är en månad för tidigt, precis som allt annat i år, men det är ändå roligt att se dem. Nelly, som normalt brukar ignorera änderna blev också ovanligt uppskojad. Hon tog ett extra ärevarv runt hela dammen, och sprang till och med ut på ön för att ta en närmare titt på nykomlingarna. Kniporna, som är betydligt skyggare, flyger alltid iväg långt innan vi ens hinner i närheten av dammen, men änderna låg lugnt kvar på vattnet.

 

Men det här innebär förstås att jag måste sätta koppel på Nelly under de dagliga morgonrundorna fortsättningsvis, jag vill ju inte att hon ska skrämma iväg de bevingade gästerna. Förra året häckade bara kniporna i sina vanliga holkar, men jag hoppas att även änderna ska försöka igen i år, så jag planerar att spärra av bron ut till ön med någon sorts grind. Bron börjar ändå bli så pass murken att den håller på att bli en säkerhetsrisk, och jag hoppas att familjens gemensamma arbetsprojekt i år ska bli att byta ut de gamla täckbrädorna både på bron och ute på ön.

Av Viveka Ramstedt - Måndag 4 feb 14:36

Det här inlägget ska ju handla om frösådd, men låt mig ändå inleda med en någorlunda positiv avslutning på förra veckans litania:
Bilen är hemma igen, och även om verkstaden fortfarande inte vet vad som orsakade startstoppet, så fungerar den, åtminstone tillsvidare.
Nästan exakt samma sak hände för ungefär ett år sedan, och inte heller då hittade de felet. Två av teorierna är;antingen startmotorn, eller någon sorts glappkontakt i det elektriska låssystemet. Och med tanke på att de flesta problemen med bilskrället varit relaterade till elektroniken, verkar det senare inte otroligt. Verkstadskillarna försåg mig dessutom med ett åtgärdsförslag, om det händer igen: Gå ur bilen, rucka lite på den, lås den, lås upp igen och gör ett nytt försök. Mitt eget bidrag till förslaget; Sparka hårt på något av framhjulen, om inte annat så för att lätta på din egen frustration. Det är faktiskt väldigt jobbigt att inte kunna lita på att bilen alltid startar.

 

Men nu till veckans huvudämne; frösådden:

 

Jag vet egentligen inte varför jag fortfarande håller på med frö- och sticklingsförökning. För 40 år sedan var STAs frölista en självklar höjdpunkt varje år, för 10 år sedan beslöt jag mig för att lägga av för gott, och för 2 år sedan bestämde jag mig av någon oklar anledning för att börja med det tålamodsprövande pillet igen. Men har man väl börjat bläddra bland bilderna på nätet och i trädgårdstidningar och -böcker, så är man ohjälpligt fast. Trots att det ofta innebär väldigt lång tid och många besvikelser innan man kan skörda några frukter av allt småplockigt arbete.

 

Det sades att gamle kungen, Gustav VI Adolf sådde rhododendron när han var över 90 år.Ganska optimistiskt, eftersom det tar ca 7 år innan ett rhododendron-frö har utvecklats till en (förhoppningsvis) blommande liten buske. Själv är jag ju bara 80, så mina chanser är ju lite större. Och allting man sår tar ju inte sju år, många örter blommar ju redan första året. En fördel med rhododendron är dessutom att fröna gror redan efter en vecka, vilket är mer än man kan säga om de flesta fröer.

 

Hur som helst; frösådden bjuder på lite daglig spänning, förväntan och beslut; vad som kan ha grott, hur de olika sådderna utvecklar sig, och vad man ska göra med de krukor som envist vägrar att visa livstecken. Alla växter har ju olika förutsättningar. En del gror direkt och rikligt, andra - och det är oftast de som man helst vill ha - behöver särskild uppmärksamhet. De flesta frön gror bara i mörker d.v.s fröna ska täckas med ett tunt lager jord eller sand, andra är ljusgroende, och eftersom de ligger ovanpå såsubstratet är de förstås känsligare för uttorkning.

 

Samtidigt får sådderna varken torka ut eller bli för blöta, så det är ett ständigt passande med omväxlande luftning och duschning varje dag. Mer än två dagar kan man garanterat inte resa ifrån en färsk frösådd, om den inte står i en någorlunda stabilt fuktig miljö. Själv använder jag mig av ett par enkla miniväxthus med en genomskinlig överdel, som enkelt kan lyftas bort när plantorna behöver tittas till.

