Inlägg publicerade under kategorin rhododendron

Av Viveka Ramstedt - 21 oktober 2019 20:33

Egentligen gillar jag oktober, även om den tidiga våren är min favoritårstid. April är absolut den bästa månaden, men oktober ligger nog faktiskt som nummer två, just på grund av höstfärgerna. Jag har inte så mycket emot höstmörkret heller; jag har alltid gillat mörker och tystnad. Och jag älskar den lite vemodiga stämningen under skymning och gryning, som så här års sammanfaller med mina morgon- och eftermiddagsrundor med hunden.

 

Värre är det förstås med den sista kvällsrundan,som så här års går långt efter mörkrets inbrott.För tillfället accentueras det dessutom av att varenda gatlykta på vår vägstump är ur funktion. Jag tror det är något konstruktionsfel på just vår typ av lyktor, eftersom de slocknar onormalt ofta. Men i år är det riktigt extremt; under hösten har lyktorna slocknat en efter en, och de senaste tre veckorna har jag alltså gått kvällsrundan i absolut kolmörker, (bortsett från min lilla ficklampa, som för tillfället verkar rätt trött och nog behöver ett nytt batteri).

 

Jag gnällde lite om det här för Göran, under en av våra dagliga hundpromenader, och han svarade med ett Alf Henrikssoncitat; "Retar du upp dig på ting som är små, så är du väl själv inte större än så." Han påminde mig också om att jag faktiskt protesterat aktivt mot att vägföreningen över huvud taget skulle sätta upp gatlyktor, när vägen anlades för 10 år sedan. Och han hade helt rätt. Jag har alltid gillat både mörker och tystnad, ända sedan barndomen, då vi bodde centralt i Göteborg, och Lövekulle bara var ett sommarställe. Jag minns fortfarande hur svårt det var att sova de första nätterna efter att vi flyttat hem på höstarna, med allt stadsbuller, motorljud från bilarna, gnisslet från spårvagnarna, och gatuljuset som trängde in i rummet i kanterna av rullgardinerna.

 

Så efter att ha bott i Lövekulle sen jag var trettio, och vant mig vid stillheten och nattmörkret i den omgivande skogen, var jag emot såväl nybebyggelsen som vägen och de medföljande gatlyktorna. Men alla andra i den nya vägföreningen ville förstås ha gatlyktorna, så jag fick ju ge mig.

 

Men tiden går och man blir man allt äldre; orken och balansen blir sämre, man börjar oroa sig för att trilla och bryta benen, och mörkerseendet är väl inte heller vad det har varit... Så vid det här laget skulle jag gärna vilja ha tillbaka fungerande gatlyktor igen, särskilt som man ju faktiskt betalar för dem genom vägavgiften och de har varit trasiga i åtskilliga veckor redan. Man kan ju inte låta böli att undra varför styrelsen inte gör något åt saken.

 

Men nu ska jag sluta gnälla, för oktober är ändå en fantastisk månad. Framför allt förde lysande höstfärgerna i olika nyanser av gult och rött, som pågår under ett par intensiva veckor. Först ut redan i förra veckan var trollhassel, björk och spirea i lysande gult, och mina tre Ginnalarönnar i nordvästra tomthörnet som blir kraftigt orange. Senare började de japanska lönnarna skifta över i olika nyanser av rött och orange.

 

 

 

Just nu är det några varianter av japansk lönn i olika former och storlekar, som lyser som fyrbåkar i sprakande scharlakansrött på olika platser i parken. De är så uppseendeväckande att jag har fått kommentarer både av förbipasserande och av Boel & Lennart, som kom till Lövekulle på torsdagen.

Niklas och Katrin hann också få ta del av färgprakten i sista minuten, eftersom de överraskande dök upp på på lördagskvällen. De hade varit på fotoutställning i Malmö, och tagit en lång omväg via Lövekulle efteråt. (Bilderna på höstfägringen är tagna av Katrin). De hade faktiskt tur som hann få se den, för tyvärr den varar inte särskilt länge, och redan på söndagen började löven falla.

 

Även Anna har varit på besök hos Gun över helgen, tillsammans med alla tre barnen och den nya familjehunden - en 5 månader gammal rödvit cockerspaniel, som är jättesöt. Alla valpar är ju oemotståndliga, och lilla Lelle, som Julia har döpt henne till, var inget undantag. Men hundvalpar är uppenbart en tjejgrej, och båda killarna verkade som väntat rätt ointresserade av den nya familjemedlemmen.

 

Anna och minstingen Julia, följde däremot med oss på hundrundorna under helgen. Promenaderna fick därmed kortas ner lite grann, av hänsyn till  Julia och valpen. Våra gamla hundar har vuxit ifrån den mesta lekfullheten, men tog emot den nya valpen med vänlig tolerans. (Nelly var betydligt mera intresserad av Anna och Julia än av valpen, men det är rätt typiskt, hon har alltid brytt sig mer om människor än hundar). Julia delar Nellys hobby att klättra upp på stora stenar, och valpen hängde med förvånansvärt bra. Anna, som har stegräknare på mobilen, räknade ut att vi hade gått ca 3.5 km alla dagarna, vilket visserligen bara är hälften av vad jag normalt brukar gå, men motsvarar Görans normala sträcka, och är ganska mycket för en 5-månaders valp.

   


Av Viveka Ramstedt - 5 augusti 2019 21:27

De senaste två veckorna har det varit fullt med folk i båda familjehusen, även Paul och Amanda med ungar kom från England. De enda som fattas är Halmstadgänget och så Arvid, som gör första veckan i lumpen.

Första veckan såg man inte så mycket av gänget, eftersom vädret var stekhett. Familjen Familj tillbringadedärför en stor del av dagarna nere på badstranden, men eftersom jag inte kan ha med Nelly där, väljer jag själv att bada ute på Talludden istället. Det är lite stenigt och brant och halt, man får sätta sig på rumpan och hasa ner i vattnet, men är man bara försiktig, är det inga större problem.

 

Den ihållande värmen gjorde också att arbetslusten var låg hos mig, men efter att Niklas och Katrin slog av gräset med röjsåg förra veckan, försökte jag nu räfsa undan så mycket som möjligt av höet. Det visade sig vara ovanligt svårt i år, förmodligen för att gräset hade hunnit lägga sig innan slåttern, så att det inte finns någon egentlig stubb, utan en blandning av lösgräs och långa, liggande strån, som fortfarande sitter fasr i roten. Det är dessutom fortfarande olidligt varmt, så jag orkar inte hålla på långa stunder. Det enda som driver mig är egentligen att ju längre jag väntar, desto tyngre kommer det att bl, eftersom gräset forsätter att växa.

 

På onsdagen den här veckan blev det dock en intensiv arbetsdag, då Niklas, Lennart, Paul och Amanda tog sig an bron ut till ön. Efter att ha bundit upp rankorna från en av klängrosorna, som mer eller mindre blockerat tillgängligheten i år, bytte de ut de gamla och halvruttna brädorna på bron mot nya och fräscha. Det gick förvånansvärt snabbt, trots att de måste såga till längderna för hand. (Byggbolagen vägrar att göra det, eftersom de inte vill blanda upp spånet från tryckimpregnerat virke med övriga rester som går till förbränning).

 

Själv deltog jag inte i broprojektet annat än med uppmuntrande tillrop, eftersom jag forfarande håller på med att räfsa hö på ängen intill. Men arbetsgruppen gjorde en snabbt och effektiv insats, så nu går det att ta sig ut och in på ön igen utan att riskera livhanken. Lite oroande är det förstås att bågarna som bron vilar på visade sig vara ordentligt anfrätta vid brofästet, där de varit i direktkontakt med marken. Men eftersom dimensionerna är väl tilltagna, hoppas jag ändå att konstruktionen kommer att hålla min tid ut. Det är dock mindre än 20 år sedan ön och bron ursprungligen anlades, lite märkligt är det kanske att förruttnelsen har gått så snabbt. Men det beror förmodligen på den fuktiga omgivningen.

 


Nya brädor på bron

 


Jag trodde årets arbetsinsats i parken därmed var slut, men på fredagen överaskades jag av ny aktivitet. Gossarna dök upp med en hyrbil och släpkärra, och flaket fyllt av marksten, för nu skulle även beläggningen på ön göras om; den här gången med sten, för att det skulle bli hålla längre. Om bron hade varit anfrätt av tidens tand, var nämligen tillståndet hos trätrallarna på ön ännu värre. Devar så uppruttna, att de föll sönder i flagor, när de plockades upp.

 

Den här gången deltog även jag i arbetet, som inleddes med en del dividerande om vilket mönster vi skulle välja. Eftersom plattorna var rektangulära, och sittplatsen är åttkantig, (och dessutom inte helt regelbunden), var det ett rätt komplicerat problem. Det enklaste hade förstås varit att bara lägga dem i halvstensvis förskjutna rader, men efter lite diskussion fastnade vi för en lite mer avancerad design, med återkommande förskjutna block av 5 plattor. Det passade förvånansvärt bra med måtten, även om det förstås blev en del problem i hörnen, men det hade det blivit även om vi lagt stenarna i enkla rader. De resterande hålrummen i hörnen fylldes med väggrus, och det ser riktigt bra ut efteråt. Möblerna ska ju ändå stå i den centrala delen, där underlaget är jämt och hårt.

 

Hela idén bakom bron och utvidgningen av ön var ursprungligen att jag ville kunna odla buskrosor, på en plats där rådjuren inte kom åt att käka upp knopparna. Jag har inte exakt koll på tidpunkterna, men själva bron bör ha tillkommit kring sekelskiftet. De bågformade limträbalkarna tillverkades av Sofia och Mats, och radien på bågarna bestämdes av storleken på deras snickarverkstad. De lyftes på plats av tre långa och starka gossar, under högljudda svordomar, eftersom de stod till midjan i vatten, och hadestora problem med både vikten och manövreringen. Men när konstruktionen väl stabiliserats genom att de första tvärbrädorna skruvats fast, gick resten ganska snabbt.

 

Utvidgningen av själva ön och sittplatsen i centrum svarade jag själv för,något år senare. Då planterades även buskrosorna, efter att jag kört ut ett oräkneligt antal skottkärror med sten, grus och matjord över den nya bron. Metallställningen, som gjordes av Peter, kom till 2016, eftersom rosorna hade vuxit sig så oregerligt stora att de krävde stöd. Numera täcker de nästan hela ställningen, så man sitter under ett välvt tak av roengrenar.

 

Den här gången gick hela jobbet betydligt snabbare, eftersom täckbrädorna på bron kunde ersättas successivt, och även stenläggningen gick lättare än vi trott. Så efter två dagars intensivt arbete, där större delen av Familjen Familj deltog, kan nu pojkarna kan ta sig en öl i bersån igen. (Det är faktiskt mest Niklas och Lennart som använder ön i normala fall, förmodligen för att de behöver en paus från familjens alla fruntimmer).

 

Der har varit ett par intensiva veckor, med mycket umgängesliv. Utöver familjemedlemmarna från Stockholm, Blekinge och England, har de också genererat ytterligare besök. Bl.a kom Amandas gamla bästisar Anna och Sula ut, och på fredagen dök även Jim upp, lagom för att beundra Familjen Familjs storverk på ön. Det var evigheter sedan jag såg alla ungdomarna sist, så det var kul att få träffa dem. På torsdagskvällen kom också Ove och Margareta på besök, och då blev det långbord på Wellfeltarnas veranda.

 

Men på söndagen försvann allihop igen, utom Boel och Lennart, som stannade en extra dag för att vila upp sig. Så nu återgår livet i parken till sin normala stillsamma lunk, och det finns fortfarande stora gräsytor som behöver räfsas. Frågan är bara när, för det har förutspåtts regn de närmaste två veckorna.

Om det nu blir av. Hittills har alla regnfronter tagit en omväg runt runt vårt område, men förhoppningsvis kommer det efterlängtade regnet även hit den här gången.

 

 

Arbetsgruppen, efter avslutat värv

Av Viveka Ramstedt - 29 juli 2019 07:29

Tidningarna har varit fulla av rapporter om vilket förfärligt uselt sommarväder det har varit, och om hur folk är desperata och köper flygresor till alla möjliga ställen, för att få några soltimmar alls under semestern. Men just i vårt lilla hörn av Sverige, som tydligen ligger i regnskugga, känner vi inte igen oss i den bilden. Här har det knappast regnat alls sedan i maj; totalt har vi kanske fått 25 millimeter. Den ena fronten efter den andra vandrar förbi, antingen norr eller söder om oss, och lämnar i bästa fall några droppar efter sig. Solen skiner i stort sett hela dagarna, och det är mellan 20 och 25 grader varmt. Alltså fullständigt idealiskt sommarväder, om det inte vore för torkan, som vid det här laget har börjat stressa livet ur oss trädgårdsägare. Jag har stödvattnat sedan början av juni, eftersom en upprepning av fjolårets torka vore katastrof för växtligheten, Men man kan ju inte vattna överallt, så jag flyttar runt spridaren var fjärde timme till det känsligaste platserna.