 

Undervärme brukar också ge bättre resultat, och när jag höll på som värst med frösådder på sjuttiotalet hade jag värmeslingor i botten av de stora sålådorna och speciella lysrör med rödaktigt ljus. Numera nöjer jag med rumselementen, och vanliga glödlampor, och det fungerar faktiskt förvånande bra . Miniväxthusen står i fönsterkarmen intill datorn, där de är enkla att passa med vattning och luftning.

 

Efter hand som de små fröplantorna börjar växa till sig, behöver de skolas om i nya krukor, och det är då som man börjar få problem med utrymmet. Samtidigt har det hunnit bli lite vår, så oftast går det bra att helt enkelt flytta ut verksamheten i det numera ouppvärmda växthuset, där luftfuktigheten generellt är högre och temperaturen lägre, vilket är precis vad plantorna behöver i det stadiet. Tillfälliga köldknäppar kan man alltid hantera med en liten värmefläkt. Senare blir det oftast för varmt i växthuset, så då får de flesta krukorna flytta ut på bakre verandan.

 

En sak som man kan vara säker på när det gäller frösådd är att resultatet nästan alltid blir antingen för mycket eller ingenting alls. Minst en tiondel av krukorna visar aldrig ens ett livstecken, trots att man flyttar dem in och ut mellan varmt och kallt läge enligt alla de råd man hittar i litteraturen. Oftast är det just de sorterna som man helst velat ha; det är ju ingen slump att många spektakulära trädgårdsplantor är antingen väldigt dyra eller svåra att få tag i. Det är naturligtvis frustrerande, men även ett överflöd av fröplantor kan lätt bli ett problem.

 

Den enklaste lösningen vore förstås att bara slänga både överskottet och de ogrodda krukorna, men det har jag alltid haft svårt att göra. Istället samlar jag på mig allt flera krukor, ända tills jag en dag ger upp. och dumpar innehållet i allihop i komposten. I bästa fall kan det leda till att det några år senare dyker upp något oväntafint i något osannolikt hörn av trädgården, men vid det laget har man förstås glömt vad det var man dumpade.

 

Slutligen ett par råd för dem som eventuellt är pigga på att pröva på förökning:

Lökar är både snabbare och enklare att hantera än frö. Många sorter sätter rikligt med smålökar, som man bara kan gräva upp och flytta. Och i handeln finns oftast ett stort urval av olika lökväxter på höstarna. Många växter är också lätta att dela, andra rotar sig lätt från sticklingar. Om man har de valen, antingen från egna plantor eller från trädgårdsvänner, är det enklare än att pilla med frösådd. Det kanske kostar lite mer, och man får förstås inte lika många exemplar som från en lyckad frösådd.

Men vem behöver egentligen hundratals exemplar av samma växt?

Av Viveka Ramstedt - 5 november 2018 16:53

 

Jag minns att jag startade den hör bloggen med rubriken "Räfsa löv kan vara kul!"


Det är nästan ett år sedan
nu; första bloggen var daterad 11.11, och hösten är nog lite senare i år. Trots att vi har haft några köldknäppar redan, är det rena brittsommarvädret igen den här veckan. Och nu är det alltså dags att ta hand om höstlöven igen.

För mig är löven en resurs, blivande svart mylla, och följaktligen startar jag jobbet med att räfsa rent vändplatsen, trots att jag vet att trädgårdsfirman som sköter vägkanterna förmodligen kommer att sopa all gatumarken så småningom. (De använder förstås en lövblås, vilket jag tycker är fullkomligt horribelt i dessa dagar av klimatoro: att slösa dyr energi på att använda en maskin till något, som definitivt kan göras för hand... Dessutom väsnas det förfärligt. Och de är inte ens ensamma om det, lövblåsar är ett vanligt tillbehör i traktens trädgårdar).