 

Men faktum är att det växer det så det knakar överallt i år, även om det har varit sparsamt med regn. Det började med en fantastisk rhododendronblomning, och trots fjolårstorkan - (eller kanske tack vare den)? - är växtkraften nu enorm. Nyskotten på en del stora rhododendron är halvmeterlånga, och även andra buskar breder ut sig, så att man knappast kommer fram på stigarna längre. Jag har börjat gå runt med sekatör och grensax för att säkerställa tillgängligheten på stigarna.

 

Samtidigt jagar jag som vanligt aspuppslag, för trots att jag ringbarkade moderträdet förra året, fortsätter småplantorna att sticka upp överallt. Det kommer att ta många år att bli av med den här lilla skogen av ungasp, som alltså är en enda individ, trots att den numera upptar en yta av minst hundra kvadratmeter. (Aspen lär vara världens största träd, om man bara räknar ytan, inklusive rotskott, istället för höjd och stamomfång, som ju annars är det normala sättet att mäta storlek).

 

Det börjar bli dags för höskörd och även för den årliga ansamlingen av Familjen Familj i Lövekulle. Niklas och Katrin var först ut; de kom förra söndagen och slog som vanligt av alla de nedre ängsytorna med röjsåg. Själv gav jag mig på de övre ytorna, med min gamla motorgräsklippare. Den vägrar fortfarande att starta för mig, men Niklas drog igång den, och jag hann klippa större delen, innan bensinen tog slut,. Naturligtvis misslyckades jag med att starta den igen, trots att jag väntade ett dygn efter påfyllningen. Och under tiden hade Niklas och Katrin försvunnit igen, först till Halmstad och sedan på andra äventyr.

 

Så jag övergick till att rensa vegetationen kring bäcken och övre dammen med skära, för både strutbräken, plymspirea och jätterams har blivit alldeles för vidlyftiga där. Runt själva bäckutloppet hade även vassen blivit väl vidlyftig, så jag tog ner så mycket jag kunde nå från fast mark. Resterande får Niklas ta hand om, när han gör sin årliga heroiska röjningsinsats längs strandkanterna, genom att vada ut i dammen och dra upp så mycket som möjligt av vassen med rötter och allt.

 

På torsdagen dök Boel och Lennart upp, och jag tvingade förstås genast Lennart att starta gräsklipparen åt mig. Han fick faktiskt dra i snöret åtskilliga gånger innan den behagade gå i gång, så uppenbarligen beror problemen inte enbart på att jag börjar bli svag och skröplig. Det slutar förmodligen med att jag måste byta ut den, för det är alltför irriterande att vara beroende av någon annan som startar maskinen, varje gång gräset behöver klippas, även om det inte är så ofta jag gör det.

 

På torsdagen kom Amandas gäng med taxi från flygplatsen, och nu är Niklas och Katrin på plats igen också, så det är fullt hus i båda familjehusen. Än så länge håller värmen i sig, och större delen av gänget tillbringar dagarna nere på badplatsen, så hittills har jag inte sett så mycket av dem. Själv är jag nämligen inte så road av badliv och strandträngsel, så för min del blir det mest en solstol i skuggan med en god bok, eller möjligen ett snabbt eftermiddagsdopp med Nelly ute på Talludden. Trädgårdsarbetet har jag gett upp vid det här laget, bortsett från att jag fortfarande flyttar runt vattenspridaren var fjärde timme. Det är helt enkelt för varmt för att jobba.

 

Familjen Familj vill förstås ha fortsatt sol och värme, men själv är jag elak nog att hoppas att nästa regnfront, som är aviserad till onsdag, inte ska gå runt oss, som alla de tidigare gjort. Ett passerande åskväder på söndagen bjöd på mycket mullrande, men bara några droppar regn.

 

Det skulle verkligen behövas en rejäl rotblöta nu.

Av Viveka Ramstedt - 22 juli 2019 17:46

Mitt senaste projekt är att försöka hejda det alltför stora utflödet av vatten från näckrosdammen. Det rinner hela tiden vatten i bäcken ner mot fälten, och huvuddelen av det lär komma från min damm, särskilt nu, när det knappast har regnat på flera veckor. Det finns också en svag punkt i norra ändan, där stranden är flackare och lägre än i övriga delarna. Det var Skanskas killar, som under vägbygget envisades med att det borde finnas ett bräddavlopp, trots mina protester. Själv hade jag hellre sett att de hade tätat kanten med en del av den uppgrävda bottenleran. Vi enades till slut om en kompromiss, med en stenkista utanför en tröskel, och förmodligen finns det också ett utloppsrör i botten av bortre ändan av stenkistan.

 

Min plan nu var att bättra på själva tröskeln, genom att höja strandkanten mot vattnet. Tyvärr har jag ingen blålera till hands den här gången, men jag hoppades att det skulle var tillräckligt att få upp bottennivån med några decimeter. Så jag startade med att räfsa upp massor av bottenslam, nerfallna löv, kvistar och ganska stora grenar, från botten till strandkanterna kring utloppet. Jag har avsiktligt låtit bli att fylla på vatten under sommaren, och det gör att strandbotten är blottad på långa sträckor, så det ser verkligen skräpigt ut. Och det går förvånansvärt lätt att räfsa löv även under vatten, även om man måste balansera på den branta strandkanten innanför. Så under början av den senaste veckan har jag räfsat en stund längs botten av strandkanten. en liten stund varje gång jag passerat dammen på de dagliga morgon- och kvällspromenaderna med Nelly.

 

Som vanligt växte projektet medan jag höll på. Efter ett par dagar hade jag fått upp bottennivån i den norra strandkanten med flera decimeter, men insåg att det skulle behövas något stabilare för att hålla lösmassorna på plats, när väl vattenytan stiger igen. Som tur var hade jag resterna efter min gamla slipertrappa till hands. Även om de gamla slipersen är gamla och delvis uppruttna, verkade de tillräckligt stabila för att fungera som kant för uppfyllnaden. Sedan bättrade jag på nivån och stabiliteten med att varva bottenslammer med åtskilliga kärror väggrus. Men jag var fortfarande inte nöjd med nivåerna, eftersom jag ville ha en jämn sluttning uppåt mot de angränsande stigarna. Så nästa steg blev att köra dit innehållet i en av de närmaste ringkomposterna, som innehöll en blandning av tidigare ängsgräs och höstlöv. Det innebär att det förmodligen finns en hel del frö av både gräs och ogräs i komposten, men det är snarast en fördel, eftersom fröplantorna lär hjälpa till med att stabilisera sluttningen.

 

Tyvärr visade sig komposten innehålla ett snokbo, och det är inte första gången jag fått ett antal ringlande småormar på grepen, när jag kastat om en lövkompost. Jag har ingenting emot snok i och för sig; de är en del av kretsloppet, och det är häftigt att se dem simma i dammen med svallvågor efter sig. Men egentligen har vi redan väl mycket snok i parken, och jag misstänker också att de är huvudanledningen till att grodorna har försvunnit, så jag vill inte ha alltför många fler. Men att störa ett bo med halvvuxna ormungar är ändå något man helst vill undvika. Det blev alltså att be om ursäkt och dra sig tillbaka. Så den sista uppfyllnaden fick jag göra dan därpå - från en annan kompost.

 

På tisdagen vred jag äntligen på kranen för att fylla upp dammen. Vattenståndet var då så lågt att botten var blottad i strandkanten på flera andra ställen än vid utloppet. När jag stängde av vattnet igen, ett drygt dygn senare, visade det sig att mitt projekt inte var helt lyckat. Det berodde huvudsakligen på att de gamla slipers, som jag använt som stabilisator mot vattenkanten, visade sig var lättare än vatten, trots att de legat halvt nergrävda utomhus i 40 år. Det är väl en följd av fjolårets torka, och det har ju inte regnat särskilt mycket i år heller. De kommer förstås att sjunka till botten småningom, men just nu flyter de alltså, och därmed vilar hela uppfyllnaden på lösan grund, eftersom den annars mest består av halvförmultnade kompostlöv, som ju inte heller var helt mättade med vatten.

 

Det såg inte särskilt snyggt ut, med både löv och slipers som flöt omkring på ytan. Men eftersom den lilla ström som finns i dammen ändå lär vara riktad mot utloppet, kommer det hela i stort sett att bli kvar på plats. Under tiden behöver jag både höja och tynga ner hela uppfyllnaden med åtskilliga kärror väggrus. Men det lär få anstå ett par dagar, för nu hade hela det upphöjda partiet förvandlats till sumpmark, med stora vattenpölar i ytan. Vad jag egentligen skulle behöva vore en rad med stenar på dammbotten utanför, för att hålla alltihop på plats. Men tyvärr har jag lite ont om sten just nu, eftersom huvuddelen av mitt förråd gått åt till stensättningar och stödmurar. (Vad jag dessutom skulle behöva är ren blålera för att verkligen täta till kanten, men det lä inte bli lätt att få tag i, om jag inte vill betala ett astronomiskt pris för keramiklera. Gun föreslog att jag skulle kontakta Alingsås kommun, som kanske får upp blålera vid något nybygge, men det verkat vara lite besvärligt).

 

En positiv sak var dock att utflödet i bäcken mot fältet faktiskt tycks ha blivit reducerat. Det var mycket lite vatten där när jag gick kvällsrundan med hunden, trots att vattenytan i dammen nu hade höjts med åtskilliga decimeter. Jag var emellertid inte nöjd med projektet, när jag gick och la mig på kvällen.

 

Men, som det ibland händer, fortsatte min hjärna att bearbeta problemet medan jag sov. Jag vaknade alltså på morgonen med en helt ny idé i huvudet. När tvillingarna la om taket på mitt hus för några år sedan, var de tvungna att dela att rätt stort antal takpannor, för att måtten vid takfoten skulle passa. Och eftersom jag som alltid har svårt att slänga saker, hade jag sparat resterna av de delade pannorna i krypgrunden under huset. Nu rotade jag fram dem och konstaterade att de nog skulle fungera, om jag körde ner den ena kortsidan i bottendyn, och lutade pannorna lite inåt mot kanten av uppfyllnaden.

 

Det tog några dar för idén att mogna, och jag ville dessutom ge sumpmarken lite tid att sätta sig. Samtidigt upptäckte jag mitt förråd av djupfrysta vinbär och krusbär var nästan helt slut, och eftersom bären just råkade vara mogna, använde jag vänteperioden till att plocka rent alla mina buskar. Under tiden kunde jag studera ett märklig fenomen, som nog är följd av förra sommarens torka. Många av grenarna på buskarna, såg helt döda ut, svarta och bladlösa. Men samtidigt bar de bärklasar i massor. Ett exempel på naturens försök att åtminstone rädda fortplantningen av en art, när själva individen är på väg att dö.

 

Framåt helgen tog jag tag i projektet med dammkanten igen, och började med att pressa ned alla takpannorna på högkant i bottenslammet, vilket faktiskt gick enklare än jag hade trott. Fult blev det förstås, med den avvikande tegelröda färgen, men det var ju aldrig meningen att takpannorna skulle vara synliga. Några kärror med väggrus på utsidan mot vattnet tog hand om det problemet, och sedan var det dags för den sista uppfyllnaden med kompostjord.

 

Och gissa vad som hände? När jag började gräva i nästa ringkompost, fick jag en massa ringlande småormar på grepen. Hur många snokar finns det egentligen i mitt woodland?

 

Jag fick flytta verksamheten till ännu en ny kompost, vilket förstås innebar betydligt längre väg att köra skottkärran. Den visade sig dock vara ormfri, och efter ytterligare några kärror med kompostjord räknar jag nu projektet som avslutat. På sikt behöver markytan närmast vattnet dock en stabiliserande vegetation, och jag tvekar mellan stoppa ner några tuvor vass, eller att sätta dit ett antal fröplantor av valeriana, som jag sådde för ett par år sedan. Förmodligen blir det det senare. Valeriana gillar att stå fuktigt, och de blommar för första gången i år, så nu kan de få chansen att fröa av sig på plats. I övrigt låter jag nog bara gräset och ormbunkarna i angränsande ytor vandra in av sig själv.

Av Viveka Ramstedt - 9 juli 2019 08:49

Det blev plötsligt mer än 10 grader kallare i början av veckan, men fortfarande bara obetydligt med regn. Det sista man vill se vore ju att förra årets långvariga torka upprepas igen; det skulle katastrofalt för växtligheten, särskilt som det varit en snöfattig vinter också. Så jag började stödvattna redan förra veckan. Det gäller att hitta de mest utsatta partierna, och börja där, och en rhododendron som rullar ihop bladen är ett säkert varningstecken. Men nu kom det en liten skur på söndagen, och den här veckan ska det bli varannandagsväder, så förhoppningsvis blir det bättre i år.


Jag håller fortfarande på med terrasserna på nordsidan, vilket har visat sig vara ett ovanligt segdraget jobb. Lutande stödmurar behöver rättas till och höjas och det går åt massor med nya stenar innan jag blir någorlunda nöjd med resultatet. Stödmurarna anlades ursprungligen kring 1988, efter att huset byggts till, så de är mer än trettio år gamla. Och de stenlagda gångarna runt huset kom till under åren 1989-92, då jag arbetade i Marks kommun, och samlade platta stenar längs vägkanterna. Men under årens lopp har stensättningen på gångarna satt sig, delvis lyfts upp av trädrötter från den stora tallen vid huset, och delvis sjunkit ner i jorden mot omgivande planteringsytor. Så de en gång i tiden riktigt släta gångarna är nu ojämna och skeva och lutar åt fel håll på flera ställen.