 

Efter ett par kyliga dagar kring weekenden är riktigt behaglig temperatur igen. Men vädret är lite ostadigt, och dessutom har jag kommit ur arbetsrytmen efter veckan nere i Görans och Guns hus, så för tillfället hattar jag runt en del mellan olika småjobb. Utrotningsprojektet mot kaprifolen är långt ifrån avslutat; det finns ganska stora rester kvar både i sluttningen mot Rhododendrondalen och i gränsen av Amandas tomt. Det finns också flera buskar som ska flyttas, och som egentligen skulle behöva komma i jorden så fort som möjligt innan det fryser på. Inte för att vintern verkar omedelbart överhängande just nu, men med tanke på hur extremt vädret har varit hittills, bör man nog försöka vara ute i god tid. Problemet är bara att jag just nu har slut på både matjord, väggrus och mogen kompost, och så här på senhösten känns det fel att ta hem nya lass. Så buskarna som behöver flyttas får nog vänta till våren trots allt.

 

Normalt brukar jag ha rätt stora reserver, och det står fårnätsringar för lövkomposter lite varstans i området. Men det sista året har varit lite onormalt, eftersom det behövdes stora volymer för att få tillräckligt jorddjup på de platser i skogspartierna där mina 16 smårhododendron från Glendoick skulle planteras.De är faktiskt bara en knapp månad sedan de sista kom i jorden.(Beställningstiden för årets nya sändning gick förresten ut nu i veckan, och trots att jag var svårt frestad lyckades jag faktiskt avhålla mig från att beställa några den här gången. Men nästa år kommer jag nog att vara i riskzonen igen, om det blir en ny chans då. Ett par av mina pågående uppfyllnadsområden kommer nog också att vara färdiga för plantering då).

 

Apropå rhododendron, så verkar det vara upplagt för en fantastisk blomning nästa år, för de allra flesta av dem har massor av blomknopp. Paradoxalt nog beror det på extremtorkan i somras, som buskarna bara överlevde eftersom jag vattnade som en galning under flera månader. När en växt tror att den håller på att dö, reagerar den nämligen genom att sätta mycket blomknopp, i en sista ansträngning att hålla släktet vid liv.

 

Början av veckan använde jag till att "vinterbona" växthuset med bubbelplast, vilket jag har struntat i de senaste två åren, efter att den gamla bubbelplasten hade slitits mer eller mindre i småbitar. En följd av det är att vinrankan visserligen har överlevt, men slutat bära frukt, så i år tänker jag ge den en ny chans, genom att försöka hålla växthuset frostfritt. Jag har dessutom fortfarande en hel del oskolade krukor kvar av årets frösådd, som förmodligen utvecklas bättre om de får stå frostfritt över vintern,

 

I år har jag köpt helt ny plast, som dessutom är betydligt tjockare, och därmed förhoppningsvis både har bättre effekt och hållbarhet, än den gamla, (som dessutom vid det här laget var totalt söndertrasad och utsliten efter många års användning). Den nya plasten är också lättare att hantera, eftersom den inte är lika sladdrig som den gamla. Men att veckla in ett helt växthus i bubbelplast är ändå besvärligare än man skulle tro, även om jag struntade i att täcka taket den här gången. Varenda kant och flik måste säkras mot vind från alla håll, för det behövs väldigt lite för att en ända ska lossna någonstans, vilket i sin tur kan leda till att hela sjoket plötsligt ger sig iväg. Jag använder omväxlande plastad metalltråd, överblivna armeringsjärn och någorlunda tunga brädor, för att hålla plastsjoken på plats, så särskilt prydligt blir det inte, men det fungerar.

 

Till helgen kom både stockholmarna och belganetsborna på besök, tydligen huvudsakligen för att rensa sina stuprännor från löv. På söndagseftermiddagen lyckades jag dock samla ihop gänget, för att elda upp årets samlade rishög, som börjat bli oroväckande omfångsrik, särskilt som den i år även innehöll stora sjok av clematisrankor. Det såg nästan ut som en övermäktig uppgift från början och båda herrarna uttryckte tvivel om att riset kunde vara för blött. Men när det kom till kritan, så behövdes det bara en enda tändsticka. Och när elden väl tar fart går det förvånansvärt snabbt. På ett par timmar var alltihop borta, vilket känns väldigt skönt.

 


Presentation


Trädgård och hundar upptar en stor del av mitt liv.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ woodland med Blogkeen
Följ woodland med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se