Under de senaste tre veckorna har det blivit åtskilliga skottkärretransporter med marksten, väggrus och matjord. Och eftersom både matjorden och gruset ligger nere vid vändplatsen utanför Niklas hus, måste kärrorna köras i uppförsbacke hela vägen, så det blir rätt jobbigt. När man väl börjar ändra nivåerna på en gammal stensättning, tar det liksom aldrig slut. Lyfter man upp ena hörnet på en platt sten, påverkar det förstås nivån i andra ändan, och så måste man lyfta eller sänka litet där också. Då uppstår plötsligt mellanrum i stensättningen, som inte fanns där tidigare, och så behöver man hitta nya plattstenar, med rätt form och storlek för att fylla hålen. Samtidigt är det nästan hypnotiserande, det blir som ett pussel, där man måste hitta precis rätt bit... (Det här är säkert något som lillebror Ola kan relatera till. När man väl börjat på ett pussel går det liksom inte att sluta).


Och innan man vet ordet av inser man att man faktiskt har lagt om nästan hela stensättningen. Och att alla planteringsytorna runt omkring därmed behöver höjas. Och att de gamla slipersen i trappan och runt den sydligaste terrassen numera är genomruttna efter trettio år, och nu måste ersättas med sten. På onsdagen åkte jag därför till Beijers och inhandlade nio stycken stora, tunga och dyra betongblock, som nu fick ersätta de ruttnande gamla slipersen i trappan mot nedre nivån. Förr i tiden fanns det något som hette betonghålsten, och var mycket lätthanterligare, eftersom det fanns luftfickor i dem. Tyvärr tycks de dock ha utgått ur sortimentet. De här blocken var massiva, och så tunga att jag nätt och jämt klarade att lyfta dem i och ur bilen. Men väl på plats blir ju tyngden en fördel, eftersom det gör hela konstruktionen stadigare.

 

Det blev förstås en hel del plockande med nivåerna i trappan också, eftersom de nu fick bli tre trappsteg istället för de tidigare två, men till slut fick jag ihop det. Och ungefär samtidigt började det regna igen, så jag fick avbryta tillfälligt. Men som trädgårdsägare klagar man ju sällan på regn, särskilt som det verkligen behövs.

 

Jag flyttade bara in verksamheten i växthuset istället, och fick äntligen skolat ut årets frösådd av rhododendron. Det är ett irriterande pilligt jobb, eftersom fröplantorna är så små, så det här är nog sista gången jag beställer frö från Rhododendronsällskapet. Dessutom blev det i vanlig ordning för få av två av de fem sorterna, och alldeles för många av de tre andra. Jag har svårt för att kassera, så jag skolade ut allihop, men svinnet brukar bli stort, så det löser sig nog innan det är dags för utplantering. Samtidigt krukade jag om ett antal sticklingar av rhododendron, som jag haft i miniväxthus på fönsterbrädan i över ett halvår. De verkar ha rotat sig riktigt bra, men omplanteringen är alltid en stressfaktor, framfär allt för frösådderna. En rätt stor del av de senast skolade plantorna från årets frösådd verkar ha gått ut, förmodligen för att jag missat någon vattning.

 

Vad som däremot tycks ha klarat sig oväntat bra är ett tiotal sticklingar av min gamla Rh. Aksel Olsen, gjorda från en gren, som jag råkade bryta av, när jag fixade till hundgårdsstänglet i höstas. De har tillbringar 9 månader i dubbelkrukor i växthuset, utan vare sig undervärme eller extraljus, och tycks ha överlevt till 100% och skjutit kraftiga, nya skott. Eftersom det är en lågvuxen sort lär det inte heller bli svårt att hitta nya hem åt dem, så det här var en oväntad bonus.

 

Verksamheten avbröts av ett nytt besök från ekorrungen, som åter tagit sig in i huset och nu inte ville lämna växthuset trots den vidöppna dörren, (möjligen för att det ösregnade ute). Det är andra gången på två veckor, som jag får in den i huset, och även om den är jättesöt, blir man ju livrädd vid tanken på vad Nelly skulle göra om hon fick tag i den. Så jag måste nog vara försiktigare med att lämna ytterdörrar öppna i fortsättningen.

 

På lördagen kom det faktiskt ett rätt ordentligt regn, som varade i flera timmar. Tillsammans under veckan har det blivit mer än 25 mm, alltså en rejäl rotblöta , så nu kan man nog definitivt slappna av och sluta med stödvattningen. Det ser ut att fortsatt bli en "normaljuli", vilket alltså innebär en hel del regn under den allmänna semestermånaden. (Som trädgårdsägare har man helt andra prioriteringar än annar folk, även om man kan tycka lite synd om semesterfirarna, som plötsligt får fulväder just när de blivit lediga).

Av Viveka Ramstedt - 27 maj 2019 17:17

De sista 10 åren i dagboken handlar om hur de resterande delarna av trädgården, anlades bit för bit.

Det verkar som om far bestämt sig för att göra i ordning och plantera en sektion om året, vilket alltid innebar grovarbete med flåhacka och spett, flyttande av stora stenar, och påförande av massor med matjord, torvmull och kompost. Allt trädgårdsavfall togs till vara och de tre stora nedsänkta komposterna norr om bastun var i ständig användning i en treårig cykel, allteftersom materialet bröts ner. Under tiden var det mor som svarade för rensning och underhåll av de befintliga anläggningarna, men far klippte faktiskt gräset.

 

Under de senare åren blev båda mycket aktiva medlemmar i de tre stora nationella trädgårdsföreningarna; Hortikulturens Vänner, Trädgårdsamatörerna och Rhododendronsällskapet. Kulturen i alla tre föreningarna var inriktad på att rädda, föröka och sprida sällsynta och exotiska trädgårdsväxter, och det påverkade förstås växtvalet i fars trädgård, som gick från att vara naturträdgård till att bli samlarträdgård. Man importerade, frösådde och tog sticklingar i stor skala, och i kulturen ingick att dela med sig av överflödet. Det gjorde man genom att byta, skänka bort eller sälja till löjligt låga priser. Man visade ofta och gärna upp sina trädgårdar, och efter varje trädgårdsvandring hade alla trädgårdsbesökarna med sig massor av småkrukor hem.

 

Den stora rhododendronplanteringen i sydosthörnet av tomten tillkom under 1965. Vid det här laget hade rhododendronintresset verkligen tagit fart.

 

Samma år planterades också hydrangean, som numera täcker nästan hela bastun, inklusive taket. Ytterligare en hydrangea sattes vid den stora tallen på gräsmattan, och vid en annan stor tall planterades en Japansk Träddödare. Vi barn tyckte att blotta tanken på att en slingerväxt skulle kunna döda en jättestor tall var jättekomisk, men ett trettiotal år senare täckte faktiskt Träddödaren hela kronan på tallen, och trädet dog. Stumpen av stammen, liksom en rest av träddödaren, finns fortfarande kvar, och ibland när det blåser från sydost försöker den sträcka sina tentakler för att nå en en annan tall i närheten. Det gäller att hålla ögonen på den, för den är säkert kapabel att döda ännu ett träd, om den får chansen.

 

Åren 1965-66 var tydligen annars riktiga katastrofår; sommaren 1965 för en invasion av ekvecklarelarver, som i princip åt upp allt grönt, och vintern 1965-66 för temperaturer ner till minus 30-35 grader, och dessutom en långvarig period med barfrost på våren. Listan på döda växter våren efter var ganska lång, men far lät sig inte nedslås, utan planterade genast massor av nya träd, buskar och perenner, och dessutom ett fyrtiotal liljelökar av 16 olika sorter. (Jag minns speciellt liljorna, eftersom det var början till fars liljemani, som pågick under några år. Ola engagerades senare att fotografera alla liljorna under blomningen).

 

Under 1966 inriktades fars ansträngningar mest på nordvästra hörnet. Där planterades under de närmaste åren flera exotiska träd, som fortfarande finns kvar, bl.a Ginko biloba, Metasequoia glyptostroboides, och slöjgranen, Picea breveriana. Den långa listan på alla nyplanteringar under året avslutas med ordet PUH!


Kryddlandet på höjdplatån, där "dansbanan" nu ligger, anlades 1967, liksom stora delar av Rosenlandet, (numera omdöpt till Pionlandet, eftersom de flesta av rosorna, på rosors sätt, dött ut under åren. Rosen Polstjärnan vid norra grinden, som inköptes 1968, finns dock fortfarande kvar). Även landet längs staketet mot vändplanen, med bl.a Syrén, Gullregn, Fläder, Taxus, Gantoftarosor och Cornus mas, rustades upp under 1967. Åtskilliga nya barrträd tillkom också under 1967.

 

Och så förstås den stora händelsen under året; Hela staketet, som då var 8 år gammalt, skrapades och målades av Ola och Gun.  (Det lär, enligt uppgift direkt från Gun, ha varit hon som gjorde huvuddelen av arbetet).

 

Det var även 1967 som stölden av rhododendron nere i dammparken ägde rum. Den historien har "förbättrats" under åren, (troligen av mor), och jag trodde faktiskt länge att alla de nyplanterade buskarna blev stulna, men det var tydligen bara den största av dem. De övriga fyra flyttades upp till partiet ovanför garaget. Far skriver ordagrant; "Till detta land flyttades 4 st Rhododendron från skogen. Den femte - och största - hade nämligen stulits, så vi vågade inte låta de andra stå kvar. Lyckligtvis var den stulna en lila Rh. catawbiense, men Kobrans vrede var trots detta omättlig."

 

1968 anlitades mor och far som föredragshållare; de berättade då om sin trädgård och visade bilder från den vid två olika tillfällen. Det finns tidningsurklipp om evenemangen i dagboken.

 

Mor och far gjorde också flera trädgårdsresor, särskilt under de senare åren, bl.a till Frankrike, Ibiza, England och Tyskland. Då besöktes trädgårdar, parker och handelsträdgårdar, (och naturligtvis gjordes det massor av inköp). Ofta anordnades resorna av Trädgårdsamatörerna, Rhododendronsällskapet eller Botaniska Trädgården i Göteborg, och far och mor blev goda vänner med dåtida storheter, som Tor Nitzelius och Harald Alander. Andra trädgårdsvänner var Tor och Sonja Svantesson, som arbetade på en lokal handelsträdgård, och sålde växter därifrån på torget i Alingsås. Tor och Sonja var med på flera av resorna, och trots att ingen av dem kunde ett ord engelska, kommunicerade de bra med de lokala trädgårdsägarna., genom att helt enkelt utbyta växtnamn på latin.

 

Jag fick följa med på några av resorna, eftersom jag vid det laget själv hade blivit trädgårdsintresserad. Bl.a åkte vi till Hobbie i Ruhrområdet, för att hämta hem varsitt växthus, (fast det nämner far konstigt nog inte i dagboken). Däremot finns det långa listor på inköp av träd, buskar och perenner från olika plantskolor, och var dessa planterats.

 

Dagboken handlar också mycket om trädgårdsbesök av och hos olika vänner, och vilka växter de fått och lämnat i gengåva. En av de mer oväntade historierna är skildringen av hur de både sådde och planterade Fjälltolta, och sedan klagade över att den inte tycktes ta sig tillräckligt snabbt. (Just Fjälltolta hör numera till de mest svårutrotliga ogräsen både på fars och min egen tomt, och även nere kring dammen. Jag minns att far varnade mig för den, men att jag inte ville lyssna på honom. Några varningar hittar jag dock inte i dagboken).

 

Dagboken nämner den stora höststormen 1969, som dock mest drabbade skogen nere kring dammen. Skadorna på den egna tomten inskränkte sig mera till granar från granntomterna, som föll över staketet och skadade det.

 

Fars stora Rhododendronperiod började tydligen kring 1965,men Svenska Rhododendronsällskapet bildades formellt inte förrän 1970. Far och mor var faktiskt med och startade det, men då hade de redan en ganska stor samling. 1968 anlades det stora rhododendronlandet i sydvästhörnet vid inkörsgrinden, och det är där som de mest intressanta sorterna finns. 1969 utökades landet till dubbla storleken, och tillsammans med vännen Karl-Axel Wallén i Lerum, importerade far 15 olika rhododendron, mest botaniska arter.

 

I slutet på dagboken finns en lista på 91 olika sorters rhododendron, med inköpsåret angivet. de flesta från 60- och 70-talet. Listan är daterad 1970, så det lär ha blivit ännu fler senare, vill jag minnas. Bland de sista anteckningarna finns också en lista på 47 olika sorters frön, som han sådde 27/2 1974.

 

Den allra sista anteckningen i dagboken är också från 1974, och skriven av mor. Den handlar om en sommarutflykt till Ålleberg vid Falköping, som de gjorde med Britt och Pewe Lövmark. Några månader senare var far död.

Av Viveka Ramstedt - 20 maj 2019 22:04

Som jag nämnde i förra bloggen har vi undrat över varför far slutade föra dagbok om huset och trädgården i Lövekulle efter år 1960.

Men härom veckan hittade jag av en ren slump ännu en dagbok, i ett helt annat format, när jag rensade bland mina egna papper i ett av förråden. Jag antar att den hamnade där efter mors död, när bohaget delades upp mellan barn och barnbarn, Och eftersom det inte finns några som helst tecken utanpå, som antyder vad den egentligen innehåller, har den bara blivit liggande i en hylla i mer än 20 år. Jag visste inte ens att den fanns, och det gjorde säkert ingen annan i familjen heller. Det är en gammal instickspärm, med lösbladssystem, i ett format som inte längre existerar, nånting mittemellan A4 och A5. Och det finns ingenting utanpå pärmen som ens antyder vad som finns inuti. Utöver anteckningarna innehåller den också tidningsklipp, foton och massor av listor på växtnamn, varav många växter fortfarande finns kvar på tomten.

 

Den här "nya" dagboken omfattar alltså de "saknade" åren 1961-1974, nästan ända fram till fars död. Anledningen till att han valde att börja på en ny pärm, istället för att fylla de sista tomma sidorna i den gamla dagboken, kan ha varit, att tillbyggnaden av huset innebar en så pass stor omvälvning för både huset och trädgården, att han ville starta på ny kula. Kanske var pärmen också ursprungligen tänkt att mera handla om själva tillbyggnaden än om trädgården, eftersom den bl.a annat innehåller ett antal gamla oljeräkningar i slutet. (Oljeeldningen, med tillhörande tank, var en av de stora förändringarna som tillbyggnaden medförde).

Men det helt annorlunda och diskreta formatet är säkert också anledningen till att den här nya dagboken, som omfattar de sista 12 åren av hans liv, på något sätt har kommit bort i hanteringen. Alla i familjen känner till "Lövekulleboken", men ingen, inte ens jag själv, som förmodligen har haft den liggande i mitt eget hus i mer än 20 år, hade en aning om att den här, senare delen ens existerade.

 

Att bläddra i den var som att göra en tidsresa tillbaka till min egen ungdom. Den inleds med tillbyggnaden av huset, som påbörjades 1961. Jag gick på Chalmers då, och gjorde sommarens praktik på det bygget. Bl.a annat minns jag att jag obekymrat sprang omkring på takstolarna, tre våningar över marken. (Numera får jag svindel bara jag tänker på det). Jag minns också min mentor och nya bästa kompis Jonne, en erfaren murare i femtioårsåldern, som lärde mig hur man skulle slänga på putsen med den rätta knycken på handleden, för att den skulle fastna.

 

Men av anteckningarna att döma var även de här åren under sextiotalet den mest aktiva förändringsperioden i trädgården, när det gällde nyplanteringar och större anläggningar. Tillbyggnaden innebar ett jättearbete, som pågick under hela år 1962, och så mycket som möjligt av jorden och de befintliga planteringarna runt det gamla huset räddades undan, redan innan grunden kunde grävas. Det krävdes sprängning för källaren, och två nya avloppsbrunnar, (som fortfarande ligger kvar i gräsmattan, även om huset numera har kommunalt avlopp).

 

Sedan vidtog det ännu större arbetet med att återskapa planteringarna kring den nya huskroppen, bl.a annat genom uppfyllnad med massor av jord mellan nybyggnaden och bastun. Stenarna från sprängningen återanvändes i stödmurar och trappor. Terrassen kring och ovanpå oljetanken murades 1962, liksom stödmuren och den upphöjda planteringen utanför den. Själva terrassen utanför köksdörren stenlades senare med fjäråsgranit, hösten 1964, och för ovanlighetens skull med inhyrd hjälp..

 

Stenläggningen runt den gamla brunnen framför källardörren gjordes dock av far själv 1963, liksom murarna och trappan till det stora "Magnolialandet", mellan tillbyggnaden och bastun. Året innan hade Boel träffat Ove, som omedelbart sattes i arbete av far, med att köra jord och lägga plattgångar. Mitt i alltihop gifte sig Boel och Ove, vilket far nämner i en bisats, samtidigt som han prisar Oves talanger som grovarbetare.

 

Massor av klängväxter planterades längs den nya två våningar höga sydostfasaden mot bastun, bl.a tre sorters klängros och fyra sorters clematis. Även stjärnmagnolian, som varit en femtioårspresent till mor, flyttades till sydostfasaden under 1963. I markskiktet närmast huset planterades Alstromeria, Dentaria, tre sorters Gentiana och två sortets Adonis. Under 1964 kompletterades planteringarna närmast bastun med ett par enar, höstflox och flera sorters liljor, eftersom det här var början till fars "liljeperiod". Även de båda taxusarna på ömse sidor om grinden mot vägen, som senare vuxit sig jättestora, planterades 1964.

 

Den andra stora förändringen i trädgården var när Lillstugan ersattes av en trädgårdsdamm.Den fallfärdiga lillstugan såldes 1963 för 300:-, mot att köparen fraktade bort den. Vegetationen runt den flyttades till nya platser, kring tillbyggnaden.

 

Dammen grävdes ut under 1964, på platsen där lillstugan stått. Dammväggarna göts av betong och tätades med cement, men det dröjde ytterligare ett år innan far lyckades få den någorlunda tät. Samma år, 1965, anlades bäckfåran upp till ett pumphus vis staketet, och resten av året användes till att anordna planteringar utmed dammkanten och bäckfåran. I själva dammen blev det två sorters näckrosor, och i strandkanten några våldsamt storvuxna och storbladiga växter, som de fått i present av Svantessons.

Av Viveka Ramstedt - 22 april 2019 14:28

Det har varit nattfrost i stor sett varje natt ände till i torsdags, men samtidigt stiger dagstemperaturen och nu är det nog definitivt vår. Solen steker hela dagarna, och på eftermiddagarna blir det över 20 grader. Jag var orolig för mina rhododendron, efter förra årets torka, men jag vattnade ju som en galning hela tiden, och de har svarat med att sätta massor av blomknopp, (vilket är en ganska vanlig reaktion hos växter som tror att de håller på att dö). Det ser alltså ut att bli en spektakulär blomning i år, även om både blommor och knoppar frös bort på de tidiga oreodoxahybriderna. Redan har de minst lika vackra williamsianumhybriderna slagit ut längs vägen istället, minst två veckor tidigare än normalt. Och det är mer än sex veckor sedan det regnade sist och redan kruttorrt överallt. Dags att stödvattna igen alltså...

 

Vårstädningen flyttade alltså upp till den egna tomten under förra veckan, och pågår egentligen fortfarande, för det är mycket att ta hand om där. Det låg skräp och trasiga trädgårdsprylar överallt, eftersom jag alltid har haft svårt att kasta saker. (Jag tror alltid att jag ska reparera eller återanvända grejorna på olika sätt, men det blir förstås aldrig av).

 

För att inte tala om alla grenar och kvistar, som ska bli till tändved. Det går åt mycket tändved för att få igång brasorna i kakelugnen, och eftersom den måste torka ordentligt först, finns det flera steg i hanteringen. Första steget är att sortera ut lämpliga tjocklekar ur grenhögarna från fällda träd, som annars måste eldas upp på det årliga bålet. (I år består bålet mest av den stormfällda sälgen, bortsett från stammen, som Pensionärstvillingarna redan sågat upp till vedklampar. Men det fylls hela tiden på eftersom både slyträd och gamla buskar, som vuxit sig för stora, måste hållas efter kontinuerligt).

 

I dessa tider av klimatångest kan man ju diskutera om man huvud taget bör elda bål utomhus. Veden gör ju större nytta inomhus, för att spara på elvärmen från elementen. Både jag och Familjen Familj tar därför vara på all ved från de träd som av olika anledningar fälls på tomterna. Vi har inköpt en gemensam vedklyv, för att hantera de större klabbarna och det finns vedförråd för åtskilliga år framåt, både i mitt uthus och i vedskjulen nere hos Niklas.

 

Tändveden är det dock mest jag som samlar på. Det här är dock ingen ny idé, som jag just har fått i huvudet p,g.a. klimatoro. Jag har samlat på tändved ända sedan kakelugnen installerades i mitt hus, i slutet på åttiotalet. Men det går ju faktiskt inte att ta vara på allt, då skulle man få tillbringa större delen av sin tid med att såga upp grenar. Det är tidskrävande nog som det är.

 

Första steget är alltså att sortera ut det som antingen duger som ved eller tändved. Sedan många år tillbaka ligger det därför en stor hög av grenar och kvistar på min arbetsyta nere bland komposterna. Dessa ska sedan sågas, brytas eller klippas i lagom stora bitar, och efter det behöver de torka i minst ett år. Det gör man bäst i papplådor under skärmtak, och alla sådana utrymmen, både vid bakre entrén och vid uthuset, är fyllda med lådor, som i sin tur är fyllda med tillklippta kvistar. (De flesta av lådorna är gamla apelsinlådor, som jag fick ta över från ICA för för mer än tjugo år sedan, och vid det här laget börjar de faktiskt se rätt ankomna ut).

Successivt flyttas sedan lådorna med tändved från uthuset till bakre entrén, och slutligen in till en stor korg i vardagsrummet, där kakelugnen står. Även veden har sin slutstation i vardagsrummet, förvarad i en jättestor bykgryta av koppar. Vedhanteringen är en rätt skräpig historia inomhus, särskilt när Nelly lyckas få tag i någon lämplig pinne, som hon sedan förvandlar till träflis mitt på parkettgolvet.

 

Nu är ju eldningssäsongen slut för i år, men veden och tändveden är definitivt ett flerårsprojekt. Den ved som jag eldar just nu kommer från träd som fälldes året före vägbygget, d.v.s kring 2009. Och eftersom alla utrymmen under skärmtaken just nu är fyllda med ved och tändved, är det ordentligt trångt överallt, och svårt att få plats med alla de olika sortes prylar som man använder i en trädgård.

 

Eftersom åtskilliga av mina trädgårdsredskap är ända från fars tid, är de flesta av dem ordentligt rostiga vid det här laget, och/eller har avbrutna skaft. Man tror ju i det längsta att man ska kunna skafta om dem, men moderna skaft passar sällan till redskap från sjuttiotalet. Det är synd, för redskapen från fars tid är generellt mycket gedignare än dagens smäckvarianter, som har tunnare blad och vekare skaft, och ofta detaljer av plast istället för plåt, som inte alls klarar samma belastning. (De gamla skaftlösa grävgreparna från fars tid är dock perfekta till att kasta om komposter med, så vid det här laget står det en sådan nerkörd i var och varannan kompost).

 

Men trasiga spadar är ju svårare att hitta en användning för, så förra veckan beslöt jag att kombinera hundpromenaden med ett besök på soptippen, för att bli av med en massa skrymmande bråte, som blockerat ytorna runt uthuset i åtskilliga år. Jag lastade alltså bilen full med gammalt skrot; det var allt från krossat fönsterglas och rostiga trädgårdsredskap till trasiga blomkrukor. Men framför allt ett par gamla soptunnor av metall, som jag inte har använt sedan 2010, då vägen byggdes och vi fick kommunal sophämtning. Tunnorna innehöll emellertid fortfarande de ursprungliga plastsäckarna med blandat skräp, och för att alls orka släpa fram dem till bilen var jag tvungen att först lirka ut de fullproppade säckarna. Det blev rätt mycket svordomar över äckliga saker som trillade ut på marken, och så småningom en alltför fullpackad kombi. Och allt fick jag förstås ändå inte plats med.

 

Ute på tippen var det välordnat, med olika utrymmen för i stort sett alla tänkbara material; metall, glas, plast, trä... (Vem slänger trä när man kan elda upp det i brasan)? Det enda jag hade problem med att hitta rätt fack för var innehållet i de där två gamla sopsäckarna, som jag definitivt inte hade lust att rota igenom. Jag frågade därför en tjänsteman därute, och han dirigerade mig till "Brännbart". (Det mesta av innehållet i säckarna var nog allt annat än brännbart, men eftersom jag inte ens ville veta vad det kan ha varit i dem, så gjorde jag tacksamt precis som han sagt).

 

Förmodligen behöver jag göra om tippresan, men då planerar jag att först ha ett samtal med min granne om en jättestor och jätteful gammal parabolantenn, som han tror att han har gömt bakom sitt vedskjul. Tyvärr vetter dock baksidan av skjulet mot min veranda och hundgård, och under den senaste stormen från sydväst välte parabolen över mitt nyuppsatta hundgårdsstaket. Jag orkade nätt och jämt baxa loss och räta upp den igen, och staketet verkar ha klarat sig hjälpligt. Men bortsett från att den verkligen skämmer min utsikt, så är risken stor att den tippar över igen vid nästa storm. Så... tippen kan ju vara ett bra tips även för honom...

 

 

Niklas vid vedklyven

Presentation


Trädgård och hundar upptar en stor del av mitt liv.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2023
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards